Uppfinningarnas bok. Färgning och tryckning.Rödfärgning. Turkiskt rödt.

Friedrich Georg Wieck, Otto Wilhelm Ålund: Uppfinningarnas bok.
Femte bandet. Det dagliga lifvets kemi. Färgning och tryckning.
L. J. Hiertas förlagsexpedition, Tukholma 1874.
Tryckt hos K. L. Beckman.Vid rödfärgning begagnas företrädesvis kräpp, anilinfärger, orselj, bre-silja, lac dye, kochenilj och murexid, den senare dock nu mera endast i några vissa fall. Nästan alla dessa färgämnen kunna användas till alla slags tågor. Vi gifva i det följande en öfversigt af denna tekniska användning. Kochenilj ger på ylle två praktfulla färger, karmosin och skarlakan. Han af kokas med vinsten och tennkomposition antingen i pulverform eller med ammoniak; i detta bad kokas yllet, urtvättas och kokas derpå åter i ett bad af kochenilj och tennklorid. Det förra badet kallas uppkoket, det senare rödbadet. På detta sätt uppstår skarlakan. Tillsättes orselj i rödbadet, erhålles purpur eller skarlakan med blåaktig brytning; karmosin fås genom betning med alun och vinsten och derpå följande utfärgning i rödbad. Alla skiftningar i rödt kunna genom passande färändringar vid förfaringssättet framställas af kochenilj. Lac dye, hvarmed ännu synnerligast i England många yllevaror färgas, användes i ett bad af gulholts, renad vkisten och tennkloridlösning, hvari ullen kokas; derpå utfärgas hon i en lösning af lac dye med saltsyra och tennklorur, utspädd med vatten. På samma sätt tillgår yllefärgning med kermesbär. Murexidrödt är svårt att frambringa på ylletyg och användes hufvudsakligast till lysande och granna brodérgarn. För detta ändamål lägges det tvättade och sköljda garnet i en lösning af koncentrerad murexid och derpå i ett bad af qvicksilfversklorid och ättiksyradt natron. Den med murexid erhållna röda färgen är mycket klarare än kochenilj färgen och derjemte mindre ömtålig för dagern än någon annan. Blott kaustika alkalier och, i mindre grad, tvål skada honom, hvarför han ej tål tvättning. I sidenfärgning har som rödt färgstoft kartamin ur safflor ännu mycken användning, ehuru det är så ovaraktigt, att det alls icke kan begagnas för andra tygsörter. Innan anilinfärgerna började användas, fans för högrödt, körsbärsrödt, rosenrödt och dess schatteringar intet så klart och lysande färgämne som safflor. Vid färgning löses kartaminet i alkalilut, och färgämnet bindes vid tråden med vinsyra o. d. Nu mera har det helt och hållet utträngts af fuksinet, azaleinet, magentarödt, roseinet och anilingruppens öfriga tjärfärger.

Tjärfärgerna fästa sig utan betning på tyg, i synnerhet siden, till och med om de äro lösta endast i vatten; till bomull använder man på ett och annat ställe betor, såsom garfsyra, lim, ägghvita, stärkelse och kasein. Endast anilinviolett fordrar lösning i ägghvita och lösningens blandning med vatten och vinsyra. Fuksinet är af alla röda sidenfärger den vackraste, men, ty värr, mycket ömtåligt för solen. Orselj lemnade förr det vackraste violett för siden-färgning; men äfven han är, såsom substantiv färg, mycket obeständig. Bre-silj a användes mest i bomullsfärgning för att framställa rosa, karmosin och ama-rant, hvilka färger dock alla äro ovaraktiga. Den i lut kokta bomullen genomgår alunbad, grundas med orleana och galleras. Betningen sker med tennklorid, hvarpå ett dubbelt bresiljebad i medelmåttig temperatur afslutar utfällningen. Med kräpp färgas bomull på två sätt. Det ena, hvilket äfven är användbart för linne, lemnar en mindre vacker röd färg. Man betar då med alun och ättiksyrad lerjord, hvarpå följer rödbadet. Det andra sättet vid bomullsfärgning med kräpp ger det berömda turkiskt rödt (äfven kalladt adrianopelrödt eller merinorödt), hvars framställning bildar en särskild gren af färgkonsten.

Man sväfvade länge i okunnighet om sättet för framställningen af den djupa röda färgen på vissa bomullsgarn, som företrädesvis erhöllos från le-vanten och derför fingo namn af turkiskt-rödt-garn. Le vanten är dock ej det egentliga hemlandet för denna färgning, som leder sitt ursprung från Främre Indien, der på Malabar- och Koromandelkusterna chayaverroten (af oldenlandia umbellata) användes dertill. Från Indien kom konsten till Persien, Armenien, Syrien och Turkiet. Ar 1747 införskrefvos grekiska färgare till en fabrik i Eouen, och med deras biträde anlades två färgerier för turkiskt rödt, hvarpå 1756 följde ett tredje, anlagdt af en fransman, som vistats i Turkiet. Franska regeringen understödde den nya industrin, och den berömde kemisten Chaptal utarbetade en noggrann handbok till ledning vid färgning af turkiskt rödt. I England uppstod det första färgeriet af detta slag i Glasgow 1790. Köchlin i Mühlhausen var den förste, som (1810) lärde konsten att färga bomullstygen i stället för garnet. I Tyskland är det i synnerhet i städerna Barmen och Elberfeld samt trakten deromkring, som färgning af turkiskt rödt bedrifves i stor skala.

De olika handgreppen dervid äro mera invecklade än någon annan färgerigrens. Utmärkande derför är garnets behandling med feta oljor före betningen. Garnets förberedande behandling sönderfaller i 6 operationer: 1) dess sköljning och urkokning med potaska; 2) gödselbad af bomolja, potaska, får-spillning och vatten; detta upprepas två gånger, och garnet torkas mellan hvarje gång; 3) oljbad, såsom förut, utan gödsel; dess förnyande 6-7 gånger samt torkning; 4) blötning i utspädd potasklut och ännu en tvättning i flodvatten; 5) gallering (behandling med afkok af sumak och galläple); 6) alunbetning med lösning af jernfritt alun, tillsatt med potaska och krita. Derpå följer sköljning och slutligen sjelfva utfärgningsarbetet: 7) krappfärgning i rödbadet; 8) sköljning af det krappfärgade garnet samt dess kokning med svart såpa och potaska i aviveringskitteln; 9) sköning eller rosering genom kokning med oljtvål och tennsalt, hvilket i nödfall förnyas. Tygfärgning tillgår ungefär på samma sätt; styckena måste dock först befrias från appretyr. Tyget utlägges till torkning på blekbacken.