Det nyaste flaggförslaget.

Hufvudstadsbladet 303, 28.12.1917

Sannerligen har man icke mera skäl att på detta arma land tilllämpa Moltkes bitande ord om polackerna, att "där två personer äro tillstädes, äro minst tro olika åsikter representerade", Hvarje individ, hvarje korporation, hvarje instans, som tegit sig talan i vår flaggfråga och hvem har icke ansett sig kompetent härtill? - har kommit med ett nytt förslag i saken. "Regnbågsfärgerna" ha gjort ett lysande, brokigt segertfig genom tidnings spalterna och mötesresolutionerna. Det har till slut gått som Juhani Aho berättade under den stora färgstriden för tjugu år sedan: han målade alla de föreslagna färgerna på en snurra och satte den i gång, och det blef en brungrå smörja af alltsammans, det blef Finlands flagga.

Det är att boklags, att icke senaten anslutit sig till flaggkommitténs vackra och goda förslag, utan gjort upp ett alldeles splitternytt, som skall vara en kompromiss mellan alla olika åsikter och smakriktningar. Senaten föreslår i sin proposition till landtdagen att det gula korset skall kantas med tvådubbla ränder, en inre blå ocn en yttre hvit. Det blir icke mycket kvar af de röda ytterfälten. Det hela blir ett lapptöcke, en "sillsallat" enligt alla kökskonstens regler: morötter, rödbetor, potatis i regelbundet omväxlande strimlor och rutor. Det kan vara en illustration till att det nu är tanken på ätbara saker, som fyller allas sinnen. Det är också en illustration till den olyckliga splittringen i detta land; aldrig någonting som man kan någorlunda enas om. Ett helhetsintryck blir det icke däraf; det blir en brokig trasa, men icke en flagga, icke en nationell symbol.

Detta är nu således resultatet af den häftiga opinionskampanj, som satts i gång med insändare och mötesresolutioner och till hvilka herr Appelgren-Kivalo m. lfl. tagit initiativet. Äro de nu nöjda? Vi betvifla det. Nu återstår det för de tvåhundra sakkunniga lagstiftarna i land'dagen att framställa hvart sitt försåg till prof på hvars och ens individuella smak. Det kommer nog att resultera i Juhani Ahos brungrå snurra.

Det finnes en del godt folk, som mena att till en nationalflagga duger "ungefär hvilken trasa som helst". Det finnes en hel del folk, som tycka att flaggan kan tillverkas såsom ett broderimönster, en väggbonad, ea soffkudde, en elegant bordduk, en gungstolsmatta eller hvad som helst, där man tecknar in hvarjehanda prydliga figurer och pittoreska färgsammansättningar, som på armslängd ta sig bra ut för ögat. Men en flagga är icke ett broderi mönster, ej heller ett lapptäcke eller en väggdekoration. Den ar en nationell symbol, det är den duk, som skall föra ett lands namn och färger kring världen och i hvilken ett folk skall känna igen sig själft, det som samlar och enar detsamma i dess täflan med andra.

För flaggan gälla vissa regler som för alla dylika symboler. Den skall vara enkel och lätt igenkännelig, så att den kan tilltala ett enkelt folksinne, vara lätt tillverkad och skönjas på långt hall. De gamla flaggorna äro de enklaste: Sverges blågula kors flagga, Danmarks rödhvita "Dannebrog", Englands röda duk med det lysande unionsmärket, Hollands, Rysslands, senare äfven Frankrikes trikolorer.

En del exotiska republiker ha tillverkat sig mycket brokiga flaggor. Men ingen ens af dem bar ännu fallit på den vansinniga idén att måla hela regnbågen på sin flagga. Flaggor med fyra färger förekomma ingenstädes. Den blå färgen i senatens flaggförslag är en rent fantastisk uppfinning. Den bar icke hemul i landsvapnet, ty svärden i detsamma aro icke blå. Vapenkonsten, heraldiken, har mycket bestämda regler: ett svärd i ett riktigt tecknadt vapen är icke blått, ty huru skulle det te sig exempelvis mot en blå sköldbotten; det har metallens naturfärg, svart, silfver eller guld. Det "blåa stål" och det "röda guld" förekomma endast i Fritjofs saga som en poetisk fantasi. I Finlands vapen äro svärden silfver, d. v. s. hvita, såsom också Eliel Saarinen riktigt återgifver dem i flaggkommitténs förslag.

Skall vårt land, som dock har egna, enkla landsfärger trehundraårig bäfd, ge sig till att flicka ihop en flagga, som i brokig trasgrannlåt öfverträffar till och med de tropiska negerrepublikernas mest fantastiska färgkompositioner?

Flaggkommitténs förslag, den rödgula korsflaggan med de nio hvita rosorna i öfre hörnfältet var så enkelt, så sjömässigt och så vackert. Det sluter sig på ett så lyckligt sätt till de färger, fanor och flaggor, som ensamma hafva en verklig tradition i folkstamningen och vår historia, de fanor, som fört "Finlands gamla färger". Dr U. T. Sirelius, den främsta kännaren af de finska folkdräkterna och har påvisat att dessa färgar äro absolut förhärskande i de dräkter och mönster som de finska folkstammarna själfva uppfunnit och användt. Hvarfor kunna vi icke förena oss om dem?

I flaggkommittén ha suttit personer, som äga den mångsidigaste kännedom om de finska folkens sinne i fråga om färger och mönster, personer med fint färgsinne och sakkunnig insikt om internationellt flaggbruk och flaggornas nationella betydeIse. Den har varit enhällig i sitt förslag, för en gångs skull en kommitté, som varit erhällig. Dess förslag är ock därför synnerligen lyckadt.

De af Eliel Saarinen för kommitténs räkning gjorda flaggutkasten ha varit utställda i Waseniuska bokhandelns fönster. Den som där betraktat dem, har varit i tillfälle att höra allmänhetens mening. Enstämmiga ha de förtjusta yttrandena varit om förslagen: "så skall vår flagga se ut, det gör en glädje att se den".

De blålivita färgerna kunna vara vackra nog som marskalks skärp och vid dekoration inom hus. De stå sig tyvärr illa mot en gråmulen himmel eller en landfond. De stå oss för öfrigt icke längre till buds. Hvit flagga med blått kors, som våra segel föreningar föra, är en rysk national flagga, de ryska jaktklubbarnas flagga, hvilken förts äfven af våra segelföreningar, därför att de internationellt varit ryska jaktklubbar. Blå flagga med hvitt kors kan vid blacknandet ge an ledning till samma förväxling med den svenska som man befarat af den rödgula korsflaggan med den danska. Den är för öfrigt redan antagen som Islands nationalflagga; om också Danmarks regering icke officiellt erkänt den, ha vi ingen rätt att tillegna oss den. Blåhvitstrimmade flaggor föras af Grekland och flere andra stater. Det motivet kuuna vi heller icke längre vanera.

Men för oss återstår den röda flaggan med gult kors, som fiaggkommitten föreslagit, till yttermera åtskillnad från den danska försedd med de nio rosorna i öfra hörnet, ett motiv, som pryder upp den i hög grad och icke näninvärdt försvårar tillverkningen. Saarinen har gifvit en mycket god, enkelt stiliserad form på dem. På stora flaggor äro de lätt påsydda, på små flaggor kunna de anbringas genom tryck såsom stjärnorna i den amerikanska flaggans blå kornfält alltid anbringas.

Fläggkommiténs förslag har våra sjöfarandes mening för sig. Det är de, som främst skola föra den ut i världen. De, som sett alla världens flaggor, som salute rat dern i hamnarna och på haf ven med sina kikare spana efter hvilka färger hvorje mötande seglare för, de måtte väl bättre än någon veta hvad en flagga är och huru den bör se ut. Hvarför har icke senaten aktat på deras mening och enat sig om flaggkommitténs förslag?

Flaggan är nationens igenkänningsmärke bland andra nationer, liksom namngt är den enskilda personens bland andra. Vi ha förlorat sinnet för det enskilda namnets öra och valör; därför hafva vi äfven förlorat det för flaggans och nationens Enhvar tillverkar nu åt sig ett namn, så brokigt klingande som möjligt. Mestadels visar det dälig smak. Nu vilja vi visa en lika dålig smak vid till verkning af en lika brokig flagg trasa. Men de enklaste namnen äro de vackraste och bästa; så är det ock med flaggan.

En bön till våra lagstiftare: låt icke hvarje pärlstickande broderimamsells eller likasinnade måns färgfantasier förvirra sinnet för de enkla, klara symbolerna! Gör oss icke till ett åtlöje för all världen och fäst icke minnet af dagens olyckliga splittring som ett evigt märke på vårt Iands flagga! Gif oss en flagga, som gläder oss, som eldar och höjer oss, som vi omfatta med kärlek och aktning och vilja föra med beder bland världens öfriga folk; gif oss den vackra flagga, som flaggkommittén föreslagit, duken med Finlands gamla färger, att visa och fora som vårt folks märke! Och låt det sedan vara enhvar obetaget att på sin sommarvilla eller festplatserna sätta upp hvilka dekorationsflaggor de behaga, i huru brokiga, strimlade och rutade sammansättningar som helst!