Friedrich Georg Wieck, Otto Wilhelm Ålund: Uppfinningarnas bok.
Femte bandet. Det dagliga lifvets kemi. Färgning och tryckning.
L. J. Hiertas förlagsexpedition, Tukholma 1874.
Tryckt hos K. L. Beckman.Under namnet bläck sammanfattar man en mängd till sammansättningen ganska olikartade vätskor, hvilka dock tjena till samma ändamål: skrifning. Hos de gamla begagnades till skrifning en vätska, som enligt Plinius och Vitruvius bereddes af lampsot och lim eller gummi. Diodoros uppger till och med förhållandet, i hvilket dessa ämnen blandades. Enligt några skall man dertill ha satt den i bläckfiskens blåsa inneslutna svarta vätskan. Emellertid vill det synas, som de gamla blandade metallsalter i sitt bläck, ett lyckligt förhållande, då jernhalten i bläcket möjliggjort skriftens återställande på gamla manuskript, der hon blifvit oläslig.
Bland kemiska beredningar finnes knapt någon, som är så allmänt begagnad i det dagliga bruket som bläcket, och dock känna vi i det hela om dess kemiska beskaffenhet ganska litet. Man har vid beredandet af bläck endast att hålla sig till praktiska försök utan någon vetenskaplig grund.
Mot slutet af förra århundradet sökte Lewis lära känna de riktiga förhållanden, i hvilka de ämnen, af hvilka man bereder skrifbläck, böra blandas. De vanliga sorterna af svart skrifbläck tillredas af galläplen, jernvitriol och arabiskt gummi. Genom inverkan af jernvitriol på det i galläplena förekommande tanninet (garfsyra eller garfämne) bildas garfsyrad jernoxidul, som är föga färgad, men genom upptagande af syre ur luften Öfvergår till garfsyrad jernoxid, hvilken utmärkes af en djup svart färg. Enligt Lewis gifva lika delar galläple och jernvitriol ett bläck, som, när det begagnas, har god färg, men med tiden blir gulbrunt. Ju större mängd galläple, som användes, desto varaktigare blir skriften. Dock blir bläcket vid allt för stark tillsats af galläple benäget att mögla. Tillsats af gummi är nödvändig för att göra bläcket till en viss grad mindre lättflytande samt för att hindra den i vätskan uppslammade, färgade fällningen af garfsyrad jernoxid att sjunka till bottnen. Ett allt för tunnflytande bläck suger sig nämligen in i papperet och skriften blir otydlig.
Enligt Bottoek är galläplenas halt af slem och extraktivämnen orsaken till bläckets möglande. Han föreslår derför att låta afkoket på galläplena stå en längre tid i luften, tills ytan blifvit betäckt af ett tjockt mögeltäcke. Sedan man aflägsnat detta genom silning och blandat den klara vätskan med en behörig mängd jernvitriol, erhåller man ett bläck, som har djup svart färg och ej visar någon benägenhet att mögla. Tillsats af en ringa mängd kreosot (karbolsyra) eller träättiksyradt jern i stället för jernvitriol förekommer mögelbildning.
Bland de talrika recepten för beredning af skrifbläck kunna vi anföra följande: 8 delar pulveriseradt galläple, 4 delar jernvitriol, 4 delar gummi och 62 delar vatten, hvartill sättes en ringa mängd kreosot. Först kokas galläplena under en timme med 3/4 af vattnet; lösningen silas och blandas med gummit, som först blifvit löst i sin dubbla vigt hett vatten. Jern vi triolen löses i det öfriga vattnet och blandas med den nyss erhållna lösningen af galläple och gummi, hvarefter kreosot tillsättes.
Den olägenhet, som vidlåder det vanliga skrifbläcket, att med tiden afsätta en tjock bottensats, finnes icke hos alizarinbläcket, som synes först ha tillverkats af H. Stephens i London. Detta bläck är till en början blått, men skriften blir snart svart. Det är betydligt mera lättflytande än det vanliga bläcket och intränger i papperet, dock utan att göra skriften otydlig. Alizarinbläck innehåller garfsyrad jernoxidul, löst i ättiksyra och indigosvafvelsyra. Enligt Leonhard i beredes alizarinbläck derigenom, att 42 delar galläple och 3 delar kräpp utlakas med 120 delar hett vatten. Till den filtrerade vätskan blandas 1 1/5, del indigolösning, 5 1/5 jernvitriol och 2 delar trä-ättiksyradt jern (af kreosot orenad ättiksyrad jernoxidul, beredd genom lösning af jern i träättiksyra).
Enligt Runge erhåller man ett godt skrifbläck med flera goda egenskaper, om man kokar l del raspadt campecheträ med 6 delar vatten och till 1000 delar af den erhållna lösningen efter afsvalning blandar l del neutralt kromsyradt kali. Tillsats af gummi bör undvikas. Detta bläck ger en blåsvart skrift; det är fullkomligt flytande och förderfvas ej genom utfällning af bottensats. Skriften kan ej borttvättas med vatten eller med utspädda syror.
Hufvudsakligen för besparings skull har man försökt ersätta galläple med andra garfsyrehaltiga ämnen ur växtriket, såsom ekbark, sumak m. m., men med ringa framgång.
Med outplånligt bläck förstår man bläcksorter, som mer eller mindre kraftigt motstå inverkan af kemiska reagentier, hvilka förstöra eller urfärga vanligt bläck. För att emellertid ett bläck skall vara outplånligt, erfordras, att skriften dermed skall vara så fast införlifvad med papperet, att hon ej kan borttagas genom tvättning och skrapning. Man bereder outplånligt bläck genom att till vanligt bläck sätta sådana ämnen som lampsot, indigopulver, berlinblått o. s. v.
Berzelius upptäckte under sina arbeten med den sällsynta metallen vana di n, att vanadinsyrad ammoniak med galläpledekokt ger en mörk vätska som är ganska passande till bläck och frambringar en skrift, som motstår så väl syror som alkalier. Ty värr är vanadin, som af vår landsman S ef s tro m upptäcktes som en ringa beståndsdel i jern från Taberg i Småland, en af de sällsyntaste metallerna. Det är dock ganska troligt, att man skall kunna erhålla vanadinsyrad ammoniak för så billigt pris, att den kan användas till bläckberedning. Endast helt små mängder af det dyrbara ämnet erfordras derför. Kemins historia kan uppvisa många exempel på ämnen, som förr ansetts mycket dyrbara, men, då de fått någon praktisk användning, kunnat erhållas till lindrigt pris. Skriften blekes visserligen af klor, men utplånas ej fullständigt. För öfrigt har detta bläck förmånen att vara en klar lösning, ej en vätska, som håller en färgad fällning uppslammad i gummivatten, hvarför det äfven är ganska lättflytande. Helt nyligen har man upptäckt vanadin som en beståndsdel i sjö- och myrmalm. Enligt B ött ger beredes vanadinbläck af 3 delar vanadinsyrad ammoniak, 3 delar gummi och l del pyrogallussyra, hvartill sättes vatten, tills ett bläck af tillräckligt mörk färg erhålles.
Med kopiebläck förstår man bläcksorter, som gifva en skrift, hvilken kan aftryckas, om ett fuktadt papper lägges deröfver och hårdt tillpressas. Det beredes vanligen genom en större tillsats af socker eller gummi till vanligt galläple-jernvitriolsbläck. Alizarinbläck egnar sig utan tillsats af gummi till kopiebläck.
För beredning af färgade bläcksorter gifvas talrika föreskrifter. Till rödt bläck användes förr och till en del ännu koclienilj, till blått bläck berlinblått, löst i oxalsyra, till grönt spanskgröna. Nu mera användas dock företrädesvis härtill de olika anilinfärgerna. Anilinbläckssorterna utmärka sig genom särdeles klara och vackra färger, men äro högst ovaraktiga. Det hos oss på senaste tiden mycket använda violetta anilinbläcket har visserligen fördelen att vara ganska lättflytande, men skriften dermed kan med stor lätthet borttvättas eller utplånas och urblekes äfven i solljuset. För öfrigt lider det af olägenheten att allt för mycket suga in sig i papperet, så att, om detta ej är väl limmadt, skriften blir otydlig och suddig.
Märkbläck för märkning af linne innehåller silfversalter, genom hvilkas reduktion till metalliskt silfver en beständig svart färgning uppstår. De äldre märkbläckssorterna voro afsedda för skrifning på en med sodalösning genomdränkt väfnad samt utgjordes af en med gummi uppblandad lösning af salpetersyrad silfveroxid. De nyare märkbläckssorterna erfordra dock ej en på detta sätt behandlad väfnad; de utgöras nämligen af lösningar af salpetersyrad silfveroxid i ammoniak. Ett recept för beredning af märkbläck är följande: man löser 22 delar salpetersyrad silfveroxid i 90 delar distilleradt vatten samt tillsätter ammoniak, tills den först uppkomna fällningen löst sig; derefter tillblandas gummivatten, färgadt med saftgrönt, och allt utspädes med vatten, så att det utgör 120 delar. Sedan man skrifvit med detta märkbläck, strykes skriften med ett hett strykjern. Ett annat recept är följande: 5 delar salpetersyrad silfveroxid, 12 delar distilleradt vatten, 5 delar gummi, 7 delar soda och 10 delar ammoniak. Äfven kan man med fördel använda en lösning af vinsyrad silfveroxid i ammoniak.
Sympatetiskt bläck. Härmed förstår man en vätska, hvilken, då man skrifver dermed, ej lemnar någon märkbar skrift, förr än papperet uppvärmes eller behandlas med vissa kemikalier. Redan Ovidius omtalar, att man dertill begagnat färsk mjölk; skriften gjordes synlig genom kolpulver, som fastnade i den intorkade mjölken. Ett annat Sympatetiskt bläck utgöres af en lösning af klorkobolt, hvilken lemnar en skrift, som framträder med blå färg, då papperet uppvärmes. På ett med en blysockerlösning eller med salpetersyrad vismutoxid skrifvet papper framträder skriften med svartbrun färg, om det tvättas med svafvelvätevatten.
Litografiskt bläck, hvarmed man skrifver eller tecknar för att öfverflytta skriften på sten, beredes af l½ del schellack, 2 delar tvål, 3 delar hvitt vax och l del talg, hvartill sättes l del sandarakslösning; vätskan färgas sedan med lampsot.
Ei kommentteja :
Lähetä kommentti