Dagens Press 190, 29.9.1917
De vetenskapliga åsikterna om betydelsen af de många olika färgerna inom växt- och djurvärlden ha under den senaste tiden blifvit föremål för en revision i åtskilliga punkter, bland annat på grund af en del epokgörande undersökningar, som utförts af en vetenskapsman i München, professor E. von Hess.
Länge har man ju antagit som en fundamentalsats, att såväl växternas som djurens brokiga färger tjänade att underlätta fortplantningen eller att skydda sin ägare for fientliga angrepp. För lekmännen har denna åsikt förefallit helt naturlig, då ju den vanliga föreställningenom färgerna är, att de påverka andra varelser på samma sätt som oss själfva. Detta är emellertid ingalunda förhållandet, hvilket ju borde varabekant redan genom en så vanlig företeelse som färgblindheten hos människorna. Alldeles för djärft är det att förutsatta att då djuren skulle förnimma färgerna på samma satt som vi.
Hess undersökninsrar ha gått ut på att med systematiska metoder söka komma till klarhet om huru de olika djurarterna uppfatta den mängd färger, som förekomma i naturen. Häri har han äfven lyckats så bra, att man numera har en rätt god kännedom, icke blott om människans utan äfven en massa djurslags förmåga att uppfatta yttervärlden.
Fiskar och samtliga ryggradslösa djur förhålla sig sålunda enligt Hess på alldeles samma sätt som fullt färgblinda människor. Däremot är synförmågan hos amfibiema ungerar likadan som hos den normala människan. På dagfåsöarna verka rödt, gult och delvis äfven grönt på liknande sätt som på oss, däremot ha de intet intryck af blått eller violett. Bland däggdjuren finnas stora olikheter. Aporna exempelvis se på samma sätt som vi, meh hundar och kattor se världen mest i grått och hvitt.
Vetskapen om dessa förhållanden göremellertid, att åsikterna om fargörnas betydelse i djur- och växtvärlden i viss grad behöfva revideras. Om bina exempelvis inte kunna urskilja de olika färgerna, så går det ju ej att antaga att blommorna utrustats med så många olika färger för att locka dessa insekter till sig. Vissa fiskars "prydnadsfårger" måste också antagas ha ett annat andamål, än man hittills antagit. Den röda och gula färgen hos vissa kräftarter, som man ansett vara af betydelse för könens uppsökande af hvarandra, kan inte gärna ha denna uppgift att fylla, då alla dessa kräftor, som undersökts, befunnits vare fullkomligt blinda i fråga om färger.
Till och med ett mycket godt öga kan inte urskilja rödt på mera än fyra meters djup under vattenytan. Men dåraf följer, att fiskarnas vackra, färger under parningstiden få förklaras på ett annat sätt an hittills varit brukligt, ty för en fisk, som leker exempelvis på sextio meters djup kan den röda färgen inte vara någon speciell prydnad, då rödt öfver hufvud taget inte synes på det djupet. Hvad växterna beträffar, ha mänga af fleras underjordiska delar mycket vackert lysande färger, som inte kunna ha kommit till för insekternas skull o. s. v.
Hess vågar alltså påstå, att blommornas färger inte ha någon betydelse i fråga om insektsberuktningen och att exempelvis dagfåglarnas färger inte utbildats för att locka det motsatta könet. Men då sålunda de hittills antagna förklaringsgrunderna för färgrikedomen inom den organiska världen förkastas måste man söka orsakerna på något annat håll. För vetenskapen erbjuder sig här ett visserligen svårlöst men ur alla synpunkter intresseväckande problem.
Ei kommentteja :
Lähetä kommentti