Femte bandet. Det dagliga lifvets kemi. Färgning och tryckning.
L. J. Hiertas förlagsexpedition, Tukholma 1874.
Tryckt hos K. L. Beckman.
Färgämnen ur växtriket. De vegetabiliska färgämnenas antal är vida större. De träffas i växternas alla delar, i blommorna, bladen, stänglarna, veden och rötterna; deras framställning, beredning och användning äro följaktligen äfven mycket olika. De vanligaste kunna uppställas i följande ordning:
1) röda färgstofter: krapp, orselj, persio, safflor, alkanna, bresilja, campeche- och sandelträ; 2) blå färgstofter: vejde och indigo; 3) gula färgstofter: vau, gulholts, quercitron och orleana; 4) gröna färgstofter: kinagrönt.
Krappen, rubia tinctorum, en mångårig växt med kransstälda blad af rubiaceernas familj, växer vild på medelhafskusterna, men odlas nästan öfver allt i gamla verlden för sitt röda färgämne, hvilket företrädesvis rötterna, men äfven bladen innehålla. På djur, t. ex. hästar, som fodras dermed, blir skelettet rödt. Krappen innehåller ej blott ett, utan flera färgämnen, nämligen ett rödaktigt, purpurin, och ett annat, rubierytrinsyra, som genom sönderdelning ger upphof till krapprotens vigtigaste färgämne, alizarinet. Detta senare förekommer i handeln företrädesvis under form af garancin, ett särskildt för tygtryck beredt, pulverformigt preparat af krapproten, hvars färgstyrka är fyra till sex gånger större än dennas egen. Garancin fås genom de torra, malda rötternas behandling med svafvelsyra. De öfriga organiska beståndsdelarna bli härigenom förstörda och förkolade, men på alizarinet sjelft har den starka syran intet inflytande, och då vid färgningen de små, svarta kolpartiklarna ej följa med i lösningen, färgar garancinet, som blott innehåller det vackraste af krappfärgsämnena, mycket klarare än de friska rötterna. Återstoderna af den redan använda krappen lemna ett ytterligare färgstoft, det s. k. garanceux. Ett tredje utgöres af krappblommorna, hvilka erhållas genom krapprotsmjölets jäsning. Ett medelst sprit erhållet extrakt af garancin kallas kolorin.
Genom de märkvärdiga upptäckter rörande många färgämnens natur, som den organiska kemin vid sin undersökning af tjärfärgerna gjort, har äfven ett nytt ljus blifvit spridt öfver krappens förnämsta färgämne, alizarinet. Hade man än småningom lärt sig att ersätta alla växtrikets färgämnen med kemiska af samma verkan, framstälda ur stenkolets distilleringsalster, syntes det dock länge omöjligt att på konstgjord väg framställa de ädlaste ibland dem, krappens och indigons. Nu mera äro dock äfven dessa frågor, om ej redan lösta, åtminstone bragta under synpunkter, som lofva en snar lösning. Det har lyckats Graebe och Liebermann att med konst framställa alizarinet ur tjäralster, liksom Engler och Emmerling framstält indigoblått ur benzoesyra.
Krappen är ett sedan äldsta tider användt färgämne. De gamla grekerna så väl som romarna kände till honom; dock synes han ej alltid varit odlad, utan den vilda roten företrädesvis användts till färgning, och särskildt i stället för purpur. I följd af detta sitt allmänna bruk heter krapp på grekiska rätt och slätt "roten"; enligt Dioskorides odlades han i Karien. Strabon (66 f. Kr.) berättar: "vattnet i Hierapolis (i Lydien) egnar sig förträffligt till yllefärgning, så att det med krapprot färgade ylletyget fullkomligt liknar det, som är färgadt med purpur eller kermes." I Karl den stores kapitularier finnes krappen upptagen bland de till odling i kronogodsens trädgårdar anbefalda köksväxterna, och till spinnerierna i de kungliga qvinnohusen (geneztunk, gynecaeum) skulle utom spånadsämnen äfven lemnas vejde, kermes och krapp, hvaraf tillika synes, att qvinnorna den tiden besörjde färgningen. Odlingen af den förädlade krappen tyckes först genom korstågen ha kommit till vesterlandet. Man har från 1275 en urkund om tionde i krapp (warenita, d. ä. garance) till abbotsstiftet S:t Denis i Frankrike. Den äkta krappen erhölls dock alltid under namn af al lizari från levanten eller som mundjit från Ostindien. Visst är, att krappodlingen under medeltiden helt och hållet gick ut, tills den redan nämde Althen 1762 med framgång åter införde henne i trakten af Avignon. För närvarande frambringar Frankrike, i synnerhet trakten kring Avignon, den mesta krappen, hvartill införandet af de krappröda byxorna inom den franska armén ej litet bidragit; denna åtgärd vidtogs också enkom för att höja krappodlingen. Det mest krappodlande landet näst Frankrike är Holland; i Tyskland har dess odling aftagit, ehuru Breslau redan 1574 hade sin "krappordning"; men det tretioåriga kriget förstörde på många trakter denna så väl som flera andra förvärfsgrenar. Före kriget 1870 utgjorde krappinförseln i tullföreningen ungefär 90 000 och utförseln omkring 30 000 centner. Den bästa sorten anses vara den, som odlas omkring Avignon.
Med orselj förstås ett rödt färgämne, som framställes af åtskilliga lafvar. Namnet kommer från det italienska oricello eller färglafven. Sannolikt voro laffärgerna kända redan i forntiden; hos romarna användes de under den allmänna benämningen fucus – egentligen tång – till beredning af den oäkta purpurn. Konsten gick dock förlorad, ända tills i 13:e århundradet en i Firenze bosatt tysk, Federigo, från en resa i levanten medförde färglafvar och lärde att medelst urin derur framställa en vacker röd färg. Han grundlade derigenom ej blott sin egen rikedom (han blef stamfader för den furstliga slägten Oricellarius, Rucellarius, Rucellai), utan äfven flera italienska städers, hvilka slogo under sig hela handeln med färglafvar från levanten och de grekiska öarna, tills Bethencourt 1402 upptäckte Canarieöarna och der fann det dyrbara färgämnet. Sedermera upptäcktes det äfven på Azorerna, Sardinien, Corsica, i Pyrenéerna, Auvergne m. fl. orter. Färgämnet finnes i form af svaga, organiska syror i en stor mängd lafvar, bland hvilka roccella tinctoria är den mest eftersökta. Hon lemnar den levantiska och canariska orseljen, medan den europeiska fås från variolaria orcina och dealbata; den förra kallas äfven hafsorselj, den senare landorselj. Vid kokning med alkaliska vätskor sönderdelas de nämda syrorna och gifva då orsellinsyra, ur hvilken åter genom sönderdelning erhålles det färglösa, kristalliniska orcinet, ett salt, som under inverkan af luft och ammoniak förvandlas till orceinet, orseljens mörkröda färgämne. Af lafven lecanora tartarea, som är inhemsk på Orknöarna och Hebriderna samt på våra, egna kustklippor, fås den röda indigon eller persion, hvilken 1765 först framstäldes af Cuthbert Gordon. Närbeslägtade lafvar lemna för öfrigt äfven ett blått färgämne, lackmus, hvilket ej användes i färgerierna, men deremot i form af lackmuspapper begagnas af kemisterna som reagensmedel för syror och alkalier. Äfven från Afrika och Sydamerika införas orseljlafvar.
Safflorn är de torkade blommorna af färgtisteln, carthamus tinctorius, hvilken är inhemsk i Ostindien, men sedan gammalt odlas i Mindre Asien och södra Europa. I mellersta Europa drifver Niederösterreich den betydligaste safflorodlingen. De gamla hebreerna använde redan safflor till färgning; enligt Herodotos pressade egypterna olja ur hans frön, de bekanta "papegojkornen". I Johann Bauhins berömda trädgård i Boll växte safflorn som en indisk praktväxt (1495). Den mest omtyckta safflorn är den egyptiska; han innehåller dubbelt så mycket färgämne som de andra sorterna och skiljer sig i flera olika slag. Man kan antaga, att Egypten årligen utför 15 000–20 000 centner safflor. Blommorna komma i handeln i form af små pressade kakor eller torkade skifvor. De innehålla två olika färgämnen, det ena ett i vatten lösligt gult, som ej användes, det andra ett rödt, som blott är lösligt i alkaliska vätskor och kallas kartamin. Det senare eger en sådan färgstyrka, att en helt liten mängd deraf är tillräcklig att betäcka en stor yta och färga henne vackert rosenröd. I färgerierna användes kartaminet, trots sin ovaraktighet, till att gifva siden, bomullstyg och lärft en glänsande röd eller rosafärg. Det med vatten och talk rifna, fint pulveriserade färgämnet utgör sminket.
Alkanna är ett mörkrödt färgämne, som ger oss en vacker, men ovaraktig violett färg, kallad ankusin eller alkannarödt. Det ges deraf två slag: en äkta af lawsonia inermis från orienten och en oäkta af rötterna till färgoxtungan, anchusa tinctoria, som växer vild i länderna kring Medelhafvet, men på några ställen, t. ex. i Provence, odlas. Ankusinet är ett purpurrödt pulver af mycken färgkraft; det användes likväl nu mera sällan vid kattun- och sidentrycket. Andra hit hörande röda färgämnen äro harmalan, af den sydryska steppvinrutan, peganum harmala, chican eller carajurun af det sydamerikanska trädet bignonia chica, badiskt rödt från mergen af den kinesiska, nu mera äfven i Europa som foderväxt odlade sockerhirsen, sorghum saccharatum, och tournesolen af kräftörten, croton tinctorium, från levanten och södra Europa, hvilken lemnar de bekanta sminklapparna, som användas till färgning af konfityrer, likörer samt skalet af den fina holländska edamosten.
Under namnet brasilieträ eller bresilja få vi från Sydamerika ett antal färgträn, alla af trädslag tillhörande slägtet caesalpinia. Bland dem är pernambucoträet eller fembocken det äldsta och färgrikaste; dess indianska benämning skall ha öfvergått på landet Brasilien, hvilket först sedan 1580 så kallats, medan brasilieträ redan 1494 var bekant. Förr hette det också drottningträ, emedan dess tillgodogörande i århundraden var ett monopol för den portugisiska regeringen. I andra rummet komma limaträet från Peru och Chile och s:t.-martträet från Centralamerika, i det tredje jamaicaträet från Antillerna. Äfven östra Asien eger i sappanen ett rödträ af andra ordningen. Färgämnet i dessa träslag kallas brasilin. Sjelfva trämassan användes i bomulls-, ylle- och sidenfärgerierna samt i tygtryckerierna för att gifva karmosin, rosenrödt, purpur och amarant; alla dessa färger äro dock af ringa varaktighet och förstöras af solljuset, medan alkalier och tvål förvandla dem till purpurrödt eller blårödt. Bresilja användes äfven till beredning af lackfärg och till rödt bläck.
Äfven blåholtsen ger, oaktadt sitt namn, ett purpurrödt färgämne, hematoxylinet, som vanligen användes i form af ett tjocknadt extrakt, blåholtsextrakt. Detta användes för öfrigt ej omedelbart till färgning i rödt, utan tillsammans med andra färgstofter till blå-, brun- och svartfärgning. Det fås af trädet haematoxylon campechianum, hvars från bark och splint befriade kärnved det utgör; af trakten, der det först upptäcktes, kusten af Campecheviken i Mejikanska bugten, kallas det äfven campecheträ. År 1570 infördes det först till England. Men emedan man då ännu ej förstod att göra färgen varaktig, förbjödos uttryckligen genom en parlamentsakt under drottning Elisabeth (1581) införsel och bruk af logwood, såsom det kallas på engelska. I mer än ett århundrade upprätthölls detta förbud, ehuru det ofta kringgicks på det sätt, att man gaf varan det nya namnet blackwood (svartträ). År 1715 förde Barham det från Centralamerika till Vestindien, der det med otrolig hastighet utbredde sig öfver stora landsträckor. Blåholtsen är tyngre än vatten. Alla sorters färgträn undergå en förberedande behandling på särskilda raspmaskiner, campecheträet derjemte äfven en flera veckors jäsning. Till färgträn räknas ytterligare det ostindiska sandelträet af pterocarpus santalinus, hvilket, malet till pulver, ger det röda färgämnet santalin, äfvensom camträet och barträet, båda från Afrika och liksom det förstnämda gifvande ett rödt färgämne.
Vejde, isatis tinctoria, är en i nästan hela Europa vildt växande ört, tillhörande familjen cruciferae och hvars blad innehålla ett blått färgämne, för hvars skull man sedan långa tider tillbaka odlat honom. Innan den äkta indigon var känd, lemnade vejden ämnet till den vackraste och mest omtyckta blå färg, man då egde. Redan grekerna kände denna hans egenskap; hos romarna heter han, enligt Plinius, äfven glostum efter ett galliskt ord. Enligt en förordning af Karl den store skulle vild vejde (då kallad evaisda) på samma sätt som krapp insamlas och inlemnas till de kejserliga väfverierna. De första uppgifter om vejdeodling i Schwaben äro från 1276; 1290 sådde Erfurts borgare vejdefrön, som sinnebild af sin hufvudnäring, på de ställen, der röfvarriddarnas af dem nedbrutna borgar stått; odlingen och tillgodogörandet af denna färgväxt drefvos för öfrigt af dem i så stort omfång, att de öfver allt i tyska riket kallades "vejdejunkrarna". I början af 17:e århundradet drefvo ej mindre än 300 byar i Timringen vejdeodling, hvilken gaf en högst betydande afkastning. Men då indigon kom från Ostindien, sjönk denna näringsgren, trots alla förbud, mycket hastigt. Förgäfves sökte först Josef II af Österrike och sedermera Napoleon I på kontinentalsystemets tid åter höja vejdeodlingen. Den senare utsatte ett pris af 500 000 franc (350 000 rdr) för uppfinningen af ett lönande sätt att bereda indigo af vejde. Ännu i dag har dock ingen vunnit detta pris, ty 1 centner vejde lemnar knapt 35 ort indigo. Vejdeodlingen drifves nu också endast obetydligt på ett och annat ställe, t. ex. i Timringen, Franken, Schlesien o. s. v.
Såsom redan är nämdt, innehålla vejdebladen samma färgämne som Ostindiens och Amerikas indigoväxter, nämligen indigot eller indigotinet, men i 30 gånger mindre mängd än dessa. Af vejde bereddes likväl förr de vackra färgblandningar, hvilka under namn af persiskt blått voro berömda och i synnerhet hade stark afsättning i levanten. I handeln kommer vejden antingen i knippor af den torkade växten eller i små, runda, kägelformiga massor, kallade vejde- eller blåbollar. Dessa bollar beredas af de på vejdeqvarnen till mjöl förvandlade bladen, som undergått jäsning eller röta och derefter sammanknådats. De ha en brunaktig färg och lukta ammoniak. Nu mera användes vejden endast till "ställande" af den så kallade vejdekypen vid färgning af indigoblått.
Indigon eller indigoblått är det vigtigaste af alla växtrikets färgämnen. Namnet kommer från latinet; indicum eller det indiska kallades i forntiden det värderade ämnet. Det fås från flera växter af papilionaceernas familj och slägtet indigofera (det indigoförande), som är inhemskt i Ostindien, Syd- och Nordamerika. Det bästa färgämnet gifva indigofera disperma i Ostindien och Centralamerika (guatemalaindigo), indigofera tinctoria på Madagaskar och Haiti, indigofera anil i andra delar af Vestindien, indigofera argentea i Afrika, indigofera pseudotinctoria i Ostindien och indigofera glauca i Arabien, Egypten och Algier. Indigons användning som färgämne är urgammal; konung Ahasveros’ palats i Susa och Mardekais mantel (i Esters bok) skola gifva de äldsta bevisen härpå. De gamla grekerna hemtade indigon från Gedrosia (det nu varande Mekran, vester om Indus utmed Indiska hafvets kust); äfven romarna kände, såsom vi af Plinius se, detta vackra färgämne, hvilket af Vitruvius uttryckligen kallas "den indiska färgen". Sedermera handlade araberna dermed, och den berömde läkaren Avicenna (1036 e. Kr.) omnämner honom ofta under namnet anil, såsom han ännu i dag kallas på spanska. Man visste dock länge ej, hvaraf indigon erhölls; en bergsförordning för Halberstadt från 1705 räknar honom ännu till mineralen; han kallades derför äfven i följd af sin tärningsform den "indiska stenen". Marco Polo hade dock redan i 13:e århundradet berättat om Ostindiens indigoplanteringar.
Efter upptäckten af sjövägen till Indien bemäktigade sig Portugal hela indigohandeln, i medlet af 16:e århundradet slogo holländarna honom under sig, och först i det 17:e blef färgämnet mera allmänt kändt i Europa och började uttränga vejden. År 1631 anlände till Amsterdam 7 holländska bataviafarare med en last af 680 000 skålpund indigo till ett värde af mer än 5 tunnor guld. Omkring 1600 började man i Tyskland sätta något indigo till vejdekypen för att gifva den blå färgen en högre och lifligare ton. Denna lilla tillsats ökades allt jemt, tills vejden slutligen helt och hållet utelemnades. Detta gick dock ingalunda så lätt för sig; liksom vid införandet af många andra utländska ämnen, reste sig äfven här fördomen och egennyttan mot den utländska "djefvulsfärgen". Så kallas nämligen indigon ännu i en 1577 från Frankfurt utfärdad kejserlig polisförordning, hvari han strängt förbjöds. I synnerhet arbetade vejdeodlarna ifrigt deremot, hvartill de särskildt togo sig anledning af den omständigheten, att indigon löstes i koncentrerad svafvelsyra, hvilken af okunniga färgare ej blifvit behörigt neutraliserad, i följd hvaraf månget vackert tygstycke förstördes. Sålunda förbjöd bland andra länder Sachsen 1650–53 vid dödsstraff bruket af indigo. I Nürnberg måste färgarna en gång om året högtidligen med ed förbinda sig att ej använda något "djefvulsöga", såsom indigon der kallades. I Frankrike erhöllo färgarna först 1737 tillåtelse att begagna hvilka färgämnen de behagade. Nu förbrukar Europa årligen för 160 till 200 millioner rdr indigo till färgning af ylle, bomull, linne och siden, mera sällan till målarfärger.
Sedan 1783 odlas indigo i Ostindien af engelsmännen; i Bengalen uppgår den dertill använda jord vidden till 800 000 tunnland. Man antog förut allmänt, att indigon kommit till Amerika genom spaniorerna; men Humboldt har bevisat, att han redan förut var inhemsk der. De gamla aztekerna målade med denna färg och hade gifvit växten namnet "xiuhquilpitzahuac". Lopez de Gomora, en af Columbus’ följeslagare, beskref det blå färgämnet, som kort derefter började användas till det ännu i Mejico allmänt brukliga bläcket. Sannolikt kommo dock tidigt ostindiska indigoplantor till Amerika. År 1699 infördes indigoodlingen i Carolina; frön deraf hade från Hindustan kommit till Antillerna, hvilkas guvernör Lukas deraf sände prof till sin dotter i Carolina, som var en stor blomsterälskarinna. Efter flera misslyckade försök lyckades det henne att få växten både att blomma och gå i frön. Guvernören sände henne nu en skicklig indigoberedare. På detta sätt fick Carolina sin första indigo. Alla ville nu odla indigo; inom några år kunde man sända 235 000 skålpund till England, och före utbrottet af 1775 års krig uppgick utförseln till 1 292 000 skålpund. I Egypten infördes indigoodlingen på 1820-talet af Mehemed Ali, och ryska regeringen har sökt göra henne inhemsk i Transkaukasien.
Indigoblått finnes ej färdigt i växten, utan bildas först af det i saften befintliga ämnet indikan medelst jäsning, men, när torkade växter användas, genom maceration; det förra förfaringssättet är det vanligaste. Indigon kommer i handeln i form af små tärningar eller äfven i af långa, platta stycken och inpackad i kistor eller seroner (säckar af färska djurhudar).
Det ges många olika sorter och afarter deraf. Utom blått innehåller indigon äfven ett rödt och ett brunt färgämne och kan dessutom förvandlas till ett gult, pikrinsyra. På mängden af det blå färgämnet beror dock helt och hållet hans värde; för bestämmande af denna mängd har man många olika prof (indigoprof). Samma färgämne innehåller äfven indigobohvetet eller den kinesiska indigon, polygonum tinctorium, en ettårig växt af polygoneernas familj. Han härstammar från Kina, der han sedan urminnes tider odlats för sitt färgämne, och infördes 1835 till Frankrike och 1838 till Tyskland. En mängd försök har gjorts dermed; men med indigon har han dock ej kunnat täfla. Af 1 000 skålpund af den kinesiska indigoväxtens friska blad erhåller man endast omkring 7 ½ skålpund indigo.
Bland de växter, som lemna gult färgämne, bör först nämnas den i hela Europa inhemska vaun, reseda luteola, en tvåårig växt af resedaceernas familj. I sin öfre del, i synnerhet i de öfversta bladen och frukthylsorna innehåller han luteolinet, hvilket lemnar en ren och glänsande färg, som i luften förändras mindre än andra färger. Det fordrar ingen annan beredning, än att de torkade växterna kokas med utspädd svafvelsyra. Nu mera, då man eger bättre gula färger, användes vaun ej mycket. Likartade färgämnen innehållas äfven i bohvetehalmen, af polygonum fagopyrum, i ginst, genista tinctoria, och i ängsskäran, serratula tinctoria, alla förr mycket använda i färgerierna, men nu nästan fullkomligt utträngda af mera gifvande färgväxter.
Gulholts är de fasta vedtågorna af det i Vestindien och Brasilien inhemska färgmulbärsträdet, morus tinctoria, hvars färgämne, morinet, användes till gul- och brunfärgning af ylle. I sidenfärgning och kattuntryck användes det ej blott till att färga gult, utan, emedan gulholts ej skadas af svafvelsyra, äfven till att färga grönt. De i Nordamerikas skogar växande färgekarna, quercus tinctoria och nigra, innehålla quercitronen, ett af de vackraste gula färgämmn, som användes inom alla färgkonstens grenar. Det fås af trädens bark, som befrias från det yttersta lagret och males till ett groft pulver. Sedan 1818 har man planterat färgekar i Frankrike (i Bois de Boulogne) och äfven gjort försök dermed i Baiern. Trädets färgförmåga upptäcktes 1784 af Bancroft, hvilken 1786 af engelska parlamentet erhöll monopol på dess införsel och användning för en längre följd af år.
Den ungarska gulholtsen, fisett- eller fustikträet, af färgarsumaken eller perukträdet, rhus cotinus, innehåller äfven färgämnet quercitron och användes till yllefärgning. Orleanan beredes af trädet bixa orellana, som växer i trakterna kring Amazonfloden, förr kallad Orellana, hvaraf färgen fått sitt namn. Färgämnet erhålles genom sönderdelning och jäsning och kommer som bixin i form af små degkakor i handeln. Orleanan användes endast till orangefärgning af siden; i bomulls- och yllefärgning förekommer hon deremot ej. Dock begagnas hon äfven till färgning af smör.
Af gula växtfärger kunna ytterligare nämnas: gurkmeja af den ostindiska gulingefäran, curcuma longa, med färgämnet kurkumin; bären af färggetapeln, rhamnus amygdalinus, och avignonbär, af rhamnus infectorius, från medelhafsländerna med färgämnena xantoramnin och krysoiamnin; natalknoppar eller kinesiska gulknoppar, outvecklade blomknoppar af », som innehålla quercitron; saffran, crocus sativus, en bekant sydeuropeisk lökväxt, som redan de gamla värderade – enligt Strabon och Dioskorides växte den bästa på bergudden Korykos i den korykiska grottan – med färgämnet krocin, som dock nu mera ej begagnas till färgning; wongshy, fröhylsorna af en växt tillhörande gentianeernas familj; berberisrot o. s. v.
Det enda gröna färgämne i den organiska naturen, som ej är sammansatt af gult och blått, utan omedelbart ger siden en vacker äkta grön färg, är lokaon eller kinesiskt grönt. Det fås genom urlakning med vatten af barken på rhamnus chlorophorus och rhamnus utiIis och kommer i handeln i form af små platta, blågröna skifvor. Äfven det bekanta saftgrönt eller blandadt grönt fås af en färggetapel, rhamnus catharticus, och beredes i Tyrolen och Sydfrankrike af bären. Till och med det gröna färgämnet i alla växter, bladgrönt eller klorofyllet, skulle kunna användas till färgning, om ej beredningen vore förenad med svårigheter, som gjort, att man ännu ej ens kunnat skaffa sig en noggrann kännedom om ämnets kemiska natur.
Galläple.
Till svartfärgning af silke och beredning af bläck äro galläplen mycket använda. De äro sjukliga utväxter på bladen och de unga grenarna af färgareken, quercus infectoria, uppkomna genom sting af en stekel, cynips gallae tinctoriae. Ekarten, på hvilken de uppstå, växer i Ostindien, Persien, Syrien och levanten. Stekeln borrar med sitt äggläggningsrör hål i bladen och grenarna, lägger deri sina ägg, kring hvilka växtens väfnader snart uppsvälla till klotrunda, knaggliga utväxter, som omsluta
larverna och tjena dem till föda, tills de genomborra sin bostad och lemna honom genom ett rundt hål. Galläplena skördas dock, innan insekterna lemnat dem. De äro då svart- eller blågrå, knöliga och 1/2 till 1 tum i genomskärning. De äro inuti ihåliga och innehålla mer eller mindre utvecklade insekter.
Galläplenas värdefullaste beståndsdel är garfsyra eller tannin, som genom eter kan utdragas ur dem. Hon förekommer der till 40 eller i goda sorter ända till 77 procent. De ej genomborrade galläplena äro rikare på tannin än de genomborrade, ur hvilka insekterna utflugit. Mest värderade äro de galläplen, som komma från Aleppo i Syrien. De äro grågröna eller svartaktiga, oregelbundet runda eller aflånga kulor. Galläplen komma för öfrigt äfven från Smyrna, Eufratländerna, det inre Asien och Ostindien. Äfven i södra Europa skördas galläplen af flera olika arter ek, men de ega mindre handelsvärde än de österländska. Nära beslägtade med galläplena äro knopper, som uppstå genom sting af en stekel, cynips quercus calycis, i de omogna ollonen af quercus pedunculata. De äro oregelbundna och taggiga utväxter och insamlas mest i Ungarn, Dalmatien och Slavonien. I följd af sin garfsyrehalt användas i färgerierna äfven sumak, dividivi, kateku och kino, hvilka vi i kapitlet om garfningen lärt känna.
Ei kommentteja :
Lähetä kommentti