Uppfinningarnas bok
Sjunde bandet. Verldshandeln, dess utveckling, gång och medel.
Otto Wilhelm Ålund.
Stockholm, Hjalmar Linnströms förlag, 1875. Tryckt hos K. L. Beckman. 1875
Lyhyet sitaatit kirjasta Uppfinningarnas bok, 1875.
Handeln i forntiden och medeltiden. Handelsförbunden.
[...] Italiernarna uppköpte de arabiska och indiska varorna på de egyptiska mellanplatserna, men betalade dem ej längre, såsom först kartager och romare, blott med ädla metaller, stan lemnade Egypten i utbyte derför bygnadsvirke, metaller, vapen, ylletyg, speglar, glas, prydnadssaker, pelsverks, talg och qvicksilfer. Dessa artiklar, som i Egypten och Syrien voro mycket begärliga, tillverkades dels af nederländarna och hanseaterna, dels af italienarna sjelfva. Framfär allt berömda voro de firenziska kläderna, hvartill England och Spanien dels lemnade den råa ullen, dels den ofärgade väfven som i Firenze appreterades och färgades. 1338 funnos der 200 klädesfabriker, som årligen lemnade 80 000 stycken kläden. Dessutom infördes för 300 000 goldguldenn ofärgadt yllegods från Frankrike, Tyskland och Nederländerna. Äfven tillverkningen af siden och sammet, guld- och silfverbrokad, mattor och konstgjorda blommor hade i Firenze uppnått en hög grad af fulländning.
Venezias egen handel grundade sig ursprungligen på dess fisken och saltsjuderier. De förra blefvo plantskolan för dess flotta, som under republikens välmaktsdagar räknade 3000 handelsfartyg, af hvilka dock många troligen endast voro stora fiskarbåtar, och 45 krigsgalerer, med en bemanning af tillsammans 36000 matroser. Sedermera drog det äfven andra slöjdgrenar, i synnerhet tillverkningen af vapen, sidenvaror, tvål och glas, inom kretsen af sin verksamhet och egnade sig med synnerlig framgång åt mellanhandeln. Med dessa alster af sin egen näringsflit och alla de öfriga europeiska ländernas produkter, Spaniens och i synnerhet Tysklands ädla metaller deri inberäknade, betalade de på de egyptiska och syriska marknaderna de arabiska, indiska och levantiska varorna, bland hvilka sockret redan nu spelade en rol. Mot dessa bytte man i Spanien och England till sig metaller och ull. Engelsk ull utgjorde i Flandern jemte indiska droger och kryddor betalningsmedlet för lärft, ofärgade kläden och nordiska, af hanse-aterna ditförda varor. Pelsverk och fisk hemtade Venezia från Svarta hafvets kuster, från Kaukasien och Georgien slafvinnor, hvilka det, som sannskyldiga fenicernas efterträdare, sålde åt de derefter giriga orientalerna. Alldeles på samma sätt, blott i mindre utsträckning, rörde sig Genovas handel, hvilken i synnerhet i vestra Europa, i London och Briigge, samt i öfre Tyskland, i Ulm, Strassburg och Basel, hade mäktiga förbindelser.
[...]
Medeltidens slöjdflit. Färgarkonsten.
Hand i hand med ylleväfvarna spred sig äfven färgarkonsten från Nederländerna till städerna i det inre Tyskland. Särskildt synas Harderwijks grön- och blåfärgare åtsjutit stort anseende. I det inre Tysklands städer ända till Wien var under medeltiden benämningen fläming likbetydande med färgare. Medeltidsrägterna buro vanligen bjerta och brokiga färger; högrödt och grönt, grönt och gult äro vanloga sammanställningar, de mest omtyckta färgerna för de högre ständens högtidskläder. Skarlakan eller kermes, rödholts och saflor, saffran och sumak, vejde och indigo gåfvo de mest eftersäkta färgämnena.
Ei kommentteja :
Lähetä kommentti