Försök Till Färgornas bestämmande i Natural-Historien
af G. J. Billberg.
Kammar-Rätts-Råd.
d. 31. Mars 1813.
*) Man har t. ex. utrönt att blomkronans föda färg övergår till hvit, såsom: hos slägterna Erica, Trifolium, Orchis m. kl. till gul hos Mirabilis, Tulipa &c. och till blå hos Anagallis, m. m. Dess blåa färg åter till hvit såsom: hos Campanula, Pulmonaria, Polygala &c. till röd hos Aqvilegia, Centaurea och äfven en del af förenämnda slägter, såsom Pulmonaria, Polygala, och til gul hos Commelina, Crocus, M. fl. Dess gula färg till hvit, såsom hos bervascum, Tulipa, melilotus &c. och slutligen dess hvita färg till röd såsom hos Datura, Pisum, Bellis, &c.
Man finner också färgförändringar hos växternas fruckter, såsom från svart färg till hvit bland slägterna Rubus, Vacc. Myrtillus; till gul hos vissa arter af Sambucus; från röd till hvit bland Ribes, Rubus Idæus, Fragaria, m. fl. och till gul hos Cornus; slutligen från grön till röd hos Ribes grussularia; o. s. v.Jemte den beundrandsvärda byggnad som öfver allt möter den upmärksamma Naturforskaren, bidrager i betydlig män färgornas oändeliga blandning hos Naturens producter, att försköna dem för hans lifliga känslor; men just dessa många förändringar hafva i sednare tider, genom Auctorers dervid fästade olika begrepp, till den grad försvårat Natur-vetenskapen och skall utan tvifvel, i samma förhållande, som denna ädla vetenskap tillväxer, leda till en gränslös oreda i vissa arters bestämmande hos särskildta Auctorer, och dymedelst invecka Synonymien i ett ogenomträngligt mörker, om ej en gpng antages och fastställes, i en öfver Natur-alstren gifvande beskrifning, hvilken färgart, som med hvarge färgterm åsyftas. Det är väl en på erfarenhet bygd sanning, att färhorna i växtriket böra för mindre väsendtliga skijetecken anses, i anseende till den förändring hos dessa alster, som naturen har sig förbehållet, att genom jordmån, climat och andra tillfälligheter verka, ehuru äfven häri vetenskapen tämmeligen nära hunnit utforska naturens fordringslagar*); men deremot blir färgornas säkra bestämmande desto nödvändigare för den del af Natural-Historien, som afhandlar Djurkänningen, fävensom nyttan häraf icke är obetydelig för Mineralogerne. Zoologen kan icke undgå, att vid hvarje färgterm fästa ett visst begrepp om färgutseendet och hvilken svärigjet upkommer ej då, när den ena förenar med färgtermen ett helt annat begrepp, än den andre? deraf händer, att t. ex. en och samma Insect beskrifves af 3-4 ja stundom flere Auctorer under olika benämning, såsom: v. Linné utmärker i sin Fauna en viss Elater med namnet castaneus, som skulle afse färgen på dess elytra, men i stället för castanea beskrifver han den flava, hvilket DeGeer, Paykull m. fl. Auctorer bibehollit, ehuru de närmast äro ochracea. en Leptura nämner Linné rubra; men besckrifver den i diagnosen elytris pureis och i descriptionen elytris coccineis, Paykull deremot kallar dem rubra och DeGeer Flavorubra. Mutilla coccinea anser Linné i diagnosen vara coccinea; men i descriptionen helvola, 2:ne vida skiljda färgor. Silpha russica säges af Linné i diagnosen vara rusa; men i descriptionen rubra och samma insect anser DeGeer vara rubsta; men Päykull rusoferruginea. Attelabus mollis besrifver Linné i diagnosen såsom roseus; men i descriptionen förekommer icke denna färgterm, utan säges elytra vara nigra som Paykull och Gyllenhal kalla fusca, DeGeer flavogrisea oc geoffroy flava. Abdomen Lepturæ virgineæ utmärker Linné i diagnosen såsom rufum; men i descriptionen fulvum, Paykull dremot luteum och DeGeer flavoluteum; mångfaldiga flera exempel at förtiga.
Det kan följackteligen lika litet undgå kännares upmärksamhet att inse behofvet och vigten af en bestämd färg-terminologi, som jag hoppas, att Kongl. Academien med välbehag anser ett försök härtill, grundadt på termens deriavtion eller en och den samma antagen allmän ideé, åtföljdt af färgprofver och undertättelser om ett förenkladt sätt, att i naturaliers afbildande åstadkomma med klara färgor af gifna färgstofter den färg, som med termen åsyftas. Härvid är jah likväl skyldig nämna, att jag i säkerheten för detta sednare njutit ett vänskapsfullt biträde af nu mera framlidne Ryttmästaren och Riddaren Palmstruch, som i naturaliers ritande efter naturen genom Svensk Zoologi och Botanik förvärfvat sig en odelad förtjenst, och i förra hänseendet ägt tillfälle att rådfråga Professoren och Riddaren O. Swartz, hvars allmänt godkända omdöme må vara en borgen för mina upgifters riktighet.
Att här anföra de physiska och chemiska lagarne för naturen af sjelfva färgorna och deras tillkomst, genom solstrålarnes brytning eller efter Newtons emanations systeme, eller medelst antagande af Eulers ætheriska materia, hvars rörelser skulle vara uphof till synkänslan, eller med Voigt och andra statuera: att färgorna härröra frpn lysets och värmets olika förhållande i ljuset, anser jag utom föremålet för denna afhandling, såsom endast bidragande till en vidlöstiget, desto öfverflödigare, som flere Auctorer särskildt sökt utreda detta ämne, utan att man ännu torde hafva träffat rätta resultatet af dessa forskningar. Hvadan jag äfven, såsom icke anhängig något vist färgsystem, ansett mig här böra bibehålla det i allmänna lefvernet antagna. Af denna anledning har jag indelt alal färgarter under de vanliga hufvudfärgorna: Hvit, Grå, Svart, Blå, Grön, gul, Röd och Brun, med tillägg of Orange och Violett; ehuru egentligen såsom hufvudfärgor borde anses Blått, Gult och Rödt, emedan hvarken Hvitt såsom högsta dager eller Svart, såsom högsta skugga borde tillhöra denna färgornas klass, häldst båda dessa färgör kunna af andra färgor nuanceras och tillblandas, ej eller Grått som upkommer af svart och hvitt, eller grönt som upkommer af blått och gult, Orange af gult ocj rödt, och Violett af blått och rödt. Men som redan är sagt, anser jag detta fordra ett eget afhandlande och ehuru Orange och Violett allmännast icke anses för hufvudfärgor kan jag likväl icke mera utesluja dem än grått, grönt och brunt.
I anseende till arterna af dessa hufvudfärgor så, när hvarje färgart kan genom olika intensitet af färgämne hänföras till Dunkel, Hög, Ljus och Blek, hvarigenom färgen får ett förändradt utseende, har jag å ena sidan icke trott mig böra skilja så beskaffade nuancer i särskilta arter, men å den andra sidan icke trott mig öra aldeles utesluta sådane, som genom en stadgad nomenclatur för vetenskapen blifvit nödvändiga; hvarföre de förekomma såsom artförändringar; ty att vid hvarje färgart uptaga alla dessa nuancer och såsom nya för vetenskapen, tillskapa nya termer, har jag frucktadt leda mera till förvillelse än nytta, då de af en öfvad Naturforskare lättast utmärkas med tillsats af orden Obscure, Eminente-, Clare- och Pallide-, såsom: Obscure-castaneus, Eminente-coccineus, Clare-azureus, Pallide-coeruleus, o. s. v. hvarom mera nedanföre.
Ytterligare må tilläggas ännu ett slag eller Metalliska färgor, som väl ofta förekomma i Naturalhistorien; men kunna icke med klara färgor af blotta färgstoften åstadkommas.
---
De nu egentligen hithörande färgarter äro af följande färgor: nemligen:
A. Af Hvitt.
*) För att i colorering med klara färgor åstadkomma rent hvitt, användes det renaste Skifferhvitt.
*2) Det renaste Skifferhvitt öfverdrages med Gummivatten eller i vatten uplöst rent Gummi Arabicum, helt tunt; som i öfrigt alltid nyttjas att utmärka glans.1. Rent hvit, albus *) en ogenomskinlig färg, som innehar den renaste dager, utan afseende på glans eller skiftning.
Sådan är färgen hos Anas Cygnus; Ivors alba, Polyanthes ruberosa, m. m.
a) Blankhvit, candidus *2) då den rena hvita färgen är skinande.
T. ex. Bombyx Salicis; Lilium candidum, Cypripedium candidum, Anthericum Lilliago, m. fl.
De fläste Auctorer hafva förenat Albus och Candidus, hvartill äfven synes allt skäl, enär endast glansen åtskiljer dem.
*) Hartil använder Skifferhvitt med väl utspädt Tusch eller Blyhvitt ensamt.2. Krithvitt, cretaceus,* en hithet som stöter något på grätt.
T. ex. Phalæna cretaria, Papilio Cratægi, Curculio cretaceus m. fl.
Denna färgardt torde väl förtjäna skiljas från den föregående, såsom saknande dess renhet.
* Skifferhvitt med väl utspädt Berlinerblått.3. Snöhvit, niveus* då den hvita färgen faller något i blått.
T. ex. Emberiza nivalis undertill, Phalæna paludata, Tinea Evonymella; m. m.
Åtskilliga färfattare anse niveus och albus, såsom synonyma; men då till deras årskiljande caracterer kunna hämtas, synes sådant för vetenskapen nyttigt; och att denna färgart bör falla i blått uptäckes, då snöen betracktas i skuggan; må ske att orsaken dertill bör härledas från atmospheren? derigenom upkommer likväl märkbar anledning till i fråga varande skilnad.
* Skifferhvitt med väl utspädd Gummigutta.
*2 Willdenows grundriss der kräyterkunde och Haynes Termini-botanici, oder botanische kunst-Sprache.
*3 Illigers, Versuch einer Terminologie für das Thier- und Pflanzenreich. - Estners Versuch einer Mineralogie für Anfænger und Liebkaber. - Ludwigs Handbuch der Mineralogie nach A. G. Werner och Haussmans Versuch eines Entwurfs zu einer einleitung in die Oryktognosie.4. Mjölkhvit, lacteus,* en hvithet, som syftar åt gult.
T. ex. Papilio Brassicæ, Phalæna lactearia, m. fl.
Med denna färgart åter förenas candidus af Willdenow och Hayne*2); men det strider m.. de flästas tanka. Illiger*3) däremot, med flere andra Tyska Författare särdeles i Mineralogien, anser lacteus vara en i blått stötande hvitet, såsom den skummande mjölken, med utom det at den då icke skiljer sig från niveus, måste ofelbart första förenliga begreppet med denna färgbenämnings antagande hafva varit hämtad från den oskummade mjölkens färg, som i skuggan tydeligen faller i gult.
*Ägta Silfverbronz med Gummivatten tages härtill och i akttages vid alla Metalliska färgor, att sedan de väl torkat, gnidas de med ett dundadt slätt glas eller ben, för att ergålla sin erforderliga glans.5. Silverhvitt, argenteus,* en silfverlik metallfärg.
T. Ex. gediget Silfver, glimmer, Arsenikkis, m. m.
---
Af Illiger tillägges väl flera hvitheter, såsom: Svanhvit Olorinus; Elfenbenshvit Eborinus; Hermelinshvit Ermerineus; Blekhvit Exangvis och Piplerhvit Argillaceus, äfvensom af Ludvig Rödaktigt-hvit rubescenti-albus; gulacktigt-hvit flavascenti-albus; gråaktigt-hvit canescenti-albus och grönaktigt-hvit viridescenti-albus; men dessa sednare kunna icke såsom äfven efter Auctors egna färgprofver blotta nuancer af andra färgarter, dels ock för hans, efter hvad nedanföre skall visas, gifna otjenliga termer, och de förre utgöra inga eller så fina afvikningar från de redan anförda, att de aldrig böra användas i beskrifningar öfver natur-alster, utan kunna endast Illigers termer begagnas vid benämningar i den systematiska upställningen af flere hvita arter af ett och samma slägte.
B. Af Grått.
* Tusch, Indigo med litet Konsjonell och Gummigutta utspädde gifva denna färg. Här och för de kommande hänvisningar till färgblandningarne må anmäkas, att de flere färgstofter anföres, användes alltid mäst af det förstnämnda.1. Gulgrå (Likfärgad) lividus,* en gulblekgråhet.
T. ex. Cantharis livida; Oxalis livida, m. fl.
Denna är en af de mäst förblandade färgtermer. Willdenow och Haynes prof härä, ehuru sins emellan skiljacktige, ingå likväl begge för mycket i violett, för att svara emot den härmed menade likfärgen och det begrepp vetenskapen ifrån början åsyftat. Rättelse torde såöedes vara nödig.
*) Tusch behörigen utspädd. 2. Hvitgrå, canus,* en gråhet som närmar sig åt hvitt.
T. ex. Larus canus på ryggen, Sylvia oenanthe likaledes m. fl.
Illiger har med några andra Auctorer ansett denna färgterm för synonym med griseus; men då det motsrider så väl Linnés, som de flästes tanke och af deras caracterer är fullkomlig anledning att skilja dem, så har jag ock trott mig böra uptaga dem båda.
*) Tusch och Indigo, utspädde.3. Blågrå (Askfärgad) cinereus,* en gråhet som systar åt blått.
T. ex. Sitta Europæa på hufvudet.
Då askans färg framter flere olika utseenden, blir ej underligt, att denne färgterm varit underkastad olika begrepp. Illiger anser den synonym med Leucophæus och böra falla i gult, hvilket hvarken öfverensstämmer med det om denna färg antagna allmänna begrepp eller med den rena askans färg, som likväl här ligger till grund.
Tusch och Skifferhvitt nästan lika af hvarje.4. Rentgrå, griseus,* en gråghet, som stöter lika mycket på hvitt, som svart.
T. ex. Hufvud och gump på Turdus pilaris, hufvud och hals på Columbus arcticus, Lamia tristis, m. fl.
Uti anmärkningen vid canus är redan sagt, huru tänkesätten om denna färgart varit delade och när dertill kommer, att sjelfva Linné gifvit denna benämning ett olika utseende med canus, som ses af hans beskrifning å Lanius Excubitor och Collurio, ehuru han icke altid varit denna sin princip trogen, så blir bestämmandet nödigt. Griseus är tvifvelsutan rätta namnet på den gråhet, som man ansett för hufvudfärg, hvadan ock den här gifna caracter, så väl som utseendet torde gillas.
*) Tusch med litet Konsjonell och Gummigutta.5. Rödgrå (Musblack) murinus,* en gråhet, som syftar åt rödt.
T. ex. Flere arter af Mures.
Råttfärgen bestämmer onekeligen utseendet af denna färgart.
*) Tusch, Konsjonell och ganska litet Gummigutta.6. Brungrå, luridus,* en i brunt ingående gråhet.
T. ex. Leptura lurida merendels, Leptura nigripes, m. fl.
Denna benämning har ofra varit nyttjad af Författare endast för att utmärka ett smutsigt utseende, men hvar och en finner det obestämda deri, då den likväl synes förtjena att vara bestämd.
*) Tusch och Gummigutta. 7.Gröngrå, incanus,* en gråhet, som stöter på grönt.
T. ex. Curculio pulverulentus, Curculio incanus allmennast, m. fl.
Färgarten förekommer väl sällan; men bör i anseende till utseendet vara distinct och termen brukbar.
*) Oägta Silfverbronz, Indigo och litet ägta Silfver med Gummivatten. 8. Tenngrå, stanneus,* en ljus grå metallfärg.
T. ex. Gediget qvicksilfver.
Denna färgart hänföra väl Mineralogerne till hvita afvikningar; men då i färgen ingår blått, synes den med mera skål hafva sitt rum här vid sin närslägting, den följande.
*) Indigo och oägta Silfverbronz med Gummivatten. 9. Blygrå, plumbeus,* en mera grå metallfärg.
T. ex. Blyglants.
*) Indigo, oägta Silfverbronz och Gummivatten med litet tusch. 10. Stålgrå, chalybæus,* en i blågrått stötande metallfärg.
T. ex. Jernglans.
Härförutan antaga en del nyare Mineraloger: Perlgrå, margaritino-griseus; Rökgrå, fumosogriseus; men dessa böra efter min tanka tillhöra de blå färgafvikningarne, utom det att den förra icke lärer blifva någon distinct färgart, utan blott en varietet, som i synnerhet skiljer sig med sin glans.
C. Af Svart.
*) Tusch och Sinober.1. Brunsvart (Tjärfärgad) piceus,* en brun svarthet.
T. ex. Melolontha gibba, Prionus coriarius, m. fl.
Utseendet af denna färgart bör bestämmas af tjärans färg i sitt flytande tillstånd och icke såsom städgad, då den är hvad man kallar becksvart och skiljer sig knappast från rent svart. Hit bör förmödeligen föras Mineralogernas brunescenti-niger.
*) Vanligt godt Tusch.2. Gråsvart, niger,* en något ringa i grått systande Svarthet.
T. ex. Sciurus niger, Anas-nigra; Upis ceramboides, E[]ater atrerrimus; m. m.
Härmed lärer Ludvigs canescenti niger vara synonym. Niger bör icke anses som svarta hufvudfärgen, af skål som vid nästföljande art skall anföras.
*) God Bensvärta eller Tusch och Indigo.3. Rent svart (Kolsvart), ater,* en enkel färg, som innehafver högsta grad af skugga.
T. ex. Corvus Corax; flere Histeres; m. m.
Denna färgart är svartast af alla och innehåller således måsta skugga, hvarföre den, såsom motsatt hvitt, bör som hufvudfärg anses och termen jemväl i sådan egenskap begagnas.
*) Tusch, Indigo, och oägta Silfverbronz med Gummivatten.4. Jernsvart, ferreus,* en i svart gående Metallfärg.
T. ex. Magnetsten.
Glansen caracteriserar i synnerhet denna färgart.
Härförutan uptager Illiger skiffersvart; schifficolor, och Ludwig: grönsvart viridescenti niger och blåsvart coerulescenti niger, men den förstnämnde färgarten skiljer sig näppeligen från ater och de sednare höra rätteligen icke hit.
D. Af Blått.
*) Indigo och Tusch.1. Svartblå (Mörkblå), atrocoeruleus,* en blåhet, som närmar sig åt svart.
T. ex. Melyris abdominalis, Callidium Salicis, m. fl.
Denna färgterm, ehuru sällan nyttjad i beskrifningar, bör likväl såsom ofta förekommande i allmänna sammanlefnaden och behöflig för att utmärka färgarten hos åtskilliga natur-alster förtjena ett rum i färglistan.
*) Ren Ultramarin; men som är dyrbar och svåt att i användande få flytande, så kan man komma tämmeligen nära, med godt Berlinerblått och ganska litet Konsjonell.2. Lazurblå, axureus,* en högblåhet med högst ringa syfining åt violett.
T. ex. Tanagra violacea, Certhia coerulea; Cerambyx longipes, Lazursten, m. fl.
Ehuru färgarten nog ofta träffas, besynnerligen på utländska foglar, finnes termen likväl sällsamt nyttjad och merendels förväxlad med Violaceus: Den kallas af Illiger ultramarinus.
*) Berlinerblått, begörigen utspädt.
*2 Berlinerblått väl starkt.3. Rentblå, coeruleus,* en blåhet, som hvarken är mörk eller blek, ej eller ingår i rödt, gult eller svart.
T. ex. Coracias garrula, Donacia sericea, Papilio Menelaus; Polemonium coeruleum m. m.
a) Mörk rent blå (Berlinerblå) obscure coeruleus (cyaneus),*2 då den rena blåheten är mörkast.
Såsom: Emberitza cyanella, Chrysomela tristis, Attelabus pubescens, m. fl. och
b) Ljus rent blå, clarecoeruleus, då samma blåhet är ljus, utan att vara blek.
Dessa variationer kunna icke såsom distincta uptagas; men som den mörkblå allmänt träffas hos Auctorerne, såsom distinct under namn af cyaneus, så har jag å den samma gifvit färgprof.
*) Bergblått.5. Himmelsblå, coelestinus,* en mera på hvitt stötande blåhet.
T. ex. Cerambyx alpinus, Carabus coerulescens allmennast m. fl.
Denna, af Mineralogerne väl kända färgterm, nyttjas sällsynt af Zoologer och Botanister; men då färgarten är väl skiljd från coeruleus och således från färglistan icke bör uteslutas; så förtjenar denna latinska term att bibehållas framför coerulescens, com altid blir obestämdt.
*) Indigo och Tusch utspädde.6. Rökblå, fumatus,* en blåhet som faller i grått.
T. ex. Tanagra Episcopus, Columba OEnas under till, m. m.
Rökens föränderliga färg i olika tillständ och från olika ämnen har föranledt till Auctorernas skiljacktiga begrepp om denna färgterm; hvarföre, till dess rätta bestämmande, jag trott mig finna anledning i den rena rökens färg, sedd mot en klar himmel.
*) Indigo och ganska litet Consjonell utstpädde.7. Gråblå, coesius,* en grå blåhet, ljusare än föregående och med en ringa syftning åt rödt.
T. ex. Hesperia Corydon ♂ Dianthus coesius, m. fl.
Utom det. att denna färgart ofta förekommer hos natur-alstren, träffas den också icke sällan i menniskons ögonringar.
Såsom Färgafvikningar anförer Illiger jemväl: Indigoblå, indiginus; Lackmusblå Parellinus; Plommonblå, Prunisus; Blåklintsfärgad, cyanicolor; Turkosblå, Turcinus och Bergblå, Armenius; äfvensom Ludwig: Indigoblå, indigino-coeruleus, och Emaljblå, Smaltino-coeruleus; men dels innefattas de under redan anförda arter, dels äro de för mycket obetydeligen afvikande från dem, at tkunna såsom distincta antagas. Bland de af Abbé Estner gifna färgprofver synestydeligen, att den sistnämnde endast är en artförändring af azureus.
E. Af Grönt.
*) Indigo och Gummigutta, utspädde.1. Blågrön, glaucus,* en grönhet som skiftar på grått och blått.
T. ex. Saperda tremula; Lichen glaucus, m. m.
Detta är äfven en af de färgarter, hvarom Auctorerna haft olika begrepp, hvadan jag jag nu ansett dess bestämmande högst ödigt, emedan den särdeles i växtriket ofta förekommer.
*) Stark Spanksgröna, uplöst i ätticka.
*2 Sådan spanskgröna behörigen utspädd.2. Koppargrön, æruginosus,* en stark mineralisk blågrönhet.
T. ex. Fläckarne på Lamia imperialis; koppargrönt, m. m.
a) Ljus koppargrön (Seladongrön) clare æruginosus eller Malachitucus,*2 en ljus mineralisk blågrönhet.
T. ex. Lamia regalis, Curculio 16-punctatus, m. fl.
Färgen af den så kallade spansgrönan eller kopparergen bör vara anledningen för denna färgarts bestämda utseende. Och den ljusa koppargrönheten bör ej eller här förbigås, såsom ofta i naturen förekommande.
*) Indigo, Gummigutta och litet uplöst Spanskgrön.3. Sjögrön, thalassinus,* en mera i blått gående ren grönhet.
T. ex. Cuculus Persa; Necydalis thalassina merendels, Saperda flavimana Panz, m. fl.
Benämningen leder sin uprinnelse från grekiska ordet ?αλλασσα (Hav), hvarföre hafvets färg i dess uprörda gröna tillständ bör ligga till grun för denna färgarts utseende. Den kallas ock af Auctorer thalassicus.
*) Indigo, Gummigutta och litet Konsjonell och Tusch.4. Svartgrön (Buteljgrön) atroviridis,* en grönhet, som närmar sig åt svart.
T. ex. Saperda latipes, Necydalis virescens oftast; Lichen atrovirens; Serpentin, m. m.
Färgen är allmänt känd och ehuru sällan färgtermen är använd bör den dock bibehållas, likväl med den här uptagna benämning, i stället för atrovirens af nedan anförda skäl.
*) Indigo, Gummigutta och litet Konsjonell.5. Olifgrön, Olivaceus,* en mörk i brunt stötande grönhet.
T. ex. Turdus olivaceus; Lichen olivaceus, m. m.
Färgarten är distinct; och termen således användbar.
*) Saftgrönt.6. Pistaciegrön, pistacinus,* en något glänsande mörk grönhet.
T. ex. Krysolith.
Denna färgart är i sin natur, så distinct, att den icke bör från färglistan uteslutas.
*) Indigo och Gummigutta, något utspädd.
*2) Samma färgblandning starkare.7. Rent grön, viridis,* en grönhet, som kan sägas syfta lika åt gult och blått.
T. ex. Picus viridis; Buprestis viridis; m. fl. allmännaste färgen i växtriket.
De fläste författare i Natural-historien tyckas förena denna färgterm med virens; men utom det att 2:ne latinska termer härå, såsom hyfvydfärg betracktad, mera förvilla, så synes Linné hafva med virens förstått en ljusare grönhet.
a) Mörk rent grön (Gräsgrön) obscure viridis eller prasinus,*2 en mörk ren grönhet.
Såsom: Cetonia viridis, Cimex prasinus, m. fl.
b) Blek rent grön, pallide viridis eller virens, en blek ren grönhet.
Såsom Leptura virens.
Till varieten a hänförer Illiger pomaceus med upgift, att den bör falla mera i blått; men sådant anser jag med Willdenow och Ludvig oriktigt. Willdenow hitförer jemväl, såsom synonyma sature virens och smaragdinus men den förra benämningen synes öfverflödig och den sednare förutsätter glans.
*) Gummigutta och indigo8. Gulgrön, luteoviridis,* en åt gult än mera syftande grönhet.
T. ex. Psittacus pertinax på buken och Picus viridis på gumpen, m. fl.
Det rädande gula i denna färgart gör den ganska bestämd.
*) Ägta Silfverbronz med Gummigutta och Gummivatten öfverstrykes, efter förut gjord stark polering, med Copalfernissa och, sedan den väl torkat, med i ättika uplöst Spanskgrönt.9. Guldgrön, Chrysopraseus,* en blånkande grön metallfärg.
T. ex. Cetonia aurata & ænea, Carabus auratus; Chrysopras m. fl.
Om någon färgterm blifvit illa använd, må det väl vara auratus; ett färg-utseende, som ofta förekommer bland Insecterne, har blifvit tilldelad denne benämning; men så mycket mer otjenlig, som auratus innefattar intet begrep derom, att denna färgart skall vara grön, utan, såsom närmast svarände mot förgyld, förutsätter gulacktigt utseende. Derföre, då detta ger behof af viss term, har jag trott mig böra i stället till antagande föreslå Chrysopraseus af Grekiska orden Χςυσεοσ, aureus, och πςασιοσ, viridis l- gemma e viridantium genere. Plin.
Illuger anfärer dessutom, såsom färgafvikningar: Växtgrön Herbeus s. gramineus; Pappepojgrön Psittacinus; Lökgrön Alliaceus; Poppelgrön populeus; Grönsiskefärgad flavovirens; men af redan anförda skäl kunna dessa lika litet som Ludwigs Berggrön montanoviridis; Sparrisgrön Asparagino-viridis; och Siskegrön Acanthino-viridis, såsom specifika färgarter antagas, utan kunna blott Illigers benämningar begagnas vid arters åtskilljande till namn i ett gemensamt slägte.
F. Af Gult.
*) Gummigutta med något utspädt Berlinerblått.1. Svafvelgul, Sulphureus,* en gulhet som stöter i grönt.
T. ex. Rhamphastos Piperivorus under till; Cistela sulphurea, vingfläckarne på Altica 8 guttata; Anemone sulphurea; Svafvel, m. m.
Då svalets färg ligger till grund för benämningen bör denna färg falla i gränt, hvilket likväl en del Auctorers färgprofver icke utmärka.
*) Gummigutta utspädd, med litet uplöst Saffran.
*2) Retzii Inledning till Djurriket.2. Hvitgul, alboluteus,* en gulhet som mera faller i hvitt än gult.
T. ex. Fringilla canaria allmännast, Sylvia Sibillatrix; Coccinella lineola, Papilio Galathea, m. fl.
Hit hörer i allmänhet Författares pallidus; men hvilken, såsom bestämd färgterm synes olämpelig, utan bör snarare användas för att utmärka blekheten, af hvilken färgterm, som hälst. Äfven bör hitföras Retzii*2 flavicans eller pallideflavus.
*) Gummigutta utspadt med litet Konsjonell.3. Strågul, (stramineus),* en gulhet, som nästan omärkligt syftar åt rödt.
T. ex. Thorax och vingfläckarne på Altica albicollis, Papilio Delius Esp.; flere Musci och deribland Hypnum stramineum, m. fl.
Denna färgart, som igenkännes på den fullmogna sådeshalmen, förtjenar, såsom väl skiljd att här få ett rum; men bör aldeles icke stöta i brunt som Illiger anfört, då den skulle afvika från sin denomination. Den kallas af somliga paleaceus, hvilken term Illiger likväl anser synonymon till flavus och flavidus. Willdenows och Haynes pallide flavus hörer hit.
*) Gummigutta med något Konsjonell och helt litet Tusch.4. Grågul, Flavus,* en gulare färg än den hvitgula, med någon ringa syftning åt grått.
T. ex. Motacilla flava; Papilio Palæno ♂; Hemerocallis flava, m. fl
Illiger anser denna färgterm vara synonym med luteus; men Auctorerna i allmänhet hafva ansett dem skiljda, hvadan jag äfven trott dem begge böra bibehållas, enär flavus skiljer sig med stötandet i grått.
*) Ren och god Gummigutta, behörigen utspädd.
*2 Gummigutta, ganska starkt pålagd.5. Rent gul, luteus,* en sådan ren gulhet, som icke kan sägas syfta åt någon blandning af annan färg.
T. ex. Oriolus Galbula; Papilio Passithoe undertill; Nymphæa lutea, m. fl.
a) Mörk rent gul (citrongul), obscure luteus eller citrinus*2, en den starkaste rena gulhet.
Såsom: Flera arter af Psittacus, kammen på Phasianus pictus, m. m.
Varietetens färgutseende igenkännes på den fullmogna Citronen och kallas äfven af Illiger, limoniatus.
*) Gummigutta med Saffran.6. Äggul, vitellinus,* en gulhet med någon syftning åt rödt.
T. ex. Oriolus persicus och icterocephalus; fläckarna på Scolia 4 macul. och flavifrons, m. fl.
Denna färgart har till sitt utseende förmodeligen deraf varit olika framställd, att äggulans färg varierar ganska mycket efter årstiden och äggets från Hönans föda hämtade mer eller mindre fetma; emedlertid tror jag det nu uppgifva vara det allmännast antagna, också öfverensstämmer det tämmeligen nära med Haynes derå gifna prof.
*) Saffran med helt litet Konsjonel.7. Saffransgul, croceus,* en gulhet, som faller något i orange.
T. ex. Cerambyx Ebulinus, Melolontha regia, m. fl.
Denna färg, som äfven stundom kallas crocatus, anser jag böra bestämmas af färgen på stigmata Croci sativi, då de af Hayne och Willdenow uppgifvan prof synas oriktiga, såsom för mycket närmande Orange.
*) Gummigutta med Konsjonell.8. Ockragul, ochraceus,* en gulhet som går nära krukfärgen, men är mera gul.
T. ex. Elater castaneus, flere Mylabrides, o. s. v.
Då flera slags Ockra gifvas, finner man lätt anledningen, hvarföre Auctorernas begrepp om denna färgart varit så olika; men som termen leder sitt ursprung hvarken från så kallad Ljus- eller Brunockra, utan från Gulockra; så måste den nu uppgifna vara rättast.
*) Blek Metallbronz med Gummivatten.9. Messigsgul, orichalceus,* en ljusgul Metallfärg.
T. ex. Såsom Kopparkies.
*) Gul Metalbronz med Gummivatten.10. Guldgul, Aureus,,* en guldlik Metallfärg.
T. ex. Gediged Guld.
*) Antik Bronz med Gummivatten.11. Malmgul, Metallicus,* en grågul Metallfärg.
Det sistnämnde eller metallicus lärer vara samma färgart som Ludvig åsyftar med bronzeo-flavus eller oeneus; men allmänna begreppet om oeneus tillåter icke denna färgterms hitförande, och den andra benämningen är nog obestämd.
Utom dessa nuancer af Gult, antager Illiger: Blekgul melinus eller gilvus; Honingsgul melleus; Vaxgul Cerinus; Buxbomsgul Buxeus; Ljusockragul Silaceus; Gurkgul Cucumerinus; Löfgul Xerampelinus; Ärtgul Pisicolor; vingul vinaceus, af hvilka Ludvig äfven erkänner en del; men dessa äro alla umbärliga och ganska fina afvikningar från de redan anförda, en del äfven svåra att bestämma.
G. Af Orange.
*) Gummigutta, litet Konsjonell och än mindre Tusch.1. Lejon-orange, helvolus,* en orangehet som närmar sig åt gult.
T. ex. Felis Leo; Mutilla helvola L. Lampyris maculata; m. fl.
Färgen igenkännes på Lejonet och förekommer oftare i naturen än termen af auctorerna blifvit begagnad.
*) Gummigutta, Konsjonell och något Tusch, utspådda.2. Isabell-orange, Isabellinus,* en något smutsig och blek orangehet.
T. ex. Columba risoria; Stenocorus luridus, Elytra på Notonecta glauca; m. fl.
Denna färgart träffas väl mera sällan hos natur-alstren; men är ganska distinct och således vid sina tillfällen användbar. Den förekommer stundom på ett visst slags håstar.
*) Saffran och Konsjonell.3. Rent orange, Aurantiacus,* en orangehet, som kan sägas äga lika syftning åt rödt som åt gult.
T. ex. Papilio Julia; Hieracium aurantiacum;
Denna färgart är noga bestmd på den fullmogna Pomeransen.
*) Hälst ren Mönja: men kan träffas tämmeligen nära i transparanta färgor med Saffran och Konsjonell.4. Mönja-orange, Miniatus,* en orangehet, som har en klarare syftning åt rödt.
T. ex. Oriolus aureus; Lamia bifasciata; m. fl.
Utseendet af denna färgart bestämmes i sjelfva dess benämning och kallas efter min tanka orätt cinnoberfärgad efter vissa Auctorers förmenande, hvarmed cinnabarinus tvifvels utan bör förstås.
*) Likaledes jälst ren Cinnober; annars nog nära med Konsjonell och något Gummigutta.5. Cinnober orange, Cinnabarinus,* en i mörkare rödt stötande orangehet.
T. ex. Fläckarne på Erotylus variegatus; Boletus cinnabarinus; m. m.
Färgutseendet igenkännes enligt benämningen af Cinnobern, ehuru glansen vid färgstoftets torkning förgår; och fastän termen sällan förekommer hos Auctorerna, förtjenar den likväl att, som distinct, antagas.
H. Af Rödt.
*) Konsjonell, Saffran och litet Tusch.1. Blodröd, Sangvineus,* en rödhet som går något i brunt.
T. ex. Callidium sangvineum, Elater sangvineus, m. fl.
Blodets färg hos däggande djuren, i dess klara och friska tillständ, afgör utseendet för denna färgbenämning, som af somliga jemväl kallas hæmaticus, cruentus och cruentatus.
*) Cinnober, Mönja och Konsjonell.2. Eldröd, igneus,* en rödhet som syftar åt gult.
T. ex. Ampelis carnifex på stjerten, Lanius barbatus undertill, m. m.
Denna term härleder sig från eldens färg nära glöden, och benämnes hos Auctorerna äfven med flammeus, som likväl med hänseende till lägans färg borde hafva ett helt annat utseende. Att med Retzius förena denna med fulvus, som afser mera gulhet, vägar jag icke.
*) Konsjonell och Cinnober.3. Skarlakansröd, coccineus,* en något åt violett stötande cinnoberfärg.
T. ex. Phasianus pictus på bröstet; Endomychus coccineus i sitt lefvande tillständ, Bombyx Jacobeæ på undra vingarna, o. s. v.
Färgen träffas lifligast på ett visst slags kläde.
*) Konsjonell och Saffran behörigen stark.4. Carmosinrödt, Chermesinus,* en mera åt carminrödt syftande cinnoberfärg.
T. ex. Picus rubricollis och Martius på nacken; m. m.
Färgartens bestämmande hämtas från den färg, som Coccus Cacti gifver. Termen nyttjas sällan; men bör som distinct här få ett rum.
*) Ren Carmin; men som detta färgstoft är svårt att få, äfven dyrt, kan man komma utseendet tämmeligen nära med god Konsjonell och Saffran.5. Carminröd, puniceus,* en högst lysande rödhet.
T. ex. Pipra aureola, Ampelis carnifex, m. fl.
Det öfverträffande lystra i denna färgart utmärker den främför alla röda färgor.
*) Ren Rödkrita behörigen slammad, annars äfven med Cinnober och Umbra.6. Rent röd, ruber,* en rödhet, som hvarken kan hänföras till de lystra, gula, violetta eller bruna afvikningarne.
T. ex. Loxia Pyrrhula och curvirostra i deras vanligaste tillständ, Lamia tornator, åtskilliga af slägtet Coccinella, o. s. v.
Detta har af älder varit en bestämd färgbenämning, ehuru bland både äldre och nyare Auctorer ganska ofta borrtblandad med andra nuancer; men då benämningen härleder sig från Rödkrita (rubrica) och dennas färg, sådan den, använd i stii torra tillsänd, visar sig, närmas innehar denna enkla färgs caracter, tror jag det härä gifna prof vara säkert.
*) Konsjonell, Gummigutta och helt litet Tusch.7. Tegelröd, lateritius,* en något i brunt fallande rödhet.
T. ex. Mylabris coeca, Papilio cardui, m. fl.
Färgen på en bränd tegelsten bestämmer utseendet af denna färgart, som ofta förekommer i naturen, fast termen är sällan nyttjad, hvartill orsaken egentligen träffas i dennas förblandande med testaceus, förmodligen emedan de icke varit väl bestämda. Också hafva Hayne och Willdenow uteslutit dem båda och Illiger lateritius.
*) Gummigutta, Konsjonell och Tusch.
*2 Samma färgtillredning som näst föregpende; men mera utspädd.8. Gulröd, fulvus,* en rödhet med knappt någon syftning åt brunt, utan mera åt gult.
T. ex. Canis Vulpes, Melolontha Vulpes; Hemerocallis fulva, m. fl.
a) Ljusgulröd (krukfärg) clare-fulvus eller testaceus,*2 en ljus gulrödhet, utan att vara blek.
Såsom: Falco albicilla, Melolontha solstitialis, Leptura testacea, m. fl.
Utseendet af denna hufvud-färgart, afgöres såkrast genom Råfves färg, som af älder fått denna benämning, ehuru Auctorerne sedermera förblandad den; och varietetens utseende igenkännes på nya krukkärl.
*) Konsjonell och Gummigutta.
*2) Samma färgtillredning behörigen utspädd.9. Köttröd, carneus,* en gulacktig rödhet utan syftning åt brunt.
T. ex. Gladiolus carneus, Androsace carnea, m. fl.
a) Blek köttröd (menniskofärgad) pallide carneus eller incarnatus, *2 en blek köttrödhet.
Såsom: Loxia cardinalis, v. ß Lath. undertill, Upupa Epops, m. fl.
Köttets färg på däggande djur, då huden är afdragen, ligger till grund för denna benämning, äfvensom menniskohudens färg för varieteten, hvilken af somliga kallas pallide-ruber.
*) God Konsjonell, behörigen utspädd.10. Rosenröd, roseus,* en mera lifligt gulacktig rödhet.
T. ex. Turdus roseus, Cinca rosea, Clusia rosea, m. fl.
Denna färg är allmänt känd under namn af Couleur de Rose för sin likhet med färgen på vissa varieteter af Provinsrosor.
*) Purpur och litet blek Kopparbronz med Gummivatten.11. Kopparröd, Cupreus,* den opolerade Kopparns färg.
Såsom: Gedigen Koppar.
*) Blek Kopparbronz med Gummivatten.12. Blank kopparröd, Æneus,* den polerade Kopparns färg.
Såsom: elytra på Harpalus 6 punctatus.
Illiger upptager härförutan: Rödfärglik rubricus s. rubricosus; morgonrådnadlik auroreus; Valmoröd Rhoeæcolor; Rödaktig pudorinus; Persikblomfärgad, Persicinus; Läppröd, russus s. russulus; Korallröd corallinus; ytterligare antager Ludvig: Hyacintröd Hyacinthinoruber; Kjörsbärsröd cerasinoruber; men härom gäller hvad i detta fall redan är anmärkt.
I. Af Brunt.
*) 1. Rödbrun, rufus,* en till gulrödt sig närmande brunhet.
T. ex. Picus rubricollis undertill, Lamia testator, m. fl.
Om denna färgart hafva väl Författare ofta haft olika begrepp; men jag tror att det här framställda prof är med de flästers tankar öfverensstämmande.
*) Konsjonell, Tusch och Gummigutta.
*2 Samma färgtillblandning som näst förut, behörigen utspädd.2. Rostbrun, ferrugineus,* en på tegelrödt stötande brunhet.
T. ex. Corvus calvus, Elater ferrugineus, m. fl.
a) Ljusrostbrun (Kanelbrun), clareferrugineus eller cinnamomæus,* en ljus, något i gult fallande rostbrunhet.
Såsom: Callidium strepens, Lamia Cinnamomæ, m. fl.
I utseendet af rost-anlupit Jern, som icke af damm eller andra omständigheter blifvit förändradt, finnes grunden för denna egentliga färgart; äfvensom från färgen på den bruna Kanalen, varietetens utseende måste härledas.
*) Umbra med litet Gummigutta.3. Rent Brun, Brunneus,* en brunhet, som icke kan sägas falla mera i rödt eller gult, än svart och tvertom.
T. ex. Falco Apivorus; Calopus serraticornis, Elater fugax, m. fl.
Denna färgart har ofta varit med andra brunheter borrtblandad; men det här gifna prof inträffar så väl med den bestämda caracteren, som emd de flestas begrepp om färgutseendet.
*) Tusch, Konsjonell och Gummigutta.4. Castanjebrun, castaneus,* en mörk brunhet, med ringa syftning åt gult.
T. ex. Cerambyx Thomæ, Buprestis castanea, Leptura spadicea, m. fl.
Af färgen på mogna Castanjer inhämtas rätta utseendet af denna färgart, som af en del blifvit ansedt ljusare och af andra mörkare.
*) Tusch, Gummigutta och Konsjonell.5. Gråbrun, fuscus,* en i grått stötande svartbrunhet.
T. ex. Anas Bernicla; Lampyris noctiluca, Papilio Hyperanthus, m. fl.
Färgen är ganska caracteristik, fastän termen stundom finnes oriktigt använd.
*) Umbra och Tusch.6. Umbrabrun, (mörkbrun) umbrinus,* en svartacktig brunhet.
T. ex. Falco umbrinus, Papilio Clytus; m. fl.
Af den latinska benämningen måste Umbra-jordens färg afgöra denna färgterms rätta utseende.
*) Antik-blek Koppar och litet blek Metallbronz.7. Tombackbrun, Tambacinus,* en i gråbrunt stötande metallisk färg.
T. ex. magnetisk kies.
Illiger och Ludvig upptaga vidare: Brasiljeträdsbrun Brassilianus; Kaffebrun Coffeatus; Läderbrun badius; Barkbrun corticinus; Carmelit moschatinus; Lefverbrun hepaticus; Ollonbrun glandicolor; Jordbrun terreus; Nätbrun nuceus; Kimröksbrun pullus s. fuliginosus; Rödacktigbrun rubescenti-brunus; Neglikebrun caryophyllinobrunus; Hårbrun capillari-brunus; gulacktig brun flavescentibrunus; Trädbrun ligneo-brunus; Svart-acktigt brun nigrescenti-brunus; men antingen äro dessa föga skiljda från eller blotta nuancer af de redan anförda, eller äro de så obestämda att de icke som specifika böra anses.
Af Violett.
*) Konsjonell, Berlinerblått och Tushc.
**) Samma färgblandning som till näst föregående; men med något mera Tusch.1. Purpurviolett, purpureus,* en åt brunt sig närmande violetthet.
T. ex. Tanagra jugularis, Sagra purpurea, m. fl.
a) Mörk Purpurviolett, obscure purpureus eller atropurpureus,** då purpurfärgen är mäst svart.
Såsom: Tanagra Jacapa; Hesperia Philemon; Scabiosa atropurpurea; m. fl.
Glansen i denna allmänt kända distincta färgart, som utgör det praktfulla i dess utseende så i det äkta Sammettet, som i de flästa Natursproducterna, kan icke utan genom särskild dager framställas.
*) Kolumbinerlack tämmeligen stadigt.2. Rent Violett, Violaceus,* en lika mycket rödt som blått gående violetthet.
T. ex. Callidium violaceum, Leptura virginea stundom, o. s. v.
Denna färgart, som äfven af somliga kallas Janthinus, är ofta förblandad med purpureus, der ifrån den likväl märkbart skiljer sig.
*) Konsjonell med litet Berlinerblått, väl utspädda.
För deras underrättelse, som änska Färgkådor med endast de här anförda, i all colorering med transparanta Färger tillräckeliga färgstofter, har jag trott mig jemväl höra nämna, att hos Fabrikör Hasselgren i Jacobs Bergsgränd Huset N:o 2, sådana med goda färgor finnas till salu.3. Lilaviolett, lilacinus,* en blekröd violetthet.
T. ex. Syringa vulgaris och persica understundom, och varieteten af Hyacinthus orientalis, m. fl.
Denna färgart är allmänt känd under namn af Couleur de Lila, och väl distinct.
Illiger anförer härförutan: Ljuspurpurfärgad phoeniceus, och Ludvig: Lavendelblå lavandula-coeruleus; men de äro båda ganska obestämda, och den sednare benämningen i alla fall mera hörande till de violetta än de blå färgförändringarne.
---
Sedan jag nu genomgått de nödigaste Färgbenämningar, sökt att bestämma dem efter förekommande anledningar och vid hvar och en anföra något exempel från naturen; så torde det tillätas mig, att i sammanhamg härmed fåsta hvar och en Naturforskares uppmärksamhet vid sättet, att i beskrifningar öfver naturalier, med riktiga termer bestämma de begrepp om färgafvikningar från de här anförda färgarter, hvartill omständigheterna föranleda. Då dessa färgafvikningar nödvändigt måste hafva någon färgart till grund, och denna åter måste hänföra sig till någon viss hufvudfärg; så bör den i fråga blifvande färgafvikning, om den ej med de ofvannämnde nuancerande orden obscure, eminente, clare eller pallide kan uttryckas, benämnas med de vanligt antagna tillsattsorden -scens eller -ans, såsom albescens, flavescens, coerylescens, albicans, rubricans, o. s. v; eller om behofvet fordrar uttryck af nuancer mellan vissa hufvudfärgor, så böra deras latinska hufvudtermer användas såsom nigr-viridis och luteo-viridis i stället för nigro-virens och luteo-virens, emedan viridis är hufvudbenämningen på grön, och virens redan en artförändring.
Bruket af annan Terminologie blir icke allenast felacktig, utan lemnar rum för ganska förvillande begrepp om de färgor, som åsyftas. Sjelfva vår grannlaga v. Linné misstog sig stundom härutinnan, emedan han icke så väl utredt färgbenämningarna, som de öfriga Natural-Historiens termer. Han kallar Turdus Palmarum viridi-olivaceus; då nu olivaceus är en gifven grön färg, så ökes alldeles icke föreställningen om denna fogels utseende dermed att viridis tillsättes; hade beskrifningen i stället upptagit subolivaceus, skulle man genast förstått, att färgen nästan var olifgrön. Likaledes skall Turdus arundinaceus vara fuscoferrugineus; båda dessa färgtermer äro brunheter, af hvilkas sammansättning begreppet om fogelns utseende aldrig kan blifva så klart som med obscure ferrugineus. Fringilla canaria skall vara alboflavicans; deraf bör fattas den föreställning, att dermed menas hvitgul; men då luteus är en antagen enkel färg, hvarföre icke hellre nyttja albolutea? Dessutom är flavicans redan en nuance af flavus. Af sådant förhållande är äfven
tillsatt en annan färgterm gifver icke annat begrepp, än att hufvudfärgen stöter grönt, då viride- måste vara användbarare, emedan man alltid förstår med virescens en afvikning från viridis. Ännu olämpligare sammanföras 2:ne nuancerande färgarter, såsom albido-flavicans i beskrifningen öfver Loxia philippina; mångfaldiga andra exempel att förbigå. Termerna rusocinereus, fuscovirencens, griseofuscus, testaceo-griseus, cinereo-virens, griseoferrugineus, flavonigricans, flavofulvus och alla dylika färgbenämningar böra således för alltid aflysas.
I den händelse man likväl i en diganosis vill tilläta sig dessa obestämda termer, med vilkor af tydligare utveckling i descriptionen, böra de åtminstone aldrig nyttjas till namn på en natursproduct; ty huru otjenligt finner man ej bland Lichenes atroalbus och aurantiaco-ater, färgor af så motstridande utseenden? Likaså obestämd är bland metalliska färgor aureo-nitens; guldfärgen förutsätter redan något blänkande; man skulle således anse nitens här alldeles öfverflödig, likväl vill man vid denna term fästa ett helt annat begrepp. Alla de metalliska färgtermerna användas också illa, så ofta färgen tillika icke innegar metalliskt utseende. Man finner ej sällan i beskrifningar plu,beus nyttjad i stället för griseus och cinereus, äfvensom æneus, der intet tecken till kopparfärg finnes, hvarigenom orediga begrepp måste, till skada för vetenskapen, uppkomma.
Utom hvad redan i afseende på färgor för Natural-HIstorien blifvit anfördt, förekomma i naturen utseenden, som fordra sina särskilda benämningar i egenskap af genomskinliga och glänsande Färgor; såsana äro: Diaphanus, Hyalinus och Smaragdinus, Saphirinus, margaritaeus, m. fl. Men som dessa icke utan särskild konstens tillhjelp kunna åstadkommas; så har jag ansett dem, likasom att upptaga och med färgprof förse alla nuancer af färgarterna, icke tillhöra föremålet för denna inskränkta afhandling.
Ei kommentteja :
Lähetä kommentti