Tapetter.

Hufvudstadsbladet 120, 5.5.1929

Ännu händer det någon gång, att man i en vindsskrubb på någon gammal herrgärd eller kanske t. o. m. på dass väggar finner tapeter, som härleda sig från 1800-talete första årtionden. Det är frapperande att dessa gamla tapeter göra ett omedelbart intryck av något dyrbarare och äktare än de vi nu för en jämförelsevis billig penning tillhandla oss och klistra upp på våra värdars eller eventuellt på vårt bolags väggar. De voro också en gång, dessa gamla tapeter, dyrbarare i inköp, ty de ha kostat konstnärer och tryckerier långt större möda vid fabrikationen än våra dagars det göra. Man finner ännu vid första blicken att forna tiders mönsterritare hade pretention på konstnärskap. Vi förnimma ännu i slingor och kransar den smak och omsorg och något av den glada möda en intresserad och kunnig hantverkare lägger in i sitt arbete.

Papperstapeten var emellertid endast en form av väggbeklädnadens många. Under 1700-talet stod rumskonsten i Sverige, och följaktligen också hos oss så högt, att den ännu kan verka förebildlig för våra dagar. Den stora mångsidigheten hos väggbeklädnaden, möjligheten till variationer lämpade efter smakens och ekonomins krav och allt detta utfört i den goda smakens tecken är slående. Under 1700-talet har man att annotera målning på väv, på papper och muryta, gyllenläder, gobelänger, paneler, tapeter av siden, sammet, vaxduk och slutligen av papper. Papperstapeten utgjorde en jämförelsevis billig imitation av nyssnämnda stoffer. De ädla stoff man så länge använt och vilkas klara eller djupa färger man vant sig vid, hade gjort större gagn än det, att pryda de väggar de beklädde, de hade uppodlat smaken, utbildat känslan för materialet, färgens och teckningens skönhet, och denna genom generationer kultiverade smak bibehöll att börja med också papperstapeten på en rätt hög nivå.

De första papperstapeterna målades. Därefter begynte man utföra dem i träsnitt. De skuros i stockar och trycktes på stadiga fyrkantiga pappersark, vilka fästes samman i långa vader och hängdes upp pä väggen liksom man tidigare i slott och borgar hängt upp ryor och bonader. Flyttade man från en bostad till en annan, vilket ju ej skedde sä ofta som i våra dagar, rullade man ihop tapeterna och tog dem med sig. Att de uppskattades och icke voro särskilt billiga bevisas bl. a. av att ännu 1813 i ett iventarium över Uppsala slott omtalas 26 "wäggbeklädningar av målade papperstapeter".

Listverk, dörrar och paneler voro under dessa papperstapetens första år, dä byggmästarna ännu hade rådrum, vackert skurna och välproportionerade och gåvo tapeten en enhetlig inramning. Det hela bildade en arkitektoniskt sluten helhet, som sammangick med de få möbler som användes, dä man ännu ej var tvungen att begränsa rumsantalet som nu. Färgen på de gamla tapeter, som ännu finnas kvar, har en friskhet och renhet, som vår tids tapeter så sällan uppvisa och i varje fall så snart förlora.

Ökade produktionsmöjligheter, som blevo följden av tryckerimaskinens utveckling, medförde snart papperstapetens försämring och försimpling. Roterande tryckvalsar med mönster i gravyr användes allmänt efter 30-talet. Kvaliteten sjönk, smaken gick förlorad, känslan för färg och proportioner nöttes ut, och 1800-talets förfallsperiod kom med tapeter, som skulle komma håret att resa sig på våra huvuden, om vi nödgades använda dem i dag. Stort bättre voro icke många av de väggbeklädnader som blevo följden av en missriktad uppfattning av Ruskins och Morris' strävanden. Vi minnas ännu Jugendstilens vilt vaggande näckrosstjälkar, slingrande iris och stickande tistlar, som gåvo väggytan ett oroligt liv.

Den riktigare uppfattningen av nyttokonstens höjande icke i form av återgång och kopiering men av utveckling, anpassad efter vår tids produktionsmetoder, har slutligen omfattats med rätt allmänt intresse. Och detta intresse har under senaste år sträckt sig även till tapetfabrikationen. Man kan lyckligt nog märka, att icke blott tapeterna tapetfaförbättrats men att också publikens briker och konstnärer, ha hos oss en smak har utvecklats. Man har lärt del anslående resultat nåtts. Men sig förstå, att tapeterna icke äro ett som förr äro de flesta hos oss salulikgiltigt något, som i största all mänhet hör väggarna till, utan att de utgöra en viktig faktor i rummens utstyrsel. Och hyresvärdarna ha insett, att också hyresgästerna ha något att säga till om, vad vägg beklädnadens färg och mönstring angär, att de icke äro skyldiga att vara belåtna med att utplantera sina möbler i rum, vilkas tapeter skrika mot mattor och övertåg. Väl har man ännu ej kommit så långt, att man allmänt har klart för sig att, frånsett arkitekturen, intet har större förmåga att bestämma ett rums karaktär än just väggbekläd naden, men insikten härom har dock börjat vakna. Möblerna komma till sin rätt blott då de stå mot sin rätta bakgrund. Konstverken störas av granna och starkt mönstrade fonder.

De gamla vackra papperstapeterna gingo oftast, vad färg och mönstring angår, tillbaka på tidens textilier och voro följaktligen imitationer. Vår tids strävan att skapa en tilltalande och praktiskt användbar väggbeklädnad har alltså knappast någon avbruten traditionens tråd att anknyta vid, utan det gäller att med hänsyn till de möjligheter produktionsmetoderna erbjuda skapa en tapettyp, som är ändamålsenlig, motsvarar vår tids behov och är förenlig med dess smak.

Hittills ha tapetfabrikerna sökt tillmötesgå allmänhetens smak genom att föra ut i handeln en oöverskådlig mångfald av mönster och färger. Men det oaktat har det för den, som sökt en enkel och lugn yta en lätt enfärgad ton, ofta varit omöjligt att finna just det han behövt.

Genom samarbete mellan tapetfabriker och konstnärer, ha hos oss en del anslående resultat nätts. Men som förr öro de flesta hos oss salubjudna tapeter ritade i utländska, främst tyska, mönsteraffärer eller tryckta med färdigköpta valsar,  Tvenne av våra inhemska fabriker  emellertid sökt att med sin proha duktion införliva tapeter ritade i  Finland. Man vände sig till Konst flitföreningens ritskola, vilken anordnade pristävlan bland eleverna. Resultatet var gott och många av denna skolas mönster ha stått sig väl i konkurrensen med de utländ ska. Ett missförhållande, som för tjänar att påpekas, och som även i Sverige annoterats, är, att fabriker, vilka nog anse att de ej ha rätt att förändra ritarens mönster efter sitt behag, ogenerat göra ändingar när det gäller koloriten. En vattrad yta förvandlas till slät, en grått i grått komponerad tapet förändras till brun och grön. Man tar sig vilken frihet som helst och trycker fortfarande i marginalen mönsterritarens signatur. Det är dock färgen som är av större vikt än teckningen. Det fordras ett skolat öga för att bestämma nyanser. Så otroligt det än kan förefalla är det ibland omöjligt att få en i grått eller blått tonad tapet som Icke är tung och kompakt i färgen oberoende av om denna är mörk eller ljus. För att få den kolorit man söker, får man ibland lov att nöja sig med avigsidan av en tapet.

Vi meddela här, figur 3 och 4, tvenne reproduktioner av tapeter utförda vid Konstflitföreningens skola.

Kompositionerna äro ytterst enkla. Fig. 3 visar ett rutmönster, där de varandra skärande linjerna bindas samman i hörnen av en stjärna, vilken står lätt och behagligt mot fonden som valör och bryter enformigheten utan att verka störande. Med tryckning mot ljusgrå botten, är denna tapet tilltalande som fond för en enkel möbel i ett flickrum eller ett vardagsrum. En rytmiskt fast komposition visar fig. n:o 5, en svensk tapet, ritad av Kerstin Berg-Bergman. Konstverk hänger man ej gärna mot den tapeten, men den bör vara utmärkt vacker i en trappa eller hall. Den djärva och glada mönstringen har något av den forna herrgärdstapetens festliga karaktär och av trappans uppåtgående rytm.

Figur 4 är en inhemsk tapet, ritad i Konstflitföreningens skola. Utförd i guld, brunt och grått på matt grönblå botten har den något av barockens tyngd och prakt i ornamentiken.

Helvit tapet tryckt i mönster eller ränder, vitt på vitt, eller med en lätt mönstring i guld finnes av flere slag i handeln hos oss och utgör en lika vacker fond för konstverk som den kalkade muren. Denna ter sig emellertid något naken och arm, där den icke är prydd med konstverk. Den i vitt mönstrade tapeten är av en luftig och diskret elegans och är utsökt som fond mot mahogny, vars varma ton mot det vita vinner ökat djup och lyskraft.

Tapetfabrikationens utveckling är beroende av målmedvetet samarbete mellan tapetfirmor och konstnärer. Ett bland villkoren för fortsatt framgång, så som förhållandena nu te sig, är en koncentrering kring ett mindre antal mönster och fortskridande utveckling och förbättring av dessa i stället för ett beständigt sökande efter nya originella former. Alla moderiktningar inom konsten aterspeglsa i tapetmönstren. Utan urskilning ritar man det sista skriket, missuppfattat, på tapeterna. Naivismens blombuketter så väl som kubismens kroppar avbildas pä väggarna.

Ett samarbete mellan konstnärer och fabrikanter skulle sannolikt åstadkomma förbättring av tekniken. Många av de billigare tapeterna, i vilka bottenytan ej är täckt av färg, förvandlas efter blott några veckor till oigenkännlighet, men även de dyrbara av färg helt täckta tapeterna stå sig ofta illa mot ljus och stötar för att ej tala om vatten.

Tapetfabrikantema skylla, vad färgens ohållbarhet angår, på att det utan tillsats av större arsenikprocent än som är tillåten är omöjligt att bibehålla färgens klarhet. Det ges likväl helt arsenikfria färger, som icke blekas av sol och luft. De äro dyrare, men hållbarheten är värd sitt pris. Det skulle gälla för tapetfirmorna att försöka driva igenom en kvalitativt högre stående vara.

Fabrikaten från Salubra i Schweiz, som finnas att tillgå även hos ett par Helsingforsfirmor, äro ännu föga kända och använda hos oss. De äro vad kvaliteten angår lovande för tapetens utveckling. Salubratapeten är absolut ljusäkta, tål både nötning och vatten, är utförd av ett tjockt och behagligt papper, har en vacker matt yta och gör för ögat ett vederhäftigt intryck.

Mänga av Salubratapeterna äro allt utom sköna. Sammets och gyllenlädersimitationer förekomma , tunga mörka färger överväga. Fabriken skall ju tillfredsställa också deras smak, vilka finna sådant behagligt, men den har med god blick för nyare estetiska krav tillverkat även mycket vackra tapeter, till vilka ritningar uppgjorts av svenska konstnärer. Bland andra ha Einar Forseth och Carl Malmsten arbetat för Salubra. Dessa tapeter ha en matt och förnäm yta, som är angenäm för känslan och en fint tonad kolorit, som gör intryck av att genomtränga papperet. Fig. 6 är en av Forseth tecknad tapet. I mattblått pä svagt tonad grund är den mycket vacker men dess linjerytmik tyckes anpassad för höga och stora rum och lämpa sig bäst som bakgrund för stora och tunga möbler.

Allt mera har den entoniga väggbeklädnaden kommit till användning och man får numera rätt vackra enfärgade eller „stänkta" tapeter. En särdeles förnäm väggbeklädnad är målad väv. Denna spännes över väggen och bestrykes tunt, gärna i ett par toner, så att den undre tränger igenom den senare pålagda och gör denna lättare, luftigare: För hand målade strömönsfcer och kantbårder eller komponerad dekorativ målning pä väv är väl det vackraste man kan önska sig som väggbeklädnad frånsett frescomålning eller gobelängd. Också målning direkte pä rappad mur, vilket är billigare, kan göra en utomordentligt god effekt. Men ailt sådant är blott för ett ekonomiskt lyckligt lottat fåtal.

Man kunde tänka sig att panelning med faner, inramat och indelat av listverk kunde göra en tilltalande verkan i herrum, matealar och hallar.

Bruket att stryka över väggen i en enda färgton har under senaste år blivit allt allmännare. Det finnes väl knappast någon mer lämplig och hygienisk behandling av väggar för ett sovrum än strykning med den matta hållbara oljefärgen. Vackrare är emellertid den limfärgsstrukna väggen. Indirekte har välsvårigheten att få tilltalande tapeter under årens lopp förberett smaken för den slätstrukna väggen. Den är lugn  och angenäm, är vacker som bakgrund för tavlor och skulptur och ger bohaget största möjlighet att fördelaktigt framträda.

Den mönstrade tapeten har sin charm. Där väggen är kal, ger ett behagligt mönster i lätt och harmonisk färg rummet en livligare och gladare prägel. En möbel, vars linjer icke rätt väl tåla vid en strängare granskning, men som kan vara trivsam nog, står sig bättre mot en tapet i tilltalande mönster än mot en entonig yta.

Möjligheterna till variationer i väggbeklädnaden ha under de senaste åren ökats i hög grad även för dem som icke kunna kosta på sina väggar en dyrbar konstnärlig utsmyckning. Man har fått större kännedom om förgångna tiders inredningskonst och därigenom utvecklat stilkänslan, lärt att imitationen icke kan giva vår tids rum den förnäma prägel, som tidigare kulturepokers vunno tack vare då levande generationers trohet mot sin egen smak. Man inser, att det endast är genom anpassning efter nutida krav inredningskonsten kan utvecklas.

- t.