Lasursten

Åbo Tidning, 50, 26.6.1802

Lapis lazulia koskevat sivut artikkelista Om Juweler

Lasursten här till Zeolitslågtet, som innehåller öfwer hälften kiseljord, en myckenhet lerjord, något kalk och metalliska delar i synnerhet af järn. Till fin inre wåknad är det dels trådigt, dels grynigt, dels bladigt till färgen wanligen hwitt, sällan(?) gulaktigt, rödt, grönt eller blått, ofta metalliskt glåmsande. Hårdheten och genomskinligheten äro mychet skiljaktiga. På Island, Ferrööarna och i Swerge har man funnit wackra Zeoliter. Wid Reichenbach i Baden finnas fröna eller blägröna i gedugen koppar.

Lasursten har en hög himmelsblå färg, innehåller järn och stundom(?) något silfwer. Ofta är den insprångd med guldgula slåckar(?), som anses för kelaktigheter, eheru stenen, efeter sltpning(?), deraf får ett wackert utseende. Den hämtas isrån O--en-en, ifrån Persien, China och Buchariet, som fåges wara dess egenteliga hemort. För någpn tid sedon har den ock funnits i Siberiska granatgångar. Man har o-kra Lasurstenar, som bestå af kalk jord, färgad af kopparoxid. Dessa förlora snart sin färg i eld, taga ingen politur, gifwa ej eld mot srål, och äro mycjet allmännare än de äkta. Af dem fås en mindre waraktig blåfärg, bergblått. Den äkta lasursten, som ej förlorar sin färg i måttelig eld, war förmodeligen redan af de gamla känd, under namn Saffir, ty deras beskrifning på Saffiren inträssar ej på den ädla sten, som nu förtiden kallas, utan mycket närmare på lasursten. Den beskrefs wara af himmelsblå färg, som något spelar i violett, och är stundom(?) mörkare ändo tilla swartblå, hwaremot Saffirens blå färg ofta är helt blek, faller sållan(?) och ganska litet i wiolett. Den före såges(?) hafwa Saffiren är genomstinlig, finnas i flora stycken, ehuru svarsamt, medan Saffiren endast förekommer i sinå kristaller.

Förnämligast thenar lasunsten till beredning af ultramarin, den skönaste och dyraste af alla blå målarefärger. Dertill slås stenar sönder i smo stycken, som uppldgas uti en järndigel, och fläackas i winättika; hwaraf de bliswa möra och låta lätt rifwa sig till fine pulfwer. Derpå tagas war och kolofonium, af hwardera hälften emor pulfrets wigt, som smältas uti en sten kruka. Hårtill inblandas småntugom(?) under beständigt omrörande, det blåa pufret, och sedan det blifwit wäl sammansmält, utsiu(?)es det i kallt watten, och lemnas att stå några dagar. Sedan fyllas twånne kärl med warmt watten. Uti det ena knådas förenämnde blandning till dess den bästa färgen är skilld ifrån waret. Det öfriga slås i det andra kärlet, och knådas på lika sätt. Sådeles fås i det första kärlet den sinaste ultramarin, och i det andra en något sämre sort. Ultramarin igenkännes af fin färg, som liknar kornblommors eller wiolers, och af fin egenskap, att hwarken i luften eller i en måttelig(?) eld förändras. Förän smalzen, som till priset är mycket lågre, war känd, bruktes ultramarin mycket mera än nu. Ett unts äkta ultramarin gäller nu en dukat. Den förfalskas ofta med bergblått och smalz. Ofta säljes den sinaste smalzen under namn af ultramarin; och kan ej lätt skiljas, emedan dess färg äfwen är i eld oföränderlig. Ii fria luften står smalzen ej så wäl bi, som ultramarin. Namnet ultramarin är först af Italierna gifwet, emedan de erhölls denna färg ifrån andra sidan af hafwet.

Lasurstenar fås ibland af flera skålpunds wigt, Större sincken deraf arbetas till dosor(?), urforral, t..fkaft(?) och i synnerhet till inlahda arbeten. På tust....ftet(?) zarskee Sel- wid Pettersburg åro präktiga sincken af denna sten infattade uti de med bernsten beklädda wåggarna.