A New Blue Color.

Scientific American 13, 10.12.1853

A patent has been taken out by J. A. Schlumerger, of Bale, Switzerland, for producing a new aniline blue as follows: -

He takes rosaniline, and mixes it with three parts of aniline and one and a half parts of acetic acid, adding one part of the carbonate of soda. The mixture is then heated to between 118° and 210° centigrade, and maintained at this temperature until it assumes a blue shade, when examined in a glass tube. The product is then precipitated with hydrochloric acid, being boiled therein, when the color solidifies and may be removed from the vessel with a skimmer. It is next boiled three or four times in water, and yields a blue without any shade of purple. It is then dried and afterwards dissolved in alcohol, when it i s ready to use by the dyer. It has been difficult to obtain a pure aniline blue, devoid of a shade of purple; this blue, it is stated, has no purplish tint by sunlight or artificial light.

Sitaatti artikkelista "Piirteitä Jyväskylän vanhoista liikeoloista."

Liikeapulainen 14-15, 25.7.1921

Kirj. F. Wessman.

"Mikäli muistan olivat kauppiaat kyenneet jo näinä aikoina suhteellisesti hyvin varastonsa lajittelemaan ja useita sellaisia tavaralajeja oli olemassa, joita nykyään ei kaupoissa tavattane. Näistä mainitsen kipsiset ja liitujauhoista tehdyt piiput sekä useat värilaadut, joita viimeksi mainittuja saatiin kuutta maan tunnetusta Åkermanin liikkeestä Turusta. Häneltä näet saatiin väriainekset indigosta, konsionallista, krappista ja smakista aina rikseliväriin saakka."

To Dye Hats Green or any other Color.

Scientific American 35, 15.5.1852

A patent was granted to Robert Goulding of London, hat dyer, for his method of dyeing, staining and coloring beaver hats green or any other color. The inventor directs the nap of the hat to be raised by means of a card, on the side intended to be dyed, and then boiled in alum argon. A thin paste should be made of flour or clay, which is spread over every part that is not to be dyed and then closed; or the hat may be previously pasted, and instead of being boiled, it should only be simered in the same liquor. As soon as the paste is spread, plates of copper, or other metal, shaped like a common funnel, are fixed over the paste to prevent the dye  from penetrating through. In this state the hat is immersed in the dye till the color is sufficiently fixed, when it is taken out, opened and cleansed from the paste; but if any coloring particles have penetrated through the felt, they may be removed by rubbing them with a small quantity of spirit of salt, aquafortis, &c. The compounds employed in dyeing, are fudtic, turmeric, ebony, saffron, alum, argol, indigo, and vitrol, with urine or pearlash, at the option of the dyer; all which are used separately, or together, according to the color required.

[We cut the above from an exhange, and it shows how curiously fond some people are of wearing certain colors. The way of producing the color is certainly a fine subject of composition. The compounds employed for dyeing are fustic, turmeric, ebony, saffron, alum, argol, indigo, and vitriol, with urine or pearlash, all of which are used separately or together, according to the color required. Well, what color would they dye altogether, and what one separately? This is a fair question. Now, it would be exceedingly difficult to tell, for if used altogether, the one stuff would be neutralizing the effect of the other, and none of the stuffs separately would dye a color of any consequence. The fustic, turmeric, ebony and saffron, are used for dyeing yellow, with a mordant of alum and a little argol (brown tartar); the sulphate of indigo will dye a blue on wool, but what kind of color would vitriol or alum dye, if used separately? No color at all. The sulphate of indigo and fustic dye & green color on woolen goods, but pearlash and urine strip off or discharge the blue, consequently the man who should attempt to dye a green hat with the above ingredients, collectively or separately, would have a pretty green time of it. So much for the chemistry of this compound green hat dye.]

Om utställningsfönster.

Köpmannen 9, 1928

(Referat över handelsveten.sk. kand. I. O. Nurmelas föredrag å allmänna minuthandlandemötet)


11. Synpunkter vid dekoreringen.

Utställningsfönstrets egentliga dekorering sker enligt tre olika stilarter:   

Massdekorationen, enligt vilken fönstret prydes med massartiklar, som utställas i en stor myckenhet, anhopas sida vid sida, men det oaktat i en sådan ordning, att den inverkar på köparne. Plakatdekorationen, som strävar till sitt mål med helt andra medel än den föregående stilen. Härvid försöker man icke inverka på köparen genom varornas mängd, utan genom slagord, vilka placeras så, att de ofrivilligt draga till sig de förbigåendes blickar. Denna dekorationsstil användes vanligen då man vill reklamera en enda artikel. Därför är plakatdekorationen speciellt lämplig för utställningsfönster med fabriksalster.   

Fantasidekorationen. Såsom redan benämningen utvisar, kan dekoratören vid dekoreringen av ett dylikt fönster giva sin fantasi fritt spelrum. Därvid äro icke varorna tillfyllest vid dekoreringen, utan måste dekoratören genom lämpliga medel, bringa dessa varor i deras rätta omgivning. Han måste skapa något egenartat och försöka verka därigenom. Vid planerandet av fantasidekorationer måste man emellertid taga i betraktande det, huru de indirekt komma att verka. En lyckad fantasidekoration åstadkommer det, att människorna börja tala om affären ifråga. Affären och affärsinnehavaren bliva kända, och den indirekta följden av allt detta är vanligen en livligare omsättning. 

Dessa äro de tre huvudstilar, vilka dekoratören i sitt arbete har att följa. Det oaktat ser man mycket sällan fönster som uteslutande skulle representera någon av dessa tre stilarter. Detta beror därpå att man, genom att på lämligt sätt förena dessa olika stilar, kan höja fönstrets reklameffekt i avsevärd grad. Allt detta fordrar emellertid en levande fantasi och en god smak.   

Och den som är i besittning av dessa egenskaper, må icke gömma sitt ljus under ena skeppo.

Att giva goda råd härvidlag är emellertid mycket svårt, åtminstone mycket svårare än att giva anvisningar om huru man icke vid detta arbete bör förfara. Sålunda måste man t. ex. vid massdekoration gå ytterst försiktigt tillväga. Man skall icke i fönstret samla varor av alla tänkbart möjliga och omöjliga slag. En sådan anhopning av varor verkar ofördelaktigt på åskådaren, alldeles som affären ifråga icke ens själv vore på det klara med, varmed den vill betjäna sina kunder. Massdekorationen bör alltså icke verka på åskådaren genom varornas myckenhet, utan genom deras mängd.

Hos oss ser man ofta, att dekoratören komponerat i hop allehanda föremål, såsom byggnader, skepp, automobiler o. s. v. Vi tänka oss t. ex. en flygmaskin, som gjorts utav näsdukar. Enligt mitt förmenande strider detta mot en av fönsterdekorationens viktigaste priciper, ty vi måste komma ihåg att köparen önskar sig näsdukar, men ingalunda flygmaskiner, som gjorts av näsdukar. Han vill icke heller hava automobiler, som gjorts av chokoladasjiar, utan han vill hava chokolad. Sådana dekorationer sakna tillbörlig saklighet. Åskådaren ser i fönstret endast en flygmaskin, eller en automobil, men förlorar ur sikte huvudsaken: näsdukarna, eller chokoladen, eller vad det nu än må gälla. Om man vid reklameringen av chokolad önskar använda en bil som dekoration, bör man i fönstret ställa ut en miniatyrbil med distinguerade resenärer ini, som i skötet ha en ask chokolad, samt förse fönstret med en plakatinskrift: "Bästa vägkost är en ask chokolad", eller något dylikt.

Färgerna i fönsterdekorationen. Många dekoratörer anse valet av de riktiga färgerna utgöra det svåraste problemet i arbetet. I själva verket är även valet av riktiga färgsammasättningar en rätt svår konst, men man behöver ingalunda vara någon kontsnär för att reda sig ur denna svårighet utan risk att begå alltför stora fel. Det gives nämligen alldeles bestämda regler enligt vilka färgerna kunna väljas. Man behöver icke annat än anskaffa sig en färgkarta, sådan vidstående figur visar oss den. Där se vi en cirkel, vilken indelats i 12 fält. Varje fält har sin egen färg sålunda att fältet på motsatta sidan om cirkeln utvisar den förras komplementfärg, d. v. s. en färg, som optiskt blandad med den förra, giver en vit, eller alldeles ljusgrå färg. Sådana komplementfärger bilda alltid en harmonisk färgsammansättning.

Bra kombinationer äro även bredvid diagonalt motsatta fält befintliga färger. Sålunda lämpar sig, utom grönt, även gulgrönt och blågrönt tillsamman med purpurrött. Utom orange, går även gult och zinnoberrött väl ihop med ultramarinblått. Om alltså varorna äro enfärgade av något av de här nämnda färgerna, är färgfrågan utan vidare avgjord. Man förser fönstrefonden eller -laven med någon komplementfärg till den färg de för uttställningen avsedda varorna hava. Blanka kopparskärl, vilkas färg är mitt emellan rött och orange, passa utmärkt mot en blågrön bakgrund, det röda färska köttet kommer strax i en harmonisk omgivning, om man kompletterar fönstret med gröna vegetabilier o. s. v. Färgfrågan blir däremot mera komplicerad, om de för utställning avsedda varorna äro mångfärgade. Om man då utrustar fönstrets fond med någon av de ovannämnda starka spektralfärgerna, förhöjes utan tvivel effekten av de varor, som hava motsvarande komplementfärg, men däremot falla de föremål, som hava samma färg som fonden, helt och hållet i skuggan, de sammanfalla med grundfärgen. För att dekoratören i ett slikt falla skall få fram alla föremål i lika hög grad, borde han som lavens och väggarnas bottenfärg, betäckning, använda någon av d. s. neutrala färgerna, antingen t. ex. grått, eller neutralt svart.

Den tredje möjligheten är den, att själva utställningsföremålen äro av neutral färg, alltså antingen grå eller svarta. I så fall skall man som bottenfärg använda tvenne sinsemellan harmoniska färger, alltså komplementfärger. Den ena av dessa komplementfärger skall man utse till huvudfärg och därmed betäcka de stora ytorna, medan åter den andra kan användas för dekorering av kanter, sidor och övriga mindre viktiga partier.

Av denna alldeles kortfattade redogörelse över färgerna kunna vi redan observera att fönsterdekoreringen, vad färgerna beträffar, ingalunda möter några speciellt stora svårigheter. Då dekoratören blott håller i minnet den av mig här framställda färgkartan, kan han icke vid valet av färger göra sig skyldig till några grova fel annat än med vett och vilja. Angående fönstrens bottenfärg ber jag ännu få påminna om följande gyllene regel: "I allmänhet skall man försöka komma tillrätta med en bottenfärg, tvenne färger komma sällan ifråga, men mer än tre färger får man aldrig välja till beklädandet av fönsterfördjupningen."

Huvudsyftet med det ovanantydda är att påvisa det valet av färger icke är en så svår konst att man icke skulle kunna övervinna de svårigheter, som varje dekoratör givetvis då och då vid sitt arbete stöter på.

Angivandet av prisen i utställningsfönstren är en mycket omstridd fråga. Anhängarne av prisens utsättande försvara sin åsikt därmed att handeln därigenom går mycket bättre och fönstren därigenom utöva en mycket större dragningskraft på allmänheten. Å motsatt håll påstår man, att de utsatta prisen redan avskräcka köparen så han icke vågar sig in i butiken för att göra sig förtrogen med varans kvalitet, att de utsatta prisen missbrukas i illojal konkurrens o. s. v.

Föregen del skulle jag vilja understöda den åsikten, att prisens utsättande verkar till affärens fördel. Finnen är till sin natur tillbakadragen. Mången skulle vara färdig att göra vad som helst hällre än att gå in i en affär och fråga efter prisen för att sedan avlägsna sig utan att köpa något. Om en dylik köpare ser priset i fönstret, Vet han vad föremålet han önskar sig, kostar; han kan värdesätta det redan ute på gatan, och detta gör att själva köpet går lättare för honom än vad eljes vore fallet.

Ett annat drag hos köparen är misstänksamheten. Köparen känner icke varan och icke heller priset på densamma. Han misstänker att man på grund av dessa hans brister av honom kan begära ett högre pris än av andra. Då varornas pris äro utsatta i utställningsfönstret, är detta enslags borgen för köparen att han icke blir skinnad, och han går in i affären med en långt större trygghetskänsla än eljes.

Och ännu en synpunkt. Köparen som stannar utanför en affär, vill icke allenast veta vad i affären står till salu, utan även till vilka pris resp. varor stå att fås. Ja, detta är för mången t. o. m. det viktigaste. Sålunda utöva varor med utsatta pris på en sådan köpare en mycket större dragningskraft än varor utan prislappar. De utsatta prisen inbespara även tiden vid arbetet inne i affären. Köparen är nämligen redan vid sitt inträde i butiken på det klara med varans pris. Man behöver således icke besvara frågor om prisen, vilket isynnerhet under livliga dagar är en avsevärd lättnad vid försäljningsarbetet.

På undersökningar grundade rön. Vid all ekonomisk verksamhet är det av stor nytta att även skärskåda sakerna ur vetenskaplig synpunkt. Även vid anordnandet av utställningsfönster förekomma många sådana moment, vilka kunna utredas endast genom en vetenskaplig undersökning. Sålunda är t. ex. frågan om, huruvida ett fönster med en myckenhet varor, eller ett med endast få artiklar, är fördelaktigare, en sådan, vilken kan utredas endast genom nogranna, på fakta grundade undersökningar. Likaså är förhållandet med frågan om vilket fönster är fördelaktigare, de med utsatta prislappar, eller de, utan dylika. För att klarlägga denna fråga, vill jag här i form av två olika tabeller framställa de resultat till vilka eleverna vid handelshögskolan i Mannheim kommit i en undersökning de företagit under ledning av sina lärare.   

[Tilasto puuttuu]   

5 huvudpunkter, vilka icke borde bliva bortglömda vid planerandet och anordnandet av utställningsfönster och fönsterutställningar:

1) Utställningsfönstren skola från början byggas sålunda att utställningen icke möter några svårigheter för fönsterkonstruktionens skull. Rutorna skola vara av gott glas, fönsternischen rymlig, och fönsterlaven, så vitt möjligt, rörlig.

2) Fönsterbelysningen skall med hänsyn till belysningstiden och belysningseffekten anordnas ändamålsenlig. Ljusstrålarna skola riktas mot varorna och icke ut på gatan. Fönstret skall vara belyst så länge trafiken ute pågår.

3) Man skall icke sammanhopa i fönstret alltför många slag av varor samtidigt. Man må reklamera ett färre antal varor, men byta om utställning så ofta som möjligt. En alltid ny fönsterutställning vittnar om att affären följer med sin tid och anskaffar sina köpare alltid det bästa som står tillbuds.

4) Färglärans regler få icke lederas i fönsterutställningen. Vi leva nu i färgernas tidevarv och veta att färgerna fröjda sinnet. De förläna till och med det i sig själv gråa anskaffandet av varor liksom en festligare och gladare prägel. Man må således även med färger försöka utöva dragningskraft i utställningsfönstret.

5) Vad snygghet och renlighet beträffar får i utställiningsfönstret icke förekomma något, som kan giva anledning till anmärkningar. Utställningsfönstret är en återspegling av minuthandlandens intelligens, det är affärens representant utåt, butikens visitkort. Ju fördelaktigare detta visitkort verkar på affärens kunder, större är denna kundkrets. Ett väl och med god smak anordnat utställningsfönster drager till sig köpare, men ett oredigt, osnyggt, illa vårdat fönster verkar på köparen på samma sätt som en skylt ovan dörren, där det stode att läsa följande ord:

"Se upp, bemötandet i butiken kan vara lika slarvigt som utställningsfönstret."

(Mainos). Unica emaljfärger och oljelacker. Yeddo emaljfärger.

Köpmannen 9, 1928

Naphthaline Colors

Scientific American 11, 15.3.1862

The following is the substance of recent remarks by the celebrated French chemist J. Persoz before the Academy of Sciences, Paris. He said: -

Starting from the fact established by us, that a mixture of commercial nitric and sulphuric acids, even in very variable proportions, will, when heated with naphthaline, readily yield colored products, we have naturally been led to examine the action of concentrated sulphuric acid on the various nitrogenized compounds of naphthaline.

This is a very diffucult study, however simple it may at first appear, because the least changes of the condition under which the experiment is performed, exercise a sensible influence on the results. The dye principle formed, possesses the property of madder in dyeing with mordants; its color varies from red to blue and passes through all the shades of violet.

The blue was only obtained accidentally; and we are unable to state the precise conditions of its formation, though it appears to be due to molecular change in the nitrogenized naphthaline compound, under the influence of a physical agent.

As the violet-blue tints are the most beautiful, we have devoted most of our attention to them, and have endeavoured to produce them. We soon found that binitronaphthaline, heated, with sulphuric acid only, was best suited to our purpose. In his last communication to the Institute M. Roussin says: -" By making concentrated sulphuric acid reaction on binitronaphthaline, no reaction takes place. The binitronaphthaline is completely dissolved when the mixture is heated to 250°, and the liquid taked hardly an amber color. After boiling for a long time, the concentrated sulphuric acid began to react on this substance." Binitronaphthaline resists the action of sulphuric acid at  a very hight temperature, however, at about 300° ; the color of the solution, at first slightly yellow, deepens more and more, becomes cherry-red, beginning, at the same time, to disengage a small quantity of sulphurous acid.

The substance is then taken from the fire, and left to cool when it is poured into a proper quantity of water and boiled. The liquid, filtered whilst hot, is of a deep red color, and deposits part of the coloring matter in a flaky state. Alkalies change it to violet red; and even when cold, silk was easily dyed violet by it. After being properly saturated with the alkalies, and finally with a little chalk, it dyed mordanted cotton tissues with different shades, varying from lilac to black. The lake alum, tin, and lead for a base, are violet; those with iron for a base, were olive, and sometimes reached to black.

This solution does not seem to alter even during any length of time, in presence of sulphuric acid; though, when in contact with air ad excess of ammonia, it changes to brown in a few hours, depositing a black powder, which becomes blue dissolved in alcohol, and red in acids.

The black mass proceeding from the precipitation of the sulphuric solution by water, contains a large quantity of coloring matter, has a beautiful gold reflection, is very soluble in alcohol and pyroligneous acid; but very little soluble in water, ether, benzole, and bisulphide of carbon. It has many chemical analogies with alizarine. The dyed tissues bear brightening with soap.

With binitronaphthaline and concentrated sulphuric acid only, without making use of a reducing agent, a coloring matter may be obtained with marked analogies to alizarine in its chemical properties.

Väriaineista ja värjäämisestä. I.

Käsiteollisuus 4, 1919

Noin viisi vuotta sitten saatiin kotiteollisuustoiminnassa tutustua n. k. indanthrenväreihin, joita valmistettiin Saksassa Badische Anilin- ja Soda-Tehtaassa. Värien tunnetuksi tekemistä varten toimeenpantiin erikoiset värjäyskurssit, jossa mainitun tehtaan yksi virkailija oli värien käyttöä opastamassa. Hyvällä menestyksellä näitä värejä sitten käytettiin useimmissa maamme kotiteollisuuskouluissa pellava- ja pumpulilankojen värjäyksessä sekä tultiin huomaamaan, että väripitoisuus oli hyvä ja värjääminen helppoa. Mutta sodan vuosikausia kestäessä tuli värien ja varsinkin niihin tarvittavien puretusaineiden saanti yhä vaikeammaksi ja lopulla mahdottomaksi.

Viime syksynä antoivat jälleen värikaupan välittäjät hyviä toiveita väriaineiden maahan minkä johdosta Kotiteollisuustarkastustoimsaisatmoisesta, kiertokirjeellä kehoitti kotiteollisuusyhdistyksiä ja -kouluja y. m. yhtymään yhteiseen väriaineiden tilaukseen tarkastustoimiston kautta. Saapuneet tilaukset lähetettiin edelleen asianomaiseen paikkaan ja on värilähetys siellä jo pitemmän aikaa ollut lähettämiskunnossa, mutta liikenteen seisahduksen vuoksi ei tavaroita ole vielä tänne voitu saada. Kärsivällisyydellä on odotettava rauhaisempien aikojen palautumista.  Toivossa että värejä piankin ruvetaan saamaan, julaistaan tässä nyt useiden kotiteollisuusopettajien toivomuksesta ohjeita

Pellava- ja puuvillalankain värjäämisestä indanthrenväreillä.

Indanthrenväreillä värjättäessä käytetään puretusaineina pääasiallisesti hydrosulfitia, natronlipeätä ja glaubersuolaa.

Hydrosulfit (rikkiyhdistyksiä) on kemiallisesti valmistettu pulveri, jota paraiten saa ostaa samasta paikasta, mistä indanthrenvärejäkin on saatavissa. Pysyäkseen voimakkaana ja tehokkaana on hydrosulfitia säilytettävä kuivassa paikassa, hyvin suljetussa, mieluummin läkkipeltiastiassa tai lasikorkilla varustetussa lasipurkissa.

Natronlipeä on Caustic-soodasta (lipeäkivestä) veteen sulatettua nestettä, jota voi saada valmiina ostaa apteekeista, mutta enemmän tarvittaissa tulee se halvemmaksi valmistaa kotona. Tällöin on huomioon otettava, että hyvä Caustic-sooda on kirkkaan valkoista, kovissa palasissa. Se liukenee helposti kiehuvan kuumaan veteen. Jäähdyttyä mitataan nesteen vahvuus n. k. Baumé mittarilla, (Baumé, lyhennettynä B:é, on erityinen n. s. areometri-mittari, jota käytetään vettä raskaamman nesteen vahvuutta arvioidessa). Värjäykseen sopiva  natronlipeä on oleva 40° B:é vahvuista ja kirkasta. Lipeätä astian pohjaan jäähtyessä muodostunut sakka on kelpaamatonta käyttöä. Lipeän sopiva vahvuus on harjoituksen kautta saavutettava. Jos lipeä ensimmäisellä kerralla valmistettaessa on vahvempaa kuin 40° B:é, lisätään siihen tarvittava määrä lämmintä vettä. Jos liuos on liian mietoa, sulatetaan kuumaan veteen uutta lipeäkiveä ja yhdistetään jäähdyttyä entiseen.

Valmis kirkas natronlipeä on säilytettävä lasikorkilla varustetussa pullossa ja on käytettäessä lipeätä varsin varovasti käsiteltävä, sillä se on hyvin polttavaa ainetta.

Glaubersuolan on tavallisina aikoina saatavana apteekista ja värjäreiltä.


Lankojen käsittely ennen värjäämistä.

Valkaisemattomat pellava- ja puuvillalangat keitetään 1 ½ tuntia vedessä, johon on sekoitettu 150 gr kiteytynyttä soodaa aina yhtä lankakiloa kohti. Keitettyä otetaan langat ylös soodalipeästä, väännetään lievästi, oiotaan vyyhdet ja pannaan heti märkänä väriliemeen. Jos värjäystä ei toimiteta samana päivänä, kun langat on keitetty soodalipeässä, niin jätetään ne siihen lipeään seuraavaan päivään asti. Puolivalaistuja ja valaistuja lankoja, joita käytetään kirkkaampien värien värjäämiseen, ei tarvitse keittää lipeässä, mutta pidetään niitä kuitenkin miedossa, lämpöisessä lipeävedessä noin tunnin verran ennen värjäämistä.

Värjäysastiat.
Indanthrenväreillä värjättäessä ei värilientä keitetä, vaan on veden korkein lämpö oleva noin 70° C. ja niinmuodoin voi värjäyksen toimittaa puuastiassa tai rautapadassa.


Väriliemen valmistaminen.

1 lankakiloa kohti tarvitaan noin 14 litraa vettä. Puretusaineista pannaan natronlipeä ensin veteen ja sekoitetaan, sitten hydrosulfiti ja sekotetaan taas hyavsintia. Indanthrenvärit ovat sulatettavat ensiksi pienessä denaturoituun viinaan (10 gr väriäkohti noin 4—5 gr viinaa). Viinan asemasta voi käyttää n. k. turkkilaista punaöljyä. Kun mainittua ainetta on väriin sekoitettu, lisätään kiehuvaa vettä vähitellen ja sekoitetaan hyvin siksi, kunnes, värit ovat täysin sulaneet. Seos kaadetaan sihdin läpi väriliemeen, jota koko ajan on sekoitettava ahkerasti noin 5 minuuttia. Langat  kepeille järjestettyinä pannaan väriliemeen, käännellään ahkerasti 40 min. ajan, jonka jälkeen langat nostetaan  väriliemestä, pannaan riippumaan ½ tunniksi, jolla ajalla vyyhtejä käännellään ja liikutellaan, että ilman vaikutuksesta väri langoissa tasoittuisi, sillä useat värit näyttävät lankojen väriliemessä ollessa hyvinkin  epätasaisilta, mutta ilmassa haihtuvat epätasaisuudet. Samoin voivat langat väriliemeen pantaessa ensiksi saada aivan toisen värin, kun mitä niille alkuaan on aiottu, mutta ei siitä tarvitse pelästyä, sillä lankoja väriliemessä  käännellessä ne vähitellen muuttuvat.

Langat väännetään hyvin kuiviksi keppien avulla, silläkädet eivätkestä väriliemenvahvaalipeätä. Vyyhdet suoristetaan lyömällä ja sitte alkaa huuhtominen.


Lankojen huuhtominen värjäyksen jälkeen.

10 litraan 15°—18° C lämpimään veteen sulatetaan 2 gr hydrosulfitia. Tässä vedessä käsitellään värjätyt ja hyvin väännetyt langat 5 minuuttia, jonka jälkeen ne huuhdotaan kahdessa puhtaassa, kesälämpöisessä vedessä. Uuteen puhtaaseen 10 litran kylmää vettä pannaan 20 gr rikkihappoa, jossa taas langat käsitellään 5 minuutin ajan ja sitten huuhdotaan puhtaassa kahdessa vedessä. Tämän jälkeen sulatetaan 25 gr saksan suopaa tai 20 gr hyvää keltaista saippuata 101 puhtaaseen kuumaan veteen, jossa langat käsitellään 15 minuuttia ja sitten lopuksi huuhdotaan kahdessa tai kolmessa lämpimässä vedessä.

Huom! Mustaksi värjätyt langat huuhdotaan ensiksi vedessä, johon hydrosulfitin asemasta on pantu 1° B:é vahvuista kloorikalkkiliuosta.

Indanthrenvärit jaetaan kolmeen eri ryhmään, sen mukaan miten värjäys toimitetaan, joista ohjeita seuraavassa numerossa.

- Anna Henriksson.

Uppfinningarnas bok. Färgning och tryckning. Bläcket.

Friedrich Georg Wieck, Otto Wilhelm Ålund: Uppfinningarnas bok.
Femte bandet. Det dagliga lifvets kemi. Färgning och tryckning.
L. J. Hiertas förlagsexpedition, Tukholma 1874.
Tryckt hos K. L. Beckman.Under namnet bläck sammanfattar man en mängd till sammansättningen ganska olikartade vätskor, hvilka dock tjena till samma ändamål: skrifning. Hos de gamla begagnades till skrifning en vätska, som enligt Plinius och Vitruvius bereddes af lampsot och lim eller gummi. Diodoros uppger till och med förhållandet, i hvilket dessa ämnen blandades. Enligt några skall man dertill ha satt den i bläckfiskens blåsa inneslutna svarta vätskan. Emellertid vill det synas, som de gamla blandade metallsalter i sitt bläck, ett lyckligt förhållande, då jernhalten i bläcket möjliggjort skriftens återställande på gamla manuskript, der hon blifvit oläslig.

Bland kemiska beredningar finnes knapt någon, som är så allmänt begagnad i det dagliga bruket som bläcket, och dock känna vi i det hela om dess kemiska beskaffenhet ganska litet. Man har vid beredandet af bläck endast att hålla sig till praktiska försök utan någon vetenskaplig grund.

Mot slutet af förra århundradet sökte Lewis lära känna de riktiga förhållanden, i hvilka de ämnen, af hvilka man bereder skrifbläck, böra blandas. De vanliga sorterna af svart skrifbläck tillredas af galläplen, jernvitriol och arabiskt gummi. Genom inverkan af jernvitriol på det i galläplena förekommande tanninet (garfsyra eller garfämne) bildas garfsyrad jernoxidul, som är föga färgad, men genom upptagande af syre ur luften Öfvergår till garfsyrad jernoxid, hvilken utmärkes af en djup svart färg. Enligt Lewis gifva lika delar galläple och jernvitriol ett bläck, som, när det begagnas, har god färg, men med tiden blir gulbrunt. Ju större mängd galläple, som användes, desto varaktigare blir skriften. Dock blir bläcket vid allt för stark tillsats af galläple benäget att mögla. Tillsats af gummi är nödvändig för att göra bläcket till en viss grad mindre lättflytande samt för att hindra den i vätskan uppslammade, färgade fällningen af garfsyrad jernoxid att sjunka till bottnen. Ett allt för tunnflytande bläck suger sig nämligen in i papperet och skriften blir otydlig.

Enligt Bottoek är galläplenas halt af slem och extraktivämnen orsaken till bläckets möglande. Han föreslår derför att låta afkoket på galläplena stå en längre tid i luften, tills ytan blifvit betäckt af ett tjockt mögeltäcke. Sedan man aflägsnat detta genom silning och blandat den klara vätskan med en behörig mängd jernvitriol, erhåller man ett bläck, som har djup svart färg och ej visar någon benägenhet att mögla. Tillsats af en ringa mängd kreosot (karbolsyra) eller träättiksyradt jern i stället för jernvitriol förekommer mögelbildning.

Bland de talrika recepten för beredning af skrifbläck kunna vi anföra följande: 8 delar pulveriseradt galläple, 4 delar jernvitriol, 4 delar gummi och 62 delar vatten, hvartill sättes en ringa mängd kreosot. Först kokas galläplena under en timme med 3/4 af vattnet; lösningen silas och blandas med gummit, som först blifvit löst i sin dubbla vigt hett vatten. Jern vi triolen löses i det öfriga vattnet och blandas med den nyss erhållna lösningen af galläple och gummi, hvarefter kreosot tillsättes.

Den olägenhet, som vidlåder det vanliga skrifbläcket, att med tiden afsätta en tjock bottensats, finnes icke hos alizarinbläcket, som synes först ha tillverkats af H. Stephens i London. Detta bläck är till en början blått, men skriften blir snart svart. Det är betydligt mera lättflytande än det vanliga bläcket och intränger i papperet, dock utan att göra skriften otydlig. Alizarinbläck innehåller garfsyrad jernoxidul, löst i ättiksyra och indigosvafvelsyra. Enligt Leonhard i beredes alizarinbläck derigenom, att 42 delar galläple och 3 delar kräpp utlakas med 120 delar hett vatten. Till den filtrerade vätskan blandas 1 1/5, del indigolösning, 5 1/5 jernvitriol och 2 delar trä-ättiksyradt jern (af kreosot orenad ättiksyrad jernoxidul, beredd genom lösning af jern i träättiksyra).

Enligt Runge erhåller man ett godt skrifbläck med flera goda egenskaper, om man kokar l del raspadt campecheträ med 6 delar vatten och till 1000 delar af den erhållna lösningen efter afsvalning blandar l del neutralt kromsyradt kali. Tillsats af gummi bör undvikas. Detta bläck ger en blåsvart skrift; det är fullkomligt flytande och förderfvas ej genom utfällning af bottensats. Skriften kan ej borttvättas med vatten eller med utspädda syror.

Hufvudsakligen för besparings skull har man försökt ersätta galläple med andra garfsyrehaltiga ämnen ur växtriket, såsom ekbark, sumak m. m., men med ringa framgång.

Med outplånligt bläck förstår man bläcksorter, som mer eller mindre kraftigt motstå inverkan af kemiska reagentier, hvilka förstöra eller urfärga vanligt bläck. För att emellertid ett bläck skall vara outplånligt, erfordras, att skriften dermed skall vara så fast införlifvad med papperet, att hon ej kan borttagas genom tvättning och skrapning. Man bereder outplånligt bläck genom att till vanligt bläck sätta sådana ämnen som lampsot, indigopulver, berlinblått o. s. v.

Berzelius upptäckte under sina arbeten med den sällsynta metallen vana di n, att vanadinsyrad ammoniak med galläpledekokt ger en mörk vätska som är ganska passande till bläck och frambringar en skrift, som motstår så väl syror som alkalier. Ty värr är vanadin, som af vår landsman S ef s tro m upptäcktes som en ringa beståndsdel i jern från Taberg i Småland, en af de sällsyntaste metallerna. Det är dock ganska troligt, att man skall kunna erhålla vanadinsyrad ammoniak för så billigt pris, att den kan användas till bläckberedning. Endast helt små mängder af det dyrbara ämnet erfordras derför. Kemins historia kan uppvisa många exempel på ämnen, som förr ansetts mycket dyrbara, men, då de fått någon praktisk användning, kunnat erhållas till lindrigt pris. Skriften blekes visserligen af klor, men utplånas ej fullständigt. För öfrigt har detta bläck förmånen att vara en klar lösning, ej en vätska, som håller en färgad fällning uppslammad i gummivatten, hvarför det äfven är ganska lättflytande. Helt nyligen har man upptäckt vanadin som en beståndsdel i sjö- och myrmalm. Enligt B ött ger beredes vanadinbläck af 3 delar vanadinsyrad ammoniak, 3 delar gummi och l del pyrogallussyra, hvartill sättes vatten, tills ett bläck af tillräckligt mörk färg erhålles.

Med kopiebläck förstår man bläcksorter, som gifva en skrift, hvilken kan aftryckas, om ett fuktadt papper lägges deröfver och hårdt tillpressas. Det beredes vanligen genom en större tillsats af socker eller gummi till vanligt galläple-jernvitriolsbläck. Alizarinbläck egnar sig utan tillsats af gummi till kopiebläck.

För beredning af färgade bläcksorter gifvas talrika föreskrifter. Till rödt bläck användes förr och till en del ännu koclienilj, till blått bläck berlinblått, löst i oxalsyra, till grönt spanskgröna. Nu mera användas dock företrädesvis härtill de olika anilinfärgerna. Anilinbläckssorterna utmärka sig genom särdeles klara och vackra färger, men äro högst ovaraktiga. Det hos oss på senaste tiden mycket använda violetta anilinbläcket har visserligen fördelen att vara ganska lättflytande, men skriften dermed kan med stor lätthet borttvättas eller utplånas och urblekes äfven i solljuset. För öfrigt lider det af olägenheten att allt för mycket suga in sig i papperet, så att, om detta ej är väl limmadt, skriften blir otydlig och suddig.

Märkbläck för märkning af linne innehåller silfversalter, genom hvilkas reduktion till metalliskt silfver en beständig svart färgning uppstår. De äldre märkbläckssorterna voro afsedda för skrifning på en med sodalösning genomdränkt väfnad samt utgjordes af en med gummi uppblandad lösning af salpetersyrad silfveroxid. De nyare märkbläckssorterna erfordra dock ej en på detta sätt behandlad väfnad; de utgöras nämligen af lösningar af salpetersyrad silfveroxid i ammoniak. Ett recept för beredning af märkbläck är följande: man löser 22 delar salpetersyrad silfveroxid i 90 delar distilleradt vatten samt tillsätter ammoniak, tills den först uppkomna fällningen löst sig; derefter tillblandas gummivatten, färgadt med saftgrönt, och allt utspädes med vatten, så att det utgör 120 delar. Sedan man skrifvit med detta märkbläck, strykes skriften med ett hett strykjern. Ett annat recept är följande: 5 delar salpetersyrad silfveroxid, 12 delar distilleradt vatten, 5 delar gummi, 7 delar soda och 10 delar ammoniak. Äfven kan man med fördel använda en lösning af vinsyrad silfveroxid i ammoniak.

Sympatetiskt bläck. Härmed förstår man en vätska, hvilken, då man skrifver dermed, ej lemnar någon märkbar skrift, förr än papperet uppvärmes eller behandlas med vissa kemikalier. Redan Ovidius omtalar, att man dertill begagnat färsk mjölk; skriften gjordes synlig genom kolpulver, som fastnade i den intorkade mjölken. Ett annat Sympatetiskt bläck utgöres af en lösning af klorkobolt, hvilken lemnar en skrift, som framträder med blå färg, då papperet uppvärmes. På ett med en blysockerlösning eller med salpetersyrad vismutoxid skrifvet papper framträder skriften med svartbrun färg, om det tvättas med svafvelvätevatten.

Litografiskt bläck, hvarmed man skrifver eller tecknar för att öfverflytta skriften på sten, beredes af l½ del schellack, 2 delar tvål, 3 delar hvitt vax och l del talg, hvartill sättes l del sandarakslösning; vätskan färgas sedan med lampsot.

Uppfinningarnas bok. Färgning och tryckning.Tygtrycket. Dess historia. De olika  förfaringssätten dervid.  Tygtryckningen för hand. Perrotinen. Valstryckningen med maskin. Förtjockningsmedlen. Reservagetrycket. Enlevagetrycket. Ångfärgstrycket.  Applikationstrycket. Ylletrycket. Tryckning af halfylletyg. Sidentrycket. Statistiska uppgifter om den europeiska tygtryckningen.
Friedrich Georg Wieck, Otto Wilhelm Ålund: Uppfinningarnas bok.
Femte bandet. Det dagliga lifvets kemi. Färgning och tryckning.
L. J. Hiertas förlagsexpedition, Tukholma 1874.
Tryckt hos K. L. Beckman.Tryckning är en ställvis skeende färgning, ett sätt att förse tyg med färgade mönster. Detta sker derigenom, att man vid användning af adjektiva färgämnen först påtrycker den erforderliga betan och, sedan man noga befriat tyget från den obundna delen deraf, hvilken blott mekaniskt häftat vid tråden, utfärgar det i färgbad eller ock anbringar betorna tillsammans med färgdekokterna. Det senare sättet kallas applikationstryck. En tredje, väsentligt olika metod för tygtryck är att ställvis etsa den utfärgade eller dertill beredda bottnen, hvarigenom han blir hvit, eller ock på samma gång gifva honom en annan färg i stället för den bortetsade. Hit hör äfven det så kallade reser vagetrycket medelst vissa ämnen, som dels fälla den för färgningen nödvändiga betan, dels upplösa henne och på detta sätt upphäfva trådens förening med färgämnet. För tygtrycket egendomligt är, att det blott eger rum på vissa ställen af tyget, att det ej användes för färgning af garn utan endast af färdiga väfnader och att minst två; men oftast flera färger dervid anbringas på tyget. Dessa förena sig med tråden alldeles på samma sätt som vid färgning, alltså ej som vid pappers- och tapettryck, då färgerna blott påläggas; åtminstone höra sådana fall till undantagen.

Tygtryckets historia är vida äldre än de första sparsamma underrättelser derom, som från spridda håll möta oss. Man antager vanligen, att inder och kineser varit de första, som målat och tryckt väfnader, och man åberopar härvid ett ställe hos Herodotos, enligt hvilket folket i Kaukasus skulle ha utsirat sina kläder med bilder af djur och andra föremål och som färgämne dervid begagnat sig af bladens saft, hvarmed de frambragt fullkomligt varaktiga färger. På Alexanders tåg till Indien sågo grekerna for första gången mångfärgade tyg, och Strabon har mycket att förtälja om deras färgprakt. Plinius berättar, att egypterna voro mycket skickliga i konsten att ställvis färga tyg. De togo hvita tyg, säger han, som de ej behandlade med färger, utan med ämnen, som hade den egenskapen att förena sig med färger. Genom dessa ämnen förlorade tyget ej sin hvita färg; men de olika färgerna framträdde deremot, så snart tyget neddoppades i en kittel med kokande färgämne. "Detta är i sanning någonting högst märkvärdigt", utropar den romerske naturforskaren, "ty ehuru blott ett färgämne finnes i kittelu, visar dock väfnaden flera färger, hvilka äro så säkert fästa derpå, att de ej gå bort genom tvättning."

Redan i den grå forntiden var således ungefär samma färgningsmetod bruklig som i våra dagar. Såsom i inledningen berättades från de malajiska öarna, påströkos betorna med pensel, medan andra partier med vax gjordes oåtkomliga för färgen. I societé industrielles museum i Paris finnes en stor samling i Indien färgade tyg, äfvensom de redskap, som användts vid deras färgning. Äfven i det gamla Mejico synes på. Cortez’ tid tygtryck varit kändt, ty denne sände derifrån kejsar Karl V ej blott enfärgade bomullstyg, utan äfven sådana med mångfärgade mönster. I orienten synas fasonerade tyg tidigt varit i bruk.

Man har på den senaste tiden egnat denna fråga en synnerlig uppmärksamhet, emedan hennes lösning är egnad att sprida ljus öfver vissa områden af de grafiska konsterna i allmänhet och särskildt boktryckar- och träsnidar-konsterna. De äldsta kända prof af tygtryck, som ännu finnas i behåll, förskrifva sig enligt några forskares åsigt från slutet af 12:e århundradet och skola vara förfärdigade af en saracensk fabrikant på Sicilien, sidenväfveriets då varande hufvudort. A andra sidan anser konsthistorikern Fiorillo, att drottning Giselas casula, hvilken enligt en derpå befintlig inskrift skulle vara förfärdigad 1031, är det äldsta fasontrycket. Det är dock i alla dessa fall svårt att bevisa, att de omtalade figurerna ej äro målade.

Före 12:e århundradet, så mycket torde med visshet kunna antagas, var konsten att medelst färgtryck med skurna formar utsira släta siden- och linne-väfnader ej ens i orienten i någoi* större skala öfvad. Men från denna tid synes den allmänna efterfrågan på fasonerade tyg (pallia holoserica), som nu uppstod i vesterlandet, ha framkallat en mera omfattande tillverkning deraf. Icke desto mindre fick tygtrycket först i slutet af I7:e århundradet fast fot i Europa. Tyskland tog första steget; de första och mest berömda kattun-tryckerierna uppstodo i Augsburg; härifrån utgingo år 1720 lärmästare i den nya konsten till Hamburg, Elsass och Schweiz. Augsburg förblef länge och är ännu hufvudorten för ett rationelt tygtryck, hvilket först i Schiiles fabrik derstädes 1759 började ordnas efter vetenskapliga grunder. I Preussen uppmuntrade Fredrik den store denna industri; 1742 trycktes i Berlin de första kat-tunerna. Nu är denna stad medelpunkten för det tyska kattuntrycket. I Österrike anlades 1726 ett tryckeri i Sclrwechat nära Wien,- som dock snart trängdes i skuggan af andra, i synnerhet de böhmiska. Det största af dessa var det 1788 i Kosmanos af Leitenberger anlagda, hvilket uppdref sin årliga tillverkning till 3800000 fot. Sach-sens tygtrycksindustri grundlades genom den fabrik, som 1740 uppstod i Zschopau i Erzgebirge. Äfven i Rhein-provinsen och Schlesien grundades vid samma tid de första fabriksanläggningarna inom denna yrkesgren, som nu der befinner sig i hög blomstring. I Miihlhausen i Elsass hade Köchlin, som blef stamfader för en hel slägt framstående industriidkare, tillsammans med Schmelzer 1746 anlagt det första tygtryckeriet. Ännu i dag höra Elsass’ tryckerier och maskinfabriker till de bästa i verlden.

Normandie och i synnerhet Rouen ha äfven att uppvisa betydande anläggningar i denna väg.

Till England kom kattuntrycket 1690 genom en fransk hugenott, som anlade det första tygtryckeriet i Richmond vid Thames’ strand; ett annat, större, uppstod kort derefter vid Bromley Hall i Essex. Då 1700 en parlamentsakt, på siden- och linneväfvarnas ifriga framställningar, förbjöd införsel af indiska tyg, ökades tryckeriernas antal, i synnerhet i trakten kring London. Detta förbud uppnådde dock så foga sitt mål, att regeringen för att ytterligare skydda sidenväfvarna helt och hållet förbjöd bruket af färgade bomullstyg. Tio år förgingo, innan det åter blef tillåtet att trycka tyg med linnevarp och bomulls väft. 1774 upphäfdes visserligen parlamentsakten, men hela kattuntrycket belades deremot med en orimlig skatt, hvilken det måste draga ända till 1831, då det blef fullkomligt fritt. Icke desto mindre utvecklade det sig i England med en ovanlig kraft. Mot slutet af 18:e århundradet flyttade det från trakten kring hufvudstaden for att slå sig ned i stenkolens närhet. Liksom med så många andra industrigrenar i England är fallet, uppstod äfven inom tygtrycket denna egendomliga centralisation, som samlar de flesta fabriker af en viss slöjdgren inom en särskild trakt. Omkring Claytons 1764 i Lancashire anlagda kattuntrycket uppstodo småningom otaliga andra, och det var hufvudsakligen dessa, som bestämde bomullens ofantliga betydelse för detta land.

Den mekanikens otroliga utveckling, som gjorde det möjligt att använda arbets- och tidsbesparande maskiner i stället för handarbetet, bidrog i högsta grad till tygtryckets uppblomstring. Ännu under de sista tjugufem åren af förra seklet trycktes blott för hand, först med träformar, i hvilka mönstret var skuret, och sedermera med modeller, der mönstret eller åtminstone de finare delarna deraf voro anbragta med bleck och trådar af messing. Ett, väldigt framsteg trodde man sig ha gjort, då Schiile i dessas ställe använde graverade kopparplåtar och verkstälde aftrycket med press. Dessa pressar efterträddes slutligen af de tryckmaskiner, som, på många olika sätt inrättade, bygdes af Fuchs i Wien (1821) samt ännu fullkomligare af Palmer i England (1823), Perrot i Rouen (1833), Leitenberger i Reichstadt i Böhmen (leitenbergine 1836) och Miller i Manchester (1839). Alla dessa tryckmaskiner voro likväl inrättade för tafletryck, som använder upphöjda mönster; idealet låg dock i den motsatta riktningen och uppnåddes genom valsar med graverade mönster. Redan 1770 hade två engelsmän, Charles Taylor och Thomas "Walkeri Manchester, erhållit patent på en valstrycksinaskin, och femton år derefter uppfann skotten Bell en annan, som uppsattes i Morsey vid Presten i Lancashire. Huru vida dessa voro af samma slag som den af elsassaren Oberkampf 1780 bygda valstrycksmaskinen, kunna vi ej undersöka och derför ej heller afgöra, hvilkendera nationen äran af uppfinningen rätteligen tillkommer.

Den stora förtjensten att ha infört valstrycksmaskinen på kontinenten och främjat dess allmänna användning tillhör i alla händelser Oberkampf.

Denne berömde industriidkare, född 1738 i Weissenburg i Franken, inrättade ett kattuntrycket i Jouy vid Versailles, hvilket hade ett betydande inflytande på den franska industrins utveckling. Oberkampf dog 1815. Maskinen arbetar ej blott fortare, utan äfven mycket bättre än trycket för hand; en arbetare förfärdigar med honom lika mycket, som 100 arbetare med 100 biträden förr medhunno, och man har redan bragt det derhän, att ett stycke tyg af en engelsk mils längd kan på en timme tryckas med fyra färger. Bredvid dessa uppfinningar förtjena äfven andra nämnas. Sålunda blef 1805 förbindelsen mellan reliefvalsar af trä och kopparvalsar, hvari mönstret var graveradt, första gången utförd af James Burton på Robert Peels fabrik i Church,, äfvensom en reliefvalstrycksmaskin utan graverade valsar, kallad plombine, redan 1800 konstruerats af Ebinger i S:t Denis vid Paris.

Sjelfva tryckmetodens fullkomning gick hand i hand med maskinens, kraftigt understödd af kemin, och utmärkta vetenskapsmän vände sig åt denna gren af teknologin för att gifva honom en säker, vetenskaplig grund, på hvilken allena han kan utveckla och underhålla sin lifskraft. Med tacksamhet böra nämnas de franska namnen Berthollet, Dufay, Hellot, Macquer, d’Apligny, Bovet, Persoz, de tyska Schöppler, Hartmann, Dingler, Bergmann, Köchlin, Hermbstädt, von Kurrer, Schlumberger, Dollfus, Mieg, Zeller, Bolley, Kopp, Daniel, de britiska Bancroft, Thomson, Crum och Robert Peel. Den sistnämde, fader till den berömde statsmannen och sjelf son till en farmer i vestra England, hade genom flit och intelligens svingat sig upp på industrins högsta trappsteg. I sin ofvan nämda fabrik syselsatte han tidtals l 800 arbetare; en man med jern vilja och oböjlig kraft, var han för kattuntrycket det samma, som Arkwright för spinnslöjden. Ar 1750 trycktes i Storbritannien årligen 50000 stycken bomullstyg; 1796 uppgick tillverkningen redan till l million, 1830 till öfver 8600000 och utgör nu ungefär 25 millioner stycken eller 3 368 millioner fot, en utveckling, hvartill, med undantag af väfnads-industrin, väl ingen annan slöjdgren kan uppvisa ett motstycke. Tygtrycket står i gamla verldens tre industriländer ungefär på samma höjd, om också England, hvad tillverkningens storlek beträffar, står långt framför de andra. Utmärker sig England genom varaktiga och vackra färger, jemnt tryck och varornas omsorgsfulla färdigberedning, står Frankrike främst i smakfulla mönster, briljanta färger och rik utsiring, medan Tyskland genom billig tillverkning, god efterbildning af mönster och förträfflig behandling af färgerna är framstående.

Förfaringssätten vid tygtrycket äro följande: 1) handtryck med fyrkantiga, utskurna tryckformar af trä eller metallafgjutningar (klichéer) deraf, på hvilka mönstret är upphöjdt; 2) perrotintryck medelst maskin och större, hela tygets bredd upptagande träformar, hvilka äfven ha upphöjda mönster; 3) plattryck på maskin medelst platta, graverade kopparplåtar, som dock nu mera ingenstädes äro i bruk; 4) valstryck på rouleautrycksmaskin med kopparvalsar, i hvilka mönstret, liksom i kopparplåtarna, är graveradt; 5) haut-reliefvalstryck på maskin med upphöjdt (i relief) graverade valsar.

Till kattuntryck eller öfver hufvud tryck af de olika slagen bomullstyg behöfva tygen en beredning. De svedas först mellan svedvalsar eller öfver glödande cylindrar, hvarefter de blekas och torkas; sedan detta skett, passera de kal an der n, en mangelmaskin med två pappersvalsar och en kopparvals, som ger tyget en glatt och jemn yta. Först derefter följer tryckningen; sker denna med valsmaskiner, hopfästas tygen, så att de, rullade omkring en vals, må kunna fortlöpa utan uppehåll.

Vid handtrycket, som ännu är mycket brukligt och i många fall oumbärligt, användas formar eller så kallade modeller af trä. I Tyskland göras dessa vanligen af vildt päronträ, i Frankrike af bok och idegran, i England äfven af tropiska träslag. Som träformar snart bli utnötta, var det ett framsteg, då man först 1837 började deraf taga matriser af gips och af dessa åter i en legering af bly, vismut, tenn och kadmium så många afgjutningar (klichéer), man behagade, liksom man inom boktrycket stereotyperar stilsatsen och träsnitten. Tryckningen sker på tryckbordet; tyget afvecklar sig deröfver från en vals upp på hängvalsar vid taket, der färgen hastigt torkar. Bredvid bordet står färgkasten med den flytande färgen; denna strykes med en pensel på ett i en ram spändt kläde, tryckaren borttager färgen genom påtryckning af modellen, sätter denna senare på tyget, ger ett lätt slag derpå med en träslägga och fortfar så allt jemt, hvarvid på modellerna fästa rapportstift för hvar gång reglera läget. Skola flera färger anbringas på tyget, behöfves ett motsvarande antal formar; den första, förformen, tecknar då endast mönstret, sedan följer passformen med den första färgen o. s. v. Handtrycket erbjuder en mängd särskilda fördelar och egendomliga förfaringssätt, hvilka rätta sig efter färgernas beskaffenhet; så t. ex. måste en del färger uppvärmas, andra tåla ej beröring med luften o. s. v.

Perrotintrycket utföres med en 1834 af Perrot i Rouen uppfunnen kattun trycksmaskin, i hvilken vanligen tre formar med upphöjda mönster äro sammanstälda i vinkel mot hvarandra på det sätt, att de med sakta fjädertryck turvis trycka mot tyget. Formarna matas af färgvalsar, och kattunet framföres en tryckforms längd för hvar gång; då tyget lemnar maskinen, är det tryckt i tre färger. Det ges äfven maskiner med fyra formar. En vanlig perrotin trycker med 2 arbetare dagligen lika mycket som 50 arbetare med handtryck.

Våra teckningar (fig. 331 och fig. 332) gifva två afbildningar af perrotinen, af hvilka den ena visar oss den sinnrika maskinens yttre i dess helhet, den andra deremot ställer för våra ögon hans vigtigaste organ, den egentliga tryckinrättningen. Vi se ej detta organ fullständigt, ty för tydlighetens skull äro-baksidan och äfven motsvarande delar af framsidan utelemnade. Det blir dock lätt att af den verksamhet, som eger rum på en sida, tänka sig den, som föregår på två andra, Vi se sålunda ett blommigt tygstycke, som rör sig öfver tre valsar i den af pilarna antydda riktningen och dervid från den ena valsen till den andra ledes öfver en fullkomligt jemn gjutjernsplatta, hvilken, sedd från sidan, i vår afbildning visar sig i form af ett T. I sjelfva verket finnas på perrotinen tre sådana T-formiga, korsartadt med fötterna sammanstötande jernplattor; af redan an gif vet skäl ha vi blott af bildat två af dem,, den ena riktad framåt, den andra nedåt. Den tredje ha vi att tänka oss baktill, liksom vi i tankarna måste fullständiga bilden med en fjerde vals, hvilken skulle ligga i det öfre venstra hörnet. Dessa tre T-plattor bilda de tre tryckborden för modellerna, som ligga midt emot dem och genom maskinens mekanism på en gång från båda sidorna och nedifrån pressas mot tyget och afgifva sin färg. Den ena af dessa modeller är på vår teckning antydd genom plattan P, scnn med sitt underlag r har en upp- och nedgående rörelse. Tre i spår löpande skjutstänger förmedla dessa rörelser från excenterskifvan, som sättes i rörelse af hufvudvefven. Medan tryckplattan P går ned från sitt högsta läge, står färghon E så, att färgdynan T når färgvalsen, skjutes deröfver och mättas med färg, som derefter öfverföres på modellen. Strax derpå sker tillbakagåendet; modellen höjer sig från defr djupaste läget, tyget, som skall tryckas, drager sig en formbredd öfver T-plåten, färghon och färgdynan gå tillbaka och lemna modellen plats, hvilken i sitt högsta läge pressas mot tyget och aftrycker sitt mönster. Fullkomligt motsvarande rörelser göras på fram- och baksidan, så att, för hvar gång tyget rör sig en formlängd, det framkommer tryckt med tre färger.

Valstryck med maskin. Det var egentligen först med detta kattuntrycket blef en stor industri, då dess oafbrutna fortgång ej blott möjliggjorde en tillverkning i massa, utan äfven på samrna gång åstadkom ett jemnare, vackrare tryck. Den enkla valsmaskinen består af ett system af olika cylindrar; en ihålig kopparvals med graveradt mönster öfverdragas med färg medelst en färgvals, hvilken upphemtar färgen ur matartråget; en metallinial afstryker från tryckvalsen den öfverflödiga färgen, så att endast de fördjupade ställena fyllas dermed; en annan gjutjernsvals, öfverdragen med tjockt kläde, tryckes medelst ett svårt häfstångssystem mot tryckvalsen; mellan dem båda löper kattunet och mottager på detta sätt färgen, hvarefter det torkas mellan heta valsar. Genom att öka valsarnas antal i samma maskin kan man trycka i flera färger på en gång. Det är förvånande att se, huru långt man i detta hänseende kommit; ty man har nu ej blott tolffärgsmaskiner, utan för vissa ändamål, i synnerhet för tapettrycket, som begagnar sig af en fullkomligt likartad apparat, har man bygt maskiner med ända till tjugu färgvalsar. Den på fig. 333 af-bildade är en fjortonfärgsmaskin.

Tillverkningen af tryckvalsar fordrar för öfrigt mycken omsorg och försiggår på olika sätt. Valsen gjutes af koppar, messing eller komposition (engelsk valsmetall) och förtätas derefter genom hamring eller dragning, hvarpå mönstret slutligen inristas. Då mönstren äro stora och till längd och bredd först återkomma efter ett helt omlopp af valsen, måste dennas hela yta graveras för hand. I början förfor man så äfven med mindre mönster. Men på senare tid tillverkar man tryckyalsar med små, ofta återkommande mönster på ett mycket enklare och hastigare sätt med tillhjelp af m o lett en, en liten stålvals, på hvilken det enkla mönstret graveras. Denna vals härdas och af-vecklas under starkt tryck på tryckcylinderns mantel. Ett hufvudvilkor härvid är, att, då moletten gått rundt omkring hela tryckvalsen och upprepade gånger graverat sitt mönster derpå, början och slutet af det samma fullkomligt passa in med hvarandra, ett vilkor, som förutsätter den största noggranhet vid molettens förfärdigande. De båda valsarnas diametrar måste stå i ett noga beräknadt förhållande till hvarandra och äfven sido skar fv ar na vara o-märkliga. En molett är derför oaktadt sin litenhet ganska svår och dyr att åstadkomma. Denna metod för mönstergravering kallas kantning. Helt små mönster, der stjernor eller andra enkla teckningar regelbundet återkomma, anbringas på valsen medelst punsning. Valsar med liniemönster graveras med grafstickeln på guillocheringsma-skinen. Vid framställningen af graverade valsar begagnar man sig dessutom af alla de förfaringssätt, som vi i kapitlet om de mångfaldigande konsterna i första bandet omnämt, nämligen linierings-maskinen, pantografen, galvanoplastiken o. s. v. I synnerhet har pantografen blifvit ett verktyg af stort värde för gravören. Öfver hufvud står tygtrycket till sin mekaniska del i nära slägtskap med bok- och konsttrycket och kan med fördel begagna sig af samma hjelpmedel, som användas vid de senare konstgrenarna, hvarför vi äfven beträffande många punkter hänvisa våra läsare till de motsvarande afdelningarna i första bandet af detta verk. På haut-reliefmaskinen äro valsarna antingen af trä eller öfverklädda med lättsmält metall; deras arbete kallas slättryck.

Vi ha ännu några ord att tillägga om förfärdigandet af upphöjda modeller för applikationstryck. Många figurer eller delar af mönstret utarbetas först med trästickeln (formstickeln) ur kärnveden af vissa hårda träslag, medan finare partier af teckningen eller sådana, hvilka måste skarpt aftrycka sig, såsom punkter, fina linier, små stjernor o. d., inslås med stift af rund eller fasetterad metalltråd eller göras af insatta bleck och på ytan jemnt afslipäs. Utom det vanliga sättet att genom klichéer mångfaldiga mönstren finnes slutligen äfven en metod att med tillhjelp af glödande stålstift inbränna vissa mönster i trä. Dessa fördjupade mönster förvandlas genom afgjutning i stereotypmetall till upphöjda, hvilkas yta blott fordrar nödig slipning för att bli användbar för tryck. Inbränningen sker sålunda, att träformen, på hvilken mönstret förut är tecknadt, sättes under ett stålstift, som af en gaslåga ständigt hålles i glödning. Det underlag, hvarpå formen hvilar, kan genom en trampa höjas och sänkas, så att de afsöndrade delarna af teckningen genom träformens skjutande åt sidan komma, den ena efter den andra, under etsnålen, då deremot de sammanhängande linierna graveras derigenom, att man skjuter formen framåt, så att nålen utbränner mönstrets konturer. Denna metod erbjuder stora fördelar, då insättning af messingspartier derigenom blir obehöflig, arbetet hastigt kan utföras och man af samma form kan taga huru många klichéer som helst. En förening af valsar med upphöjd och fördjupad gravyr eger rum i de så kallade mule- eller unionsmaskinerna, hvilka dock nu mera föga användas.

Tryckfärgerna och deras betor skilja sig från de inom färgeriet använda hufvudsakligen derigenom, att de måste vara till en viss grad tjocka och klibbiga för att säkert fästa sig på formar och valsar och ej flyta ut, utan gifva fullkomligt skarpa konturer. Detta åstadkommes genom tillsats af för-tjockningsmedel. Dessa måste dock ej blott uppfylla det nämda ändamålet, utan äfven vara fullt oskadliga for färgerna. Man väljer derför helst slemmiga eller grötaktiga ämnen, såsom mjöl, stärkelse (af potatis och hvete), dextrin, arabiskt gummi (senegalgummi), tragant, salep, ägghvita och albumin, hvilket senare för detta ändamål i stora mängder afskiljes ur blodet, mera sällan piplera, svafvelsyrad blyoxid, lim och slutligen i några vissa fall sockerkalk, klorzink och salpetersyrad zinkoxid. Bland dessa ämnen användas mest gummisorterna och stärkelsen, på senare tiden äfven glycerinet.

Tryckningen. Sedan på detta sätt färgen blifvit riktigt beredd, följer nu sjelfva kattuntrycket efter följande olika metoder: 1) kittelfärgstryck, 2) klotstryck, 3) reservagetryck, 4) etsningstryck, 5) fajanstryck, 6) enlevage-tryck, 7) ångfärgstryck, 8) applikationstryck och 9) anilinfärgstryck. Härtill kunna vidare läggas de olika slagen tryck på ylle och siden; linnetrycket sammanfaller i det hela temligen med bomullstrycket. På förhand må dock anmärkas, att ej alla dessa tryckmetoder bestå i påtryckning af verklig färg; så t/ ex. påtryckes vid några blott betan, hvarigenom tyget sättes i stånd att vid den derpå följande utfärgningen på de tryckta ställena fästa badets färgämne, medan vid andra åter just de ställen täckas med skyddsmedel, som skola hållas fria från färgen i kitteln o. s. v.

Vid kittel f args tryck e t utfärgas de med betan omsorgsfullt tryckta hvita tygen i färgkitteln, sedan betan väl häftat och torkat. Härvid färgas de betade ställena varaktigt, men tygets botten deremot så svagt, att färgen genom urtvättning med tvål eller lätt blekning kan utan svårighet åter borttagas. Vid kräpp tryck sönderfaller arbetet i följande delar. Först påtryckes betan i valstrycksmaskinen med särskild vals för hvar färg. Derpå torkas och vädras tyget, d. v. s. Upphänges i upphettade rum, och kommer derefter i ko-spillningsbadet, hvars ändamål här är det samma som vid färgningen. Derefter sker utfärgningen i ett krappbad, hvilket vid tryckning af enkla mönster blott behöfver gifvas en gång, men vid mera invecklade måste upprepas. Sedan detta skett, renas och skönas de färgade tygen i ett tvålbad och erhålla först derigenom de egentliga färgerna i full klarhet och renhet. Till den sistnämda behandlingen kan äfven klibad användas.

Krappen och indigon hafva ännu ej genom tjärfärgerna förlorat sin höga rang inom färgriket; i synnerhet intager ännu den förra så väl genom sina färgnyansers skönhet som varaktighet en privilegierad ställning. I följd af denna hans vidsträckta användning har teknologin alltid ansett som en huf-vuduppgift att söka framställa färgpreparaten ur krappen i allt högre fulländning och renhet. Garancinet var den första frukten af dessa bemödanden, krappextraktet, som innehåller färgämnet i ännu renare form, den andra. Men dessa preparat egnade sig dock ännu endast för färgning, och krapp-färgernas användning till tryck erbjöd allt jemt de största svårigheter. Äfven dessa ha dock under de senaste åren blifvit undanröjda, i det sättet att likformigt anbringa betan på tyget och derefter påtrycka samt slutligen ångbe-handla ett i ammoniak, soda eller tvål löst krappextrakt blifvit förbättrad!, på samma gång de härvid erforderliga rena färgämnenas beredning fullkomnats. Man har vidare så väl i det berömda leitenbergska kattuntryckeriet i Kosmanos i Böhmen som i Scheurers fabrik i Thann i Elsass lyckats omedelbart trycka alizarin på icke betade tyg.

Vid klotstrycket låter man medelst klotsning hela väfven genomträngas af betan, för att derefter antingen på vissa ställen påtrycka olika färger eller på färgad botten genom påtryckning af betor och. utfärgning erhålla färgade eller genom påstrykning af etsmedel (e ni e vag er) frambringa ett hvitt mönster. Härtill användes klots- eller grundningsmaskinen, som består af två med bomullstyg klädda messingsvalsar, mellan hvilka väfven, sedan han gått genom det med betmedel fylda färgtråget, föres, så att betan i tillräcklig mängd fast påtryckes, men det öfverflödiga borttages. Derefter går han på ledvalsar öfver torkugnarna, tvättas, behandlas i kogödselsbad, tryckes med färg, tvättas åter och, om så finnes behöfligt, skönas. Detta förfaringssätt egnar sig i synnerhet för inineralfärger, såsom berlinblått, rostgalt, kromgult o. s. v.; i synnerhet begagnas det med fördel på lärft.

Reser vagetrycket har sitt namn deraf, att man medelst ett täckande ämne, reservaget, hindrar vissa ställen att antaga färg, så att de vid ut-fargningen förbli hvita. Dessa täckningsämnen kunna vara af många slag. Man använder dertill vax, blandningar af harts och talg eller paraffin eller af talg och gummi, eller ock påstrykes ett kopparoxidsalt (spanskgröna eller kopparvitriol), som med piplera och gummi hopröres till en deg, eller hindrar man genom betning kypblått att fälla sig på de reserverade ställena, elierock blandas de för kittelfärgning bestämda betorna med reservaget och påtryckas. Derpå färgas i kypen, ända tills den bestämda färgtonen erhålles, och utfärgas i kräpp- eller quercitronbad, hvarefter de hvita ställena slutligen rengöras. Detta slags reservage kallas lapistryck efter lapis lazuli, lasursten, med hvilken de första mönstren af denna af Köchlin i Muhlhausen 1809 uppfunna tryckmetod företedde någon likhet. Dermed tillverkas mycket vackra och varaktiga tygtryck i de mest omvexlande färger.

Genom etsbetningstrycket borttages medelst syror betan från vissa ställen af den dermed tryckta väfnaden, så att dessa efter utfärgning synas hvita. Mönstret kan äfven påtryckas med syran och bottenfärgen sedan betas med grundningsmaskinen, hvarigenom en hvit teckning på mörk botten erhålles. Som etsbetor användas vinsyra, citronsyra, äplesyra, fosforsyra, arse-niksyra, tennklorid m. fl. Det förstås af sig sjelft, att endast sådana syror böra väljas, som hvarken angripa tråden, färgerna eller valsarna samt lätt lösas i vatten. Etsbetorna förtjockas med senegalgummi och piplera för finare mönster, med rostgummi för gröfre.

Fajans tryck kallas ett slags topiskt (på vissa ställen färgande) tygtryck, som frambringar blå mönster på hvit botten. Det är en af de äldsta tryckmetoderna; det skall nämligen i Indien sedan långt tillbaka varit i bruk samt redan i början af 18:e århundradet införts i Europa; man har dermed tryckta kattuner från 1730. Till fajanstryck kan blott användas indigo, hvilken i form af det finaste pulver och blandad med jernvitriol tryckes på hvit botten med modellen eller valsen. Genom användning af kalkvatten eller jernvitriolslösning förvandlas derefter indigoblått till indigohvitt, hvilket intränger i tråden och genom upptagande af syre ur luften å nyo blir blått och olösligt. Behandlas det tryckta tyget derefter i gulbad, kan man äfven erhålla fajansgrönt. Pådrages färdigt indigohvitt som kyp, erhåller man kist-eller penselblått.

Enlevagetryck eger rum, när en på tyget anbragt färg genom ozon-gifvande ämnen åter bortskaffas, och är sålunda en etsning, som dock här gäller färgstofterna i stället för betorna, För indigo användas till detta ändamål kromsyra, jernklorid eller Mercers’ lösning (en blandning af ferridcyan-Ivalium med kali), för krappen klor. Önskar man t. ex. ett hvitt mönster på turkiskt rödt, måste de ställen, som skola bortetsas, tryckas med en sur beta och tyget derefter gå genom en klorkalkslösning. Färgetsningsmedlen kunna äfven tjena till betor för ett följande tryck af de etsade ställena eller ock som färger för att gifva dessa ställen en annan kulör.

Ångfärgstrycket kom i bruk i slutet af förra århundradet, sedan Bancroft i sin »Engelska färgarbok» visat, att man för att fästa färgerna äfven kan använda vattenånga. I stort användes detta förfarande först af Do11fus i Elsass 1810. Då tygen skola tryckas med ångfärger, behöfves för de flesta färger beta. De upphängas fritt i slutna rum, der nedifrån kommande torr högtrycksånga stryker öfver dem, hvarvid noga bör tillses, att ej förtätad angå kan drypa på dem. Det fins olika slag af ångfärgning: 1) på valsen, hvarvid tyget lindas omkring en ihålig cylinder, i hvilken ångan inströmmar; 2) i tunnan; tyget kommer, upplindadt på ramar, liksom i indigo-kypen, i en behållare, hvarigenom ett ångrör går fram; 3) i kammaren, ett större, lufttätt tillslutet rum med säkerhetsventiler; 4) i lanternan; tygen upphängas här i veck och omlindade med ett yllekläde i en kopparkista, genom hvilken ångan ledes, sedan hon först befriats från förtätadt vatten. Vill man gifva tygen metallglans eller cuivrera (koppra) dem, kan detta ske derigenom, att man öfverdrager dem med en tunn hinna af svafvelmetall, hvilket tillgår sålunda, att de tryckta tygen behandlas med svafvelvätehaltig vattenånga, hvarvid man likväl måste blanda färgen med en lösning af det i fråga varande metallsaltet.

Taffel trycket kallas äfven applikationstryck. Med applikationsfärger förstås blandningar af betor och färgämnen, som förtjockade påtryckas. I dessa blandningar ha de senare redan kemiskt förenat sig med de förra, och denna förening införlifvas nu med tyget medelst ett öfverskott af betan. Applikationstrycket lemnar endast oäkta färger, då färgstoftet ej varaktigt förbinder sig med väfnaden; genom en följande behandling med vattenånga kunna dock många applikationsfärger göras varaktiga. Några af dem påtryckas i upplöst tillstånd och öfvergå på sjelfva tråden så småningom i olösligt; men de flesta påtryckas i olöslig form och häfta blott vid tråden genom förtjockningsmedlet. Ett slags applikationstryck är äfven guld- och silfvertrycket, hvilket utföres på åtskilliga sätt, t. ex. genom påläggning af bladguld, bladsilfver och metallpulver (guld- eller silfverbrons), slutligen äfven genom utfällning af en guldlösning. Vid applikationstryck med olösliga färger, såsom ultramarin, kromgult, schweinfurtgrönt m. fl., är ägghvita ett mycket användt förtjocknings- och fästmedel. Agghvitan kan ersättas med blodalbumin och vissa ägghvitspreparat, som man sökt framställa ur fiskrom.

Tryck med anilin färger fordrar andra åtgärder än det vanliga trycket; det utföres på fyra olika sätt. Antingen påtryckes den med färgen och förtjockningsmedel blandade betan, torkas och ångbehandlas, hvarpå tyget tvättas och torkas, eller ock påtryckes den förtjockade betan och fästes genom torkning, vädring eller ångbad, hvarefter tyget utfärgas i anilinbad. Som betor för anilinfärger användas ägghvita, blodalbumin (helst blekt med terpentinolja), gluten, ostämne, lim, garfsyra, feta oljor och oljsyror, hartslösningar m. fl.

Alla de hittills beskrifna tryckmetoderna äro särskildt beräknade för kat-tuntryck; men många af dem kunna lika väl användas på ylle, siden, h alfylle och halfsiden. Äfven kunna flera af dessa metoder förbindas med hvarandra, hvilket i synnerhet sker, när mycket invecklade mönster skola tryckas. Har t. ex. ett tyg i en fyrafärgsmaskin blifvit tryckt med betor för svart, purpur och två röda schatteringar, derpå vädrats, gått igenom kogödselsbadet, utfärgats i krappbadet, skonats och torkats, ha derefter medelst träformar eller tvåfärgsmaskinen två olika jernbetor, förtjockade med stärkelse eller Jeiokom, blifvit påtryckta, vädrade, sköljda i kalkvatten, tvättade och torkade för erhållande af brunt och rostbrunt, har slutligen blandningen för ångblått af ånggult påtryckts med formar, ångbehandlats, tvättats och torkats, ha vi här en förening af handtryck, valstryck, perrotintryck och ångfärgstryck, hvarigenom slutligen ett mönster af svart, purpur, två olika röda, två bruna färger jemte grönt och gult på hvit botten erhålles. Ville man gifva mönstret en ännu större mångfald, kunde ganska väl äfven etsbetnings- och reservage-trycket anlitas. Man kan på ett och samma mönster använda nästan alla metoderna, och i deras väl beräknade samverkan röjer sig tryckarens skicklighet, hvilken efter mönstermålarens ledning åstadkommer ständigt nya och smakfulla färgspel.

Ylletrycket fordrar i följd af ullfibrernas egendomliga förhållande till färgämnena en alldeles egen behandling, hvilken i många hänseenden afviker från bomullstrycket. 1680 skall ett slags flanell, kalladt golgas, först blifvit tryckt i England. Det skedde medelst två blyplåtar med intryckta (genombrutna) mönster, som lades på hvarandra och mellan hvilka tyget inpressades; på dessa plåtar häldes de varma färglösningarna, då öfverskottet nedrann genom mellanrummen. Golgastrycket begagnas nu ej mera: Det egentliga yllet rycke*t, först utfördt 1810 i Sachsen, skedde länge, liksom trycket af si.den och halfylle, endast för hand; men på den senare tiden har man äfven inom denna gren af tygtrycket tillgodogjort sig de fördelar, maskinerna erbjuda, så att nu mera pressar, perrotiner och valstrycksmaskiner dervid kunna användas lika väl som vid bomullstrycket. Äfven ångtryck lämpar sig särdeles väl för dessa tyg; det utföres blott i lanternan, tunnan och kammaren, emedan tyget ej får upplindas i hvarf, som beröra hvarandra, utan måste ut-spändt utsättas för ångans inverkan. Ulltrådens stora frändskap till färgämnena utesluter kittelfärgstrycket, gör mineraliska grundbetor öfverflödiga och tillåter betans blandning med färgen, som derefter genom betningen häftar vid tyget. Ylletygens beredning, blekning och svafling fordra deremot den största uppmärksamhet; uraktlåtes denna och få några slags svafvelföreningar qvar-stanna, uppstå vid ångbadet fläckar, som kunna skämma bort hela färgen. Ett särskildt slags ylletryck är berilltrycket, som hufvudsakligen passar för tunna flaneller; det kallas äfven upphöjdt tryck. Dertill behöfva tygen hvarken kokas eller betas. Färgerna förtjockas med stärkelse eller senegalgummi och påtryckas med graverade, fyrkantiga tryckformar af messing under en varm press. Efter tryckningen och flanellernas torkning borttages ej för-tjockningsmedlet, hvarför mönstret på dem visar sig något upphöjdt. Berill-trycket, hvilket äfven kan utföras med valsar, användes nu mera endast på få ställen.

Tryck af halfylletyg af blandadt bomull och ylle är svårare, emedan färger och betor, som passa för den ena beståndsdelen, ej lämpa sig för den andra. Lika så ges det färger, som lätt fästa sig på ylle, men med svårighet på bomull. Ulltrådens större frändskap till färgämnena än bomullen har i allmänhet till följd, att de båda fiberslagen färgas ojemnt; denna olägenhet måste dock tryckarens konstfärdighet och skicklighet söka afhjelpa. Halfylletyg måste liksom bomullstyg grundbetas och dessförinnan vara fullkomligt väl blekta. Angbehandlingen är den samma som ylletygens, men sker alltid i kammaren.

Sidentrycket fordrar en föregående blekning af tygen, som derefter behandlas ungefär på samma sätt som kattunet; dock ger man ångfärgerna företrädet, emedan de med synnerlig glans fästa sig på siden. Sidentygen betas antingen ej, eller erhålla de betor af alun, tennsalt och tennklorid eller ock rödbetning. Färgerna böra vara så syrefria som möjligt; ångbadet varar vanligen blott 15-20 minuter och gifves oftast i lanternan. På senaste tiden har anilinfärgstryck på siden till den grad tagit öfverhand, att det ser ut, som det skulle komma att uttränga alla andra ämnen och förfaringssätt.

Ännu återstår att omnämna m andarintryck e t på siden och halfsiden af ylle och siden. Det har sitt namn af ett slags siden, som kallades man-darine och en tid var omtyckt till tryck af foularder (ostindiska näsdukar) och halfsidenvaror. Det nu mera föråldrade förfaringssättet, som ej lämpar sig för bomullstyg, grundar sig på salpetersyrans egenskap att färga alla djur-fiberämnen från vackert gula till orangefärgade; häraf begagnar man sig nu vid m andarintryck för att med användning af reservage framställa mönster på väfnaden. Naturligtvis begagnas syran alltid utspädd och rättar sig graden af utspädning alltid efter den verkan, som afses; dock är den största möjliga förtunning att förorda, emedan verkningen äfven kan stegras genom temperaturförhöjning.

Tygtryckets nationalekonomiska betydelse. Sedan i England tygtrycket blifvit befriadt från beskattning och ej längre var underkastadt styrelsens uppsigt, utvecklade det sig på det mest storartade sätt, så att tillverkningen sedan 1840 höjde sig från 16 till nära 25 millioner stycken. Den sistnämda höga siffran hade visserligen i följd af den amerikanska bomullskrisen och dess verkningar en tid gått ned, men steg snart åter och så mycket hastigare, som samma kris gaf anledning till öppnandet af en mängd nya källor för bomullens erhållande eller ett rikare flöde af redan befintliga.

Kattuntrycket tar ungefär en sjundedel af hela bomullsinförseln i anspråk. Storbritanniens utförsel af tryckta tyg utgör enligt Potter omkring tre fjerdedelar af hela tillverkningen, sålunda 18 millioner stycken årligen med ett ungefärligt värde af 120 millioner kronor. Häribiand är ett stort antal för tropikerna bestämda tyg, hos hvilka lätthet och billighet äro de i första rummet erforderliga egenskaperna.

Englands utförsel af denna vara är på följande sätt fördelad: Brasilien och östra kusten af Sydamerika 2 680 000 stycken, Ostindien l 570 000, Nordamerikas Förenta stater 1470 000, Turkiet, Joniska öarna, Grekland och Malta 1440000, Peru och Chile 1010000, Hamburg och norra Tyskland (till stfp del transito) 900000, Sardinien, Toscana och Triest 720000, briti-ska Vestindien 660 000, det öfriga Vestindien 690 000, Kina, Manila och Singapor 550 000, Afrikas kust och Goda hoppsudden 505 000, Portugal och Madeira 410 000, de britiska kolonierna i Nordamerika 470 000, S:t Thomas 450000, Holland 360000, Mauritius och Batavia 325000, Mejico 270000, Gibraltar och Spanien 280000, Neapel och Sicilien 230000, Egypten 84000, Frankrike 50 000, California 45 000, Nya Zeeland och Söderhafsöarna 36 000, Sverige och Norge 36000, Belgien 30000, Danmark 22000 och Ryssland (endast Odessa) 14 000 stycken. Tryckeriernas antal i Storbritannien och Irland utgör 250, deribland jättefabriker med arbetare i tusental.

Den franska tillverkningen af tryckta tyg beräknades före det senaste kriget till 5-6 millioner stycken årligen, en siffra, som genom förlusten af Elsass, den i denna gren mest betydande provinsen, nu mera väsentligt förändrats. Det franska arbetet, säger den britiska berättelsen, utmärker sig genom mönstrets elegans, färgernas smakfulla anordning och ett omsorgsfullt utförande samt är derför, hvad de finare tygen beträffar, en farlig medtäflare för de engelska.

Inom tyska tullföreningen äro Berlin och Schlesien för kattunerna, Sachsen for halfyllevarorna, Sachsen, Westphalen och Rheinprovinsen för tryckta ylletyg, de båda senare äfven för sidentrycket, tillverkningens hufvudorter. Tullföreningens tryckvaror utmärka sig genom smakfulla mönster och ett godt arbete.

I Österrike syselsätta tryckerierna och färgerierna mer än 100000 arbetare. Stora bomullstryckerier finnas i Wien, Prag, Pest och Reichenberg (i Böhmen), sidenfargerier endast i Wien. Färgning och tryckning af half-ylten (orleans m. fl.) utföras nästan öfver allt i de böhmiska väfverierna som en bihandtering. Endast i Wien och trakten deromkring finnas särskilda tryckerier för modvaror af ylle. I hvilket omfång fargningen och tryckningen drifvas i de österrikiska staterna, inses lätt af det förhållandet, att 1860 af utländska färgämnen infördes 192000 centner färgträ, 40000 centner kräpp, 2900 centner kochenilj och 12800 centner indigo; dessutom erhöllos inom Österrike sjelft omkring 7 000 centner kräpp. I Vorarlberg finnas bom-ullsväfverier, som tillika trycka sina varor. De böhmiska tryckvarorna äro berömda.

Förenta staternas tillverkning af tryckta tyg är betydlig, men förbrukningen också här i förhållande till folkmängden större än i något annat land. För öfrigt äro der äfven tillverkningskostnaderna, arbetslönerna, färg- och stenkolsprisen vida högre än i England. Införseltullen utgör 20 procent.

Schweiz med en införseltull af 2½ procent tillverkar väl ej någon större mängd, men deremot utmärkt väl utförda tygtryck. Holland med en införseltull af 5 procent tillverkar endast ordinär vara, lika så Belgien. I Ryssland är den inhemska tillverkningen af föga betydenhet. Spanien har helt och hållet förbjudit införseln af simpla tyg och belagt de finare med en tull af 50 procent; följden har blifvit, att ett väl organiseradt lurendrejar-system insmugglar betydande mängder i landet, såsom den ansenliga britiska utförseln till Gibraltar bevisar. Portugal har en 30 procents tull och tillverkar sjelft endast obetydligt. Det samma är förhållandet med Turkiet och Egypten, oaktadt för denna slöjdgrens höjande europeiska arbetare och maskiner blifvit dit införda.


Färgning af hår. I sammanhang med färgningen torde vi kunna med några få ord omnämna konsten att färga hår, hvilken i vår tid, då löshår och chinjonger spela en så vigtig rol i damernas toaletter, ej är alldeles obetydlig. För att färga hår svart har man flera olika metoder, som dock alla grunda sig derpå, att man öfverdrager håret med en mycket tunn hinna af svafvelbly eller svafvelsilfver. Till detta ändamål behandlas håret med en varm lösning af blyoxid i kali- eller natronlut, då svafvelhalten i håret utfäller svafvelbly. Sålunda färgadt hår har en vacker svart färg, men han ljusnar dock med tiden i följd deraf, att svafvelblyet upptager syre ur luften och öfvergår till svafvelsyrad blyoxid, som är hvit. Mera beständig och ganska vacker är den af svafvelsilfver åstadkomna färgen. Håret, som först renas från fett genom tvättning med eter, benzin o. d., neddoppas i en lösning af salpetersyrad silfveroxid i ammoniak eller af silfveroxid i ammoniak. En vacker kastanjebrun färg på hår erhålles, om håret neddoppas i en lösning af öfvermangansyradt kali. Skägg och mustascher kunna färgas svarta genom bestrykning med en lösning af salpetersyrad silfveroxid samt derpå med en lösning af pyrogallussyra; dock måste man noga undvika, att huden kommer i beröring med silfverlösningen, emedan äfven hon färgas svart af silfversalter.

Uppfinningarnas bok. Färgning och tryckning.Gul-, svart-, grå-, brun- och grönfärgning. Färgningens teori.

Friedrich Georg Wieck, Otto Wilhelm Ålund: Uppfinningarnas bok.
Femte bandet. Det dagliga lifvets kemi. Färgning och tryckning.
L. J. Hiertas förlagsexpedition, Tukholma 1874.
Tryckt hos K. L. Beckman.Gulfärgning af ylle sker vanligtvis med vau i vaubad efter förutgången kokning med alun och vinsten. Med quercitron och pikrinsyra kan ylle äfven färgas; det sistnämda ämnet är i alla händelser det för sidenfärgning vigtigaste och meddelar silket en egendomligt fin, klart halmgul färg. Bad af renad pikrinsyra användes utan beta. Äfven vau ger silke en vacker, äkta gul färg, som genom en liten tillsats ur indigokypen stöter i grönt eller genom blandning med orleana blir guldgul. Orleana ger rödgula och orangefärgade skiftningar; hon kokas med potaska, och den med vatten utspädda lösningen begagnas som bad. Dessutom färgar man med gurkmeja, gulholts, quercitron, avignonkorn, kromsyrad blyoxid och kromsyrad zinkoxid. Rostgult framställes med jernoxidhydrat. Liknande färger erhållas på bomull med garfsyrehaltiga ämnen, såsom knopper, sumak, garfvarbark o. s. v. Till den så kallade nan-kingsfärgen tages babla eller de garfsyrehaltiga frukthylsorna af det östasiatiska trädet mimosa cineraria, som äfven växer vid Senegal. De förr omtyckta så kallade engelska skinnen af brunaktigt blekröd färg voro likaledes färgade med detta ämne.

Svartfärgning hör till de svåraste uppgifterna inom färgkonsten, emedan högst få ändamålsenliga svarta färgstofter finnas. Den svarta färg, som anbringas på garn eller tyg, är derför aldrig verkligt svart, utan blott en derintill så nära som möjligt gränsande färg. Denna senare framställes genom blandning af åtskilliga ogenomskinliga färger eller genom kemiska föreningar; ofta erfordras båda delarna. Det fins inom färgeriet en mängd olika sorter svart. På kläde är sedansvart den vackraste och finaste hittills bekanta färgen; klädet grundas härvid i indigokypen och föres derefter åtskilliga gånger i ett bad af sumak, blåholts och jernvitriol. Blåholts i stället för indigo ger oäkta svart. Andra svarta klädesfärger äro viennesvart (från Vienne i Frankrike), genèvesvart, tourssvart, seerosensvart och neu-svart. Till framställning af alla dessa olika skiftningar af den svarta färgen användes blåholts jemte jernvitriol, vinsten, sumak o. s. v. Äfven silke färgas med blåholts och jernbeta eller surt kromsyradt kali (blåholtssvart, kromsvart), med garfsyrehaltiga ämnen och jernbeta (den bästa, men också dyraste färgen) och med svarta Svafvelmetaller, vanligtvis svart svafvelqvicksilfver (metallsvart). Utan tvifvel skola dock alla dessa färgämnen utträngas af det först på senaste tiden i industrin inkomna anilinsvart. I likhet med silke färgas äfven bomull svart. Blåsvart erhålles med träsyrad jernbeta och blåholts, kolsvart medelst gallering (neddoppning i galläpledekokt och utfärgning i ett bad af jernbeta). På alldeles samma sätt förfares med lin och hampa. Då, som bekant, sysilke och tråd köpas efter vigt, förfalska bedrägliga fabrikanter de färgade sorterna ej sällan med blyföreningar, hvarigenom de äfven bli mycket giftiga. Man har funnit ända till 17 procent bly i svart sysilke. Sådana bedrägerier förtjena brännmärkas och strängt straffas.

Om gråfärgning gäller det samma som om svartfärgning; endast en nära stående, men ingen verkligt grå färg kan dervid framställas. De grå färgskiftningarna erhållas på samma sätt som de svarta, blott med den skilnaden, att godset färgas mindre djupt. Blågrått, stålgrått, murgrått, skiffergrått erhålla blå grundfärg; perlgrått framställes med sumak och jernvitriol, gulgrått (amerikagrått) med gulholts och derpå följande galläplebad o.s.v. På siden färgas grått med berberisrot, indigokomposition, kochenilj och alun, med garfsyra och jernoxid, med babla och jernbeta, på bomull och linne med samma ämne. Äfven här kommer anilingrått säkerligen att uttränga de öfriga färgblandningarna.

Brunfärgning sker antingen på kemisk väg med kemiskt brunt eller, genom sammansättning, med blandningsbrunt. Det förstnämda eller gallusbrunt framställes med garfämnen, såsom på ylle med ekbark, vide-, al- och valnötsbark samt gröna nötskal, på siden med galläple, babla och kateku; det senare användes äfven för bomull. Utfärgningen sker dels med, dels utan alun- och kopparvitriolsbetor. Mest omtyckta äro katekubrunt, bablabrunt, mordoré, brons, karmeliterbrunt o.s.v. Medelst öfvermangansyradt kali framställes bisterbrunt på bomull. Kastanjbrunt erhålles efter grundning med orleana och alunbeta genom bad af bresilja och blåholts. Wienhårbrunt, till färgning af löshår af silke, förtjenar här nämnas; färgen är fullkomligt den samma som föregående, endast med jernvitriol gjord dunklare.

Äfven grönfärgning göres mest med blandningar, hufvudsakligast af blått och gult. Sålunda framställes sachsiskt grönt på ylle i gulholtsbad med tillsats af sachsiskt blått efter föregången betning med alun och vinsten. Sådant grönt är dock oäkta och tål ej tvättning. På silke erhålles ett äkta, varaktigt grönt, om silket först färgas kaliblått och sedan utfärgas med gulholts. Kinagrönt användes i alunlösning. På bomull och linne anbringas en varaktig, grön färg genom utfärgning i kall kyp, betning, vädring och vaubad.

Den redogörelse för färgkonstens teknik, vi nu lemnat, torde vara tillräcklig att gifva personer utom facket en föreställning om yrket och dess förfaranden. Vi äro dock långt ifrån att tro oss ha deraf gifvit mer än en helt ytlig öfverblick och måste derjemte tillstå, att vi här alls icke tagit i betraktande tjärfärgernas stora område, som snart torde komma att inkräkta på alla de öfriga. Det är dock på goda skäl vi ej inlåtit oss på en beskrifning af deras praktiska användning; ty de nya färgerna kunna ej bringas under samma allmänna synpunkter som de förut brukliga, för hvilka färgkonsten uppstält ett af vetenskapen erkändt skema. Tjärfärgerna äro visserligen mestadels substantiva färger, d.v.s. sådana, som omedelbart förena sig med tågan, men de det oaktadt ofta mycket invecklade behandlingarna af färggodset dock till sitt verkningssätt ännu mycket ofullkomligt kända. Vi skulle för hvart och ett af de talrika fallen nödgats angifva ett särskildt förfaringssätt och äfventyrat, att vår framställning derigenom fått egenskapen af en receptbok. Det återstår oss nu blott att yttra några ord om färgkonstens teori eller det sätt, hvarpå färgämnena förbindas med tråden. Många forskare äro nämligen af den åsigten, att dermed blott en aflagring på tråden, ett omhöljande af den samma, alltså blott en mekanisk förening eger rum, medan andra åter antaga en kemisk förening eller trådens genomträngande med färgämnen i följd af kemisk frändskap. Sannolikt ega båda delarna rum allt efter trådens och färgämnets beskaffenhet. Meningsstriderna härom äro ännu ej på långt när utkämpade; under tiden torde man göra bäst att hålla sig till följande af Bolley genom försök erhållna slutledningar. 1) Med hänseende till det ställe på tråden, der färgämnet af lagrar sig: färgämnets genom-trängning af tråden är ingalunda allmän, den ytliga aflagringen deraf ej blott undantagsfall; en blott ytlig färgaflagring åstadkommer ej trådens färgning; silke och ylle synas alltid, då de ej äro färgade med ett i lösningen blott mekaniskt fördeladt färgämne, till hela sin massa genomträngda af färgen; silke och ylle, i synnerhet det förra, färgas ej blott i det inre af tråden; ofta eger färgning medelst cellväggens genomträngande antingen alls icke rum eller ock blott i helt obetydlig grad; den allra största delen af färgämnets massa ligger på trådens yta. 2) Med hänseende till den kraft, som sammanhåller tråden och färgämnet: bomullens frändskap till syror är alltid mindre än ullens och silkets; färgningen är ingen följd af kemisk attraktion; betorna tjena till att framställa olösliga färger (lackfärger); deras kemiska förening med färgämnena försiggår utan trådens inverkan; substantiva färger blifva olösliga utan betning; trådämnet förhåller sig till betor och färgämnen alldeles som fint fördelade mineraliska ämnen, t. ex. kol, till upplösta organiska ämnen, när de blandas tillsammans.

Uppfinningarnas bok. Färgning och tryckning.Rödfärgning. Turkiskt rödt.

Friedrich Georg Wieck, Otto Wilhelm Ålund: Uppfinningarnas bok.
Femte bandet. Det dagliga lifvets kemi. Färgning och tryckning.
L. J. Hiertas förlagsexpedition, Tukholma 1874.
Tryckt hos K. L. Beckman.Vid rödfärgning begagnas företrädesvis kräpp, anilinfärger, orselj, bre-silja, lac dye, kochenilj och murexid, den senare dock nu mera endast i några vissa fall. Nästan alla dessa färgämnen kunna användas till alla slags tågor. Vi gifva i det följande en öfversigt af denna tekniska användning. Kochenilj ger på ylle två praktfulla färger, karmosin och skarlakan. Han af kokas med vinsten och tennkomposition antingen i pulverform eller med ammoniak; i detta bad kokas yllet, urtvättas och kokas derpå åter i ett bad af kochenilj och tennklorid. Det förra badet kallas uppkoket, det senare rödbadet. På detta sätt uppstår skarlakan. Tillsättes orselj i rödbadet, erhålles purpur eller skarlakan med blåaktig brytning; karmosin fås genom betning med alun och vinsten och derpå följande utfärgning i rödbad. Alla skiftningar i rödt kunna genom passande färändringar vid förfaringssättet framställas af kochenilj. Lac dye, hvarmed ännu synnerligast i England många yllevaror färgas, användes i ett bad af gulholts, renad vkisten och tennkloridlösning, hvari ullen kokas; derpå utfärgas hon i en lösning af lac dye med saltsyra och tennklorur, utspädd med vatten. På samma sätt tillgår yllefärgning med kermesbär. Murexidrödt är svårt att frambringa på ylletyg och användes hufvudsakligast till lysande och granna brodérgarn. För detta ändamål lägges det tvättade och sköljda garnet i en lösning af koncentrerad murexid och derpå i ett bad af qvicksilfversklorid och ättiksyradt natron. Den med murexid erhållna röda färgen är mycket klarare än kochenilj färgen och derjemte mindre ömtålig för dagern än någon annan. Blott kaustika alkalier och, i mindre grad, tvål skada honom, hvarför han ej tål tvättning. I sidenfärgning har som rödt färgstoft kartamin ur safflor ännu mycken användning, ehuru det är så ovaraktigt, att det alls icke kan begagnas för andra tygsörter. Innan anilinfärgerna började användas, fans för högrödt, körsbärsrödt, rosenrödt och dess schatteringar intet så klart och lysande färgämne som safflor. Vid färgning löses kartaminet i alkalilut, och färgämnet bindes vid tråden med vinsyra o. d. Nu mera har det helt och hållet utträngts af fuksinet, azaleinet, magentarödt, roseinet och anilingruppens öfriga tjärfärger.

Tjärfärgerna fästa sig utan betning på tyg, i synnerhet siden, till och med om de äro lösta endast i vatten; till bomull använder man på ett och annat ställe betor, såsom garfsyra, lim, ägghvita, stärkelse och kasein. Endast anilinviolett fordrar lösning i ägghvita och lösningens blandning med vatten och vinsyra. Fuksinet är af alla röda sidenfärger den vackraste, men, ty värr, mycket ömtåligt för solen. Orselj lemnade förr det vackraste violett för siden-färgning; men äfven han är, såsom substantiv färg, mycket obeständig. Bre-silj a användes mest i bomullsfärgning för att framställa rosa, karmosin och ama-rant, hvilka färger dock alla äro ovaraktiga. Den i lut kokta bomullen genomgår alunbad, grundas med orleana och galleras. Betningen sker med tennklorid, hvarpå ett dubbelt bresiljebad i medelmåttig temperatur afslutar utfällningen. Med kräpp färgas bomull på två sätt. Det ena, hvilket äfven är användbart för linne, lemnar en mindre vacker röd färg. Man betar då med alun och ättiksyrad lerjord, hvarpå följer rödbadet. Det andra sättet vid bomullsfärgning med kräpp ger det berömda turkiskt rödt (äfven kalladt adrianopelrödt eller merinorödt), hvars framställning bildar en särskild gren af färgkonsten.

Man sväfvade länge i okunnighet om sättet för framställningen af den djupa röda färgen på vissa bomullsgarn, som företrädesvis erhöllos från le-vanten och derför fingo namn af turkiskt-rödt-garn. Le vanten är dock ej det egentliga hemlandet för denna färgning, som leder sitt ursprung från Främre Indien, der på Malabar- och Koromandelkusterna chayaverroten (af oldenlandia umbellata) användes dertill. Från Indien kom konsten till Persien, Armenien, Syrien och Turkiet. Ar 1747 införskrefvos grekiska färgare till en fabrik i Eouen, och med deras biträde anlades två färgerier för turkiskt rödt, hvarpå 1756 följde ett tredje, anlagdt af en fransman, som vistats i Turkiet. Franska regeringen understödde den nya industrin, och den berömde kemisten Chaptal utarbetade en noggrann handbok till ledning vid färgning af turkiskt rödt. I England uppstod det första färgeriet af detta slag i Glasgow 1790. Köchlin i Mühlhausen var den förste, som (1810) lärde konsten att färga bomullstygen i stället för garnet. I Tyskland är det i synnerhet i städerna Barmen och Elberfeld samt trakten deromkring, som färgning af turkiskt rödt bedrifves i stor skala.

De olika handgreppen dervid äro mera invecklade än någon annan färgerigrens. Utmärkande derför är garnets behandling med feta oljor före betningen. Garnets förberedande behandling sönderfaller i 6 operationer: 1) dess sköljning och urkokning med potaska; 2) gödselbad af bomolja, potaska, får-spillning och vatten; detta upprepas två gånger, och garnet torkas mellan hvarje gång; 3) oljbad, såsom förut, utan gödsel; dess förnyande 6-7 gånger samt torkning; 4) blötning i utspädd potasklut och ännu en tvättning i flodvatten; 5) gallering (behandling med afkok af sumak och galläple); 6) alunbetning med lösning af jernfritt alun, tillsatt med potaska och krita. Derpå följer sköljning och slutligen sjelfva utfärgningsarbetet: 7) krappfärgning i rödbadet; 8) sköljning af det krappfärgade garnet samt dess kokning med svart såpa och potaska i aviveringskitteln; 9) sköning eller rosering genom kokning med oljtvål och tennsalt, hvilket i nödfall förnyas. Tygfärgning tillgår ungefär på samma sätt; styckena måste dock först befrias från appretyr. Tyget utlägges till torkning på blekbacken.