Femte bandet. Det dagliga lifvets kemi. Färgning och tryckning.
L. J. Hiertas förlagsexpedition, Tukholma 1874.
Tryckt hos K. L. Beckman.Mineraliska färgämnen.
Som bekant, ges det ett stort antal färgämnen, som erhållas ur mineralriket; men de användas hufvudsakligen till målning, mera sällan till färgning. Det är nämligen blott ett litet fåtal mineraliska färgämnen, som omedelbart fästa sig på tråden; vanligen erfordras ett tredje ämne för att åstadkomma denna förening, äfven då hon blott är mekanisk och på det sätt tillkommen, att färgämnet uppstår först inuti tågan. Så t. ex. utfälles ett mycket användt mineraliskt färgämne, kromgult, på tågan derigenom, att tyget, som skall färgas, blötes i en lösning af ättiksyrad blyoxid och sedan doppas i en annan lösning af kromsyradt kali. Derigenom bildas kromsyrad blyoxid, den gula färgen, hvilken varaktigt fäster sig på tråden. På samma sätt bildas berlinblått i tråden genom neddoppning först i en lösning af blodlutsalt och sedan i en annan af jernsalt. Så till vida äro visserligen de mineralfärger, som användas vid färgning och tygtryck, kemiska färger; men under denna benämning förstår man dock företrädesvis en mängd nya färgande föreningar, som vi strax skola lära närmare känna. En och annan mineralfärg förenar sig för öfrigt äfven omedelbart med tråden, t. ex. jernoxiden.
De ur mineralriket hemtade ämnen, som användas vid färgning, äro dock ej endast egentliga färgstofter, utan företrädesvis sådana ämnen, som hjelpa till att fästa de förra och med dem ingå de egendomliga föreningar, hvarigenom färgerna fästas på tyget. En stor mängd i sig sjelfva färglösa kroppar blifva härigenom i viss bemärkelse äfven färgämnen, och främst bland dem betorna, om hvilka vi strax skola utförligare tala. Men det ges dessutom en mängd mineraliska kroppar, som antingen ensamt eller i förening med andra begagnas vid färgning eller tygtryck. Här nämna vi blott alun och ättiksyrad lerjord, arseniksyra och arseniksyrlighet (för sina farliga egenskaper nu mera allt mindre använd), ättiksyrad (blysocker) och salpetersyrad blyoxid, gult och rödt blodlutsalt, kromsyra och kromsyradt kali, svafvelsyrad jernoxidul (grön eller jernvitriol), salpetersyrad jernoxid (till kungsblått och parisblått), jernklorur, svafvelsyrad kopparoxid (blå eller kopparvitriol), ättiksyrad kopparoxid (spanskgröna), kromsyrad kopparoxid och dess ammoniakföreningar, mangansalter (brunsten), vinsten (surt vinsyradt kali), tennsalt eller tennklorur, ett af de vigtigaste betningsmedlen, tennklorid (tennkomposition, pinksalt), ättik- och oxalsyradt tenn, tennsyradt natron eller preparersalt, tennoxidnatron (tennsten, tvålsten, trätenn) o. s. v. Dessutom finnes ännu en mängd salter och syror, alkalier och oxider, som begagnas till åtskilliga ändamål och hvilka vi vid behandlingen af färgningsmetoderna få tillfälle att närmare skärskåda.
Kemiska färgämnen.
Det återstår oss nu att tala om de så kallade kemiska färgämnena, De framställas nästan alla ur ämnen, som förr knapt kunde användas eller åtminstone tycktes besitta alla andra egenskaper än den att gifva de skönaste färgämnen. Också är deras framställning en kemins triumf, hvarmed knapt någon annan kan jemföras. Tjära och tjäralster, guano, ormspillning, hvem skulle väl trott, att sådana saker skulle komma att spela en rol i de elegantaste damtoaletter? Och likväl ha de häraf beredda färgerna inom loppet af några få år nästan skaffat sig monopol derpå. De kunna ersätta nästan alla andra vid färgning hittills brukliga färgämnen så väl ur växt- som diurriket, med undantag måhända endast af indigon. Som vi redan antydt, framställes den ena gruppen kemiska färgämnen ur stenkolstjära, som är ett torrdistilleringsalster af stenkol, och hufvudsakligen ur fem af dess många beståndsdelar, nämligen anilin, naftalin, antracen, benzol och karbolsyra, hvartill kommer den med hjelp af den sistnämda syran erhållna pikrinsyran. Till den andra gruppen hör blott murexiden, till den tredje de genom sönderdelning af alkaloiderna, kinin, cinkonin m. fl., erhållna, men ännu föga brukliga färgerna kinolingrönt (dalleiokin), kinolinblått o. s. v.
Upptäckten af de kemiska färgämnena har vållat en fullkomlig omhvälfning i färgkonsten och färgberedningen, och vid fortsatta undersökningar skall man utan tvifvel lyckas uppvisa en öfverensstämmelse mellan många af dessa konstalster och de i naturen färdigbildade färgämnena ur växt- och djurriket.
Tjärfärgerna.
De äro en ännu ej synnerligt gammal uppfinning. År 1837 offentliggjorde kemisten F. Runge i Oranienburg i Preussen resultaten af sina undersökningar rörande stenkolstjäran, i hvilken han funnit en flygtig, organisk saltbas, som han kallade kyanol, och 1840 erhöll Fritzsche ur samma råämne en alkalisk olja. Kemisten A. W. Hofmann i London visade nu 1843, att så väl dessa ämnen som det af Unverdorben 1826 ur indigon framstälda kristallinet och Zinins benzidam fullkomligt öfverensstämde med hvarandra, sedan Erdmann i Leipzig redan 1840 funnit kristallinets identitet med anilinet. Så kallades nämligen det nya ämnet i följd af sitt bildningssätt ur indigofärgämnet. Dess vigt som färgämne insågs visserligen först endast af vetenskapsmännen; men slutligen vann det dock äfven bland yrkesmännen ett sådant erkännande, att en särskild slöjdgren för stenkolstjärans förarbetning till färgämnen hastigt utbildade sig. De färger, man kan framställa ur tjäran, äro också af synnerligt mångfaldigt slag; ty hon innehåller ej blott i och för sig en mängd olika ämnen, utan nästan hvart enda af dessa ger ytterligare upphof till en hel följd af färgstofter.
Vid tjärans distillering bildas en flygtig olja, och vi ha här utgångspunkten för den del af tjärfärgernas teknik, hvarmed vi i första rummet ha att syselsätta oss. Denna olja innefattar tre grupper af olikartade alster. Den första är af neutral art och innehåller ett antal flytande kolväten, såsom benzol, toluol, kumol, kymol m. fl., äfvensom det fasta naftalinet. Af de båda andra grupperna är den ena af basisk natur och innehåller anilin, pikolin och kinolin, medan den andra består af karbolsyra och kresol, två ämnen, som i sina kemiska förhållanden förete en viss likhet med alkohol. För öfrigt, äro dessa grupper nära beslägtade, så att många ämnen ur den ena öfvergå i en annan, och häraf begagnar man sig äfven på det sätt, att man till beredning af anilinfärger ej mer använder de små mängder färdigbildadt anilin, som finnas i tjäroljan, utan framställer det ur benzolet. Man har dock funnit ändamålsenligast att alltid afskilja tjäroljans olika ämnen gruppvis, de basiska genom behandling med syror, karbolsyran och kresolen med alkalier, så att slutligen endast de föreningar, som vi räknat till den första gruppen, återstå. De skilja sig från hvarandra genom olika kokpunkter, en omständighet, som gör det möjligt att framställa dem hvar för sig. Hvad som öfverdistillerar mellan 80–120° är den vätska, som i handeln förekommer under namnet benzol eller benzin och bildar utgångspunkten för tillverkningen af anilinfärger. Det utgöres dock ej af rent benzol, utan innehåller äfven ansenliga mängder toluol, och desto större, ju högre värmegraden varit under distilleringen, ty rent benzol kokar vid 81° och toluol först vid 111°. Denna blandning är emellertid för färgberedningen ej skadlig; tvärtom har man funnit, att för framställning af anilinviolett och anilinrödt en blandning af 30 procent anilin och 70 procent toluidin är det fördelaktigaste råämnet. Toluidin bildas ur toluol på samma sätt som anilin ur benzol. Af alla dessa ämnen var anilinet det först kända; af denna orsak har äfven hela detta stora färgrike i dagligt tal erhållit namnet anilinfärger, ehuru man nu mera derunder äfven inbegriper många färger, som framställas ur andra föreningar.
Anilinfärger.
I det följande förstå vi härunder blott de färger, som verkligen framställas ur anilin eller rättare ur anilin och toluidin. Färgkemisten begagnar sig dervid af en handelsvara, den s. k. anilinoljan, hvilken redan i mer eller mindre grad består af den nämda blandningen och erhållits ur benzolet derigenom, att man först medelst salpetersyra förvandlat det till nitrobenzol och derefter genom reducerande medel, såsom zink eller väte (genom tillsats af jern och starkt utspädda syror), förvandlat det senare till anilin.
I rent tillstånd är anilinet en färglös olja, som i luften småningom färgas röd eller svart och först stelnar i en köldblandning af eter och fast kolsyra. Det bryter ljuset utomordentligt starkt, men är nästan alls icke elektriskt ledande. Dess lukt påminner om färsk honung, smaken är kryddartad och brännande. I vatten är anilinet blott föga lösligt; deremot löses det med lätthet i feta ämnen, eteriska oljor, eter och alkohol.
En engelsk kemist, Perkins, erhöll 1856 vid behandling af anilin med oxiderande ämnen en svart massa, som löste sig med violett färg. Detta var anilinviolett, som sedermera bragtes i handeln som violettliquor och var den första af tjärfärgerna, som fick någon praktisk användning. I början syntes dock det höga priset (ett skålpund kostade 1 200 rdr) göra all tanke på dess användning som färgämne omöjlig. Uppfinnaren tvekade derför äfven att försöka en fabriksmässig tillverkning deraf. Några franska fabrikanter deremot, bland andra Poirrier et Chappat Fils, vågade likväl försöket med någon ändring af Perkins’ metod och lyckades. Största svårigheten var nu blott att framställa anilinet; detta ämne var visserligen välbekant för kemisterna, men ännu ej föremål för industriel beredning. Att det kunde erhållas ur nitrobenzol, hvilket redan på tretiotalet i små mängder framstälts som konstgjord mirbanolja, var visserligen en fingervisning, men otillräcklig, då en fabriksmässig beredning af nitrobenzol först måste skapas. Emellertid hade dock färgfabrikanterna härigenom blifvit visade till den rätta källan, gasverken, som i outtömlig mängd lemnade tjäran. Ur tjäran bereddes benzol och anilin. Sedan man lyckats på ändamålsenligt sätt åstadkomma dessa alster, föll priset på anilin hastigt. Hade det ännu för kort tid sedan kostat 45 rdr skålpundet, dröjde det ej länge, innan man erhöll samma vigt för 7 rdr 50 öre, ja, senare (1869) till och med för 74 öre, men den tid vi tala om ligger tolf år tillbaka.
Emellertid hade den ofvan nämde kemisten Hofmann 1859 funnit, att utom det violetta färgämnet äfven en utmärkt ren och vacker röd färg kunde framställas ur anilinet. Berguin, en industrikemist i Lyon, tog sig an uppfinningen och skaffade sig patent på en metod för hennes fabriksmässiga tillgodogörande, hvilket patent han öfverlät på Rénard Frères i Lyon. Det nya färgämnet – Rénard Frères kallade det fuksin – gjorde ej mindre uppseende än förut anilinviolett; det såldes först till 360 rdr skålpundet; nu köper man för 15 rdr en långt renare vara. Dess nyanser äro kända under talrika, olika namn, såsom magentarödt, azalein, solferino, rosein, erytrobenzin, harmalin o. s. v. För att kringgå det första patentet uppfans en mängd sätt att framställa fuksinet, och nya framsteg gjordes oupphörligt. Med all olikhet för öfrigt gingo dock alla dessa förfaringssätt ut på samma kemiska process, nämligen att befria anilinet från en del af dess väte och söka åstadkomma en förening, i hvilken ett egendomligt ämne, rosanilin, som Hofmann sedermera framstälde i rent tillstånd och till dess kemiska egenskaper bestämde, gjorde tjenst som bas; fuksinet är saltsyradt rosanilin. I följd häraf uttalade sig äfven alla domstolar, inför hvilka de många patentstriderna drogos, till förmån för bröderna Rénard.
I Tyskland, England och Schweiz fick tillverkningen af fuksin snart ett betydligt omfång, då det utgör råämnet till alla de andra anilinfärgerna, hvilkas antal inom kort betydligt ökades.
Så hade Girard och De Laire ur fuksin erhållit kejsarviolett, violet impérial, derigenom, att de läto kromsyradt kali inverka på en blandning af anilinolja och saltsyradt anilin. Härmed var dock den långa raden af färgämnen, som kunna framställas af rosanilinet, icke afslutad. Hofmann utfann nämligen ett sätt att i rosanilinet ersätta väteatomer med karbolsyrans radikal och alkoholradikalerna etyl och metyl och erhöll sålunda en violett färg, som i skönhet öfverträffade alla föregående. Han är känd under namnen Hofmanns violett, dahlia, etylrosanilin, primula m. fl. Beredningen sker i stora kopparpannor med dubbla bottnar, inrättade för uppvärmning med ånga (fig. 325). I dessa pannor upphettas i flera timmar en blandning af rosanilin, alkohol, anilin eller etyl- eller metyljodid och kaustikt kali. De öfverdistillerande gaserna förtätas i ett förlag; men i pannan bildar sig, allt efter blandningens beskaffenhet, fenylrosanilin, metylrosanilin eller etylrosanilin, d. v. s. ett rosanilin, i hvilket en till tre atomer väte blifvit ersatta af en till tre atomer fenyl, metyl eller etyl. Deras salter bilda de nämda praktfulla färgstofterna. De bland dessa färgämnen, som innehålla tre atomer väte ersatta af tre atomer fenyl, metyl eller etyl, äro vackert blå.
Egentligt anilinblått, i handeln bekant som azulin, bleu de Paris, bleu de Lyon eller bleu de nuit, framställes äfven på många olika sätt. Rosanilinet eller fuksinet är dock alltid råämnet dertill. Uppfinnarna, Girard och De Laire, funno det (1861), då de en längre tid upphettade en blandning af fuksin och anilinolja och sedan behandlade blandningen med saltsyra; men äfven aldehyd, rå träsprit, jod- eller brometyl, alkalisk gummilackalösning och ännu andra ämnen åstadkomma samma förvandling af rosanilinet. De dervid brukliga apparaterna visar fig. 326, som afbildar det inre af en atelier des bleus i en fransk anilinfärgsfabrik. Den främre delen af rummet är uppfyld af åtskilliga kärl med råämnen, filtreringsapparater och andra redskap, som vid beredningen kunna behöfvas. I bakgrunden deremot se vi kokapparaterna, hvari fuksinet eller något annat rosanilinsalt medelst anilin förvandlas till blått. Inalles finnas här 16 sådana apparater, hvilka fyra och fyra tillsammans uppvärmas från fyra särskilda ugnar. De kärl, hvari råämnena förvaras, ha på afbildningen formen af stora retorter med lock, som kunna afskrufvas och i midten ha en öppning, hvarigenom axeln till en omröringsinrättning går. Alla dessa särskilda omrörare stå medelst utvexlingar i förbindelse med den af ångmaskinen drifna hufvudaxeln, af hvilken de få sin rörelse. Genom en annan, med propp tillsluten öppning på öfre delen af kärlet kunna prof uttagas, när man vill undersöka, om förvandlingen fortskridit tillräckligt långt eller icke. Retortens hals leder till ett afkyldt förlag, der det öfverflödiga anilinet, som genom uppvärmningen öfverdistillerat, förtätas. Uppvärmningen sker ej med fri eld, utan retorterna ligga i ett oljbad, hvars temperatur, allt efter det recept man följer, måste under flera timmar hållas vid 150–210° C. Efter denna tid är den så kallade »smältan» färdig, och det blå färgämnet kan nu på mångahanda sätt skiljas från det dermed ännu allt jemt förenade anilinet och framställas i rent tillstånd.
Medelst aldehyd kan man äfven framställa anilingrönt, om en med svafvelsyra blandad lösning af svafvelsyradt rosanilin försigtigt uppvärmes med aldehyd och vätskan derefter blandas med undersvafvelsyrligt natron, eller om man en längre tid upphettar ättiksyradt rosanilin med träsprit och jodmetyl i en Papins gryta. Det på det första sättet framstälda alstret kallas aldehydgrönt, det på det senare erhållna jodgrönt. Anilingrönt, som 1863 först bereddes af Cherpin, öfverträffar ej blott i skönhet alla andra gröna färger, utan utmärker sig äfven derigenom, att det vid ljussken synes vida klarare än vid dagsljus. Det bildar i färgskalan öfvergången till aniIingult eller aurinet, som erhålles vid fuksinets framställning ur anilinoljan och kan afskiljas från den dervid bildade hartsartade fällningen. Denna färg erhölls första gången 1863 af Nicholson och användes hufvudsakligast i ylle- och sidenfärgning. I kemiskt hänseende utmärker han sig derigenom, att han innehåller en egendomlig bas, krysanilinet, hvilken i honom förekommer bunden antingen vid saltsyra eller salpetersyra och alltså ej är att förvexla med pikrinsyran, hvilken stundom äfven får namnet anilingult.
En brun färg, anilinbrunt, hvilken en tid såsom havanabrunt var på högsta modet, upptäcktes 1861 af De Laire, då han upphettade en blandning af anilinviolett eller anilinblått med saltsyradt anilin. Fuksin med saltsyradt anilin ger det bekanta bismarcksbrunt. Man har äfven anilinsvart, som fås, då man låter klorsyradt kali inverka på saltsyradt anilin; dock finnas äfven andra sätt att bereda det. Det så kallade indigosvart är ett olösligt anilinsvart, hvilket derför begagnas i synnerhet inom tryckerierna.
Jemte dessa ur anilin eller rättare sagdt ur en blandning af anilin och toluidin framstälda färger ges det nu vidare en hel rad sådana, som leda sitt ursprung från karbolsyran.
Karbolsyrefärger.
Karbolsyra, likbetydande med fenol, fenylalkohol, stenkolskreosot, finnes i de tunga tjäroljorna, då deras kokpunkt ligger vid 183°C. Med sättet för hennes framställning behöfva vi här ej befatta oss. Det är nog att veta, att hon i rent tillstånd kristalliserar i långa, färglösa nålar, hvilka smälta vid 37,5°C. och ha en egendomlig, rökaktig lukt och skarpt brännande smak. Vatten af 20°C. löser henne, men upptager blott 5 procent deraf. Till sin kemiska art tillhör hon ej kolvätena, då hon utom kol och väte äfven innehåller syre; hennes sammansättning uttryckes med formeln C12H6O2.
Genom behandling med salpetersyra i värme öfvergår karbolsyran i pikrinsyra, det bekanta gula ämnet, som hufvudsakligen användes till sidenfärgning. Pikrinsyran har bland alla ämnen den bittraste smaken, hvarför hon också skall ha begagnats till förfalskning af öl. Då pikrinsyran är ytterst giftig, skulle en sådan användning deraf vara mer än ett bedrägeri. Syrans färgkraft är högst betydlig; med ett ort pikrinsyra färgas 10 skålpund råsilke halmgult. Det i handeln förekommande färgstoftet pikringult är ej ren pikrinsyra, utan innehåller derjemte åtskilliga pikrinsyrade salter och fordrar som ett lätt exploderande ämne mycken försigtighet vid behandlingen. Ur pikrinsyran framställes genom inverkan af cyankalium isopurpursyra, som bildar vackert färgade, röda salter, hvaraf ett, isopurpursyrad ammoniak, under namnet grenat soluble, begagnas i ylle- och sidenfärgning. Upphettas karbolsyra i en retort med svafvelsyra och oxalsyra, sönderdelas hon och bildar dervid ett ämne, som sannolikt är det samma som den 1834 af Runge upptäckta rosolsyran och äfven användes till färgning. Det på nämda sätt ur karbolsyran bildade alstret befrias från syror genom tvättning med vatten och upphettas tillsammans med ammoniak i en Papins gryta till 150° C., då det öfvergår i ett vackert färgämne, korallin, som fått sitt namn deraf, att dess färgton står mycket nära den röda korallens. Persoz, som först framstälde det, kallade det af dess likhet med pionrödt peonin. Färgen är dock mycket ovaraktig och påminner i denna, liksom i andra sina egenskaper, om safflor. Deremot ger det under namnet fenylbrunt eller phenicienne i handeln förekommande färgämne, som äfven erhålles ur karbolsyra genom samtidig inverkan af salpetersyra och svafvelsyra, mycket varaktiga färger i de så kallade havananyanserna. Äfven ett blått färgämne kan fås ur karbolsyran, om man upphettar korallin med anilinolja; till skilnad från anilinblått har det äfven blifvit kalladt azurin eller azulin, då det andra fått namnet azurin. Riktigheten af dessa benämningar vilja vi ej undersöka; de namn, fabrikanterna finna för godt att gifva sina modartiklar, hvila ännu alls icke på någon vetenskaplig grund.
Naftalinfärger.
Tjärfärgernas tredje grupp leder sitt ursprung från naftalinet, ett kristalliniskt, vaxartadt och luktande ämne, som i temligen stor mängd erhålles ur den vid tjärans distillering bildade gula oljan samt genom pressning och sublimering skiljes från vätskan. Det framstäldes första gången 1820 af Garden. Behandlas naftalinet med salpetersyra, uppstår nitronaftalin, hvilket förhåller sig på alldeles samma sätt som nitrobenzol Man kan således, alldeles som man ur nitrobenzolet framställer anilinet, ur nitronaftalin bereda en bas, naftylamin, hvilken, behandlad med motsvarande reagentier, lemnar flera färgämnen. Dessa färger äro ofta utmärkt vackra; de mest använda äro ett naftalingult, ett naftalinrödt och ett blått, kalladt naftylblått. När en gång naftalinets kemiska egenskaper bli lika väl kända som benzolets, skall färgtekniken göra ännu många värderika upptäckter på detta område. Genom syrsättning af naftalin med brunsten och svafvelsyra erhålles ftalsyra, som i framtiden torde bli af betydelse för konstgjord tillverkning af indigoblått. Detta färgämne uppstår nämligen af benzoesyra, som bildas, om man från ftalsyran genom upphettning med kalk borttager kolsyra.
Antracenfärger.
Råämnet för krappfärgens eller alizarinets beredande på kemisk väg är ej benzolet, utan en olja, som vid distillering af tjäroljan stannar sist qvar i retorten. I de tunga tjäroljor, som först då, när retortens innehåll förvandlats till beck, distillera öfver, finnes nämligen i ringa mängd en beståndsdel, kallad antracen. Denna beståndsdel kan framställas i rent tillstånd, och kemisterna ha på de senaste åren gjort dess förhållande till åtskilliga reagentier till föremål för noggranna studier. Det har dervid visat sig, att antracenet genom syrsättning öfvergår till ett nytt ämne, antrakinon, som bildar öfvergången till alizarinet, enär det blott behöfves en ytterligare syrsättning for att ur antrakinon framställa alizarin. De första, som lyckades häri, voro de tyska kemisterna Graebe och Liebermann (1868), hvilka äfven sedermera oafbrutet arbetat på det tekniska framställningssättets fullkomnande och bragt det derhän, att konstgjordt alizarin nu mera af de flesta fabriker tillverkas som en handelsvara.
Det är ej blott ur vetenskaplig synpunkt af intresse att utforska naturalstrens bildningssätt och att på ofta vidt skilda vägar söka uppnå samma mål; en sådan utvidgning af vårt vetande är äfven af stor ekonomisk betydelse. Hela den årliga krappskörden uppgår till 234 000 kubikfot. Antages medelpriset till 165 rdr foten, gör detta en summa af nära 40 millioner rdr. Hela den oerhörda areal, som nu upptages af krappodlingen, kan återgifvas åkerbruket, när man blifvit i stånd att genom konstgjordt alizarin, hvilket beredes ur ett nästan värdelöst ämne, ersätta det naturliga krappfärgsämnet.
Här måste ännu nämnas det af Reichenbach ur trätjära omedelbart framstälda pitakallet, ett vackert, blått färgämne. Men liksom fallet var med stenkolstjärans färgämnen, dröjde det länge, innan det började användas till färgning. Helt nyligen har man dock lyckats införa trätjäran i färgindustrin, sedan Pettenkofer och Buchner redan på femtiotalet gjort försök dermed, och deraf beredas i synnerhet askgråa färger af mycken varaktighet och glans.
Murexid.
Ensam i sitt slag bland de kemiska färgämnena och nu mera af föga värde står murexiden (purpurkarmin, purpursyrad ammoniak), som af Prout 1818 erhölls som sönderdelningsalster af urinsyra. Det är den nyare tidens purpur, framstäld ur affallsämnen. Ur guanon, den bruna illaluktande massan af fågelexkrement, som på fartyg hemtas från Perus kuster för att tjena till gödning åt vår gamla kontinents utsugna jord, kan den präktiga murexiden erhållas, äfvensom ur ormspillning, urin o. s. v. Namnet, härledt från det latinska murex, purpursnäcka, antyder, att denna kemiska färg uppträder som den gamla purpurfärgens rättmätige efterträdare. Den ur guano framstälda urinsyran behandlas med salpetersyra, då alloxan erhålles, och detta ger med ammoniak purpurkarmin. Med detta ämne kan man erhålla olika färgtoner, som icke öfverträffas i skönhet af några andra. Ty värr äro murexidfärgerna mycket oäkta, hvilket gör, att de nu mera föga användas till färgning och tygtryck. Bäst egna de sig till färgning af sidentyg, som deraf få en utomordentlig glans; äfven linne- och bomullsväfnader gifva de en vacker färg, för ylletyg deremot äro de ej rätt lämpliga. Murexidsalter eller purpursyrade metalloxider brukas mycket vid tapettryck, och många praktfulla purpurnyanser ha for sin glans att tacka det färgämne, som fås af sjöfåglarnas spillning.
Ei kommentteja :
Lähetä kommentti