Om smink.

Åbo Tidning, 28, 9.4.1803

(Öfversättning.)

Seden att sminka sig är rätt så gammal, om icke äldre, än den att pudra håret. -labs(?) döttar brukte redan smink, tillredt af antimon. Uti 2 Konungabokens 9:30, nämnes att prinsessan Isebel med sminkadt ansigte wisade sig i fenstretför Kön. Jehu, och blef på hans bekallning utstörtad. De osterländska skönheterna sminkade i synnerhet sina ögon. Stora swarra ögon hafwa af ålder hos dem ansets för skönhet. Deras damer färgade således(?) ögonlocken med smink ad antimon och galläppel, på det ögonens widd skulle synas --------- hos de gamla woeo och andra medel kända för egenskapen att förböja ansigtet skonhet, såsom krita, bönmjöl, honing, saffran, ja till och med - nyttiades dertill krokodilens excrementer. Hos Grekerna war smik redan i det heroiska tidehwarkniet(?) i bruk. L-ropa bortstal en sminkdasa(?) ifrån Juno. Theophrast talar om rot, hwarat rödt smink tillreddes. Af Grekernas fruntimmer lärde de Romerska sminkkonsten. Ibland ruinerna af Herculanum har man funnit sminkdosor af krystall, som woro ganska --ka dem, som nu brukas, och ännu fyllda med rödt smink, somfullkomligen bibehållit sig. Ovidius gaf föreskrifter till en sort smink, och Martial legabbade(?) hwitlimmade ansigten. Några Romerna damer uppfyllde ansigtet med bröd, blött uti åsnemjölk. Desn sköna Poppea nyttja err fett oljaktigt smink, hwilket såsom en mask någon tid hölls på huden, och sedermera aflokades med mjölk. Deraf bief huden len och fin, och fick en hög grad af hwithet. Poppea, som sjelf uppfinnit denna larf(?), hade för sitt behof, alltid, äfwen under sin landsflykt, en hjord af åsninnor(?) i sitt följe. I Cesars tid, sminkade Britterna sig med himmelsblå färg. Ifrån Italien infördes sminkmodet till Frankrike af Catharina af Medicis. Der ifrån spriddes det sort, besynnerligen under Ludwig XIV regering, till andra Europeiska hof. Uti Wien syntes först sminkade Tyska damer. Redan för Tzar Petter I tid förstodo Ryska fruntimren at såtta rödt på sig, knipa ögonbrynen, måla dem eller genom konst tillskapa sådana. Europeiska damer på Amerikanska darna uppfriska fin af solstrålarna förbrända by med första barken af ett slags träd, som Engelsmännere kalla Cusbeco Cherry tree. Härmed gnida de ansiktet, som beraf småller och swartnar, till dess den af ba-ksaften sönderfrätta huden efter 5 eller 6 dagar i stycken affjellas.(?) Man måste derpå ännu 14 dagar hålla sig inom rummet, och får sedermera en alldeles ny hwit och ganska fin hy. Franska parfumörer hafwa nyttjat denna bark för tillredning af en sort pomada. I China åtgå årtigen 10 millioner Riksdaler till blyhwitt och cinnober blott för de jungfrur, som tjena wid Kejserliga hofwet.

De utwägar, så wäl råa, som civiliserade folkslag widtagit att genom sminkande föröka(?) sitt behag åro få mångsaldigam att deras beskrifning kunde blifwa ämne för en widlyftig bok. Denna konstens ålder och allmänna utöfning skulle tyckas lända till dess fösrwar, om icke många andra påtagliga missbruk och galenskaper(?), som på intet sätt kunna rättfårbigasm hade samma skål för sig. Deremot, om man efterfinnar, hwilka qwinnor hos upplyfta, bildade och för fedlighet kände folkslag sminkat sig, så skall man öfwerallt finna, att det just ei warit de fedigaste(?). De damer, som åro öfwertygade, att de endast genom fin sjåls wårde förädlas, att de äre mest intagande uti okonsilad prydnad, att de i den enfaldigaste klädnad hafwa den högsta glans, kunna ej annat än fåras, då de nödgas lyda etikettens defwotiska(?) befallning och förderfwa(?) sig med en elåndig fernissa. Kan någon berrafta det, utan att röras af innerligt medlidande? Men hwad båtar det att tala om dårskapen af smink? Dess sammansättning tode äfwen hos oss wara mer interessant att känna.

Det åldsta sminket bestod af swart antimonpräparat, hwarmed ögon och ögonbrun färgades. Detta uttrångdes(?) sedermera af det hwita och röda. Till hwitt bruktes en sort krita ifrän Archipelagen. Det röda tillreddes först af den röd rot; med tiden nyttjades dertill en blandning, hwars hufwudbeståndsdel war det skum, som skiljer sig ifrån upphertad purpursaft. Fär det närwarande äro dess förnämsta beständsdelar Karmin, som fås af coccionell, och err set talkstensart, som fås af synnerlig godhet uti Benetianska(?) landet. Denna pulweriseras fin, och blandas sederms---(?) ---- ---- röda. I stället för karmin, nyttjas merendels safflor, som wårer wild uti Ostindien och China; och planteras äfwen i Tyskland. Deraf fås det så kallade rouge vegetal eller rouge d'Espagne. Safflorn innehåller både gult och rödt färgämne. Då man will hafwa det röda, måste det gula flrst wäl utlakas. Till den åndan läggas safflorblommorna i en påse, sour uti watten kramas, och trampas till dess ingen gul färg mera utkommer. Derpå blandas de med pottaska eller soda omknådas(?), blötas med ymnigt watten och utkramas, då en mörkbrun soppa erhålles. Ifrån denna soppa afskiljas färgpartiklarna genom någon syra. Citronsaft ger den skönaste röda färg. Den fällda färgen twättas, blandas med talkpulfret, och knådas med watten eller citronsaft till en deg, som sedan förwaras uti sminkdosan. Mönja, som erhålles af bly och cinnober eller vermillon, som fås af qwicksildwer och swafwel, åro trill priset billigare, men mycket farligare beståndsdelar uti rödt smink. - Hwitt smink tillreddes fordom af brända och pulweriserade perlor, under namn af blanc des perles: men för fin dyrhets skuld nyttjas i dess ställe andra ämnen, såsem(?) blyhwitt, corne de ris, mastiz, gummi m. m. Då vismut upplöses i stedwatten(?) och utblandas med watten, så faller han ned i form(?) af ett gläsande hwitt pulfwer, som fått namn af Spanskt hwitt eller blanc d'Espagne, och är det farligaste gift för helsa och skönhet.

Man har i senare tider genom många påfund wekat(?) försina och rifta konsten att tillreda hwitt och rödt smink. Man har bemödadt sig, att genom handtering(?) med watten, ättika, rötter och andra wärtämnen befria sminket ifrån Läkarenas vättmötiga förebråelser, att huden deraf förderfwas, blir ful och skrynklig, samt att helsa. utdättes för färskråckeliga följder. Härmed har dock ej annat utvättats, än att parfumörer under nya namn och i förändrad skapnad beständigt framtett samma ämnen, med den enda stinnad(?), att deras stadliga werkan stundom kunnat wara minskad, och stundom ökad, men alldrig undernröjd(?), och att de än fortare och än längsammare, än på ett än på annat sätt, utöfwat fin förödelse.