Hafvet's Färger.

Nya trollsländan 1, 3.1.1885

Det klara, rena hafsvattnet är ickefärglöst. Det afspeglar icke blott himmelen och molnen, utan eger en egendomlig blåaktig färgbrytning, hvilken blir synlig, när ljuset faller genom ett tillräckligt tjockt vattenlager. Detta kan man redan varseblifva genom ett försök i smått. Ett två tum vidt och två alnar långt glasrör öfverdrages ända till en half tum från den nedra slutna ändan med en svart fernissa, sa att ljuset blott kan intränga på detta ställe. Lägger man nu några hvita porslinsbitar i detta med rent hafsvatten fyllda rör och ställer det lodrätt på en hvit tallrik, sa framträder vätskans blåaktiga färg ganska tydligt, om man ser genom den öfra ändan.

Ett dylikt försök i stort har naturen föranstaltat i den neapolitanska viken. På ön Capri fins nemligen en grotta, som enkom tyckes vara skapad att uppenbara hafvets blå färg i hela dess prakt. Då ingången till densamma är så låg, att en båt af vanlig storlek ej kan löpa in, blef den först år 1826 under simning tillfälligtvis upptäckt af två preussiske artister Kopisch och Frisi. Landningsplatsen är ett gent emot ingången liggande, tätt öfver vattenytan befintligt klipputsprång, der några personer kunna få plats. Sjelfva grottan, hvilken blifvit världsberömd under namnet azurgrottan, utvidgar sig till ansenlig storlek: 125 fot i längd och 145 fot i bredd. I närheten af den trånga och låga ingången, som äfven betydligt utvidgar sig under hafvets yta. är vattnet, hvilket liksom öfverallt i den neapolitanska viken utmärker sig genom sin kristallrena klarhet, 67 fot djupt, i midten af grottan 62 och vid landningsplatsen 58 fot. Allt infallande ljus måste, alltså intränga snedt genom ett betydligt vattenlager, innan det kan fördela sig i grottan, och erhåller på detta sätt en så djupblå färg, att hålans mörka väggar och den i vattnet doppade handen glänsa, i den herrligaste ultramarin.

Alla djupa och klara haf visa, en mer eller mindre mörkblå färg, icke blott inom den varma och tempererade zonen, utan äfven på andra sidan om polcirkeln. Naturforskare skildra det grönländska hafvets vackra blå färg, och vid de stora isfält, som under 77° s. br. mötte polarfaranden James Ross, hade det kristallklara hafvet en lika djupblå färg som Medelhafvet.

Oceanens sköna blå färg förlorar sig vid aftagande djup i närheten af kusterna, dels emedan vattnet ej är så fullkomligt rent, dels emedan mera hvitt och gult ljus återkastas af bottnen. Den föga djupa Nordsjöns vatten bar derför ett grönaktigt utseende.

Uti Loangoviken är hafvet alltid färgad!, blodrödt ocb man har upptäckt, att detta härrör från den dunkelröda bottnen, hvars återspeglade ljus vid ringa djup undantränger vattnets naturliga färg.

I närheten af Callao har Stilla oceanen en olivgrön färg. Vattnet är blandadt med ett grönaktigt, ämne, som man äfven finner på hafsbottnen vid större djup. Vid Guineakusten tyckas skeppen stundom segla genom mjölk, hvilket förorsakas af en oerhörd mängd små hvita djur, hvilka simma på ytan och undantränga vattnets naturliga färg.

Röda hafvets egendomliga färg, hvars orsak upptäcktes af en tysk professor år 1825, härrör af en mycket liten (mikroskopisk) sjöväxt, som under vissa tider simmar på hafvets yta.

Der hafvet är fullkomligt klart och genomskinligt, tillåter det ögat att på betydligt djup igenkänna föremål. Vid Mindora i Indiska oceanen kan man på 25 famnars djup se de fläckiga korallerna.

Hafsvattnets klarhet vid Antillerna förvånade redan Columbus. Den båt, hvari man far, sväfvar öfver en kristallklar vätska och tyckes hänga i luften, så att en ovan lätt gripes af svindel. På bottnens rena sand ser man under sig tusentals maskar, sjöborfar, sjöstjernor, snäckor och många olika fiskar med så sköna färger, att man knappt skulle kunna tänka sig sådana på Europas djur. Brinnande rödt, det renaste blå, grönt och gult omvexla. Man sväfvar öfver lunder af sjöväxter, hvilka genom sitt färgspel ögat och vaggas mildt af vågorna fram och åter. Det händer då, att resande. bedragna af vattnets underbara genomskinlighet, utsträcka banden efter en medusa, som tyckes simma några tum under vattenytan. Men då skrattar roddaren, fattar en lång stång med ett vidfästadt nät och sänker det till de resandes förvåning djupt ned i vattnet, tills det når föremålet, hvilket de nyss tänkt gripa med handen.