Kongl. Vetenskaps-Academiens Handlingar, för år 1836.
Stockholm, 1838.
Tryckte hos P. A. Norstedt & söner, Kongl. Boktryckare.af Jac. Berzelius.
Det är ganska vanligt att, efter infallande frostnätter om hösten, flera trädslags gulna, hvarvid de antaga en ganska ren citrongul färg. Våra björkar utmärka sig derigenom framför de fleste af skogsträden; men äfven almen, aspen, linden, lönnen, päron- och äpelträdet förete samma färgförändring. Ekens blad deremot, gulna icke, utan blifva bruna. Under den tidiga starka frost, som förliden höst inträffade, var denna färgförändring allmännare, än jag förnt sett den. Likväl fann jag den icke hos al och arre (Betula Alnus och incana). Åtskilliga andra trädarter och buskar, t. ex. rönn, kerslbrsträd, Cornus sangvinea, berberisbusken, krusbärsbusken m. fl. få dervid bladen dels alldeles röda, ofta af en skön färgnuans, dels blandade af gult och rödt. Åtskilliga försök harva häröfver blifvit anställda; men de resultat, som deraf blifvit dragna, hafva icke erhållits lika af olika kemister. Detta föranledde mig, att åt detta ämne lemna min uppmärksamhet.
De utförligaste försöken äro anställde af Macaire-Prinsep (Annales de Chimie et de Physique T. XXXVIII, p. 415). Han härleder bladens gröna, gula och röda färg från ett enda färgämne, som han anser, genom inverkan af reagentia, kunna förvandlas från den ena färgnuansen till den andra, och som han, i anled ning deraf kallat chromul. Redan Leopold Gmelin (Dess Handbuch II, 633) har visat, att det icke lyckades för honom att, på sätt Macaire uppgifvit, med syror förvandla bladgrönt i gult, eller med alkali återföra bladgult till grönt.
Mina försök visa att Macaires resultater äro oriktiga; att bladgrönt, som med skönt grön färg är lösligt i koncentrerad saltsyra, icke låter med ännu kända artificiella utvägar förvandla sig till bladgult; att detta icke kan återföras till bladgrönt; och att bladrödt, ehuru det med alkali ger grönt, är någonting helt annat, än en artförändring af bladgrönt.
Bladgult. (Xanthophyll.)
Med namnet bladgult menar jag här det gula ämne, hvaraf höstlöfven hafva sin gula färg. – För att erhålla detta, begagnade jag rent gula löf af Pyrus communis, valda af det skäl, att löfven på detta träd hade ett renare gult än på andra, och att ända till bladstjelkarna voro gula. Som jag hade funnit, att löfvens färg under torkningen blef brun, använde jag dem nyss afplockade. De inpackades i ett glaskärl och öfvergjötos med alkohol af o.833 e. v., så att de fullt deraf betäcktes, och att, då kärlet tillslöts, ganska litet luft blef qvar. På detta sätt lemnades de i 3 dagar på ett tempereradt ställe. Alkoholn hade färgat sig mycket gulare än löf ven, som nu voro blekare till färgen. Alkohol-lösningen afhälldes, och kärlet lemnades omsljelpt en stund för att låta alkoholn afrinna; under detta blefvo löfven inuti flaskan bruna, alldeles såsom då de torkas i luften. Att detta var en inverkan af luften, som efter alkoholns inverkan genomträngde deras öfverhud, syntes deraf, alt sådana löf, som lågo platt tryckta emot glasels insida och icke träffades af luften, bibehöllo på denna sida sin färg. Ny alkohol påslogs, den utdrog mera bladgult, men inverkade icke på den bruna färgen. Efter ännu 48 timmar ak hälldes denne, som var något blekare gul. Alkoholn afdistillerades till 4 och lemnades att långsamt svalna, hvarunder ett gult, kornigt ämne afsattes på bottnen. Detta upptogs på filtrum, och den silade, ännu gula vätskan afdistillerades till dess att endast det vatten återstod, som alkoholn utdragit ur löfven. Den återstående vätskan betäcktes af en mörkgul, halfstel massa, som afskildes. Vätskan var brun och innehöll extractivämne, hvari snart bildade sig en mörkbrun afsats, under det att vätskans egen färg blå mörkare.
Så väl det korniga gula ämnet, som först afsatt sig, som det sedermera på vätskans yta afskilda, utgjordes till största delen af bladgult, smittadt af möjligen litet harts och fett. Dessa äro svåra att füllkomligt afskilja. Så väl de gula kornen, som den sammansmälta massan, hade stadga af smör och lät utstryka sig med fingret. En svag lut af kaustikt kali, hvarmed det i lindrig värme behandlades, utdrog litet fett i form af feta syror, jemte litet bladgult. Dessa fälldes af syror. Svag kaustik ammoniak utdrog de feta syrorna, som kunde fällas färglösa. En lösning af det gula ämnet i alkohol blandades med en lösning af ättiksyrad blyoxid i alkohol; dervid uppkom först en hvit, men sedan brunaktig fällning, det gula blef ofäldt. Denna fällning var ganska ringa och utmärkte någon främmande in blandning af växtsyra, harts eller extractivämne. Lösningen befriades från bly med litet saltsyra, försattes med litet vatten, och alkoholm afdistillerades, hvarunder bladgult afskildes på den åter stående föga spiritushaltiga vätskan.
Bladgult har, så renadt, följande egenskaper: Det är ett mörkgult fett, af smörjig konsistans, smälter emellan +40° och 50°, och blir under afsvalningen genomskinligt. Förstöres i torr distillation, ger ett brunaktigt, solid fett och lemnar kol. Löses icke i vatten, men det smälta, genomskinliga blir af vatten ogenomskinligt, blekgult och synes svälla deri, likasom förenade det sig med vattnet. Löses i alkohol med rent i gul färg, men löses icke i särdeles stor mycken het. Det fälles af vatten, i form af en gul mjölk, som, ifall det är fritt för harts och fett, icke klarnar, utan behåller sig lik en gul emulsion, äfven sedan alkoholm i värme är afdunstad. I detta tillstånd blekes det lätt och blir färglöst, om det för någon tid träffas af solljuset. Om det använda bladgult erhållits af löf, som ännu innehöllo bladgrönt, så drager det blekta ämnet i grönt, i annat fall är det snöhvitt. Af ether löses bladgult i alla förhållanden. Af koncentrerad svafvelsyra blir bladgult i ögonblicket i brunt; syran löser föga deraf. Af kaustikt kali löses bladgult i ringa myckenhet; lösningen är gul och blekes lätt af ljuset. Bladgult fälles åter af syror med gul färg, och visar i detta tillstånd inga egenskaper af en fet syra. Kaustik ammoniak upplöser mindre deraf, än kali. Kolsyrade alkalier lösa det icke i köld, men färgas något deraf i kokning.
Af dessa försök torde kunna slutas, att bladgult är ett medelting emellan harts och fet olja, mera likt olja än harts, men skiljande sig från de feta oljorna, genom sin oförmåga att saponifieras.
Då bladgrönt försvinner i den mån bladen blifva gula, torde det vara tydligt, att det gul, färgämnet bildat sig på det grönas bekostnad genom en förändrad organisk process i de åt frosten angripna löfven. Hvari denna förändring består, kan ännu icke gissas. Det har icke lyckats att, på sätt Macaire uppgifvit, genom i verkan af alkali återställa bladgrönt af bladgul medelst en längre inverkan af alkali.
Det återstår mig, att säga ännu något Om löfvens bruna färg och ett fett ämne, af egen natur, som jag funnit i päronlöf, och som möjligen icke finnes i alla trädslags blad. De med kall alkohol utdragna bruna löfven kokades med alkohol. Vätskan fick en dragning i gult och silades kokhet genom linne. Den afsatte under afsvalning en myckenhet gelatinösa klumpar, som upptogos på ett filtrum af linne och tvättades med kall alkohol, till dess all den gula modervätskan gått igenom, hvilket gick mycket trögt. Efter intorkning liknade det krita, men var mjukt för känseln som talkjord. Detta ämne hörer uppenbarligen till samma klass af kroppar, som blådgult. Det är ett icke saponifiabelt, solid, färglöst fett, som smälter kring +73°, och som vid luftens uteslutande låter öfverdistillera sig oförändradt. Det brinner med lysande låge. Läses alldeles icke i vatten, behöfver, vid +5°, 425 d. kall alkohol af o.833, men löses i vida större mängd af kokande, så att lösningen under afsvalning stelnar likt kokad stärkelse. I kall ether är det äfven ganska litet lösligt, dock vida mer än i alkohol. Af kaustikt kali upplöses det icke.
Den alkoholsolution, hvarur detta feta äm ne afsatt sig, afdistillerad, lemnade en blandning af samma fett med bladgult, som kunde deri från utdragas med kall alkohol. Det är klart, att något af det solida fettet dervid måste hafva följt det bladgula i lösningen, och att det bladgult, jag i det föregående omtalat, måste hafva varit smittadt deraf.
Bladens bruna färg förminskades icke genom kokning med alkohol, och deri fanns icke något af det brunfärgande ämnet utdraget. Med en utspädd lut af kaustikt kali försökte jag se dan utdraga det. Denna färgade sig djupt brun, och innehöll mycket extrakt-afsats upplöst; men bladens bruna färg förblef densamma och kunde icke med ny kalilut förminskas. Det vill deraf synas, som underginge trädämnet i löfven en riktig färgningsprocess på extraktivämnets bekost nad, då detta träffas af luften och får tillfälle att bilda afsats, hvilken då förenas med trädämnet, ungefär på samma sätt som ett tyg, indoppadt i en lösning af reducerad indigo, blå färgas i det ögonblick indigoblått bildas deri på luftens bekostnad. Jag försökte förgäfves att med svafvelbundet väte, som i ett par månader om gaf de på detta sätt extraherade bruna löfven, reducera den bruna färgen.
Bladrödt.
Alla de träd eller buskar, på hvilka jag funnit röda löf, hafva varit sådana, som gifva rödfärgade frukter. Jag kan emedlertid ej bestrida möjligheten, att det ju äfven kan finnas på andra. Till denna anmärkning leddes jag deraf, att i bredvid hvarandra stående häckar af krusbär (Ribes Grossularia), af hvilka den ena bar mörkröda bär och den andra gröna, blefvo bladen på de förra skönt mörkröda efter samma frostnatt, som förvandlade de sednares blad till blekt citrongula. Det syntes mig deraf förtjena undersökas, huruvida icke den röda bladfärgen var af lika natur med bärrödt. Olyckligtvis kunde denna jemförelse icke göras emellan färgen hos röda krusbär, hvilkas tid redan var förbi, och hos denna buskes röda blad, utan jag måste der till välja färgämnet ur den förvarade saften af svarta vinbär (Ribes nigrum) och kersbär. Dervid bör jag särskilt anmärka, att löfven af svarta vin bär icke rodnade.
Jag uppsamlade röda krusbärsblad, och utvalde till försöken sådana, der ingenting grönt var synligt, och ända till bladstjelken och undersidan, som sednast förändrar färgen, voro djupt mörkröda. Desse behandlades färska med alkohol af o.833. Västkan var rödgul. Blandad med litet vatten, och afdistillerad till dess att endast vattnet återstod, afskildes en blandning af blad grönt, harts, bladgult m. m. och lösningen var djupt röd, men något dragande i brunt. Den silades och blandades droppvis med en lösning af ättiksyrad blyoxid. Den ifallande droppen gaf genast en skönt gräsgrön fällning, som efter omskakning blef smutsigt gråbrun. Jag fortfor att tillsätta blylösning, till dess att fällningens gröna färg icke ändrades. Vid detta tillfälle bildades en blyförening af färgämnet, som ge nast å nyo sönderdelades af andra i lösningen befintliga ämnen, nemligen växtsyror, extraktiv ämne och dess afsats m. m., och, sedan dessa blifvit afskilde, tillika med något af färgämnet, silades vätskan och färgämnet utfälldes. När blysaltet upphörde att ge fällning, hade vätskan än nu ej förlorat hela sin färg, men den var grön. Den silades, och det genomgångna försattes med blyättika, hvaraf den dock ej fälldes; men efter afdunstning till hälften, hade deri uppkommit en i gult dragande grön fällning och vätskan var gul. Båda dessa fällningar tvättades hvar för sig ganska väl, hvarefter de utrördes med vat ten och sönderdelades med vätesvafla. Båda gåfvo vackert röda lösningar, som, afdunstade i lindrig värme, gåfvo en skönt mörkröd, glänsande, genomskinlig återstod. Då denna återstod upplöstes så väl i vatten som i vattenfri alkohol, lemnade den ett rödbrunt, pulverformigt ämne olöst, bildadt på luftens bekostnad af färgämnet. Då lösningen åter afdunstades öfver svafvelsyra i lufttomt rum, erhölls endast spår af detta pulverformiga ämne. – Några försök på röda kersbärslöf gåfvo samma färgämne, men i ringare myckenhet och redan till en del i bladet öfvergånget till denna rödbruna afsats.
Bladrödt har således ingen karakter af bladgrönt eller bladgult. Det är en extraktartad, i vatten och alkohol lättlöst och i ether olöslig röd färg, som, likt extrakterna, af luften förstöres och ger sin afsats; men denna afsats är något löslig i vatten och har en ej oangenäm brunröd färg. Den stora lätthet, hvarmed detta färgämne förstöres af luften, hindrade mig från alla noggrannare undersökningar af dess egenskaper och sammansättning. Det är elektronegativt och förenas med alkalier och saltbaser. Dessa föreningar hafva en vacker gräsgrön färg. Deraf synes Macaires misstag hafva härledt sig rörande detta ämne, ty om ett rodnadt blad indoppas i en alkalisk vätska, så blir det åter grönt, men icke af återstäldt bladgrönt, utan deraf, att bladrödt ger en grön förening med alkalit, som vattnet slutligen utdrager. Då ett så till grönt återstäldt blad doppas i en utspädd syra, så blir det åter rödt, men vanligen af en olika nuans; deremot blir aldrig ett af bladgrönt färgadt blad rödt af syror.
Det är en allmän mening, att denna röda färg hos blad, blommor och bär egentligen är blå, och har blifvit röd genom inverkan af en syra, hvartill man väl hämtat anledning deral att de flesta blå växtfärger blifva röda af fri syra och gröna af alkali. Det har likväl icke lyckats mig, att derur framställa något blått. Då en röd lösning blandades med små qvantiteter kalkhydrat, otillräckliga att mätta den, så uppkom först en ringa brun fällning af upplöst afsats, sedan en grön, som sjönk till, bottnen och lemnade vätskan röd. Den gröna fällningen var färgämnets neutrala förening med kalkjord, och den röda lösningen innehöll äfven en kalkförening, svarande emot ett surt salt. Om denna röda färg hade varit en af främmande syra rodnad blå färg, så hade det blå bordt visa sig i lösningen; men då mer och mer hydrat tillsaltes, blef den svagare röd med ökad grön fällning, och slutligen blef äfven vätskan grön. Då bladrödt är mättadt med alkali eller en alkalisk jord, så förvandlas det inom loppet af några timmar, och ännu hastigare i värme, till den brunröda afsats, som äfven utan närvaro af en basis bildas på luftens bekostnad. Denna kropp är vida beständigare, och bestämdt mera elektronegativ. Ur koncentrerade lösningar af dess föreningar med baser fälles den af syror, men alltsamman utfälles likväl icke.
Bladrödt, upplöst i vattenfri alkohol, har kunnat förvaras i halffylld flaska i flera månader utan att förändras.
Bärrödt ur bärsaften af Ribes nigrum.
Bärsaften har, såsom man vet, en skön mörkröd färg. Då den blandas med ättiksyrad blyoxid, uppkommer deri en skönt himmelsblå fällning, som är en förening af citronsyrad blyoxid med färgämne, och fortfar man att tillsätta blysalt, så länge någonting fälles, så återstår slutligen en portion, från de främmande syrorna befriadt bärrödt i vätskan, som, efter den fria ättiksyrans mättning med blyättika, låter af denna utfälla sig med grön färg. Det är sannolikt, att man ansett den blå fällningen med blysocker såsom ett bevis, att det röda i saften egentligen endast är en blå färg, rodnad af syra. Om den så erhållna blå fällningen sönderdelas af svafvelbundet väte, så får man en röd vätska, som innehåller citronsyra, äplesyra och färgämne förmodligen i kemisk förening med syrorna. Tillblandas nu kolsyrad kalk till syrornes mättning, så fälles citronsyrad kalk, under det äplesyrad kalk stadnar i lösningen. Tillsättes då kalkjordshydrat, ännu vått och litet i sönder, så kan äplesyrad kalk utfällas, hvarefter det sista af äplesyran fälles med ättiksyrad blyoxid. Något af färgämnet följer dervid med, men det mesta stadnar i lösningen, om man upphör att tillsätta blylösningen, när fällningen är grön och behåller sig sådan. Man silar då och utfäller sedanfärgämnet med ättiksyrad blyoxid. Denna fällning är grön, likväl ej gräsgrön, såsom af bladrödt, utan blågrön; men den är alldeles lik den, som, efter syrornas utfällande ur saften, fås genom fällning med blysaltet, och visar, att den blå färgen tillhört föreningen med citronsyradt bly. Jag vet icke, om äplesyradt bly också förenas med färgämnet; ty detta salt kan utkokas ur den blå fällningen och anskjuter färglöst ur den svalnande vätskan.
Den blågröna fällningen, som erhållits direkte ur saften, efter syrornas afskiljande med ättiksyrad blyoxid, sönderdelad med vätesvafla ger en vackert mörkröd vätska, som, afdunstad till torrhet i vattenbad, lemnar ett mörkrödt extrakt, hvarur vattenfri alkohol utdrager färgämnet, med lemning af en brun massa, som består af färgämnets afsats och pektin. Om den upplöses i litet kaustik ammoniak och blandas med litet ättiksyra, så gelatinerar pektin, ehuru något färgadt af afsatsen. – Det färgämne, som erhållits ur de fällda blysalterna, lemnar vid återupplösning i vattenfri alkohol endast afsats. Efter alkoholns afdunstning öfver svafvelsyra eller chlorcalcium i lufttomt rum, erhålles färgämnet rent.
Det bildar nu ett genomskinligt, mörkrödt extrakt, i alla förhållanden lösligt i vatten och alkohol, olösligt i ether. Dess färg är likväl något litet mer åt purpur, än färgen på bladrödt af Ribes Grossularia. Den ger i vattenupplösning, under intorkning i vattenbad, brunröd afsats af alldeles lika förhållanden med den ur bladrödt. Med alkalier och färglösa saltbaser ger den gröna föreningar, men deras gröna färg drager något i blått och är ej gräsgrön, som af bladrödt; föreningarna med alkalier och alkaliska jordarter absorbera ganska hastigt syre ur luften och bilda afsatsfärgens förening med basen, men blyoxidföreningen kan torkas utan förändring. Till hälften mättadt med kalkjord, blir bärrödt icke blått, utan förhåller sig till alla delar så, som jag om bladrödt anfört.
Färgämnet i saften af kersbär har jag på lika sätt undersökt och funnit till alla delar identiskt med det ur svarta vinbär.
Bästa sättet att isolera bärfärgen är visserligen, att först med kolsyrad kalk utfälla citronsyran, sedan med blysocker äplesyran och en liten del af färgämnet, för att vara säker att äplesyran är utfälld; tillsätta i detta afseende derpå litet blyättika; sila och sedan utfälla med blysocker, så länge någon grön fällning uppkommer; tvätta denna; sönderdela med svafvel bunden vätgas; afdunsta i lufttomt rum; lösa i alkohol och förvara färgen i denna upplösning.
Af dessa försök följer, att färgen i rodnade blad är af samma slag, som färgen i röda bär och frukter, och att intet sådant allmänt färg ämne finnes i bladen, som det af Macaire-Prinsep imaginerade chromule, som skulle genom inverkan af olika reagentia kunna öfverföras från grönt till gult och rödt och sedan återställas till bladgrönt.
