Kemin i "en blå bok"

Argus 1 / 1907

När jag nyligen i bladen läste att Strindbergs anteckningar i kemi snart skola utkomma av trycket, blev jag allvarligt förskräckt. Ty den beramade volymen om 1,000 sidor kommer att kosta förläggaren dryga pengar och den godmodige köparen slipper väl ej heller med så litet. Och vill man förskaffa sig enbart en rolig bok så finnes det billigare, med mera koncentrerad humor.

Jag fördristar mig säga detta på förhand, ty å de kemiska sidorna i "En blå bok" hänvisar Strindberg ofta nonchalant till sina "anteckningar" beträffande närmare upplysningar. Och av det han framlägger i sin nämnda bok kan man något så när sluta sig till hurudana "anteckningarna" skola vara

Det är icke mot dilettantismen jag nu skriver, det är mot humbugen. Dilettanten är ofta en klokare, kunnigare och idérikare man än professionisten. Det förekommer ju ganska korkade lärde. Men Strindberg, en klok man, driver humbug med sin kemi och det är inte trevligt.

Några exempel. Å sidan 236 vill han kemiskt jämnställa hjärnsubstansen och valnöten (vilka han tidigare anatomiskt parallelliserat). "För att gå litet på djupet" upplyser han om att en av hjärnans beståndsdelar, cerebrin, löser sig purpurfärgad i svavelsyra. Han har sedan kokat en valnöt i samma slags syra och även den blev djupt blodröd. Voilà! Jag ber nu få gå ännu litet mera på djupet och berätta att jag en gång av en tillfällighet kom att lösa en del av mina benkläder i svavelsyra. De löste sig purpurröda, jag minns det mycket tydligt. Frågas: innehölltyget hjärnsubstans eller valnötter?

På sidan 281 säger Strindberg: "Jodstärkelse, berlinerblått och indigo synas vara tautomerier". Varför? Ja för att de alla tre äro blå. Jag fattar ej, varför han icke bifogat ultramarin, koboltglas, Genfersjöns vatten, tropikens himmel och kolingens näsa. Med tautomeri avser kemisten det sakförhållande att atomerna inom en molekyl kunna omlagras så att en helt annan molekyl bildas.  Det generar icke Strindberg att jodstärkelse, berlinerblått och indigo ha i kemiskt hänseende platt intet med varandra att skaffa och att ej ens den vildaste molekyl- och  atomförvandlingsspekulation kan förnuftsenligt leda till deras identifierande såsom tautomerer.

Med atomvikterna, eller de av samtidens forskning pinsamt noggrannt bestämda relativa viktstalen för atomerna, handskas Strindberg som en skolpojke. Sju gånger aderton är 126, nu är 18 vattnets molekylarvikt och 126 jodens atomvikt, alltså är, säger han, jod = 7 vatten. Fallet är emellertid att vattnets molekylarvikt icke är 18 utan 18,016 och jodens atomvikt icke 126 utan 126,85. Sju gånger 18,016 gör likväl 126,112. En differens på c. 0.74, vilket är mer än tillräckligt att bevisa humbugen i resonemanget, till och med om manginge med på den galenskapen att jod är vatten Litet längre fram finner han en märkelig överensstämmelse iatt magnesiumsulfat har molekylarvikten 252, vilket just är - jodens molekylarvikt 2 X 126. Antagom nu att jodmolekylen också i fast form vore 2 X 126,85 = 253,70. Magnesiumsulfat åter ger 120.42 eller med kristallvattnet 246.53. I varje fall blir sammanställningen ett kapitalt nonsens. Författarenkan ju icke vara omedveten härom.

Hans med stor säkerhet framburna spekulationer över elementen såsom eventuella kondensationsprodukter av väte äro gamla som gatan. Det ser ut som om Strindbergs kemiska bibliotek bestodo av några antikverade läroböcker. Nyare resultat synes han alldeles negligera.

Kolleger till mig kunna finna det naivt att man alls upptager dylikt vrövl till behandling. Jag finner sådant likväl motiverat av den spridning Strindbergs böcker ha och den benägenhet många hysa att hällre tro på geniers humbugsutflykter än på en nykter forsknings ärliga resultat. Lage det något av geni i Strindbergs kemiska prat, så fällde jag gärna min penna. Ty vetenskapen har ofta gått i blindo. Men det är endast slarvet och okunnigheten, som lysa å de kemiska sidorna i "En blå bok". Och jag ber försynen bevara oss alla för den i utsikt ställda nya kemiska volymen.

- Gustaf Mattsson.