Österbottens Bondetidning 94, 16.8.1927
Vi återgåvo i senaste tisdagsnummer ett sympatiskt hållet brev från Solv, som nyHgen ingick i tidningen Västra Nyland, däri sign. M. O. (Max Oterdahl) gjorde sig till tolk för ett närmande mellan Österbotten och Nyland och samtidigt gav en förståelsefull bild av svenska Österbotten och dess befolkning.
I slutet av brevet namnes, att det väckt förvåning, då den blåvita riksflaggan hissats på prästgården i Solv, och folk har undrat, "om icke den kyrkoherden var finsk".
"I denna punkt måste dock österbottningen lära sig att ge vika", yttrar brevskrivaren, ty "vårt gemensamma fosterlands väl fordrar, att vi alla, svenskar och finnar, ena oss om den i lag godkända flaggan."
*
I anledning av sistanförda uttalande ingår i en senare nummer av samma tidning följande replik, undertecknad "Österbottning".
"Den blåvita flaggan framstår för österbottningarna som den finländska statens flagga, symbolen för en ung, nymornad stats myndighet och makt. Den är kylig och kall, som statens förhållande till oss, men vi visa den lojalitet och aktning. Den vajar Jpå de platser, som tillkomma den, statliga och kommunala inrättningar, och den får även en hedersplats vid våra sångfester. Mycket kan och vill den ej skänka oss, mycket kunna vi ej heller ge den; vägen till våra hjärtan har den aldrig funnit.
För oss äro Finlands gamla, rödgula färger ännu levande. De tala till oss på ett sätt, som vi förstå och som vinner genklang i våra hjärtan. I de färgernas hägn har den finländska statstanken, byggd på svensk grund och svensk rättsuppfattning, under århundraden vuxit fram, i deras tecken vanns friheten 1918. Dessa färger skola även utgöra symbolen för framtidens svenskar i Österbotten och deras gärning; de äro en av de många länkarna mellan forntid, nutid och framtid.
Då det egna hemmet skall prydas med en flagga, hissar österbottningen därför de färger, som stå hans hjärta närmast och med vilka hans själ står i innersta samklang: de rödgula. De ge kanske ett uttryck åt det heta och stridbara i hans blod, de minna kanske om dåd, som förgylla ett liv. Det är svårt att förklara innebörden men man kan ej komma ifrån, att de färgerna utstråla en festlig glädje och en högtidsstämning, som inga andra. Den, som en gång sett en rödgul flagga vaja över en österbottnisk bondgård vid livets ljusaste och gladaste högtid, under bröllopsdagar, han kan ej på allvar ifrågasätta, att denna flagga där någonsin skulle ersättas med en annan. Den har vuxit in i folksjälen och där kommer den att sitta. I Österbotten byter man ej flagga som man byter skjorta.
Sign. M. O. gör sig därför skyldig till felsyn, när han säger: "Icke lider vår svenskhet något men därav (av ett utbyte) ty den är alltför fast och hög att kunna rubbas av färgerna på en duk". Det är sant, men nu råkar det kanske förhålla sig så, att svenskheten, åtminstone i Österbotten, är så fast och hög, att den tar sig ett uttryck i de rödgula färgerna och att den ej i samma grad kan tolka sitt innersta i andra färger.
Vi förstå därför mycket väl befolkningens i Solv uppfattning om sin kyrkoherde. Den, som ger sig in på vågstycket att utmana opinionen i en hel landsända, må även finna sig i att bli bedömd av denna samma opinion. Omdömet starkes givetvis av det bekanta faktum, att statsflaggan ofta hissas i svenska Österbotten av inflyttade finnar i demonstrationssyfte, som finsiknationell symbol.
Det är blivet ett axiom, att det i en fråga som denna skall vädjas till plikten mot fosterlandet. Men - vi gagna ej fosterlandet med att svika oss själva, vår egenart, våra traditioner. Vår uppgift är att i mån av våra krafter upprätthålla svensk rättsordning, svensk gärning i detta land - det svenska arv, som symboliseras i de rödgula färgerna. Det är detta det nya Finland behöver, om det ej skall råka på villovägar. Fosterlandet kan därför vara tryggt, om än de rödgula dukarna lysa på Österbottens slätter; de äro synliga vittnesbörd därom, att "än finns en flik med Finlands gamla färger kvar".
Ei kommentteja :
Lähetä kommentti