Purpurns saga.

Argus 7, 1.4.1909
Hufvudstadsbladet 89, 2.4.1909


I andra scenen af "Kungarne på Salamis" röfvar Rhaistes från gubben Eubulos "en purpursnäcka, värd en fårahjord" och ynglingen Hyllos rycker den tillbaka. I de följande scenerna är snäckan ännu medelpunkten, konungasonen Leontes benämner den en skatt. Kort sagdt, den antika purpurns värde lyser fram ur skaldens raderoch man kommer ofrivilligt att lägga purpursnäckan invid pärlmusslan och båda invid en liten hög guld. Det är nu dock sannolikt att vid ett än så lågt pris å helleniska får blott med skaldehjälp en purpursnäcka fått en hjords varde. Ty det är i genomsnitt endast vidpass 0,12 milligram purpur man finner i en snäcka. Och hade Eubulos' fynd äfven varit ovanligt rikt, låt oss säga 1 mg - hvarmed för visso blott en helt liten flik af en mantel kunnat färgas - skulle Rhaistes alls inte förmått se det på snäckans yttre, ja icke ens om han öppnat henne, ty "purpurn" därinne är elt alldeles färglöst eller blekgult sekret, som först småningom i solljus mörknar.

Men man skall nog aldrig väga skalder med milligram och icke vara mera ledsen öfverpurpurn i Eubulos' snäcka än öfverden purpur en annan skald såg i regnbågen. Ty denna saknar purpur lika säkert som den saknar brunt.

Frågan om antikens mångbesjungna purpur har emellertid åtminstone i halflannat tusen ur, efter dess försvinnande, stått öppen för fantasi och forskning. Purpurfärgandets konst dog bort med mycket annat och inte ens purpurkläder har eftervärlden fått tumma om - utom en enda gång, 1872. Det var då den helige Ambrosius, biskop på 300-talet, letades fram ur sin grafkammare i Milano. Bland hans lämningar fanns gammalpurpurfärg på multnade lumpor. Tre italienska kemister analyserade den och trodde sig spåra två färgämnen, indigo och gummilack (Ficus-sekret efter stick af lacksköldlusen, Coccus laccae). Men detta bebetviflades och därvid blef det. Den helige Ambrosius' visitkostym var otillräcklig för djupare, forskning. Ingen blef doktor på den.

Tack vare undersökningar af de Negri (1876), Schunck (1879) m. fl. intill Friedländer blef purpurns gåta emellertid både fysiologiskt och kemiskt allt mera belyst och i februari detta år har den sistnämnde (en bekant Wiener-professor) fastslagit hvad den antika purpurn var.

Det gällde förstatt konstatera hvilken af Medelhafvets många purpursnäckor främst borde undersökas och stannade Friedländer vid Murex brandaris, såsom närmast öfverensstämmanda med Plinius' beskrifning af snäckan Purpura och talrikast anträffad bland snäckskalrester å platserna för antika färgerier. Senaste sommar bearbetade han 12,000 stycken Murex, samlade i Triest, Rovignn och Toulon. De ifrågakommande sekreten strökos på filtrerpapper och pigmentet utvecklades i solljus. Inalles erhölls 1,14 gr. af det violettröda färgämnet.

En analys af denna lilla mängd gaf det öfverraskande resultatet att purpurämnets massa till mera än en tredjedel utgör brom. Och själfva färgämnet visade sig identiskt med elt indigo-derivat (6.6.'-dibrom-indigo), hvilket 1903 framställts syntetiskt af Sachs och Kempf, utan att dessa hade en aning om att det var den antika purpurn de åstadkommit.

Fysiologiskt sedt är fyndet icke så märkligt, ty släktingar till den egentligen i växtvärlden hemmahörande indigon äro icke okända äfven såsom animala alster. Vi gå bl. a. litet en och hvar dagligen och bära på ett indigoderivat uti en af våra vätskor. Intresset med purpurns afslöjande koncentrerar sig på den exakta kemiska identilieringen, på den historiska afslutningen och på den prosaiskt lätta storindustriella framställningen af elt bland forntidens raraste stoffer.

Tilläggas må, alt färgen purpur, hvad nyansen vidkommer, i antiken bör ha varit mycket blåare än den i våra dagar fattas. Detta framgår dels af den gamla litteraturens förliknanden af purpur med ametist, heliotrop, viol, ångor af indigo, hafvets färg, dels af Murex-färgämnets närmare undersökning och identifiering med sagda artificiella produkt. Sannolikt är därjämte att andra purpursnäckor i mindre utsträckning funno användning för framkallande af vissa skiftningar hos den vanliga hufvudfärgen. Det var likväl alltså väsentligen i lila och icke i rödt jordens mäktige fordom lyste.

Nu är purpurns saga all. Gamle Eubulos går härefter till drogeriet i Salamis och köper sådan för några lepta. Det är säkert bekvämare än att döljaen stor, taggig Murex under sin klamys.

Och kemistens flamma hviskar i solnedgången: "älskade, hvad det lyser därborta af 6.6'-dibrom-indigo..."

G. M.