Kongliga Vetenskaps-Academiens Handlingar 1804
Elof Wäsström.
Under åtskilliga små försök med ljusets brytningar genom nämde medel, har den förmodan uppstätt, om icke medelst större och nogare rön vid Solens och Månens närmaste conjunctioner; Läran om detta element och dess förundransvärda rörelse i någon män kunde vinna säkrare utvickling. Det är allmänt kunnigt, huru de Naturkunnigas meningar rörande Ljuset äro delade till tvänne Systemer. 1:0 Emanationen, eller at Ljuset rent af är ett lysande fluidum ifrån Solen, 2:0 At det uppkommer ifrån samma sjelf-lysande kropp genom en så kallad besynnerlig darrning i de ætheriska particlar, som skola finnas emellan, så väl som omgifva alla solida kroppar och vara i deras ytor. Troligt är at naturens Herre meddelat hvarje kropp sin egen tillhöriga och honom naturliga ljus materia, hvars rörelse och upplysning ensamt beror af den angenäma Solens ljus; men huru dermed förevetter är annu obekant, hvarföre man, för at medelst säkra rön vinna påliteligare kännedom härom, kan anse Solförmörkelser såsom de beqvämligaste tillfällen härtill. Solljuset, som då ömgifver och går öfver Månens Discus, skall då naturligen tända dennes egna ljuspartiklar, så vida sådane finnas, samt öfverföra till jorden ett inmängdt och förblandadt ljus. Centrala, eller ringformiga förmörkelser böra gifva säkraste utslaget, som genom nämda convexa glas och då utfallande färgor kan upphämtas och århällas. Brytas desse sistnämde få, at, synnerligen de högre färgorne, Purpur-rödt, Brandgult skifta till hvit färg ifrån sitt vanliga och naturliga utseende, eller visa några andra ringlar, blifver fölgden och tillämpningen ganska naturlig, att hvarje kropp eller Planet har sin egen naturliga ljusmateria.
Anledning till detta Phoenomen, och huru det bör vid oftanämda tillfälle kunna utrönas, gifva större Sol-förmörkelser äfven för blotta ögat. Ljuset, som visar sig besynnerligen för och efter en total förmörkelse, förekommer blåde blekt och silfverhvitt, hvilket icke ensamt torde få tillskrifvas en mindre massa af ljusstrålar, utan snarare det tseende och den blandning Ljusstrålarna århålla i sin vibration öfver och jemte månens kropp. En besynnerlig omständigjet förmärkes äfven vid större förmörkelser, neml. at jordens upplysning då synes vida öfvergå proportionen af det bortskymda Solljuset, och at ett litet moln oftast förtager mera ljus, än hela tvådelarne af Månens mörka kropp. Det är nogsamt bekant, huru den så kallade halfkuggan (Penumbra) bör anses, men nämda upplysning kring jorden tyckes ändå vara för stor, hvaraf trolig anledning uppstår, at jorden vid berörde märkvärdiga tidepunkt njuter bägge kropparnas ljus till godo, som genom uppgifna försöket i sitt hela förhållande törde kunna utvicklas.
Kommer nu härtill, at sjelfva Solstrålarna till deras inre beskaffenhet och egenskaper genom tjenliga medel kunna skiljas och granskas, samt, hvad jag förmärkt genom egna försök, at en behagelig brytning och färändring i färgorna straxt visar sig, då på något afständ en qvist, en gen af ett träd inträffar emellan Solen och glasen, anser jag aldeles som möijligt och naturligt, at en märkeligare brytning och förändring af Månens mellankommande skall uppstå, hvarigenom Läran om Ljuset kan ärhålla någon vinning.
Den 24 instundande Junii infaller en Solförmörkelse, dervid likväl tvänne omständigheter förekomma, hvarföre utslaget af oftanämda rön icke till fullo torde kunna vinnas. 1:0 blifver förmörkelsen icke nog stor eller ringformig, Solljuset således för starkt, at Månens ljus i bturne färgor skall kunna förmärkas, hvarföre ett lämpeligare tillfälle i kommande år måste afvagtas. 2:0 Infaller förmörkelsen närmare aftonen, få strålarna hafva längre anfart genom hordens upplysta Atmosphér. Icke desto mindre torde någon liknelse ärhållas till hvad som här uppgifves och sökes, och åtminstone någon ljusets och färgornes förändring, i anledning af hvad om mellankommande kroppar blifvit anfört, förekomma, hvilken icke kan blifva obehagelig och onyttig, at observera. Den invändning at Månens ljus verkar altid en lika brytning, fastän med mattare färgor, jemväk i Månbogen, förfaller vid ärindran, at en olika verkan måste ett spridt och reflecteradt ljus, torde hända på jordens egen upplysta electriska materia tillägnas, och en annan verkan ljusets vibration i ett direct anfall, som den vid förmörkelsel hafver.
Skulle detta Phoenomen finnas värdigt K:gl. Academiens uppmärksamhet, i händelse det icke redan är eftersökt och funnit, kan ett enkelt instrument i så god tid för nämde dag blifva förfärdigadt, at det dessförinnan blifver underkastad behörig pröfning. Det skall i sin sammanfättning visa alla 7 hufvudfärgorne, på sina motsvarande bottnär, hvarigenom den förekommande brytningen och förändringen torde stå at ärholla. I hvad mån prisma är härtill lämpeligt vet jag intet, icke heller om concava glas kunna hafva någon verkan. Jag har i flere år genom 2:ne convexa glas gjort hvarjehanda för en Landtman nyttige observationer: af färgornas förändring funnit anledning till både torka och regn, och dymedelft vartt en någorlunda lyckelig Åkerman. Då långsam torka förestår, visa dessa vid Solens nedgång en skönget, som icke med något står at förlikna. Aldeles som smält guld gifver purpurranden gnislor ifrån sig. Äfven nyss före ett haftigt infallande regn blifva färjorna ovanligt starka, hvilket har samma grund, som den då förutgående qvalm och större hetta, men aftyna deremot och blifva dunklare, då långsammare väta förestår. En besynnerligh förening synes vara emellan ljuset och jordens frugtbärande egenskaper. Ju renare det förstnämnde förmärkes i sina färgor, ju starkare, sträfvare och angenämare befinnes åkerjorden för både känsla lukt och smak, hvarmed dennes fruktbara art bäst kan pröfvas.
På desse enkla observationer har jag vågat uppgifva bruket af de convexe glasen, såsom tjenlige vid instundande märkvärdiga tillfälle. Deras sammansättning till ärhållande af alla hufvudfärgordne (den gröna fås likväl fällan) skall i behörig afritning Kongl. Academien underställas, så vida jag derom med befallning blifver gynnad. Den blifver icke mycket konstig, icke heller kostsam. en ännu enklare, eller med tvänne glas, har jag äfven varit betänkt uppå. Denne kan, lika som den jag förut äger, tjena til en portatif Barometer, vid flere tillfällen nyttig. Önskeligt, at någon Resande till Rikets norra eller södra orter, ville till nämde tillfälle med en sådan förste sig, hvarigenom flere observationer kunde samlas och säkrare utslag vinnas, hälst ett litet moln lätteligen kan betäcka Hufvudstadens Horisont, och således hindra ändamålet. Naturkunninghetens vinning är den jag söker och önskar.
---
Då Kongl. Academien med ynnest behagat upptaga mitt ingifna enfaldiga förslag, at af färgornas brytning genom beskrefne medel utröna Ljusets rörelse under Solförmörkelser, har jag äran i djupesta öfmjukhet följande om sielfva Phoenomeneet och dess observation den 24 nästledne Junii tillägga.
På vanligt afständ emellan glasen och bildpuncten, ungefärligen sju qvarter, förmärktes inga tekn af någon färgornas matthet. Tvärtom visade desse jemväl under största förmörkelsen sin vid klart Solsken jemna glants och fägring. På samma afstånd syntes icke heller npgot tekn i bildfolen af förmörkelsen. Men den ovanliga darrning och rörelse färgorna visade, kunde icke undfalla min uppmärksamhet.
Då jag af förutgjorde observationer hade mig kunnigt, at en längre bort mellanstående kropp emellan Solen och mina glas icke utmärker bilden utan på längre afstånd, uppsöktes och fans bilden af förmörkelsen på qvadruplicerad distance. Hogående afritning visar Phoenomenets förhållande samt utslaget af observationen så mycket min syn och hand kunnat åstadkomma.
Tab. VI. Lit.
A. Bildsolen så stor den årjölls på sistnämde afständ, i oförändrad färgornas beskaffanhet aftagen.
B. Färgornas och Bildsolens utseende någon stund efter förmörkelsens början.
C. Dess utseende och brytning på vertical plan under största förmörkelsen.
D. En perspectiv prisma tagen under största förmörkelsen på horizontal plan, i stället för därpå aflång, i afritningen tillhopa dragen.
Under nämde förmörkelses fortgång och förändringar förmärktes tydeligen färgornas flere brytningar, som jag i afritningen och bilderne icke varit i ständ at utmärka. I synnerhet led den blå eller violetta färgen och visade ymsom både mattare och starkare ränder, som stundom löpte an till nog märkbara gördlar. Men så som besynnerligt anföres den utmärkta rörelse i bildsolen, som omkring den märka delen drog från ömse sidor hufvudfärgorna purpur rödt och brandgult så starkt tillhopa, et stundom den blå färgen intog hela focus på ömse sidor, stundom lämnades en liten ringa rand, smalast och omärkligast där förmörkelsens bild vidtog.
At vinna någodt säkert utslag i hufvudsaken eller at af färgornas brutning skilja på Ljuset, sant jag för öfrigt nogsamt, at så väl förmörkelsen var för liten, som at mine till ändamålets vinnande nyttjade medel voro för små och otillräckelige. Med ett bättre Instrument bör samma Phoenomen framdeles vid förekommande tillfällen mötas och utrönas.
Ei kommentteja :
Lähetä kommentti