Hembygdsvård.

Svenska Finland 37, 13.5.1914

Ur Karlstads Tidningen låna vi följande uppsats som i det allra mesta har sin tillämpning äfven hos oss och därför förtjänar att låsas och beaktas äfven här:

Landsvägen lör[] en lång sträcka som ett enformigt brunt band genom en enformig skogstrakt: inga gläntor, inga höjder, som den skall upp öfver, inga stugor eller gårdar. Innan den så slingrar upp mot en bergås öppnar skogen på höger hand en fyrkant för ett par små åkerlappar och efter dess ena sida en liten stuga, hvars rödfärgade väggar och tegeltak, öfver hvilket den ålderdomligt långa skorstenen höjer sig, stå vackert mot den mörka skogsfonden bakom. Midt emot slugan efter andra vägkanten finnes en källa med tak af bräder, lagda i fyrkant, omgifven af skogens utposter, några kraftiga tallar. Och så alldeles intill källan en väldig gran, hvars lopp aftecknar sig mot de hvita sommarmolnen, medan de nedre grenarna hänga länga och skuggande ut öfver brunnen.

Källan med granen är sålunda något som inte är på minsta vis märkvärdigt. Det finnes säkerligen åtskilliga tjog liknande detaljer blott i Värmland. Och dock, hvilket behag har inte denna lilla fläck förlänat hela landskapsbilden! När man en het sommardag kom vandrande den dammiga landsvägen och så helt oväntadt, sen vägen svängt, fick syn på vattenstället i skuggan af den stora granen med blå reflexer öfver den gräsbundna marken rundt om, erfor man en känsla af svalka och vederkvickelse redan innan man smakat en droppe af vattnet! Ibland syntes några kor i skuggan under granen, medan vallhjonet sysslade med vattenupphämtningen, en annan gång var det en landtman som i det stora trädets svalka hämtade upp en förfriskande dryck åt sin törstiga dragare - en trefsam idyll som på någon af de gamla Düsseldorfermålarnas taflor!

Men nu är det slut med idyllerna. För ett par år sedan gick yxan i skogen, utposterna vid källan föllo och en morgon hade äfven den stora granen vräkts öfver ända. Det blef en präktig timmerstock! Hvad gjorde det sen att det lilla vattningsstället med ens förlorade sin forna trefnad, att platsen skrek högt om brutal sköfling, att den svala skuggan och de blå reflexerna öfver gräsmattan försvunno. Att det sommartiden blef ett hett och dammigt ställe där gräsbacken brunbrändes och källtakets bräder grinade med stora sprickor l solgasset. Den stora granen som stått där så långt bygdens äldsta kunde minnas hade, om den skonats, bevarat ställets trefnad och hägnat idyllerna äfven om de andra stora träden fällts, men det blef nu en så bra timmerstock, skogsägaren var jämförelsevis ny på platsen och hade kanhända inte heller i motsatt fall brytt sig om en gammal gran strunt förresten i dylik pjoskighet.

På en åkerren låg en stor ston, ett sådant dör väldigt block som jättarna roade sig med att kasta fönr i världen. Det låg inte i åkern till hinder för plog och harf, hindrade inte heller trafiken till fältet. Och därför fick stenblocket ligga där i fred år ut och år in, för foma släkten frammanande fantasibilder med troll och jättar, för oss senare tiders folk ett vittnesbörd om de naturens väldiga krafter som för oändliga tider tillbaka skurit fåror i bärgen och burit de stora stenblocken öfver landet. Jättestenen fick som sagdt ligga där, tills en nybyggare en vacker dag skulle ha tomtsten till en stuga; då sprängdes blocket i småbitar och nu kan ingen längre se att där funnits ett jättekast. Platsen har sålunda förlorat en detalj som utgjorde en karaktäristisk punkt i landskapsbilden och som gaf vandrarens, tantasi näring äfven stenarna kunna ibland vara bröd!

På ett ställe finnes en kyrkogård, liten och landtligt enkel, omgifven af naturens primitiva skönhet. Litet på sidan om allfarvägen tigger den, litet undangömd inne i skogen. Från landsvägen leder en allé af unga björkar fram till den mossbelupna kyrkogårdsmurens två gallergrindar. Det är så vackert att stå vid vägén och genom den skuggande allén se mot de två järngrindarna, bakom hvilka det ibland strålar och gammar som  i en degel med smältande guld, då solen lyser öfver de dödas stad. Att gå här under björkarna på den mjuka marken då vinden susar sakta i löfvet och solreflexer spela på marken är som att lyssna till en underligt vacker melodi, är något som stämmer till religiositet, yttrade en ung artist som förra sommaren vandrade vid min sida genom kyrkogårdsallén. Och dock har det varit på tal alt "modernisera" praktiskt förstås flytta den gamla muren och grindarna närmare vägen, klippa af alléns perspektiv, föra de dödas stad närmare vägens damm och sorl. Ett dylikt förslag kan under nuvarande förhållanden komma upp till praktisk diskussion och måste då om något skall kunna vinnas (märk väl!) - aflifvas med argument af rent praktisk art.

Hur många tankar och intryck framkallar inte synen af en hvit kyrka ute på de vida slätterna när solen sjunker i kvällen. Och en rödfärgad kyrka uppe i skogsbygden, bland grå berg och allvarstung furuskog. Hvilket missgrepp att här mot bergens och skogens mörka färgtoner utbyta rödfärgen, bergens blod, mot hvit oljefärg. Isynnerhet om det gamla templets väggar äro täckta med träfjäll. Den hvita oljefärgen hör ju hemma på en slät vägg, en någorlunda jämn panel. Och om då de träfjällade väggarna varit rödfärgade sen sekler tillbaka, om generation efter generation sett dem så, når alltså just den färgen har århundradens tradition för sig. Hvad skall man då säga om folk som kämna såsom för lifvet för att få det gamla templets åldersröda vaggar strukna likt en hvil grosshandlarvilla?

Och hvad skulle man saga om folket i den lilla stuga, som namnes i början af denna framställning, hänfördt af den litet hvarstans florerande "villastilen" helt plötsligt byggde ut en frontespis på tegeltaket, täckte den med grönmåledt plåttak, garnerade takkanten med en "utsågad" krusedull-list och så öfverst på takåsen satte ett löfsågeriormment tunt, skört och lättsprucket dä sommarsolen börjar skina? Med andra ord förde in detaljer som faktiskt höra hemma på en byggnad i Schweiz på en gammal hederlig svensk stugal. Litet hvar börjar nog ana att det vore på tok. Eller om de efter den ena knuten klistrade till en läng, smal låda, slutande i ett torn, så ändamålslöst litet "att säkert inte egaren själt utan på sin höjd hans lilla futtiga fåfänga får rum i det". Skulle vi mte nödgas tillstå alt dylikt vore missriktadt nit och missbrukad mannakraft?

Härom kvällen stod förf. till dessa rader jämte en bekant framför en vidsträckt, panoramaartnd utsikt, i hvilken hela landskapet med berg, skog och sjö, åkrar och ängar, gårdar och hus är synnerligen väl hophållet. I ena kanten finnes ett sågverk, som infe det minsta stör det enhetliga intrycket så väl är det inkorporerad i omgifningen. Antag nu att där nere i skogskanten uppfördes en villa, låt oss gärna antaga en dyr och påkostad villa, med torn, utsprång och vindskupor och struken med hvit oljefärg, eller kanske än hellre det hvita brutet i en tunn blå, grön, skär eller senapsgul nyans eller för att tala med professor J. Gunnar Andersson i hans intressanta uppsats i turistföreningens årsskrift i en ton liknande "den obeskrifliga kulör, som är utmärkande för bl. a. råttor och gråsparfvar". Hur skulle ett dylikt bvganadsexperiment slå ut?

- Jo, det enda huset skulle totalt fördärfva hela landskapsbilden, svarade den bredvidstäende betraktaren.

Det var alldeles rätt. På många sätt åstadkommes skadegörelse här i världen. Det är inte blott den som af okynne slår sönder sittbänkar, trampar ner gräsmattor eller bryter af kvistar från parkernas träd som gör "åverkan". Sådan kan också åstadkommas i välmening oen af de bästa motiv. Såsom när den gamla skuggande granen vid källan fälles, då jättestenen spränges i trasor, när en gammal vacker allé sköflas, eiler när en gammal hvit herrgård frän 1800-talets början förses med veranda med kulörta glas, tillhörande den röriga och trasgranna "jämmerstilen" från den andliga industrialismens period. Det är i dessa fall hembygdsvården skall träda i verksamhet. Men inte blott då det gäller gamla värden som stå på spel. Ty det får aldrig förgätas en ny att tid kräfver nya former, att vi oupphörligt måste nydana och bygga nytt. Men då gäller det att se till att de nya byggnaderna, gårdarna och stugorna inte komma att stå som vittnesbörd om andlig orkeslöshet och förskämd smak.

 W. B.