Åbo Underrättelser 110, 24.4.1915
I Newyork har nyligen giorts ett intressant försök att kombinera färgspel med musik. En "färgorgel" spelade första gången. då ett ryskt symfonisällskap uppförde Scriabines’ Prometeus-komposition i Carnegie Mali den 20 mars.
Mediet tör iärgeffekten utgjordes av två serier av gasremsor, ungefär 8 fot breda och 12 fot långa. Dessa hängde på fondväggen och liknade helt enkelt en vit rektangel. Då orkestern spelade, började ett livligt färgspel på gas-rektangeln, omfattande alla färgskiftningar från stålblått tili mörkrött. Dessa färger "spelades" på ett klaviatur med 15 tangenten, följande en skriven skala. Hela salon var försänkt i mörker och symfoniorkestern spelade med skärmförsedda lampor fästa vid notställen. Auditoriot koncentrerade sin uppmärksamhet på färgerna, som avlöste varandra på gasremsorna, och lyssnade tili musiken och fingo på detta sätt stycket tolkat i såväl ljud sora färgharmoni.
Den "färgorgel", som konstruerats, går under namnet chromola. Tangenterna äro arrangerade som på ett piano, med varje oktav delad i sju vita och 5 svarta tangenter. De tre extra tangenterna - hela antalet är 15 - endast upprepa de tre första färgerna på skalan. Då man trykker på tangenten, tändes en lampa som står i förbindelse med den önskade färgen, som sprides ut på gas-skärmen. Två pedaler äro anbragta, genom vilka man kan minska eller stärka färgens intensitet.
Mot c på mellanregistret svarar rött eller djuprött allt efter antalet vibratioler pr sekund. Mot höga c violett eller carmosinrött. D åskådliggöres genom gult, och orange. E genom pärlvitt och gult, f på mellanregistret genom djuprött eller gulgrönt, höga f genom blått eller grönt o. s. v.
Vid ett föregående experiment med färgharmoni samtidigt med musik voro bl. a. inbjudna Paulova, Isadora Duncan, Mischa Ellman m. fl. kända konstnarer. Den allmänna uppfattningen blev att, ehuru de genom chromolan åstadkomna färgrörelserna icke alltid voro i harmoni med musiken, uppfinningen dock borde framställas för publiken. Den som utarbetat den mekaniska konstruktionen till "färgorgeln" är mr Millar. föreståndare för de elektriska laboratorierna i New-York.
Den största experten på färgmusikens område är A. Wallace Rimington, professor vid Queens’ College i London. Han har skrivit en bok med titeln Color Music, publicerad 1911, resultatet av långa studier och experiment med en färgorgel av hans egen uppfinning.
Analogien mellan färgharmonien och musikharmonien är påfällande, säger professor Rimington. Liksom i musiken tonerna skilja sig från varandra till tonhöjd, styrka och kvalitet, skilja sig färgerna på tre liknande sätt, till färg, ljusstyrka och nyans. För den ljusa musikfantasien lämpar sig de ljusa nyanserna, för den mera upprörda användes en djupare färgskala. I Amerika, där man i allmänhet tror på alla nyheter, väntar man sig mycket i framtiden av denna samverkan mellan färg och toner. Åtminstone är det ett medel att locka även den omusikaliska delen av mänskligheten tili konserter.
Ei kommentteja :
Lähetä kommentti