Friedrich Georg Wieck, Otto Wilhelm Ålund: Uppfinningarnas bok.
Femte bandet. Det dagliga lifvets kemi. Färgning och tryckning.
L. J. Hiertas förlagsexpedition, Tukholma 1874.
Tryckt hos K. L. Beckman.Gulfärgning af ylle sker vanligtvis med vau i vaubad efter förutgången kokning med alun och vinsten. Med quercitron och pikrinsyra kan ylle äfven färgas; det sistnämda ämnet är i alla händelser det för sidenfärgning vigtigaste och meddelar silket en egendomligt fin, klart halmgul färg. Bad af renad pikrinsyra användes utan beta. Äfven vau ger silke en vacker, äkta gul färg, som genom en liten tillsats ur indigokypen stöter i grönt eller genom blandning med orleana blir guldgul. Orleana ger rödgula och orangefärgade skiftningar; hon kokas med potaska, och den med vatten utspädda lösningen begagnas som bad. Dessutom färgar man med gurkmeja, gulholts, quercitron, avignonkorn, kromsyrad blyoxid och kromsyrad zinkoxid. Rostgult framställes med jernoxidhydrat. Liknande färger erhållas på bomull med garfsyrehaltiga ämnen, såsom knopper, sumak, garfvarbark o. s. v. Till den så kallade nan-kingsfärgen tages babla eller de garfsyrehaltiga frukthylsorna af det östasiatiska trädet mimosa cineraria, som äfven växer vid Senegal. De förr omtyckta så kallade engelska skinnen af brunaktigt blekröd färg voro likaledes färgade med detta ämne.
Svartfärgning hör till de svåraste uppgifterna inom färgkonsten, emedan högst få ändamålsenliga svarta färgstofter finnas. Den svarta färg, som anbringas på garn eller tyg, är derför aldrig verkligt svart, utan blott en derintill så nära som möjligt gränsande färg. Denna senare framställes genom blandning af åtskilliga ogenomskinliga färger eller genom kemiska föreningar; ofta erfordras båda delarna. Det fins inom färgeriet en mängd olika sorter svart. På kläde är sedansvart den vackraste och finaste hittills bekanta färgen; klädet grundas härvid i indigokypen och föres derefter åtskilliga gånger i ett bad af sumak, blåholts och jernvitriol. Blåholts i stället för indigo ger oäkta svart. Andra svarta klädesfärger äro viennesvart (från Vienne i Frankrike), genèvesvart, tourssvart, seerosensvart och neu-svart. Till framställning af alla dessa olika skiftningar af den svarta färgen användes blåholts jemte jernvitriol, vinsten, sumak o. s. v. Äfven silke färgas med blåholts och jernbeta eller surt kromsyradt kali (blåholtssvart, kromsvart), med garfsyrehaltiga ämnen och jernbeta (den bästa, men också dyraste färgen) och med svarta Svafvelmetaller, vanligtvis svart svafvelqvicksilfver (metallsvart). Utan tvifvel skola dock alla dessa färgämnen utträngas af det först på senaste tiden i industrin inkomna anilinsvart. I likhet med silke färgas äfven bomull svart. Blåsvart erhålles med träsyrad jernbeta och blåholts, kolsvart medelst gallering (neddoppning i galläpledekokt och utfärgning i ett bad af jernbeta). På alldeles samma sätt förfares med lin och hampa. Då, som bekant, sysilke och tråd köpas efter vigt, förfalska bedrägliga fabrikanter de färgade sorterna ej sällan med blyföreningar, hvarigenom de äfven bli mycket giftiga. Man har funnit ända till 17 procent bly i svart sysilke. Sådana bedrägerier förtjena brännmärkas och strängt straffas.
Om gråfärgning gäller det samma som om svartfärgning; endast en nära stående, men ingen verkligt grå färg kan dervid framställas. De grå färgskiftningarna erhållas på samma sätt som de svarta, blott med den skilnaden, att godset färgas mindre djupt. Blågrått, stålgrått, murgrått, skiffergrått erhålla blå grundfärg; perlgrått framställes med sumak och jernvitriol, gulgrått (amerikagrått) med gulholts och derpå följande galläplebad o.s.v. På siden färgas grått med berberisrot, indigokomposition, kochenilj och alun, med garfsyra och jernoxid, med babla och jernbeta, på bomull och linne med samma ämne. Äfven här kommer anilingrått säkerligen att uttränga de öfriga färgblandningarna.
Brunfärgning sker antingen på kemisk väg med kemiskt brunt eller, genom sammansättning, med blandningsbrunt. Det förstnämda eller gallusbrunt framställes med garfämnen, såsom på ylle med ekbark, vide-, al- och valnötsbark samt gröna nötskal, på siden med galläple, babla och kateku; det senare användes äfven för bomull. Utfärgningen sker dels med, dels utan alun- och kopparvitriolsbetor. Mest omtyckta äro katekubrunt, bablabrunt, mordoré, brons, karmeliterbrunt o.s.v. Medelst öfvermangansyradt kali framställes bisterbrunt på bomull. Kastanjbrunt erhålles efter grundning med orleana och alunbeta genom bad af bresilja och blåholts. Wienhårbrunt, till färgning af löshår af silke, förtjenar här nämnas; färgen är fullkomligt den samma som föregående, endast med jernvitriol gjord dunklare.
Äfven grönfärgning göres mest med blandningar, hufvudsakligast af blått och gult. Sålunda framställes sachsiskt grönt på ylle i gulholtsbad med tillsats af sachsiskt blått efter föregången betning med alun och vinsten. Sådant grönt är dock oäkta och tål ej tvättning. På silke erhålles ett äkta, varaktigt grönt, om silket först färgas kaliblått och sedan utfärgas med gulholts. Kinagrönt användes i alunlösning. På bomull och linne anbringas en varaktig, grön färg genom utfärgning i kall kyp, betning, vädring och vaubad.
Den redogörelse för färgkonstens teknik, vi nu lemnat, torde vara tillräcklig att gifva personer utom facket en föreställning om yrket och dess förfaranden. Vi äro dock långt ifrån att tro oss ha deraf gifvit mer än en helt ytlig öfverblick och måste derjemte tillstå, att vi här alls icke tagit i betraktande tjärfärgernas stora område, som snart torde komma att inkräkta på alla de öfriga. Det är dock på goda skäl vi ej inlåtit oss på en beskrifning af deras praktiska användning; ty de nya färgerna kunna ej bringas under samma allmänna synpunkter som de förut brukliga, för hvilka färgkonsten uppstält ett af vetenskapen erkändt skema. Tjärfärgerna äro visserligen mestadels substantiva färger, d.v.s. sådana, som omedelbart förena sig med tågan, men de det oaktadt ofta mycket invecklade behandlingarna af färggodset dock till sitt verkningssätt ännu mycket ofullkomligt kända. Vi skulle för hvart och ett af de talrika fallen nödgats angifva ett särskildt förfaringssätt och äfventyrat, att vår framställning derigenom fått egenskapen af en receptbok. Det återstår oss nu blott att yttra några ord om färgkonstens teori eller det sätt, hvarpå färgämnena förbindas med tråden. Många forskare äro nämligen af den åsigten, att dermed blott en aflagring på tråden, ett omhöljande af den samma, alltså blott en mekanisk förening eger rum, medan andra åter antaga en kemisk förening eller trådens genomträngande med färgämnen i följd af kemisk frändskap. Sannolikt ega båda delarna rum allt efter trådens och färgämnets beskaffenhet. Meningsstriderna härom äro ännu ej på långt när utkämpade; under tiden torde man göra bäst att hålla sig till följande af Bolley genom försök erhållna slutledningar. 1) Med hänseende till det ställe på tråden, der färgämnet af lagrar sig: färgämnets genom-trängning af tråden är ingalunda allmän, den ytliga aflagringen deraf ej blott undantagsfall; en blott ytlig färgaflagring åstadkommer ej trådens färgning; silke och ylle synas alltid, då de ej äro färgade med ett i lösningen blott mekaniskt fördeladt färgämne, till hela sin massa genomträngda af färgen; silke och ylle, i synnerhet det förra, färgas ej blott i det inre af tråden; ofta eger färgning medelst cellväggens genomträngande antingen alls icke rum eller ock blott i helt obetydlig grad; den allra största delen af färgämnets massa ligger på trådens yta. 2) Med hänseende till den kraft, som sammanhåller tråden och färgämnet: bomullens frändskap till syror är alltid mindre än ullens och silkets; färgningen är ingen följd af kemisk attraktion; betorna tjena till att framställa olösliga färger (lackfärger); deras kemiska förening med färgämnena försiggår utan trådens inverkan; substantiva färger blifva olösliga utan betning; trådämnet förhåller sig till betor och färgämnen alldeles som fint fördelade mineraliska ämnen, t. ex. kol, till upplösta organiska ämnen, när de blandas tillsammans.
Ei kommentteja:
Lähetä kommentti