Åbo tidningar 23, 24.3.1802
Målningen på en del snäckor är flera afseenden beundranswärd, och kan ge anledning till många frågor: t. e. För hwilkens nöje äro de skapade få sköna? Kanske för hwarannans; men djuren tyckas icke förstå sig på det nu egentligen kalle skönhet. Kanske för menssiskjans; men hon ser dem föga: de flesta gömma sig på hafsbottnen. Kanske för några högre warelsers, som genomse oceanen, och njuta tusende skönheter på jorden, hwilka undfly wåra sinnen. Dessaa warelser se wi intet spår till; om de ock finnas, äro de likwal för oss, som om de icke funnos.
Någon Tysk författare om snäckor uppkastar angående deras målning en annan fråga, som wäre Chemisker borde upplösa. Hur är det möjligt, säger han, att denna oförlikneliga emaljemålning kan werkställas i oceanens djupaste afgrunder, längst ifrån solens wärmande strälar? All emaljering fordrar dock den yttersta hetta, och täl ingen fuktighet. Snäckornas skal bestå af idet kalk, såsom man både med skedwattensprof och med eldförsök kan erfara. Wid wåra emaljearbeten deremot nyttjas alldeles icke kalk, utan den finaste sand, aska, salt ock några minerella färgarter. Kanske om man spanade efter den störsra konstnärens werkningssägt, funne man en längt mindre både kostsam och swär metod att emaljera med watten, än den wanliga med eld.
Ei kommentteja :
Lähetä kommentti