Kongliga Vetenskaps-Academiens Handlingar, Jul. Aug. Sept. 1756
Ingifne af G. Brandt.
Då klar Spiritus falis göts på Berliner-blått at därmed öfver eld koka, uplöftes i synnerhet den därhos sig bestickande alun-jorden, och gaf salt-syran en gul färg. Solutionen genom papper filad, och med lutsalt fält, aftvättad och torkad, var et stoft, ljus-gult til färgen, vågande 12 afs, som med kol-stybbe glödgat, blef mörk-grått, men drogs intet af Magneten. De ouplöfta ock i fil-papperet skölgde qvarlefvor aftvättades från all sälta, och vogo 8 afs efter invågne 20 afs Berliner-blått, men voro likväl af en lika stark ock skön mörkblå färg, undantagande at något litet stöta på Purpur. Då detta qvarbletna pulfver på skierfvel under muffel glödgades, fattade det eld, som kolstybbe, och hyste den längre än Berliner-blått, samt lemnade efter utkolningen en aska, lik til färgen crocus Martis; och mer på rödt stödjande än Berliner-blått efter des glödning, förlorade äfven mer i vigten, nämligen hälften eller 4 afs ad de 8. Samma aska drogs ock något litet af magneten, samt något mer, sedan den blifvit bränd med kolstybbe, änskönt den genom spdan bränning intet förbytte sin rödaktig färg i en mörkare eller svart.
18. som utlutad aska af ved och vegetablilier är en Alcalisk ofmakelig jord, som brusar med skedvatten, och denna jord genom stark bränning blifver caustic, äfven som kalk-sten bränd, så at sedan medelst uplösningar i vatten, af hvardera en kalk-lut fås, hvarmed jag förstår kalk-vatten utan blanning af lutfalt, emedan en fullkomligen utlutad vegetabil-aska, icke gifver något lutsalt mer efter des bränning å nyo, utan allenast en kalt-lut, hvarpå genom des afdunstning öfver eld en cremor calcis sig visar, samt efter vattnets afrökning til fullo, en dylik kalk-jord allenast öfrig varder: Altså fölger ock däraf, at lutsalter äfven kunna blifva mer och mindre skarpa af kalkblanning, i anseende til vegetabiliernes bränning til aska med starkare öppen, och hastigare, eller svagare och långsammare qvafd eldning, men i synnerhet kommer kalks causticitet os et lutsalt, af askans starkare bränning sedan den blifvit gjord. Ty lutsalt af aska utur kakelugnar, efter många derpå gjorda eld-brafor, finnes altid hafva en blanning af kalskierpa (ock altså för skarp och skadelig at bruka til bykningar så väl för linne, som i synnerhet ylle) härrörande af den alcaliska jordens starka bränning til osläkt kalk eller calx viva, men icke så af aska efter kol, genom en tiltäpt och långsam hetta til aska blefne, utan någon vidare dess bränning eller påeldning: kunnande sådan askas alcaliska jord så mycket mindre fågas blifvit bränd, sedan den blifvit gjord, som den tvärtom alt efter kolens qvafde hetta åstadkommen, mer och mer svalnar. Luten har jag funnit stundom gulaktig, stundom brun, af aska efter björkved utur en kakellugn, efter många skjedde eldningar, och sätter sig under dess coagulation äfver eld uti afröknings-kjerilet en blå eller blågrön salt-rand kring om bråddarna; men solutionen coaguleras med möda til salt på flutet til fullo, med mindre hettan icke minskas i anseende til kalkblandade lutsalters lättsmältignet i elden. En del af lutsaltet efter dess första coagulation, åter i vatten uplöst, fans efter lutens filtrering lemna något litet af en ljusblå jord, som brusade med skedvatten efter dess aftvättning och torkning, men ej sedan den blifvit bränd, då den gjorde skedvattnet gelatineust. Luten efter sådan filtering, coagulerad, var et salt, til färgen litet gulaktigt, och kunde icke göras hvitt på sätt och vis som annan grå kalk-fri potaska genom bränning, utan vardt tvärtom af hettan, ehuru liten, mer mörkt och litet på olive-fäg stödiande, och stod ändå som knapast at aktas för sammansmältning, kunde icke eller efterhand vänjas til at tåla glödgning utan at smälta, ehuru länge ock därmed arbetades. Då det sedan uplöstes, och luten silades ifrån dess jord, fans en myckenhet däraf i sil-papperet, gul til färgen, som efter dess adskölgning ock torkning brusade häftigt med skedvatten, så väl sedan den blifvit glödgad, då den fick af glödgningen en brun färg, som utan at hafva undergått någon glödgning efteråt. Med hetta för blås-belg började denna jord, efter 8 minuter vid pass, at löpa tilsammans, och fick en svarbrun färg, samt drogs af magneten. Af des så snara sammanlöpning syntes, at kalk-jorden hade en blanning af den blå jorden (8, 9, 10), som befordrade de kalken til en lättare smältning, än för sig allena, hvilken ock därjämte af tilblandad kiselsten plägar vinna en genomskinlig ren glas-smältning, tjenlig til fönsterglas och bouteiller, som at vedaska och sjö-sand vid Glasbruk tilverkas. Af samma slags ofvannämde brjörkveds-aska utur kakel-ugn, gjordes bollar, medelst litet vatten, och sedan de väl blifvit torra, invogs däraf 15 3/8 lod, brändes 2 timar uti en dragugn, tiltäckte i digel, och vogo därefter 10 ¼ lod, jämte lika proportionerlig afgång i rymden, samt hade någon blå färg fläcktals utanpå. Äfven brändes sådan aska utan formering i bollar med lika stark och långvarig hetta, och hade lika afgång så i vigten som rymden, nämligen 1/3 del, eller 33 1/3 proCent. Fessutan brändes ock något af samma slags aska i digel tiltäkt, med smält getta för blåsbelg, en fjerdedels tima vid pass, och dans därefter, någon liten sammanlöpning omkring bräddarna och vid botnen, såsom en början til smältning. Den på förbehörde sätt brända askan uplöstes i vatten, silades från des jord, och coagulerades luten öfver eld; men sådant kalkblandadt lut-salt var så lätt-smält nästan som vax, sp at det icke kunde coaguleras, för än der togs ur elden at afkylas, då det väl afstelnade; men handt icke väl blifva svalt, för än det började taga vatten til sig utur luften, heta sommar-sagen, som hastigare och i större ymnoghet på kårt tid ökades, än hos något annat alkalisk salt. Ofvan omkring bräddarna af kärilet, hvaruti luten inkokades, syntes tydeligen blå-grönä salt-ränder; så at sådan färg icke kommer af eldens blotta verkan på de rena alcaliske salten genom deras starka smältningar i elden, efter somligas mening, utan endast och allena af den därhos sig bestickande jorden (78, 9, 10). Med vatten genom kokning öfver eld, uplöstes åter förberörde congulerade salt, och skildes luten genom filtering ifrån en efterlemnad jord, grå til färgen, som sedan den väl blifvit aftvättad och torkad, starkt brusade med skedvatten, som vard däraf gelatineust öfver natten. Med hetta för blåsbälg, 6 eller 8 minuter vid pass bränd, började den smälta kring om digel-bräddarna vid bottnen, til et svartaktigt glas; men icke desto mindre brusade de öfrige mörka, allenast löst sammanklimpade små stycken, med skedvatten. Äfven befans, at andra dylika små stycken gofvo vattnet en kalkluts-smak. Sådan jord smälte til et svartaktigt rent glas på ½ tima vid pass, för blåsbälg. Til at få veta huru utlutad veaska sig i elden månde förhålla, togs björksveds aska utur kakelugnar efter flera skedde eldningar, och utlutades hel noga all fälta.
Af sådan torr blefven aska invogs 12 lod och brändes i digel, tiltäkt uti en drag-ugn, 2 timar; äfven invogs lika mycket af ut lutad sod-aska och brändes på lika sätt, samt vog derefter, den ena få väl som den andra, 7 3/4 lod; så at afgången var 35 x/72 proCent, och voro bägge Clcariske och lika osläkt kalk. Men väl bränd och utlutad ben-aska förlorade genom vidare bränning ganska litet i vigten, emedan af 11 3/4 lod invägne, igenfiks öfver 11½ lod, och hade ingen känbar skarphet af osläkt kalk: hvadan ock ben-aska kan anses för den bästa til prof-capeller, då däremöt ved-askan kunde höra hinder i drifningen genom någon bly-glasets reduction, i synnerhet i stark heta, hälst samma aska då får en saltig osläkt kalks egenskap. Sedan all kalk-sälta, hvilken icke gifver vattnet någon färg, på det nogaste blifvit utkokad, och skilgd ifrån den utlutade och därefter brände ved-askan, som med möda och icke utan många vattu-pågjutningar sig göra lät, äfven som ock med bränd kalksten beskaffat är, at den fordrar en mödosam och långvarig utlakning; brändes askan återigen på samma sätt, och vard å nyo lik en osläkt kalk. Denna utlutades återigen på förberörde sätt, och fans genom bränning åter blifva en osläkt kalk, och så vidare på samma sätt, som rönen angående kalken, uti denna Kongl. Vetenskaps Academiens Handlingar för April, Maji och Junii månader år 1749, innehålla. Jag understår mig därföre icke at påstå, at kalk är en uti vatten hel och hållen uplöselig jord, så mycket mindre, som all ved-aska då med samma skål skulle kunna sägas vara hel och hållen i vatten uplöselig.
19. Beträffande den egenskapen af en osläkt kalk, at intet gifva vatnet någon färg genom des uplösning däruti, samt at osläkt kalk at Mineralriket, skal, då den lägges uti en brun potasklut, efter somligas mening, upsluka den bruna färgen, eller den samma præpitera, och luten sedan blifva klar som vatten; så har jag försökt, at till en sådan potask-lut lägga sin pulveriserad tärik och väl bränd kalksten, at därmed öfver eld koka; men som jag däraf ingen färg-upslukning märkte, lade jag efterhand alt mer och naer däruti: Dock ehuru mycket jag tillade, ville likväl ingen ändring i färgen för mig blifva synlig. Jag filtrerade ändteligen luten genom papper, och jämförde den emot en annan samma slags lut, hvaruti ingen osläkt kalk kommit; men kunde icke skönja någon skilnad i färgen dem imellan. Äfven försökte jag at lägga uti brun alcalisk lut, osläkt kalk, at flera dagar stå och kalt uplösas, samt lade efter hand mer och mer däruti, flera gångor efter hvarannan, och filterate luten, at så mycket bättre kunna observera färgen; men kunde icke märka någon minskning i färgen emot en annan samma slags alcaliska lut, hvaruti ingen osläkt kalk kommit.
Desutan tog jag en del grå kalk-fri potaska och betäckte den samma med 2 delar särsk och nyss bränd osläkt kalk af krita, samt stälte uti fria luften, allenast för regn betäkt, til dess kalken börhade få remnor. Uplöste sedan saltet i vatten och jämförde emot en lut af samma slahs grå potaska utan kalk; men kunde icke finna någon skilnad uti färgen. Men då kalk hos et lutsalt sig bestiker, kan likväl icke slå felt, at den genom rön å daga gifva. Ty på samma sätt som hos en bränd ved-aska en osläkt kalk bevifes, änskönt den icke färgar vattnet; äfven tå kan ock en mineral-kalk hos et lutsalt igensås, sedan den därtil blifvit blandad; aldenstund sådana kalker genom de coagulerade luters uplösningar¨å nyo, samt frånsilningar, stanna qvar i fil-papperen, om icke på en gång altsammans, dock på flere: i synnerhet då salten därimellan eldas, så mycket de tåla, utan at smälta; så at den således drånskilde kalken, genom utlakning återsäs, och genom dess bränning bevides blifva en osläkt kalk å nyo.
20. En brand-gul lut af aska efter kol (med tiltäpt eld til aska brände) coagulerad til en grå potaska, och sedan åter uti kalt vatten lagd at uplösas, värmde vattnet och lämnade efter uplösningen och frånfilningen en jord, som sedan den blifvit afskölgd och torkar, brusade med skedvatten, så väl utan at hafva blifvit glöggad, som efter dess glöggning, samt coagulerade bägge skedvatnet (ehuruväl i en ganska liten del af hvardera emot samma starkvatten) til gelatiner elfter 12 timmars tid, så at glasen, hvaruti de voro, kunde omstjelpas, utan at något däraf nedföll. Men sedan en annan del af samma slags jord, med starkare hetta för pust blifvit bränd, dock utan at smälta eller sammanlöpa, skedde ingen effer vescence med skedvatten, som ock icke eller sådan jord hvarken värmde vattnet, eller någon kalkluts smak gaf. Den frånsilade luten, som ännu var gul, coagulerades til salt, och calcinerades på skerfvel under mussel ad albedinem, lades sedan i kalt vatten, som däraf bler varmt, och erhölts efter uplösningen en lut, klar som vatten. Den genomsilade luten lemnade en jord efter sig, som efter dess utlakning från all sälta, brusade med skedvatten, jämväl ock efter dess-glöggning, och gjorde bägge skedvatnet til gelatiner. Då en annan del af samma slags jord brändes med starkare hetta för blås-bälg, dock utan at sammanlöpa, skedde sedan ingen brusning med skedvatnet, icke eller fans vattnet däraf blifva skarpt, och få en kalk-luts smak, men skedvattnet fick likväl däral efter et dygn, en gelé-aktig consistance. Som fördenskil äfven af föregående rön lärdes, at icke all grå eller ocalcinerad potaska har dess causticitet af osläkt kalk, hvilken hvarken gör skedvattned gelatineust, icke eller efter dels bränning mister dess brusande egenskap med syror, utan tvärt om, åter blifver caustie med mera; altså, emedan hos lutsalt af kol, med tiltäpt eld til aska blefne, tilverkadt, en så beskaffad jord icke fans, som ock icke eller en oslält kalk, utan den alcaliska jordens hehöriga bränning åstadkommes: ty bestrykes ock nu än yttermera det, at dess causticitet den färgande feta jordens blanning med lutsalt blifvit tilägnad (9.). Hvaremot, at sådana lutsalter värma vattnet, så mycket mindre för skäl gälla kan, til en därhos sig bestickande kalk, som denna egenskapen icke endast och allena tilhör en osläkt kalk.
21. Soda i vatten uplösd genom kokning och silning, til dess det uplöste saltet blifvit skildt ifrån dess mykna jord, hvilken ofta utgör mer än torra saltets vigt, gifver en lut, som icke innehåller npgot sal tertium eller medel-salt, som hos potaska plägar finnas, behöfver icke eller tort inkokas som potask-lut, utan allenast til dess en hinna sig ofvan anlägger; då luten ställes i kölden, at sig i et crystalliskt salt anskjuta. Sodlut af ocalcinedad soda har gementligen någon brun eller gulaktig färg, och sker ingen redig salt-crystallisation af ocalcinerad Soda; men sedan den behörigen blifvit bränd, är luten klar som vatten, ch anskjuter sig saltet i vackra, stora, skuggande crystalleer, bestående af parallelogrammiste skifvor grade-vid, likasom trapp-steg på hvar annan ladge, och i pyramid-skapnader sammanfogade, stundom ock annorledes. Hvad calcicantionen eller bränningen angår, så ehuru sådan ofvännämd stor myckenhet alcalisk strängflytande jord hos Soda finnes; behöfves likväl en lindrig hetta därtil, emedan den eljest sammansmälter, utan at blifva hvit. Förutan en liten del af saltsyra hos all Soda, som med Oleo Vitrioli genom destillation utdrifves, och af tilblandad Spiritus nitri blir et Kungs-vatten, som uplöser guld; så är Sod-salt et mineraliskt lutsalt, likt det, som köks-salt innehafver, skiljande sig ifrån Vegetabil-lut-salter förnämligast därurinnan, at det icke som de, i kall och fuktig luft smälter. Denna de vegetabil-lut-salters egenskap, finner hos de mineraliske så mycket mindre rum, som i de mineraliskas crystalliske skapnad vatten nödvändigt ingå bör, och utgör ofta öfver hälften af torra saltets vigt.
22. (Af (8, 10, 14) ses, at hos vegetabil-lut-salter sig besticker en blågrön jord, som icke är alkalisk eller af kalks natur: at äfven hos detta Mineral-lutsaltet sådan jord finnes, bevises af följande rön. Til 1 lod rent, crystalliserat Sod-salt göts ½ lod klar vitriol-olja och med grädevis gifven hetta, glödande på slutet, afdestillerades salt-syran. Sedan göts åter ½ lod klar vitriol-olja på lemningen i glas-retorten, tillika med mera vatten efteråt, och syntes då efter saltets uplösning en blå jord på botten, som litet stötte på grönt. Destillationen skedde åter, til dess retorten väl glöddande vardt, i den affigten, at se om något tort salt, eller så kallat Sal sedativum månde sublimeras likasom af borax, men ingen liknelse var därtil, hvarken vid denna eller föregående destillation. af samma slags crystalliske Sod-salt uplöstes något i vatten, och slogs därtil ren spiritus nitri (dock icke fumans, utan annan af skarkaste slaget til skedningar brukelig) ad punctum saturationis, samt filterades, afröktes ad pelliculam, och stäldes i kölden at fåtta et crystalliskt salt; då et til färgen blåaktig nitrum cabicum erhölts. Sedan detta salt i vatten blifvit uplöst och lemnat 2 dygn at stå stilla, föll et blått stoft ned och vardt Salutionen klar. Detta stoft afskölgdes och torkades vid värma, men solution afröktes ad pelliculam och lemnades at anskjuta et klart eller hvitt nitrum cubicum. Därefter försöktes detta pulfver på skierfvel at glögdas, då det blef til färgen nästan likt tegel-mjöl. Til at se om det vore något järnhaltigt, blandades kolstybbe därtil och instältes åter at glöggas, men då smälte det til svartaktige glas-korn, utan at något stoft däribland fans som drogs af amgneten. Som hos soda äfven vegetabil-lutsalt plägard finnas, så torde kunna menas, at den blå jorden däraf kommit, men vegetabil-lutsaltet hos Sodan fås altid på slutet af coagulationen, såsom en sörja, blandad med det mineraliske, som i crystalliskt salt sig intet sätter, utan tort inkokas bör. Däremot var det Sod falt jag til föregående rön brukade, af första crystalliska anskjutningen, efter flera skålpunds uppösning, och bestod af vackra, stor, rena och klar crystaller, som til fullo blifvit afskölgde ifrån all annan vidhängande lut, så at icke något vegetabil-lutsalt därhos kunnat vara. Samma vackra crystalliske Sodialt, har ock då redan stått mer än et år uti fönstret af et rum, som intet eldades, och blifvit med tiden alt mer och mer tort, som af hvitnaden utanpå och dess tiltagande märktes, tvärt emot alt vegetabil-lutsalts natur, som däremot tager värska til sig at luften. Men det är utan grund, som af somlige föregifves, nämligen, at den hvitnad som sådana och flera dylika salter til ytan få, då de stå öpna uti luften, skal härflyta af någon ditkomst utur luften af Vitriol-syra eller annat dylikt: ty den beryder icke annat än en torkning, vattu-utdunstning, eller calcination utanpå, hvarigenom crystalliske pelluciditeten försvinner, äfven som man ser Vetrioler af luftens tokande kraft hvitna utansil. At Sol-salt ingen Vitriol-syra får af lufen, bevifes ock af (7), vid slutet.
23. Borax är et crystalliserat mineral-lutsalt, som tilverkas af rå borax eller så kallad Tinkal, hvilken upgräfves ur jorden uti Orienten eller China, och med Ost-Indiske skepp föres til Holland samt Venedig, at der raffineras och beredas til et klart eller hvitt crystallicerat lutsalt; hvilket en långan tid hållits för et medel-salt, och af åtskillige Chymicis blifvit utgifvit, för at dels innehålla et flyktigt alcali, dels ock en Vitriol-syra, blandad med lutsalt, med mera. Sedan af en rå borax genom förut-gången beredning, en klar lut blifvit gjort samt silterad, är en grå jord eller aska öfri til 11 a 12 proCent, hvilken brusar med skedvatten. Genom glöggning på skjerfvel under muffel blifver den gulaktig, och brusar då äfven väl; är ganska lättsmält i elden, så at då den i sammanklimpade stycken lägges imellan kol för blåsbälg, på några minuter smälter til en mörk slagg, äfvenväl i digel för sig allena, på mindre tid än ¼ tima, til rent svart glas; ja ¨å man tänker bränna samma jord i äskjan med god hetta i digel tiltäkt, och kol öfver och under, doch utan blås-bälg, börjar den smälta, om hettan icke snart uphör. Efter afkylningen, i kalt vatten lagd, tyckes då fräsa något; men vattnet får så godt som ingen kalk-luts-smak, icke eller skjönjes någon brusning af sådan bränd jord med skedvatten: dock gelatineras det. Då denna jord, som liknar en lera, efter dess pulverisering och glödning på skerfvel, först gul-brändes för sig allena, och sedan med kol-stybbe, samt därefter med magneten försöktes, drogs den däraf ganska litet, äfven som förr glödningen med stybbet. Klar Spiritus salis, guten på den gulbrände jorden, fick en starck gul färg däraf genom upkokning öfver eld, och skedde någon uplösning, som med alcaliskt salt eller lut, fäldes til et gult pulver. Äfven gör Vitriol-syra en uplösning, som på samma sätt fältes til en gul jord, hvilken fä väl som den förra, hvardera för sign afskögd och torkad, samt med kol-stybbe brände, blefvo mörk-grå, och drogos då bättre af magneten. Det som eljest berättas om Boraxens svära uplösninig, eller at mycket vatten därtil behöfves, mer än til något annat salt, är väl på visst fätt sant, men ock icke få på et annat; ty mycket vatten ärfordras til at kunna hålla detta salt någon tid i kölden uplöst; men däremot har jag ock funnit, at mycket borax i litet vatten uplöses genom kokning öfver eld, men än något annat salt i proportion emot vattnet, så at sedan nästan altsammans i kölden coaguleras med ganska liten vätska ofvanpå, utan at någon redig crystallisation kan skönjas. At borax är et lutsalt, bevises af följande rön: 1:0 af smaken, som närmast kommer til Sod-salt, skont än 2:0 som knappast någon brusning med fyror märkes, så framt icke så mycket borax genom kokning öfver eld i vatten uplöses, som ske kan, och i kokning hålles, då syrar, därtil gjutes, såsom i synnerhet Oleum Vitrioli, dock med något vatten förut så mycket utspädt, at ingen brusning med vatten allena ske må; och blifver 3:0 af Vitriol-syra och borax et Sal tertium, nämligen Sal mirabile, äfven som af annat mineral lutsalt med samma syra; 4. at viol-syrupen däral grön varder; 5:0 at borax fäller det, som af syror blifvit uplöst. Härvid har jag märkt, at, då borax uplöses i vatten, och lämnas någon tid at stå, hvarigenom en del af sign sjelf åter nedfaller; seda nästan ingen fällnning därmed göras kan, i synnerhet utur silfver - och bly -solutionerne: hvadan ock af somlige föregifves, som skulle icke sådan fällning vara möjelig, och altså Borax icke något lutsalt, med mera. Jag påstår däremot, at, då soluto boracis är färstk och behöringen salt-rik, icke skal slå delt, at så väl silver - som bly - solutionen däraf fällas. Dock sker det icke allena af lutsältor, emedan vitriol - och salt-syror, jämväl ock uplöst köks-salt, göra en fääning utur silfver-ock bly-solutionerne; så at den som tror, at hos borax fins en vitriol-syra, kunde få anledning at tilskrifva denna syra sådan fällning. Mend det som bevisar, at hos borax ingen vitriol-syra sig besticker, är.
(a) at uplösd Mercurius sublimatus præcipiteras at borax-lut til et rödaktigt pulfver, äfven som af annat aleali fixo, men grumlas icke hvarken af uplöst sal mirabile, eller tartaro Virtiolato eller sal polychrest.
(b) At Solutio vitrioli communis, veneris och Aluminis, grumlas straxt, samt præcipiteras så väl af borax, som annat Alcali fixo, men icke af Sal mirabile och tartaro Vitriolato eller sal polychrest.
(c) At uplöst sal Ammoniacum fixum straxt grumlas och fälles af solutio boracis, äfven som an annan alkalisk lut; men intet af sal mirabile och tartaro vitriolato eller sal Polychrest.
(d) At ock förhållandet til auripigment af kalkvatten uplöst, är af samma beskaffenhet, men
(e) At Qvicksilfver i Spiritu nitri uplöst, præcipiteras af borax-solution til et hvitt pulfver, äfven som det ock af sal mirabile sker; däraf allena kan icke sllutas, at någon Vitriol-syra hos borax sig besticker, då icke tartarus Vitriolatus och Sal polychrest åstadkomma en fällning af lika färg, utan denna Mercurii solution säraf fälles til et citron-gult pulver, samt alla de föregående rönen icke bestyrka, at någon Vitriol-syra hos boras är. Med uplöst pottaska, Sal tartari och Sod-salt sker ur samma Mercurii solution en fällning til et pulver, likt til färgen snus eller tegel-mjöl.
6:0 At af Salmiac med borax i stället för annat alcali fixum, en Spiritus Salis Ammoniaci genom destillation åstadkommes, dock med den åtskilnad, at jag icke sedt något Sal volatile då upstiga, utan allenast en vätska, hvilken likväl är et alcali volatile, som har alla dess egenskaper, brusningen med syror allena undantagen; äfven som ock en Spiritus Salis Ammoniaci med osläkt kalk gjord, icke eller gifver något flyktigt salt, utan allenast en vätska; däremot både med potaska, så väl som med Sal tartari och Sod-salt af Salmiaken et Sal volatile tilväga bringas.
7:0 At af borax och oljor eller fetmor tilsammans, såpor och tvål beredas kunna, äfven som af annat lutsalt med sådana feta materier.
Continuation häraf följer uti nästä Quartal.
Ei kommentteja :
Lähetä kommentti