Friedrich Georg Wieck, Otto Wilhelm Ålund: Uppfinningarnas bok.
Femte bandet. Det dagliga lifvets kemi. Färgning och tryckning.
L. J. Hiertas förlagsexpedition, Tukholma 1874.
Tryckt hos K. L. Beckman.Tryckning är en ställvis skeende färgning, ett sätt att förse tyg med färgade mönster. Detta sker derigenom, att man vid användning af adjektiva färgämnen först påtrycker den erforderliga betan och, sedan man noga befriat tyget från den obundna delen deraf, hvilken blott mekaniskt häftat vid tråden, utfärgar det i färgbad eller ock anbringar betorna tillsammans med färgdekokterna. Det senare sättet kallas applikationstryck. En tredje, väsentligt olika metod för tygtryck är att ställvis etsa den utfärgade eller dertill beredda bottnen, hvarigenom han blir hvit, eller ock på samma gång gifva honom en annan färg i stället för den bortetsade. Hit hör äfven det så kallade reser vagetrycket medelst vissa ämnen, som dels fälla den för färgningen nödvändiga betan, dels upplösa henne och på detta sätt upphäfva trådens förening med färgämnet. För tygtrycket egendomligt är, att det blott eger rum på vissa ställen af tyget, att det ej användes för färgning af garn utan endast af färdiga väfnader och att minst två; men oftast flera färger dervid anbringas på tyget. Dessa förena sig med tråden alldeles på samma sätt som vid färgning, alltså ej som vid pappers- och tapettryck, då färgerna blott påläggas; åtminstone höra sådana fall till undantagen.
Tygtryckets historia är vida äldre än de första sparsamma underrättelser derom, som från spridda håll möta oss. Man antager vanligen, att inder och kineser varit de första, som målat och tryckt väfnader, och man åberopar härvid ett ställe hos Herodotos, enligt hvilket folket i Kaukasus skulle ha utsirat sina kläder med bilder af djur och andra föremål och som färgämne dervid begagnat sig af bladens saft, hvarmed de frambragt fullkomligt varaktiga färger. På Alexanders tåg till Indien sågo grekerna for första gången mångfärgade tyg, och Strabon har mycket att förtälja om deras färgprakt. Plinius berättar, att egypterna voro mycket skickliga i konsten att ställvis färga tyg. De togo hvita tyg, säger han, som de ej behandlade med färger, utan med ämnen, som hade den egenskapen att förena sig med färger. Genom dessa ämnen förlorade tyget ej sin hvita färg; men de olika färgerna framträdde deremot, så snart tyget neddoppades i en kittel med kokande färgämne. "Detta är i sanning någonting högst märkvärdigt", utropar den romerske naturforskaren, "ty ehuru blott ett färgämne finnes i kittelu, visar dock väfnaden flera färger, hvilka äro så säkert fästa derpå, att de ej gå bort genom tvättning."
Redan i den grå forntiden var således ungefär samma färgningsmetod bruklig som i våra dagar. Såsom i inledningen berättades från de malajiska öarna, påströkos betorna med pensel, medan andra partier med vax gjordes oåtkomliga för färgen. I societé industrielles museum i Paris finnes en stor samling i Indien färgade tyg, äfvensom de redskap, som användts vid deras färgning. Äfven i det gamla Mejico synes på. Cortez’ tid tygtryck varit kändt, ty denne sände derifrån kejsar Karl V ej blott enfärgade bomullstyg, utan äfven sådana med mångfärgade mönster. I orienten synas fasonerade tyg tidigt varit i bruk.
Man har på den senaste tiden egnat denna fråga en synnerlig uppmärksamhet, emedan hennes lösning är egnad att sprida ljus öfver vissa områden af de grafiska konsterna i allmänhet och särskildt boktryckar- och träsnidar-konsterna. De äldsta kända prof af tygtryck, som ännu finnas i behåll, förskrifva sig enligt några forskares åsigt från slutet af 12:e århundradet och skola vara förfärdigade af en saracensk fabrikant på Sicilien, sidenväfveriets då varande hufvudort. A andra sidan anser konsthistorikern Fiorillo, att drottning Giselas casula, hvilken enligt en derpå befintlig inskrift skulle vara förfärdigad 1031, är det äldsta fasontrycket. Det är dock i alla dessa fall svårt att bevisa, att de omtalade figurerna ej äro målade.
Före 12:e århundradet, så mycket torde med visshet kunna antagas, var konsten att medelst färgtryck med skurna formar utsira släta siden- och linne-väfnader ej ens i orienten i någoi* större skala öfvad. Men från denna tid synes den allmänna efterfrågan på fasonerade tyg (pallia holoserica), som nu uppstod i vesterlandet, ha framkallat en mera omfattande tillverkning deraf. Icke desto mindre fick tygtrycket först i slutet af I7:e århundradet fast fot i Europa. Tyskland tog första steget; de första och mest berömda kattun-tryckerierna uppstodo i Augsburg; härifrån utgingo år 1720 lärmästare i den nya konsten till Hamburg, Elsass och Schweiz. Augsburg förblef länge och är ännu hufvudorten för ett rationelt tygtryck, hvilket först i Schiiles fabrik derstädes 1759 började ordnas efter vetenskapliga grunder. I Preussen uppmuntrade Fredrik den store denna industri; 1742 trycktes i Berlin de första kat-tunerna. Nu är denna stad medelpunkten för det tyska kattuntrycket. I Österrike anlades 1726 ett tryckeri i Sclrwechat nära Wien,- som dock snart trängdes i skuggan af andra, i synnerhet de böhmiska. Det största af dessa var det 1788 i Kosmanos af Leitenberger anlagda, hvilket uppdref sin årliga tillverkning till 3800000 fot. Sach-sens tygtrycksindustri grundlades genom den fabrik, som 1740 uppstod i Zschopau i Erzgebirge. Äfven i Rhein-provinsen och Schlesien grundades vid samma tid de första fabriksanläggningarna inom denna yrkesgren, som nu der befinner sig i hög blomstring. I Miihlhausen i Elsass hade Köchlin, som blef stamfader för en hel slägt framstående industriidkare, tillsammans med Schmelzer 1746 anlagt det första tygtryckeriet. Ännu i dag höra Elsass’ tryckerier och maskinfabriker till de bästa i verlden.
Normandie och i synnerhet Rouen ha äfven att uppvisa betydande anläggningar i denna väg.
Till England kom kattuntrycket 1690 genom en fransk hugenott, som anlade det första tygtryckeriet i Richmond vid Thames’ strand; ett annat, större, uppstod kort derefter vid Bromley Hall i Essex. Då 1700 en parlamentsakt, på siden- och linneväfvarnas ifriga framställningar, förbjöd införsel af indiska tyg, ökades tryckeriernas antal, i synnerhet i trakten kring London. Detta förbud uppnådde dock så foga sitt mål, att regeringen för att ytterligare skydda sidenväfvarna helt och hållet förbjöd bruket af färgade bomullstyg. Tio år förgingo, innan det åter blef tillåtet att trycka tyg med linnevarp och bomulls väft. 1774 upphäfdes visserligen parlamentsakten, men hela kattuntrycket belades deremot med en orimlig skatt, hvilken det måste draga ända till 1831, då det blef fullkomligt fritt. Icke desto mindre utvecklade det sig i England med en ovanlig kraft. Mot slutet af 18:e århundradet flyttade det från trakten kring hufvudstaden for att slå sig ned i stenkolens närhet. Liksom med så många andra industrigrenar i England är fallet, uppstod äfven inom tygtrycket denna egendomliga centralisation, som samlar de flesta fabriker af en viss slöjdgren inom en särskild trakt. Omkring Claytons 1764 i Lancashire anlagda kattuntrycket uppstodo småningom otaliga andra, och det var hufvudsakligen dessa, som bestämde bomullens ofantliga betydelse för detta land.
Den mekanikens otroliga utveckling, som gjorde det möjligt att använda arbets- och tidsbesparande maskiner i stället för handarbetet, bidrog i högsta grad till tygtryckets uppblomstring. Ännu under de sista tjugufem åren af förra seklet trycktes blott för hand, först med träformar, i hvilka mönstret var skuret, och sedermera med modeller, der mönstret eller åtminstone de finare delarna deraf voro anbragta med bleck och trådar af messing. Ett, väldigt framsteg trodde man sig ha gjort, då Schiile i dessas ställe använde graverade kopparplåtar och verkstälde aftrycket med press. Dessa pressar efterträddes slutligen af de tryckmaskiner, som, på många olika sätt inrättade, bygdes af Fuchs i Wien (1821) samt ännu fullkomligare af Palmer i England (1823), Perrot i Rouen (1833), Leitenberger i Reichstadt i Böhmen (leitenbergine 1836) och Miller i Manchester (1839). Alla dessa tryckmaskiner voro likväl inrättade för tafletryck, som använder upphöjda mönster; idealet låg dock i den motsatta riktningen och uppnåddes genom valsar med graverade mönster. Redan 1770 hade två engelsmän, Charles Taylor och Thomas "Walkeri Manchester, erhållit patent på en valstrycksinaskin, och femton år derefter uppfann skotten Bell en annan, som uppsattes i Morsey vid Presten i Lancashire. Huru vida dessa voro af samma slag som den af elsassaren Oberkampf 1780 bygda valstrycksmaskinen, kunna vi ej undersöka och derför ej heller afgöra, hvilkendera nationen äran af uppfinningen rätteligen tillkommer.
Den stora förtjensten att ha infört valstrycksmaskinen på kontinenten och främjat dess allmänna användning tillhör i alla händelser Oberkampf.
Denne berömde industriidkare, född 1738 i Weissenburg i Franken, inrättade ett kattuntrycket i Jouy vid Versailles, hvilket hade ett betydande inflytande på den franska industrins utveckling. Oberkampf dog 1815. Maskinen arbetar ej blott fortare, utan äfven mycket bättre än trycket för hand; en arbetare förfärdigar med honom lika mycket, som 100 arbetare med 100 biträden förr medhunno, och man har redan bragt det derhän, att ett stycke tyg af en engelsk mils längd kan på en timme tryckas med fyra färger. Bredvid dessa uppfinningar förtjena äfven andra nämnas. Sålunda blef 1805 förbindelsen mellan reliefvalsar af trä och kopparvalsar, hvari mönstret var graveradt, första gången utförd af James Burton på Robert Peels fabrik i Church,, äfvensom en reliefvalstrycksmaskin utan graverade valsar, kallad plombine, redan 1800 konstruerats af Ebinger i S:t Denis vid Paris.
Sjelfva tryckmetodens fullkomning gick hand i hand med maskinens, kraftigt understödd af kemin, och utmärkta vetenskapsmän vände sig åt denna gren af teknologin för att gifva honom en säker, vetenskaplig grund, på hvilken allena han kan utveckla och underhålla sin lifskraft. Med tacksamhet böra nämnas de franska namnen Berthollet, Dufay, Hellot, Macquer, d’Apligny, Bovet, Persoz, de tyska Schöppler, Hartmann, Dingler, Bergmann, Köchlin, Hermbstädt, von Kurrer, Schlumberger, Dollfus, Mieg, Zeller, Bolley, Kopp, Daniel, de britiska Bancroft, Thomson, Crum och Robert Peel. Den sistnämde, fader till den berömde statsmannen och sjelf son till en farmer i vestra England, hade genom flit och intelligens svingat sig upp på industrins högsta trappsteg. I sin ofvan nämda fabrik syselsatte han tidtals l 800 arbetare; en man med jern vilja och oböjlig kraft, var han för kattuntrycket det samma, som Arkwright för spinnslöjden. Ar 1750 trycktes i Storbritannien årligen 50000 stycken bomullstyg; 1796 uppgick tillverkningen redan till l million, 1830 till öfver 8600000 och utgör nu ungefär 25 millioner stycken eller 3 368 millioner fot, en utveckling, hvartill, med undantag af väfnads-industrin, väl ingen annan slöjdgren kan uppvisa ett motstycke. Tygtrycket står i gamla verldens tre industriländer ungefär på samma höjd, om också England, hvad tillverkningens storlek beträffar, står långt framför de andra. Utmärker sig England genom varaktiga och vackra färger, jemnt tryck och varornas omsorgsfulla färdigberedning, står Frankrike främst i smakfulla mönster, briljanta färger och rik utsiring, medan Tyskland genom billig tillverkning, god efterbildning af mönster och förträfflig behandling af färgerna är framstående.
Förfaringssätten vid tygtrycket äro följande: 1) handtryck med fyrkantiga, utskurna tryckformar af trä eller metallafgjutningar (klichéer) deraf, på hvilka mönstret är upphöjdt; 2) perrotintryck medelst maskin och större, hela tygets bredd upptagande träformar, hvilka äfven ha upphöjda mönster; 3) plattryck på maskin medelst platta, graverade kopparplåtar, som dock nu mera ingenstädes äro i bruk; 4) valstryck på rouleautrycksmaskin med kopparvalsar, i hvilka mönstret, liksom i kopparplåtarna, är graveradt; 5) haut-reliefvalstryck på maskin med upphöjdt (i relief) graverade valsar.
Till kattuntryck eller öfver hufvud tryck af de olika slagen bomullstyg behöfva tygen en beredning. De svedas först mellan svedvalsar eller öfver glödande cylindrar, hvarefter de blekas och torkas; sedan detta skett, passera de kal an der n, en mangelmaskin med två pappersvalsar och en kopparvals, som ger tyget en glatt och jemn yta. Först derefter följer tryckningen; sker denna med valsmaskiner, hopfästas tygen, så att de, rullade omkring en vals, må kunna fortlöpa utan uppehåll.
Vid handtrycket, som ännu är mycket brukligt och i många fall oumbärligt, användas formar eller så kallade modeller af trä. I Tyskland göras dessa vanligen af vildt päronträ, i Frankrike af bok och idegran, i England äfven af tropiska träslag. Som träformar snart bli utnötta, var det ett framsteg, då man först 1837 började deraf taga matriser af gips och af dessa åter i en legering af bly, vismut, tenn och kadmium så många afgjutningar (klichéer), man behagade, liksom man inom boktrycket stereotyperar stilsatsen och träsnitten. Tryckningen sker på tryckbordet; tyget afvecklar sig deröfver från en vals upp på hängvalsar vid taket, der färgen hastigt torkar. Bredvid bordet står färgkasten med den flytande färgen; denna strykes med en pensel på ett i en ram spändt kläde, tryckaren borttager färgen genom påtryckning af modellen, sätter denna senare på tyget, ger ett lätt slag derpå med en träslägga och fortfar så allt jemt, hvarvid på modellerna fästa rapportstift för hvar gång reglera läget. Skola flera färger anbringas på tyget, behöfves ett motsvarande antal formar; den första, förformen, tecknar då endast mönstret, sedan följer passformen med den första färgen o. s. v. Handtrycket erbjuder en mängd särskilda fördelar och egendomliga förfaringssätt, hvilka rätta sig efter färgernas beskaffenhet; så t. ex. måste en del färger uppvärmas, andra tåla ej beröring med luften o. s. v.
Perrotintrycket utföres med en 1834 af Perrot i Rouen uppfunnen kattun trycksmaskin, i hvilken vanligen tre formar med upphöjda mönster äro sammanstälda i vinkel mot hvarandra på det sätt, att de med sakta fjädertryck turvis trycka mot tyget. Formarna matas af färgvalsar, och kattunet framföres en tryckforms längd för hvar gång; då tyget lemnar maskinen, är det tryckt i tre färger. Det ges äfven maskiner med fyra formar. En vanlig perrotin trycker med 2 arbetare dagligen lika mycket som 50 arbetare med handtryck.
Våra teckningar (fig. 331 och fig. 332) gifva två afbildningar af perrotinen, af hvilka den ena visar oss den sinnrika maskinens yttre i dess helhet, den andra deremot ställer för våra ögon hans vigtigaste organ, den egentliga tryckinrättningen. Vi se ej detta organ fullständigt, ty för tydlighetens skull äro-baksidan och äfven motsvarande delar af framsidan utelemnade. Det blir dock lätt att af den verksamhet, som eger rum på en sida, tänka sig den, som föregår på två andra, Vi se sålunda ett blommigt tygstycke, som rör sig öfver tre valsar i den af pilarna antydda riktningen och dervid från den ena valsen till den andra ledes öfver en fullkomligt jemn gjutjernsplatta, hvilken, sedd från sidan, i vår afbildning visar sig i form af ett T. I sjelfva verket finnas på perrotinen tre sådana T-formiga, korsartadt med fötterna sammanstötande jernplattor; af redan an gif vet skäl ha vi blott af bildat två af dem,, den ena riktad framåt, den andra nedåt. Den tredje ha vi att tänka oss baktill, liksom vi i tankarna måste fullständiga bilden med en fjerde vals, hvilken skulle ligga i det öfre venstra hörnet. Dessa tre T-plattor bilda de tre tryckborden för modellerna, som ligga midt emot dem och genom maskinens mekanism på en gång från båda sidorna och nedifrån pressas mot tyget och afgifva sin färg. Den ena af dessa modeller är på vår teckning antydd genom plattan P, scnn med sitt underlag r har en upp- och nedgående rörelse. Tre i spår löpande skjutstänger förmedla dessa rörelser från excenterskifvan, som sättes i rörelse af hufvudvefven. Medan tryckplattan P går ned från sitt högsta läge, står färghon E så, att färgdynan T når färgvalsen, skjutes deröfver och mättas med färg, som derefter öfverföres på modellen. Strax derpå sker tillbakagåendet; modellen höjer sig från defr djupaste läget, tyget, som skall tryckas, drager sig en formbredd öfver T-plåten, färghon och färgdynan gå tillbaka och lemna modellen plats, hvilken i sitt högsta läge pressas mot tyget och aftrycker sitt mönster. Fullkomligt motsvarande rörelser göras på fram- och baksidan, så att, för hvar gång tyget rör sig en formlängd, det framkommer tryckt med tre färger.
Valstryck med maskin. Det var egentligen först med detta kattuntrycket blef en stor industri, då dess oafbrutna fortgång ej blott möjliggjorde en tillverkning i massa, utan äfven på samrna gång åstadkom ett jemnare, vackrare tryck. Den enkla valsmaskinen består af ett system af olika cylindrar; en ihålig kopparvals med graveradt mönster öfverdragas med färg medelst en färgvals, hvilken upphemtar färgen ur matartråget; en metallinial afstryker från tryckvalsen den öfverflödiga färgen, så att endast de fördjupade ställena fyllas dermed; en annan gjutjernsvals, öfverdragen med tjockt kläde, tryckes medelst ett svårt häfstångssystem mot tryckvalsen; mellan dem båda löper kattunet och mottager på detta sätt färgen, hvarefter det torkas mellan heta valsar. Genom att öka valsarnas antal i samma maskin kan man trycka i flera färger på en gång. Det är förvånande att se, huru långt man i detta hänseende kommit; ty man har nu ej blott tolffärgsmaskiner, utan för vissa ändamål, i synnerhet för tapettrycket, som begagnar sig af en fullkomligt likartad apparat, har man bygt maskiner med ända till tjugu färgvalsar. Den på fig. 333 af-bildade är en fjortonfärgsmaskin.
Tillverkningen af tryckvalsar fordrar för öfrigt mycken omsorg och försiggår på olika sätt. Valsen gjutes af koppar, messing eller komposition (engelsk valsmetall) och förtätas derefter genom hamring eller dragning, hvarpå mönstret slutligen inristas. Då mönstren äro stora och till längd och bredd först återkomma efter ett helt omlopp af valsen, måste dennas hela yta graveras för hand. I början förfor man så äfven med mindre mönster. Men på senare tid tillverkar man tryckyalsar med små, ofta återkommande mönster på ett mycket enklare och hastigare sätt med tillhjelp af m o lett en, en liten stålvals, på hvilken det enkla mönstret graveras. Denna vals härdas och af-vecklas under starkt tryck på tryckcylinderns mantel. Ett hufvudvilkor härvid är, att, då moletten gått rundt omkring hela tryckvalsen och upprepade gånger graverat sitt mönster derpå, början och slutet af det samma fullkomligt passa in med hvarandra, ett vilkor, som förutsätter den största noggranhet vid molettens förfärdigande. De båda valsarnas diametrar måste stå i ett noga beräknadt förhållande till hvarandra och äfven sido skar fv ar na vara o-märkliga. En molett är derför oaktadt sin litenhet ganska svår och dyr att åstadkomma. Denna metod för mönstergravering kallas kantning. Helt små mönster, der stjernor eller andra enkla teckningar regelbundet återkomma, anbringas på valsen medelst punsning. Valsar med liniemönster graveras med grafstickeln på guillocheringsma-skinen. Vid framställningen af graverade valsar begagnar man sig dessutom af alla de förfaringssätt, som vi i kapitlet om de mångfaldigande konsterna i första bandet omnämt, nämligen linierings-maskinen, pantografen, galvanoplastiken o. s. v. I synnerhet har pantografen blifvit ett verktyg af stort värde för gravören. Öfver hufvud står tygtrycket till sin mekaniska del i nära slägtskap med bok- och konsttrycket och kan med fördel begagna sig af samma hjelpmedel, som användas vid de senare konstgrenarna, hvarför vi äfven beträffande många punkter hänvisa våra läsare till de motsvarande afdelningarna i första bandet af detta verk. På haut-reliefmaskinen äro valsarna antingen af trä eller öfverklädda med lättsmält metall; deras arbete kallas slättryck.
Vi ha ännu några ord att tillägga om förfärdigandet af upphöjda modeller för applikationstryck. Många figurer eller delar af mönstret utarbetas först med trästickeln (formstickeln) ur kärnveden af vissa hårda träslag, medan finare partier af teckningen eller sådana, hvilka måste skarpt aftrycka sig, såsom punkter, fina linier, små stjernor o. d., inslås med stift af rund eller fasetterad metalltråd eller göras af insatta bleck och på ytan jemnt afslipäs. Utom det vanliga sättet att genom klichéer mångfaldiga mönstren finnes slutligen äfven en metod att med tillhjelp af glödande stålstift inbränna vissa mönster i trä. Dessa fördjupade mönster förvandlas genom afgjutning i stereotypmetall till upphöjda, hvilkas yta blott fordrar nödig slipning för att bli användbar för tryck. Inbränningen sker sålunda, att träformen, på hvilken mönstret förut är tecknadt, sättes under ett stålstift, som af en gaslåga ständigt hålles i glödning. Det underlag, hvarpå formen hvilar, kan genom en trampa höjas och sänkas, så att de afsöndrade delarna af teckningen genom träformens skjutande åt sidan komma, den ena efter den andra, under etsnålen, då deremot de sammanhängande linierna graveras derigenom, att man skjuter formen framåt, så att nålen utbränner mönstrets konturer. Denna metod erbjuder stora fördelar, då insättning af messingspartier derigenom blir obehöflig, arbetet hastigt kan utföras och man af samma form kan taga huru många klichéer som helst. En förening af valsar med upphöjd och fördjupad gravyr eger rum i de så kallade mule- eller unionsmaskinerna, hvilka dock nu mera föga användas.
Tryckfärgerna och deras betor skilja sig från de inom färgeriet använda hufvudsakligen derigenom, att de måste vara till en viss grad tjocka och klibbiga för att säkert fästa sig på formar och valsar och ej flyta ut, utan gifva fullkomligt skarpa konturer. Detta åstadkommes genom tillsats af för-tjockningsmedel. Dessa måste dock ej blott uppfylla det nämda ändamålet, utan äfven vara fullt oskadliga for färgerna. Man väljer derför helst slemmiga eller grötaktiga ämnen, såsom mjöl, stärkelse (af potatis och hvete), dextrin, arabiskt gummi (senegalgummi), tragant, salep, ägghvita och albumin, hvilket senare för detta ändamål i stora mängder afskiljes ur blodet, mera sällan piplera, svafvelsyrad blyoxid, lim och slutligen i några vissa fall sockerkalk, klorzink och salpetersyrad zinkoxid. Bland dessa ämnen användas mest gummisorterna och stärkelsen, på senare tiden äfven glycerinet.
Tryckningen. Sedan på detta sätt färgen blifvit riktigt beredd, följer nu sjelfva kattuntrycket efter följande olika metoder: 1) kittelfärgstryck, 2) klotstryck, 3) reservagetryck, 4) etsningstryck, 5) fajanstryck, 6) enlevage-tryck, 7) ångfärgstryck, 8) applikationstryck och 9) anilinfärgstryck. Härtill kunna vidare läggas de olika slagen tryck på ylle och siden; linnetrycket sammanfaller i det hela temligen med bomullstrycket. På förhand må dock anmärkas, att ej alla dessa tryckmetoder bestå i påtryckning af verklig färg; så t/ ex. påtryckes vid några blott betan, hvarigenom tyget sättes i stånd att vid den derpå följande utfärgningen på de tryckta ställena fästa badets färgämne, medan vid andra åter just de ställen täckas med skyddsmedel, som skola hållas fria från färgen i kitteln o. s. v.
Vid kittel f args tryck e t utfärgas de med betan omsorgsfullt tryckta hvita tygen i färgkitteln, sedan betan väl häftat och torkat. Härvid färgas de betade ställena varaktigt, men tygets botten deremot så svagt, att färgen genom urtvättning med tvål eller lätt blekning kan utan svårighet åter borttagas. Vid kräpp tryck sönderfaller arbetet i följande delar. Först påtryckes betan i valstrycksmaskinen med särskild vals för hvar färg. Derpå torkas och vädras tyget, d. v. s. Upphänges i upphettade rum, och kommer derefter i ko-spillningsbadet, hvars ändamål här är det samma som vid färgningen. Derefter sker utfärgningen i ett krappbad, hvilket vid tryckning af enkla mönster blott behöfver gifvas en gång, men vid mera invecklade måste upprepas. Sedan detta skett, renas och skönas de färgade tygen i ett tvålbad och erhålla först derigenom de egentliga färgerna i full klarhet och renhet. Till den sistnämda behandlingen kan äfven klibad användas.
Krappen och indigon hafva ännu ej genom tjärfärgerna förlorat sin höga rang inom färgriket; i synnerhet intager ännu den förra så väl genom sina färgnyansers skönhet som varaktighet en privilegierad ställning. I följd af denna hans vidsträckta användning har teknologin alltid ansett som en huf-vuduppgift att söka framställa färgpreparaten ur krappen i allt högre fulländning och renhet. Garancinet var den första frukten af dessa bemödanden, krappextraktet, som innehåller färgämnet i ännu renare form, den andra. Men dessa preparat egnade sig dock ännu endast för färgning, och krapp-färgernas användning till tryck erbjöd allt jemt de största svårigheter. Äfven dessa ha dock under de senaste åren blifvit undanröjda, i det sättet att likformigt anbringa betan på tyget och derefter påtrycka samt slutligen ångbe-handla ett i ammoniak, soda eller tvål löst krappextrakt blifvit förbättrad!, på samma gång de härvid erforderliga rena färgämnenas beredning fullkomnats. Man har vidare så väl i det berömda leitenbergska kattuntryckeriet i Kosmanos i Böhmen som i Scheurers fabrik i Thann i Elsass lyckats omedelbart trycka alizarin på icke betade tyg.
Vid klotstrycket låter man medelst klotsning hela väfven genomträngas af betan, för att derefter antingen på vissa ställen påtrycka olika färger eller på färgad botten genom påtryckning af betor och. utfärgning erhålla färgade eller genom påstrykning af etsmedel (e ni e vag er) frambringa ett hvitt mönster. Härtill användes klots- eller grundningsmaskinen, som består af två med bomullstyg klädda messingsvalsar, mellan hvilka väfven, sedan han gått genom det med betmedel fylda färgtråget, föres, så att betan i tillräcklig mängd fast påtryckes, men det öfverflödiga borttages. Derefter går han på ledvalsar öfver torkugnarna, tvättas, behandlas i kogödselsbad, tryckes med färg, tvättas åter och, om så finnes behöfligt, skönas. Detta förfaringssätt egnar sig i synnerhet för inineralfärger, såsom berlinblått, rostgalt, kromgult o. s. v.; i synnerhet begagnas det med fördel på lärft.
Reser vagetrycket har sitt namn deraf, att man medelst ett täckande ämne, reservaget, hindrar vissa ställen att antaga färg, så att de vid ut-fargningen förbli hvita. Dessa täckningsämnen kunna vara af många slag. Man använder dertill vax, blandningar af harts och talg eller paraffin eller af talg och gummi, eller ock påstrykes ett kopparoxidsalt (spanskgröna eller kopparvitriol), som med piplera och gummi hopröres till en deg, eller hindrar man genom betning kypblått att fälla sig på de reserverade ställena, elierock blandas de för kittelfärgning bestämda betorna med reservaget och påtryckas. Derpå färgas i kypen, ända tills den bestämda färgtonen erhålles, och utfärgas i kräpp- eller quercitronbad, hvarefter de hvita ställena slutligen rengöras. Detta slags reservage kallas lapistryck efter lapis lazuli, lasursten, med hvilken de första mönstren af denna af Köchlin i Muhlhausen 1809 uppfunna tryckmetod företedde någon likhet. Dermed tillverkas mycket vackra och varaktiga tygtryck i de mest omvexlande färger.
Genom etsbetningstrycket borttages medelst syror betan från vissa ställen af den dermed tryckta väfnaden, så att dessa efter utfärgning synas hvita. Mönstret kan äfven påtryckas med syran och bottenfärgen sedan betas med grundningsmaskinen, hvarigenom en hvit teckning på mörk botten erhålles. Som etsbetor användas vinsyra, citronsyra, äplesyra, fosforsyra, arse-niksyra, tennklorid m. fl. Det förstås af sig sjelft, att endast sådana syror böra väljas, som hvarken angripa tråden, färgerna eller valsarna samt lätt lösas i vatten. Etsbetorna förtjockas med senegalgummi och piplera för finare mönster, med rostgummi för gröfre.
Fajans tryck kallas ett slags topiskt (på vissa ställen färgande) tygtryck, som frambringar blå mönster på hvit botten. Det är en af de äldsta tryckmetoderna; det skall nämligen i Indien sedan långt tillbaka varit i bruk samt redan i början af 18:e århundradet införts i Europa; man har dermed tryckta kattuner från 1730. Till fajanstryck kan blott användas indigo, hvilken i form af det finaste pulver och blandad med jernvitriol tryckes på hvit botten med modellen eller valsen. Genom användning af kalkvatten eller jernvitriolslösning förvandlas derefter indigoblått till indigohvitt, hvilket intränger i tråden och genom upptagande af syre ur luften å nyo blir blått och olösligt. Behandlas det tryckta tyget derefter i gulbad, kan man äfven erhålla fajansgrönt. Pådrages färdigt indigohvitt som kyp, erhåller man kist-eller penselblått.
Enlevagetryck eger rum, när en på tyget anbragt färg genom ozon-gifvande ämnen åter bortskaffas, och är sålunda en etsning, som dock här gäller färgstofterna i stället för betorna, För indigo användas till detta ändamål kromsyra, jernklorid eller Mercers’ lösning (en blandning af ferridcyan-Ivalium med kali), för krappen klor. Önskar man t. ex. ett hvitt mönster på turkiskt rödt, måste de ställen, som skola bortetsas, tryckas med en sur beta och tyget derefter gå genom en klorkalkslösning. Färgetsningsmedlen kunna äfven tjena till betor för ett följande tryck af de etsade ställena eller ock som färger för att gifva dessa ställen en annan kulör.
Ångfärgstrycket kom i bruk i slutet af förra århundradet, sedan Bancroft i sin »Engelska färgarbok» visat, att man för att fästa färgerna äfven kan använda vattenånga. I stort användes detta förfarande först af Do11fus i Elsass 1810. Då tygen skola tryckas med ångfärger, behöfves för de flesta färger beta. De upphängas fritt i slutna rum, der nedifrån kommande torr högtrycksånga stryker öfver dem, hvarvid noga bör tillses, att ej förtätad angå kan drypa på dem. Det fins olika slag af ångfärgning: 1) på valsen, hvarvid tyget lindas omkring en ihålig cylinder, i hvilken ångan inströmmar; 2) i tunnan; tyget kommer, upplindadt på ramar, liksom i indigo-kypen, i en behållare, hvarigenom ett ångrör går fram; 3) i kammaren, ett större, lufttätt tillslutet rum med säkerhetsventiler; 4) i lanternan; tygen upphängas här i veck och omlindade med ett yllekläde i en kopparkista, genom hvilken ångan ledes, sedan hon först befriats från förtätadt vatten. Vill man gifva tygen metallglans eller cuivrera (koppra) dem, kan detta ske derigenom, att man öfverdrager dem med en tunn hinna af svafvelmetall, hvilket tillgår sålunda, att de tryckta tygen behandlas med svafvelvätehaltig vattenånga, hvarvid man likväl måste blanda färgen med en lösning af det i fråga varande metallsaltet.
Taffel trycket kallas äfven applikationstryck. Med applikationsfärger förstås blandningar af betor och färgämnen, som förtjockade påtryckas. I dessa blandningar ha de senare redan kemiskt förenat sig med de förra, och denna förening införlifvas nu med tyget medelst ett öfverskott af betan. Applikationstrycket lemnar endast oäkta färger, då färgstoftet ej varaktigt förbinder sig med väfnaden; genom en följande behandling med vattenånga kunna dock många applikationsfärger göras varaktiga. Några af dem påtryckas i upplöst tillstånd och öfvergå på sjelfva tråden så småningom i olösligt; men de flesta påtryckas i olöslig form och häfta blott vid tråden genom förtjockningsmedlet. Ett slags applikationstryck är äfven guld- och silfvertrycket, hvilket utföres på åtskilliga sätt, t. ex. genom påläggning af bladguld, bladsilfver och metallpulver (guld- eller silfverbrons), slutligen äfven genom utfällning af en guldlösning. Vid applikationstryck med olösliga färger, såsom ultramarin, kromgult, schweinfurtgrönt m. fl., är ägghvita ett mycket användt förtjocknings- och fästmedel. Agghvitan kan ersättas med blodalbumin och vissa ägghvitspreparat, som man sökt framställa ur fiskrom.
Tryck med anilin färger fordrar andra åtgärder än det vanliga trycket; det utföres på fyra olika sätt. Antingen påtryckes den med färgen och förtjockningsmedel blandade betan, torkas och ångbehandlas, hvarpå tyget tvättas och torkas, eller ock påtryckes den förtjockade betan och fästes genom torkning, vädring eller ångbad, hvarefter tyget utfärgas i anilinbad. Som betor för anilinfärger användas ägghvita, blodalbumin (helst blekt med terpentinolja), gluten, ostämne, lim, garfsyra, feta oljor och oljsyror, hartslösningar m. fl.
Alla de hittills beskrifna tryckmetoderna äro särskildt beräknade för kat-tuntryck; men många af dem kunna lika väl användas på ylle, siden, h alfylle och halfsiden. Äfven kunna flera af dessa metoder förbindas med hvarandra, hvilket i synnerhet sker, när mycket invecklade mönster skola tryckas. Har t. ex. ett tyg i en fyrafärgsmaskin blifvit tryckt med betor för svart, purpur och två röda schatteringar, derpå vädrats, gått igenom kogödselsbadet, utfärgats i krappbadet, skonats och torkats, ha derefter medelst träformar eller tvåfärgsmaskinen två olika jernbetor, förtjockade med stärkelse eller Jeiokom, blifvit påtryckta, vädrade, sköljda i kalkvatten, tvättade och torkade för erhållande af brunt och rostbrunt, har slutligen blandningen för ångblått af ånggult påtryckts med formar, ångbehandlats, tvättats och torkats, ha vi här en förening af handtryck, valstryck, perrotintryck och ångfärgstryck, hvarigenom slutligen ett mönster af svart, purpur, två olika röda, två bruna färger jemte grönt och gult på hvit botten erhålles. Ville man gifva mönstret en ännu större mångfald, kunde ganska väl äfven etsbetnings- och reservage-trycket anlitas. Man kan på ett och samma mönster använda nästan alla metoderna, och i deras väl beräknade samverkan röjer sig tryckarens skicklighet, hvilken efter mönstermålarens ledning åstadkommer ständigt nya och smakfulla färgspel.
Ylletrycket fordrar i följd af ullfibrernas egendomliga förhållande till färgämnena en alldeles egen behandling, hvilken i många hänseenden afviker från bomullstrycket. 1680 skall ett slags flanell, kalladt golgas, först blifvit tryckt i England. Det skedde medelst två blyplåtar med intryckta (genombrutna) mönster, som lades på hvarandra och mellan hvilka tyget inpressades; på dessa plåtar häldes de varma färglösningarna, då öfverskottet nedrann genom mellanrummen. Golgastrycket begagnas nu ej mera: Det egentliga yllet rycke*t, först utfördt 1810 i Sachsen, skedde länge, liksom trycket af si.den och halfylle, endast för hand; men på den senare tiden har man äfven inom denna gren af tygtrycket tillgodogjort sig de fördelar, maskinerna erbjuda, så att nu mera pressar, perrotiner och valstrycksmaskiner dervid kunna användas lika väl som vid bomullstrycket. Äfven ångtryck lämpar sig särdeles väl för dessa tyg; det utföres blott i lanternan, tunnan och kammaren, emedan tyget ej får upplindas i hvarf, som beröra hvarandra, utan måste ut-spändt utsättas för ångans inverkan. Ulltrådens stora frändskap till färgämnena utesluter kittelfärgstrycket, gör mineraliska grundbetor öfverflödiga och tillåter betans blandning med färgen, som derefter genom betningen häftar vid tyget. Ylletygens beredning, blekning och svafling fordra deremot den största uppmärksamhet; uraktlåtes denna och få några slags svafvelföreningar qvar-stanna, uppstå vid ångbadet fläckar, som kunna skämma bort hela färgen. Ett särskildt slags ylletryck är berilltrycket, som hufvudsakligen passar för tunna flaneller; det kallas äfven upphöjdt tryck. Dertill behöfva tygen hvarken kokas eller betas. Färgerna förtjockas med stärkelse eller senegalgummi och påtryckas med graverade, fyrkantiga tryckformar af messing under en varm press. Efter tryckningen och flanellernas torkning borttages ej för-tjockningsmedlet, hvarför mönstret på dem visar sig något upphöjdt. Berill-trycket, hvilket äfven kan utföras med valsar, användes nu mera endast på få ställen.
Tryck af halfylletyg af blandadt bomull och ylle är svårare, emedan färger och betor, som passa för den ena beståndsdelen, ej lämpa sig för den andra. Lika så ges det färger, som lätt fästa sig på ylle, men med svårighet på bomull. Ulltrådens större frändskap till färgämnena än bomullen har i allmänhet till följd, att de båda fiberslagen färgas ojemnt; denna olägenhet måste dock tryckarens konstfärdighet och skicklighet söka afhjelpa. Halfylletyg måste liksom bomullstyg grundbetas och dessförinnan vara fullkomligt väl blekta. Angbehandlingen är den samma som ylletygens, men sker alltid i kammaren.
Sidentrycket fordrar en föregående blekning af tygen, som derefter behandlas ungefär på samma sätt som kattunet; dock ger man ångfärgerna företrädet, emedan de med synnerlig glans fästa sig på siden. Sidentygen betas antingen ej, eller erhålla de betor af alun, tennsalt och tennklorid eller ock rödbetning. Färgerna böra vara så syrefria som möjligt; ångbadet varar vanligen blott 15-20 minuter och gifves oftast i lanternan. På senaste tiden har anilinfärgstryck på siden till den grad tagit öfverhand, att det ser ut, som det skulle komma att uttränga alla andra ämnen och förfaringssätt.
Ännu återstår att omnämna m andarintryck e t på siden och halfsiden af ylle och siden. Det har sitt namn af ett slags siden, som kallades man-darine och en tid var omtyckt till tryck af foularder (ostindiska näsdukar) och halfsidenvaror. Det nu mera föråldrade förfaringssättet, som ej lämpar sig för bomullstyg, grundar sig på salpetersyrans egenskap att färga alla djur-fiberämnen från vackert gula till orangefärgade; häraf begagnar man sig nu vid m andarintryck för att med användning af reservage framställa mönster på väfnaden. Naturligtvis begagnas syran alltid utspädd och rättar sig graden af utspädning alltid efter den verkan, som afses; dock är den största möjliga förtunning att förorda, emedan verkningen äfven kan stegras genom temperaturförhöjning.
Tygtryckets nationalekonomiska betydelse. Sedan i England tygtrycket blifvit befriadt från beskattning och ej längre var underkastadt styrelsens uppsigt, utvecklade det sig på det mest storartade sätt, så att tillverkningen sedan 1840 höjde sig från 16 till nära 25 millioner stycken. Den sistnämda höga siffran hade visserligen i följd af den amerikanska bomullskrisen och dess verkningar en tid gått ned, men steg snart åter och så mycket hastigare, som samma kris gaf anledning till öppnandet af en mängd nya källor för bomullens erhållande eller ett rikare flöde af redan befintliga.
Kattuntrycket tar ungefär en sjundedel af hela bomullsinförseln i anspråk. Storbritanniens utförsel af tryckta tyg utgör enligt Potter omkring tre fjerdedelar af hela tillverkningen, sålunda 18 millioner stycken årligen med ett ungefärligt värde af 120 millioner kronor. Häribiand är ett stort antal för tropikerna bestämda tyg, hos hvilka lätthet och billighet äro de i första rummet erforderliga egenskaperna.
Englands utförsel af denna vara är på följande sätt fördelad: Brasilien och östra kusten af Sydamerika 2 680 000 stycken, Ostindien l 570 000, Nordamerikas Förenta stater 1470 000, Turkiet, Joniska öarna, Grekland och Malta 1440000, Peru och Chile 1010000, Hamburg och norra Tyskland (till stfp del transito) 900000, Sardinien, Toscana och Triest 720000, briti-ska Vestindien 660 000, det öfriga Vestindien 690 000, Kina, Manila och Singapor 550 000, Afrikas kust och Goda hoppsudden 505 000, Portugal och Madeira 410 000, de britiska kolonierna i Nordamerika 470 000, S:t Thomas 450000, Holland 360000, Mauritius och Batavia 325000, Mejico 270000, Gibraltar och Spanien 280000, Neapel och Sicilien 230000, Egypten 84000, Frankrike 50 000, California 45 000, Nya Zeeland och Söderhafsöarna 36 000, Sverige och Norge 36000, Belgien 30000, Danmark 22000 och Ryssland (endast Odessa) 14 000 stycken. Tryckeriernas antal i Storbritannien och Irland utgör 250, deribland jättefabriker med arbetare i tusental.
Den franska tillverkningen af tryckta tyg beräknades före det senaste kriget till 5-6 millioner stycken årligen, en siffra, som genom förlusten af Elsass, den i denna gren mest betydande provinsen, nu mera väsentligt förändrats. Det franska arbetet, säger den britiska berättelsen, utmärker sig genom mönstrets elegans, färgernas smakfulla anordning och ett omsorgsfullt utförande samt är derför, hvad de finare tygen beträffar, en farlig medtäflare för de engelska.
Inom tyska tullföreningen äro Berlin och Schlesien för kattunerna, Sachsen for halfyllevarorna, Sachsen, Westphalen och Rheinprovinsen för tryckta ylletyg, de båda senare äfven för sidentrycket, tillverkningens hufvudorter. Tullföreningens tryckvaror utmärka sig genom smakfulla mönster och ett godt arbete.
I Österrike syselsätta tryckerierna och färgerierna mer än 100000 arbetare. Stora bomullstryckerier finnas i Wien, Prag, Pest och Reichenberg (i Böhmen), sidenfargerier endast i Wien. Färgning och tryckning af half-ylten (orleans m. fl.) utföras nästan öfver allt i de böhmiska väfverierna som en bihandtering. Endast i Wien och trakten deromkring finnas särskilda tryckerier för modvaror af ylle. I hvilket omfång fargningen och tryckningen drifvas i de österrikiska staterna, inses lätt af det förhållandet, att 1860 af utländska färgämnen infördes 192000 centner färgträ, 40000 centner kräpp, 2900 centner kochenilj och 12800 centner indigo; dessutom erhöllos inom Österrike sjelft omkring 7 000 centner kräpp. I Vorarlberg finnas bom-ullsväfverier, som tillika trycka sina varor. De böhmiska tryckvarorna äro berömda.
Förenta staternas tillverkning af tryckta tyg är betydlig, men förbrukningen också här i förhållande till folkmängden större än i något annat land. För öfrigt äro der äfven tillverkningskostnaderna, arbetslönerna, färg- och stenkolsprisen vida högre än i England. Införseltullen utgör 20 procent.
Schweiz med en införseltull af 2½ procent tillverkar väl ej någon större mängd, men deremot utmärkt väl utförda tygtryck. Holland med en införseltull af 5 procent tillverkar endast ordinär vara, lika så Belgien. I Ryssland är den inhemska tillverkningen af föga betydenhet. Spanien har helt och hållet förbjudit införseln af simpla tyg och belagt de finare med en tull af 50 procent; följden har blifvit, att ett väl organiseradt lurendrejar-system insmugglar betydande mängder i landet, såsom den ansenliga britiska utförseln till Gibraltar bevisar. Portugal har en 30 procents tull och tillverkar sjelft endast obetydligt. Det samma är förhållandet med Turkiet och Egypten, oaktadt för denna slöjdgrens höjande europeiska arbetare och maskiner blifvit dit införda.
Färgning af hår. I sammanhang med färgningen torde vi kunna med några få ord omnämna konsten att färga hår, hvilken i vår tid, då löshår och chinjonger spela en så vigtig rol i damernas toaletter, ej är alldeles obetydlig. För att färga hår svart har man flera olika metoder, som dock alla grunda sig derpå, att man öfverdrager håret med en mycket tunn hinna af svafvelbly eller svafvelsilfver. Till detta ändamål behandlas håret med en varm lösning af blyoxid i kali- eller natronlut, då svafvelhalten i håret utfäller svafvelbly. Sålunda färgadt hår har en vacker svart färg, men han ljusnar dock med tiden i följd deraf, att svafvelblyet upptager syre ur luften och öfvergår till svafvelsyrad blyoxid, som är hvit. Mera beständig och ganska vacker är den af svafvelsilfver åstadkomna färgen. Håret, som först renas från fett genom tvättning med eter, benzin o. d., neddoppas i en lösning af salpetersyrad silfveroxid i ammoniak eller af silfveroxid i ammoniak. En vacker kastanjebrun färg på hår erhålles, om håret neddoppas i en lösning af öfvermangansyradt kali. Skägg och mustascher kunna färgas svarta genom bestrykning med en lösning af salpetersyrad silfveroxid samt derpå med en lösning af pyrogallussyra; dock måste man noga undvika, att huden kommer i beröring med silfverlösningen, emedan äfven hon färgas svart af silfversalter.
Ei kommentteja:
Lähetä kommentti