Osa kappaleesta Växtkemi, teoksesta Årsberättelse om framstegen i fysik och kemi.

Växtkemi.


Ote teoksesta:

Årsberättelse om framstegen i fysik och kemi.

Afgifven den 31 mars 1835;

af Jag. Berzelius,
K. V. Acad. Secr.

Stockholm, 1835,
Tryckt hos P. A. Norstedt & Söner,
Kongl. Boktryckare

Osa kappaleesta Växtkemi
s. 319-326

Flera växtfärger äro endast högre oxidationsgrader, som kunna reduceras ... 319
Färgämnet i rhabarbarroten rhein ... 321
Gult färgämne i boletus hirsutus ... 325
Gula färgen i parmelia parietina ... 325
Rödfärg i samma lafart ... 326
Pectin. Beredning deraf...326



[319]

[...]

Flera växtfärger äro endast högre oxidationsgrader, som kunna reduceras

*) Ann. de Ch. et de Ph. LIV, 291.KUHLMANN*) har med flera försök ådagalagt, att det med indigo bekanta fenomenet af dess reduktion och reoxidation, inträffar med ganska många växtfärger, som

[320]

från början icke finnas i färgadt tillstånd i växtriket, utan som småningom uppkomma genom infytande af luftens syre. Att sådant är förhållandet med åtskilliga färger som hämtas ur lichenernas kalls, t. ex. lakmus och orselj är flrut kändt. KUHLMANN anför, att den bruna, nästan svarta färg, som uppkommer i saften af potäter och hvitbetor genom luftens åverkan, visar sig icke i i gaser som ej höllo syre. Sedan den en gång inställt sig, kan den borttagas med tennoxidul, och vätskan blir färglös, under det att en portion af tennoxiden öfvergår till sexvioxidul. En dekokt på kampecheträd blandades med saltsyra, och en bit zink insattes. Färgen begynte snart ändras, den blef först brun och sedan gul. Sådan är den i det inre af trädblocken, innan luftens verkan hunnit intränga dit. Under detta fälldes en myckenhet af små, glänsande, hvitgrå kristaller, som, upptagna i luften, blefvo rödbruna. De äro ämnade att längre fram närmare undersökas. Den gula lösningen absorberade åter syre ur luften, blef röd igen, och afsatte små röda kristaller af kramoisis färg. Med svafelsyrad jernoxidul och kasutikt kali dekoloreras dekokten, men återfår sedan icke sin färg i luften, fastän intet spår af färgämne fällt sig med den nybildade jernoxiden. I dekokten af bresiljeträd, saften af rödkål och den med fri syra rodnade saften af rödbetor frambragte, så väl svafvelbundet väte som upplösning af zink, samma reduktioner; men rödkålens och rödbetans färg återkom-

[321]

kommer icke efter reduktion med vätesvafladt svafvel-ammonium. Äfven coccusrödt låter på lika sätt reducera sig, och särdeles hastigt genom zinkens upplösning, och förgern återkommer genom absorption af syre. Kuhlmann har anstäält flera försök till bevisande deraf, att den verkan svafvelsyrlighet pstadkommer till blekning af åtskilliga färger, består i en reduktion, och har sökt ett bevis derför deri, att en viss portion chlor pterställer färgen. Men så mycken sannolikhet ock detta räsonnemang har, så infirmeras det af föregående äldre försök, som visa, att utan tillfälle till syrsättning, färger återställes af en starkare syra, t. ex. svafvelsyra, som då utjagar svafvelsyrlighet. Hittlills känner man icke reduktionsfenomenet med andra växtfärger än röda och blå; icke med gula eller gröna.


Färgämnet i rhabarbarroten rhein

¹⁾ Ann. der Pharm. IX, 85, 91, 304. Prof. Berselii Årsb. 1835.
Öfver Rhabarbarrotens förgömne hafva ganska intressanta försök blifvit anställda dels af Brandes, dels af Geiger¹⁾.Af dessa försök följer, att detta färgämne är, såsom i allmänhet färgämnena en elektronegativ kropp, som gerna förenas med baser. Blandes har derföre föreslagit namnet Rheïn, hvilket både för kortheten och välljudet förtjenar att föredragas framför det af Geiger föreslagna rhabarbarin. Det af Vaudin beskrifna rheïn (Årsb. 1827, p. 265), är alldeles samma ämne. Jag skall anföra tvenne beredningsmetoder, af hvilka den ena (af Brandes) ger der lättast, men ger ej

[322]

allt, den andre deremot (af Geiger) går långt om, men utdrager den största möjliga mängden, som stiger till ½ uns på Libern af Kinesisk rhabarbar.

1:0 Man utdrager rhabarbarpulver (bäst på det af Pelouze för galläplepulver nyttjade sätt, Årsb. 1834, p. 234), med ether. Ethern afdistilleras, till dess att endast en mindre portion deraf återstår, lösningen lemnas åt sig sjelf, då den afsätter små, brungula från modervätskan, hvarefter de genom kokning upplösas i 75 precents alkohol, som afsätter dem under afsvalning i en renare form. Ännu en eller anann gång upplösning och omkristallisering ger rheïn fullt rent.

2:0 Rhabarbarrot extraheras med alkohol. Alkoholn afdistilleras, återstoden utröres med vatten till börjande af stark grumling, blandas med temligen mycket salpetersyra, och lemnas så i 4 mpnader på ett tempereradt ställe, hvarunder det tidtals omskakas. Efter denna tids förlopp. då flera för rheïns rening hinderliga ämnen blifvit förstörda, utblandas vätskan med så mycket vatten, att ingen grumling mer uppkommer vid ny tillblandning, hvarefter det fällda, som innehåller färgämnet, tages på filtrum och syran uttvättas. Efter torkning behandlas den nu med ether till full extraktion, hvarvid erhålles en mörkgul vätska, som försättes med litet nyss fälld blyoxid för att derur upptaga allt garfämne, men hvarvid också ej kan dörekommas att rheïn dermed förenas, hvaraf det anta-

[323]

ger en röd, och i beröring med luften en violett färg. Etherlösningen innehåller emedlertid nu ett rent färgämne, det mesta av ethern afdistilleras, och återstoden öfverlemnas på en flat skål till frivilling afdumstning, hvarunder rheïn ansjukter i höggula kristallkorn af utmärkt skönhet, men som på ytan kring vätskans kant visa någon liten dragning åt purpurrödt. Ur blyoxiden kan mycket rheïn med ny ether utdragas; bland de kristallkorn, som då erhållas, upptäcker mikroskopet små, genomskinliga, nästan färglösa blad. Dessa förhålla sig dock såsom rheïn, och synas icke utmärka någon annan skillnad än större täthet genom redigare anskjutning. Den röda blyoxiden, sönderdelad med ether och litet svafvelsyra, ger mer rheïn, lika rent såsom det förut erhållna, hvarvid svafvelsyrans förening med garfämne blir olöst. Dervid synes blyföreningens digestion med blott ether kunna besparas.

Den massa, som ether lemnar olöst, rifves till pulver och behandlas med 3 d. vatten och 1 d. salpetersyra, som deraf sönderdelas, hvilket mot slutet understödjes med värme, till dess att salpetersyra ingen verkan mer utöfvar. Det då olösta tages på filtrum, tvättas, torkas, behandlas med ether och blyoxid, och ger en ny portion rheïn. Dessa operationsmetoder grunda sig på rheïns löslighet i ether och dess egenskap att icke dekomponeras af salpetersyra, egenskaper, som redan förut äro kände genom Vaudins arbete, hwilken begagnade dem båda.

[324]

Rheïn har följande egenskaer: små korn eller bårtformiga gyttringar, som i torkning lemna ett icke kristalliniskt pulver, af en högre gul färg än rabarbarns, saknar lukt och smak. Förändras torrt icke af luften. Smälter, då det upphettas, först utan sönderdelning till ett klart, gult liqvidum, sedan blir det rödbrunt och slutligen kolas det, ingen ammoniak bildas dervid. Med allt detta kan det partielt sublimeras. Det ger en gul rök, som lägger sig på kallare delar, och visar sig i form af en gul hinna, hvari stundom kristalliniska delar kunna upptäckas. Det är mycket tröglöst i vatten, kallt vatten upptager ungefär 1/1000, hvaraf det blir svagt gult. Alkohol af 75 procent löser ganska litet deraf och föga mera kallt än varmt. Af vattenfri alkohol behöfver det 112 d. kokande och 480 d. kall. Af ether behöfvas 280 d. Dessa lösningar rodna lakmus. I terpentinolja och mandelolja löses det föga kallt, men i större mängd då de kokas dermed. Svafvelsyra och salpetersyra färga det mörkrödt och upplösa det. Vatten utfäller det åter oförandradt, utan att det innehåller syra i förening. Salpetersyran kan derifrån afdunstas utan någonderas förändring. Med saltbaser ger det skönt röda föreningar; de med metalloxider och jordarter fås genom dubbel dekomposition med de alkaliska rhéaterna. De äro olösliga, och de med metalloxiderna af flera färger. Kopparoxiden t. ex. ger ett violett rheat, som blir i luften blått, nära

[325]

som blåklint. Föröfrigt äro dessa föreningar icke närmare undersökte. Efter Geiger's försök är rheïn rhabarbar-rotens verksamma beståndsdel, och fås upplöst i rhabarbarinfussion, derigenom att det deri finnes i en löslig förening med andra beståndsdelar af roten.


Gult färgämne i boletus hirsutus

HUOM! Ilmeisesti tässä on kysymys mokkakäävästä(?)

2) Pharm. Centr. Bl. 1834. N:o 33, pag 526. BULLIARD ²⁾ uppger, att scampen boletus hirsutus innehåller ett rikt, gult färgämne, dugligt för färgning af tyger, likasom till vatten- och oljefärger. Redan i blotta dekokten af svampen till ett uns i 6 skålpund vatten får man en färgsoppa, som kan användas till färgning, hvilken synnerhet blir skön på silke. Detta färgämne är ännu icke isoleradt, och dess öfriga egenskaper äro okända.


Gula färgen i parmelia parietina

3) BUCHN. Repert. XLVII, 179. Vid en undersökning af den gula vägglafven, Parmelia parietina ³ har HERBERGER anställt några försök med det af SCHRADER upptäcka kristalliserande gula färgämne den innehåller, som, efter HERBERGER, går til 3½ procent af lafvens vigt. Han fann, att det kan till en viss grad sublimeras oförändradt, dock ej utan inblandning af orödändradt, dock ej utan inblandning af sönderdelnings-produkter. Koncentrerad svafvelsyra löser det med karminröd färg, som snart blir blodröd. Det olösta liknar ett svart harts, men upptages småningom af syran. Kolsyrade alkalier och ammoniak lösa det med gul färg, men kaustikt kali köser det med först karminröd, sedan violett färg. Af syror blir det åter gult.

[326]

Rödfärg i samma lafart

Blyoxidoch tennoxidul gifva dermed gula lackfärger. HERBERGER har vidare funnit ett karminrödt kristalliserande färgämne, som under långvarig kokning med vatten utfrages ur det gula färgämnet, och utglr högst ½ procent af lafvens vigt. Detta färgämne är olösligt i kallt vatten, men löses i alkohol och ether och flygtiga oljor. Löses i koncentrerad svafvelsyra, äfvensom i kaustika och kolsyrade alkalier med röd färg. Ger rödaktika lackfärger med blyoxid, tennoxidul och lerjord.

4) J. de Pharm. XX, á67. SIMONINS ⁴ uppger följande beredningsmetod af pectin: man blandar utprässade klara saften af vinbär eller krusbär, med den likaledes klara saften af sura körsbär, hvarefter pectin afsättes i mängd. Saften afhälles och pectin tvättas, så länge någon färg utdrages. (Flera af våra bärsafter gelatinera om några timmar efter tillsats af litet salmiak). Jag anför denna beredningsmetod, såsom varande vida mindre kostbar än Braconnots, Årsb. 1832, pag. 211.

[...]