Lördagsqvällen, 5.8.1893
Hårets färg och beskaffenhet bero i allmänhet pä klimatiska förhållanden. I de varma länderna blir håret svart och krusigt, i de tempererade brunt eller svartbrunt, i de kalla blondt, ljusbrunt eller rödt. IItalien finner man jämte det svarta också det röda eller rödblonda håret, ialla fall hos landtfolket, kanske sista spåren efter longobardorna. Ute på landsbygden möter man i nordligare länder ofta barn mod lingult, nästan hvitt hår, som egendomligt sticker af mot den solbrynta hyn. Solon, som åstadkommer bägge delarne, värkar på olika sätt på hårets och hyns cellväfnader.
Långt och kort hår hado hos do gamla folken en viss betydelse. Grekerna hade i allmänhet mycken smak för konstiga frisyrer och brukade många sätt att upplägga håret; blott do återhållsamma spartanskorna uppfäste flätan i en enkel knut i nacken. En ganska klädsam grekisk frisyr, bestående däri att håret omlindas med tre guldband eller guldskenor och ett par långa lockar uppfästas med en kam, förekommer nu för tiden här och där. Dock passar den icke så väl med nutidens dräkter och gestalter: en fin form på hufvudet och detta hufvud väl uppburet, lugna drag och själfmedveten
hållning fordras därtill.
Romarne upptogo grekernas moder i fråga om frisyr och på bilder från don tiden se vi håret upplagdt i konstiga flätningar och ganska ofta prydt af nålar, så som ännu i dag do italienska bondkvinnorna bruka.
Romarinnornas förkärlek för löshår är känd. Synnerligen högtskattade de alemannernas rödblonda hår ooh buro peruker af sådant, sedan de afklippt sitt eget. Buro de eget hår, färgade de dot ofta i andra färger, till och med blått. Äfven löshåret färgades, och de romerska modedockorna bytte om peruk till och med flere gånger om dagen, när det föll dem in eller do funno don ena ellor andra färgen passande.
Senare svärmade venetianskorna för rödblonda peruker och försökte åstadkomina sådan färg på sitt egot hår. Alun, svafvel och honung upplöstes och blandningen destillerades med vatten. Damerna satte sig i solskenet på de platta hustaken, fuktade håret med donna vätska, och då håret måsto torka i solen satte do på sig bredbrättade hattar, på hvilka kullen borttagits, och hängdo håret utöfver brättona.
Att färga håret brukas för öfrigt än i dag hos många folk. Både gamla och unga män i Persien, till oxompel, färga hår och skägg, ibland en gång i veckan.
För icke så länge sedan var äfven bland europeiska damer mod att färga håret. Icke blott att svärta det grå håret för att so ung ut - sådana narraktigheter äro gamla som gatan utan att gifva dot on annan färg än den naturliga, vanligen rödblondt oller guldbrunt. Samtidigt hade bruket af löshår urartat till en smaklöshet, som numera förefaller otrolig. Det var en nästan ursinnig täflan om hvem som kunde på sitt hufvud upptorna do största massor den! Där detta ej förslog, tillgrep man af hår - som växt på andras hufvu - s. l. valkar, dels tagelsuddar, dels sydda af svart siden och stoppade med bomull. Och huru ofta bände det ej, att det egna, tunna håret icke förmådde skyla dessa tillställningar, utan mellan de naturligt eller färgadt blonda hårstriporna stack fram en svart botten, eller tittade ut en mörk tagelsudd! En och annan gång var underlaget ej väl fäst utan trillade ut ur uppläggningen och ned på golfvet, till fasa för ägarinnan och till åtlöje för alla förståndiga människor. Måtte aldrig detta afskyvärda mod att belasta hufvudet med andra människors hår mera uppkomma! Och om det så gör, mätte då de unga flickorna hafva mod att trotsa modet och kläda sig efter smakens naturliga lagar och icke efter de moderna nyckernas onaturliga påbudI
Medgifvas måste, att dot icke är angenämt att i klädsel och uppträdande skilja sig från flertalet. Men det finnes en medelväg. När modet fordrar t. ex. att håret skall uppläggas högt på hufvudet, bär man det så, antingen det är stort eller litet, och när andra sätta det långt ned i nacken, gör man lika så. Men därför bohöfver man ej skarfva till det, så att dot blir lika stort, lika högt och vidt och bredt, som andras.
Det fans en tid - nu långt borta då det ej ansågs "anständigt" att i finare sällskap uppträda med opudradt hår och utan löslockar. Vi le däråt och finna det ytterligt löjligt. Må vi akta oss, att icke efterkommande få andedling att med lika stora skäl göra våra frisyrer till föremål för åtlöje! Den ständigt stigande kulturen och det altjämt vidgade fältet för kvinnobildningen ålägger oss den bestämda plikten att icko genom fåfänga och modoslafvori utsätta oss för berättigadt åtlöje.
-Mathilda Langlet.
Ei kommentteja :
Lähetä kommentti