Ann. des Sc. Nat. Nouv. Sér. T. VII. Fevr. 1837. pp. 110-119: Histoire de l'Indigo, depuis l'origine des temps historiques jusqu' à l'année 1833. Par M. Aug. de S:t Hilaire.
Års-Berättelse om Botaniska Arbeten och upptäckter för år 1837.
Till Kong. Vetenskaps-Akademien afgifven den 31 Mars 1838.
Af Joh. Em. Wikström.
Stockholm, 1839.
Tryck hos P. A. Norstedt & Söner,
Kongl. Boktryckare.
Aug. de S:t Hilaire har framställt historien om Indigo-Växten (Indigofera tinctoria) och dess färgämne ifrån de äldsta tider till år 1833 *). Dioscorides och Plinius kände redan detta färg-ämne. Det kom ifrån Ost-Indien med namn af inde, endice, pierre indique, Anil eller Indigo. Enligt Dioscorides och Pliius så ansågo Européerna länge Indigo-Färgen såsom en sten, men i 13:de Seklet fann redan Venetianaren Marco Polo, att den var ett växt-ämne. Portugisarne anmärkte vid sina första besök i Ost-Indien, att Indigo-Växten derstädes var allmän. Då lärde Européerna att känna des odlings-sätt och beredningen af färg-ämnet. Emedlertid förblef Indigo's ursprung länge i allmänhet föga kändt i Europa. Mathiolus, som utgaf sitt botaniska Verk år 1544, lnde ännu ej detsamma, och i Tyskland ansågs Indigo till och med på sina ställen år 1705 att höra till Mineral-Riket. En Holländsk Handlande Jean van Twist är den förste, hvilken i en sednare tid gaf bestämda underrättelser om Indigo's ursprung och beredning. Efter honom förja talrika upplysningar om densamma ifrån månfaldiga Författare. Rheede gaf den första känbara figur af Indigo-Växten eller Indigofera tinctoria Linn., som är den allmännast utspridda art, hvilken gifver Indigo. Marchant lemnade ytterligare underrättelser om denna Växt, och Rumphius gaf en figur, hvilken af Linné hänfördes till Indigofera tinctoria, men som enligt S:t Hilaire lika väl synes föreställa en varieté af Indigofera Anil, Rumphius meddelade derjemnte intressanta upplysningar om arterna af Indigofera om odlings-sätten, som begagnas i Agra och i China.
Man har tvistat om denna Indigo-Växt blifvit öfverförd ifrån Ost-Indien till America, eller om den var ursprunglig i sidstnämnde Land. S.t Hilaire anser såsom säkert, att Spaniorerna tidigt öfverförde en eller flera arter af Indigofera eller varieteter af Indigofera tinctoria, men Indigofera Anil L., hvilken äfven gifver Indigo-färg, växte förut vild i America. Frans. Columbus omtalar Indigo i Historien om sin Faders lefnad, och Hernandez anförer en Indigofera ibland Mexicos färg-Växter. En annan art af Indigofera, som innehåller färg-ämne, växer ock i Brasilien, men som HIlaire endast funnit den i grannskapet af nuvarande eller fordna bonings-stälen, så kan han ej afgöra, om den är ursprungligen vild.
Européerna införde snart Indigo-arternas odling flerstädes i America, såsom i Guatimala och i Mexico. På Antillerna införder Indigofera tinctoria först på S:t Domingo och omkring år 1747 började man odla den i Carolina i Norra AMerica. Indigofera- Växtens odling har sedermera utbredt sig till Madagascar, till Ægypten och flerstädes i Africa, samt äfven till Malta. - Emot slutet af förra Århundradet tillverkades ansenliga qvantiter af Indigo i Provincen Rio de Janeiro i Brasilien. Colonisterna i flera delar af Brasilien bereda numera Indigo blott för eget behov. Dutertre lemnade år 1667 uppgifter om Indigo's tillverknings-sätt på Antillerna, och äfven Labat meddelade ganska upplysande anmärkningar derom. Emedlertid orsakade ett nedsatt pris på Indigo, att tillverkarne af Vau (Isatis tinctoria L.) i Italien, i Tyskland, I Frankrike o. s. v. högt klagade öfver sin Färg-bandterings-förfall, hvarföre Regeringarna i flera af dessa Länder förbjödo införsel af Indigo.
I Nürnberg affordrade man till och med Färgarne en ed, att de ej begagbnade Indigo, och det synes, som om man derstädes ännu år 1799, aflade denna ed, ehuru den trolige ofta blef öfverträdd. Franska Regeringen förbld år 1598 briket af Indigo, och först år 1737 erhöllo Färgarne derstädes fullkomlig frihet att begagna Indigo eller Vau, och småningom har den förra utträngt den sednare. Man har försökt att plantera Indigo i Toscana oc i Södra Frankrike, men denna odling är numera öfvergifven. Förf. beskrifver derefter sättet att utdraga färg-ämnet, hvilket jag i en föregående Års-Berättelse har omnämnt. Det första mera speciella franska arbete om Indigo-beredninen är det af Elie Monnerau: "Le parfait Indigotier" af år 1736, af hvilket arbete flera upplagor utkommit. Ett sakrikt verk framställdes af de Beauvois Razeau: l'Art de l'Indigotier," infördt år 1770 uti "Recueil des Arts et Métiers," som utgafs af Franska Wetenskaps Acad:n och omtrycktes år 1778. Snart derefter öfverlemnade ett Sällskap af 1200 francs såsom belöning för den, som författade den bästa Afhandling i Färgnings-konsten. Vet:s Acad:n uttsatte såsom pris-ämne analysien af Indigo och tjenligaste sttet att odla Växten samt att förmånligast bereda och använda dess färg. 3:ne afhandlingar inkommo och blefvo 1780 tryckta uti "le Recueil des Mémoires des Savans étrangers." Den af Quatremer-Dijonval innehöll ensam uppgifter om Indigo-Växternas odling och utdragnings-sättet af färg-ämnet. Ett ännu mera förtjenstfullt arbete af Charpentier de Cossigny utkom på Ön Maurutius år 1779 under titel af "Essai sur la fabrique de l'Indigo." Denne Författare hade bemödat sig att stödja sina uppgifter på chemiska grundsatser, och han införde flerfaldiga väsentliga förbättringar i berednings-sättet. Af detta arbete urkom år 1789 en engelsk öfversttning i Calcutta.
Uti 2:ne andra arbeten har Cossigny äfven meddelat nyare underrättelser om Indigo-beredningen på Coromandel och i Bengalen: "Voyage à Calcutta" af år VII och "Moyens d'Amélioration &c,m" Sedermera har Plagne i Pondichery i Ost-Indien på uppmaning af Marin-Ministern år 1823 lemnat en Afhandling om Indigo-beredninge, hvilken är tryckt i "Annales maritimes de l'Année 1825." Han föredrager Indigo-beredning af den torkade Växten framför den färska, och han beskrifver de nyare berednings-sätten. Plagne anmodades att införa Indigo-odlingen i franska Colonien i Sénégal och han gaf föreskrifter dertill i en afhandling införd i "Annales maritimes de l'anné 1826." Inseendet öfver Indigo-odlingen och beredningen af färg-ämned i Sénégal anförtroddes derefter till Perrottet, som beskrifvit resultaten af sina försök i en afhandling "Mémoire relatif à la culture des Indigofères tinctoriaux et à la fabrication de l'Indigo." Han antager flera af de på Coromandel brukliga methoder, men föredrager den färska örten till beredning af Indigo. Denna afhandling anses af S:t Hilaire att vara den mes lärorika, som man eger på franska språket.
Indigo-Växterna upptaga Jordens närande bestånds-delar mycket hastigare än mänden af andra Växter.
Förf. omnämner, att den i Brasilien väande art af Solanum, hvilken Dunal anser att vara S. nudum Humb. Bonpl. & Kunth., hyser ett mörkare och vackrare blått färg-äne än det hos de egentlika Indigo-Växterna. Denna art af Solanum fines uti yngre något fuktiga skogar i flera Provincer, mend den odlas ej. S:t Hilaire har förut kallat den Sol. indigoferum och med detta bnamn är den anförd af Mérat och Lens uti Dictionnaire de Matière médicale. Vol. VI. . 416. Mera utförliga underrättelser om densamma blifva införda i S:t Hilaire's Voyage dans le Province de Goyaz.
Ei kommentteja :
Lähetä kommentti