Yhteishyvä 4, 29.1.1915
Kerroimme viime vuoden lopulla yksityiskauppiaitten puuhista värjätyn kahvin poissaamiseksi kaupasta ja yleisön totuttamiseksi käyttämään alkuperäistä kahvia. Ilmaisimme myöskin tämän yhteydessä muutamalla sanalla oman käsityksemme näistä kauppiaitten hommista. Erästä nimim. S. N. käyttävää Aamulehden avustajaa ei esityksemme kuitenkaan ole miellyttänyt. Hän on ottanut näet asian puheeksi Aamulehden t. k. 13 p. ilmestyneessä numerossa ja kyhännyt siihen Yhteishyvälle osotetun ja yllämainitulla otsikolla varustetun nuhdesaarnan. Tässä hän tahtoo kosketella sitä kirjotustapaa, jota me käytämme "osuusaatteen taloudellisista kilpailijoista, yksityiskauppiaista".
Esitämme tässä, niillä tavoin nimim. S. N. nuhtelee meitä.
Mainittuaan Helsingin Kauppiasyhdistyksen kokouksesta ja sen tekemästä päätöksestä värjättyjen kahvien käytön vastustamiseksi ja niistä toimenpiteistä, löihin tätä varten tehdyn-päätöksen johdosta on ryhdyttävä, ilmottaa kirjottaja Yhteishyvänkin myöntäneen, että näissä kauppiaitten toimenpiteissä on hyvääkin. Tällöin jatkaa kirjottaja heti: "Mutta samaan hengenvetoon se (Yhteishyvä) ei malta olla singauttamatta ilkeämielistä, ja törkeätä syytöstä niitä (kirjottaja tarkottanee luonnollisesti kauppiaita) vastaan. Tämän jälkeen kirjottaja siteeraa sen kohdan esitystämme, jossa tunnustuksen antaen kauppiaille heidän uusien puuhiensä johdosta huomautimme siitä, miten suotavaa olisi, että he uudistuspuuhansa ulottaisivat muihinkin tavaralajeihin nähden. Mutta tätä huomautusta ei meidän mitenkään olisi pitänyt tehdä. Sillä se on saattanut nimim. S. N:n vallan kimpautumaan ja henki hieverissä kysymään, "eikö osuusaate meillä todellakaan ota mennäkseen ilman tällaisiareklaamikeinoja", mihin hän vielä jatkaa: "Näin holtitonta agitatsionia nähdessä tulee kysyneeksi, onko osuustoiminta nykyisen tuotantojärjestelmän aikana oikeutettu esittämään yksit, kauppiaitten myymät tavarat sen huonommassa valossa kuin osuuskauppojenkaan?" Ja tähän sanoo kirjottaja uskaltavansa vastata kielteisesti. Tätä todistaakseen mainitsee nimim. S. N. sen, että sekä yksityiskauppiaat että osuuskaupat ostavat tavaransa samoista paikoista, vieläpä samoilta myyjiltäkin. Vakuuttelee yksityiskauppiaittenkin myyneen alkuperäistä kahvia. Eivät vain tästä ole pitäneet yhtä kovaa melua kuin osuuskaupat, jotka muistakin hommistaan muka tarpeettoman suurta ääntä pitävät.
Kirjottaja myöntää niinkuin mekin huomautimme, että syytä on muihinkin tavaralajeihin nähden ryhtyä puhdistus ja seulomishommiin ennenkuin ne kuluttajille luovutetaan, mutta sitkeästi inttää hän, että osuuskauppojenkin on tämä muistettava eikä vain ole syytä yksityiskauppiaille tätä kehotusta antaa. Keskuskuntakin on Suomen suurimpia ulkolaisten tavarain tuottajia, aina saksalaiseen rämätavaraan asti, sanoo hän. Mutta tätä eivät "osuuskirjailijat" huomaa, moittivat vain yksityiskauppiaitten välittämiä tavaroita ja osuuskauppojen välittämiä kiittelevät. Mutta tämä ei ole oikein, tuumii nimim. S. N., sillä "ei suinkaan nekään (osuuskaupat) mistään eri maailmasta tavaroitaan saa, vaan samasta kasvikunnasta ja samoista tehtaista kuin porvaritkin". Kovasti ihmettelee kirjottaja, että vasta muka osuuskauppojen ilmestyttyä keksittiin liike-alalle puhtaita ja väärentämättömiä tavaroita. Tahtonee kait uskotella meidän väittävämme, ettei niitä olisi ennen osuuskauppoja ihmisille kaupittu. Mutta tässä hän ihmeen pahasti erehtyy, sillä kyllä me yhtä hyvin kuin nimim. S. N. ja kaikki ihmiset tiedämme, että puhtaita ja väärentämättömiä tavaroita on sekä valmistettu ja kaupattu meilläkin jo ennen osuuskauppoja. Ero, ja suuri ero on siinä, että yksityiskauppiaat eivät ole ottaneet miksikään erikoistehtäväkseen huolehtia siitä, että kaupan pidetään moitteettomia tavaroita ja että ostava yleisö totutetaan aina sellaisia vaalimaan, mistä osuuskaupat sensijaan alkuajoistaan saakka ovat tinkimättömästi pitäneet kiinni ja kieltämättä näissä pyrkimyksissään ovat onnistuneetkin.
Yksityiskauppiasintoilija S. N. sietäisi vastauksen sepustukseensa meidän puoleltamme. Olemme kuitenkin jättäneet tämän tehtävän tällä kertaa vanhan Paavalimme huoleksi, joka kahvivärjäykset ja monet muut tämänluontoiset asiat varsin hyvin myöskin tuntee. Kehotamme senvuoksi arv. lukijoitamme kuin myöskin nimim. S. N:ää ja kaikkia hänen hengenheimolaisiaan tutustumaan Paavalimme tässä asiassa laatimaan epistolaan, joka tämän numeron "kellarikerroksesta" löydetään.
29.9.18
Katsauksia. Yhteishyvästä. — Kauppiaat ja värjätty kahvi.
Yhteishyvä 4, 29.1.1915
Toimitus on pyytänyt minunkin panemaan tähän muutaman sanan Yhteishyvästä. Oikeastaan ne toimitusherrat itse ovat jo sangen tanakasti samaa juttua pauhanneet, niin etten minä, joskin heidän pyyntönsä täytän, voi juuri mitään uutta asiassa mainita. Suora ja kursailematon kehotukseni näinollen onkin, tilatkaa Yhteishyvää, lukekaa sitä, levittäkää sitä naapuriennekin keskuuteen ja kehottakaa heitäkin sen sisältöön perehtymään. Hyötyä tästä joka tapauksessa on Teille itsellenne ja myöskin osuuskauppa-asialle.
Se lehden lähettämiskysymys on tosin vuosikausia ollut sangenkiperä kysymys, sitäkun tuskin koskaan on saatu täysin tyydyttävällä ja kohtuullisia vaatimuksia vastaavalla tavalla järjestetyksi. Tässä suhteessa on nyt toiveita, että perusteellinen parannus tuleetapahtumaan sen jälkeenkun lehden lähetysvoimia on lisätty. Mikäli olen kuullut, niin tullaan niitä edelleenkin lisäämään, jostarve vaatii, sillä vakaa aikomus on saada Yhteishyvä vastedes mahdollisimman tuoreena osuuskauppoihin osuustoimintatapahtumista kertomaan ja mieliä jatkuvasti innostamaan. Kun näin hyvin tulee käymään, niin eipä muuta kuin kaikki sydämen halusta tekemään työtä Yhteishyvän tilaaja- ja lukijapiirin laajentamiseksi. Voitte hyvät lukijani olla vakuutettuja siitä, että minäkin puolestani parhaani tahdon tehdä ja välistä kiitoksella muistelen muitakin, jotka samoin tekevät.
*
Jo viime pakinassani puhuin yhtä ja toista värjätyistä tikuista ja värjätyistä kahveista. Eräs osuuskauppatoimintaa kohtaan närkästynyt kirjottaja Aamulehdessä, nimim. S. N. antaa minulle aiheen vielä palata tuohon mieliaineeseeni. Sanotun lehden t. k. 13 p:n numerossa olevassa kirjotuksessaan on mainittu nimimerkki näet sättinyt Yhteishyvää sopimattomasta kirjotustavasta, mikä muka on esiintynyt tämän lehtemme siinäkin kirjotuksessa, jossa selostettiin erään nimimerkki J. G. N:n värjäämättömän kahvin puolesta Kauppalehdessä julaistua kirjotusta ja Helsingin kauppiaiden yhdistyksen toimenpiteitä samassa asiassa.
Yhteishyvä oli minun mielestäni sangen asiallinen esittäessään tunnustuksensa noitten kauppiasten hommain johdosta, joskin siinä samassa tuli tehtyä hiukan pilaakin tuosta värjättyjen kahvien armottomasta pois sulkemisesta suomalaisilta kahvimarkkinoilta. Siihen antoi ehkä aiheen erityisesti se seikka, että tuo puuha tuli niin odottamattomalta taholta ja sai niin kovin juhlallisen leiman. Pantiinhan asia oikein kauppiaskokouksen ohjelmaan, niistä se Kauppavaltuuskunnan keskusvaliokunnan huolenpidosta joutuu lainlaatijain eteen ja todennäköisesti kielletään joskus myymästä värjättyä kahvia Suomessakin.
Onhan tämä asia hiukan lystikäs, hyvä herra tai rouva S. N. Ensin saksalaiset kahvikauppiaat aneliinivärien, sahajauhojen j. m. s. avulla värjäävät ja poleeraavat huonoista, halvoista kahveista kauniinvärisiä, kiiltäviä tai kiillottornia kahvia, joista sitten suomalaisten kauppiasten suosiollisella avulla saavat hyvät hinnat, kymmenet pennit kilolta yli alkuperäisen kahvin hinnan ja kuluttajat saavat kahvillansa myöskin värjättyä ja poleerattua vatsansa seinämiä aineilla, jotka tekevät siellä huonoa jälkeä. Suomalaiset kauppiaat ovat tuossa puuhassa olleet aikanaan saksalaisten kanssa hyvin yksituumaisia (taikka eivät sitten ole tietäneet, mitä ovat tehneet), sillä suomalaiset kuluttajat nauttivat kymmenkunta vuotta sitten melkein yksinomaan värjättyjen kahvipapujen nestettä. Saksalaiset saivat myytyä tänne huonot kahvinsa hyvään hintaan, jopa niin, että kerskuivatkin sillä, että "huonoimmat kahvit myydään Suomeen!" Täkäläiset kauppiaat auttoivat heitä tuossa mielityössä, jopa joku oppi saksalaisten konstejakin ja täälläkin alkoivat värjätä ja kiillottaa kahvia. Tuo homma oli niin mieluista siksi, että kauppiaat siitä hyötyivät, he maksattivat, kuluttajilla ei ainoastaan väriensä, sahajauhonsa ja muitten värjäämistarpeittensa hinnan, mutta saivat sen lisäksi kahvista 20—50 p:iä, jopa enemmänkin kilolta yli sen todellisen hinnan, jos nimittäin kahvi olisi alkuperäisenä, väärentämättömänä ostajalle myyty. Kahvi näytti värjättynä jalommalta kuin se itse asiassa oli ja tavaran tuntemusta omaamaton ostaja tuli petetyksi. Kuluttaja joutui oikeastaan kaksinkertaisesti petetyksi: ensin sai hän maksaa korkean hinnan ala-arvoisesta tavarasta, jolla vielä voi pilata vatsansa ja sai vielä suorittaa ne kulut, jotka aiheutuivat tuosta väärennyksestä.
Kahvin värjääminen on ollut ovelimpia väärennyksiä mitä elintarpeitten alalla tunnetaan. Hyvä että siitä Suomen kuluttajat nyt vapautetaan. Ja hyvä, että juuri kauppiaat, ne, jotka ennen totuttivat kuluttajat käyttämään saksalaisten värjäämiä kahvia, nyt heidät siitä kerta kaikkiaan vapauttavat. Ja kun suomalaiset siitä vapautuvat, niin ehkäpä maailmassa silloin joutavat romukasaan kaikki kahvin värjäyskojeet! Asia on nimittäin ollut niin hullusti, että pääasiallisesti vaan meidän köyhäin suomalaisten on kannattanut nauttia maalattujen, jopa poleerattujen kahvipapujen nestettä! Eivät saksalaiset itse ole sitä tehneet, johan nyt. Siellä on jo kauvan ollut värjätyn kahvin kotimainen kauppa kielletty, mutta meitä suomalaisia he ovat kyllä saaneet sillä sulostuttaa. Ei Ruotsissakaan ole viimeaikoina värjätyn kahvin kauppa vedellyt, sillä kuluttajat ovat sielläkin jo siksi valistuneet, ettei moinen petollisuus enää siellä menesty.
Mutta tarkastakaammepa hiukan vielä tätä kauppiastemme nykyistä kuluttajaetujen valvontaa ja syitä siihen, olkoonpa herra tai rouva S. N:n mieli siitä sitten valkea taimusta. Miksi juuri nyt on tuohon lainlaadintapuuliaan ryhdytty; niiksi se nyt on huomattu tarpeelliseksi? Yksinkertaisesti kai vaan siksi, että Saksan kautta ei kahvi tänne nyt kulje ja muualla sitä ei värjätä. Sitä ei siis saada tänne nyt maalattuna, ja väriaineetkin, varsinkin aneliinivärit kuuluvat pian loppuvan maailmasta, kun niitä ei nyt Saksasta saada. Siksi on nyt tullut aika, jolloin kauppiastemme on ollut ryhdyttävä myymään värjäämätöntä kahvia. Mutta se ei taida heidän ostajiansa, paklattujen ja maalattujen kahvipapujen käyttämiseen totutettuja kuluttajia nyt oikein miellyttää; siksi on kai kauppiasten huomio asiaan kiintynyt.
Se hyvä on siis sodastakin ollut, että me suomalaisetkin vapaudumme väärennetystä kahvista ainakin sitten kun todennäköisesti joskus saamme lainkin, joka kieltää kahvin värjäämisen ja värjätyn kahvin kaupan Suomessa. — Hyvä olisi, jos Saksassa sellainen laki nyt sodan tuoksinassa häviäisi ja meidän kauppiaamme sitten pääsisivät sinne laittamaan ja myymään värjättyä kahvia!
Vielä täytyy minun osottaa ystävällemme S. N:lle, mikä ero on kauppiasten ja osuuskauppojemme kuluttajaetuharrastuksella. Siihen on syytä ei siksi, että hänen mielipiteeseensä voisi mitään vaikuttaa, sillä hän näyttää olevan niitä, jotka eivät osuuskaupoissa näe mitään hyvää, vaan siksi, että tosiasia tulisi sanotuksi julki.
Nimim. S. N. väittää, että osuuskaupatkin, vieläpä Keskuskuntakin myyvät ala-arvoistakin tavaraa ja todistaakseen tuon väitteensä hän sanoo: "ei suinkaan nekään mistään eri maailmasta tavaroitaan saa, vaan samasta kasvikunnasta ja samoista tehtaista kuin porvaritkin". Siinä sen kuulitte. Mutta todistaako tuo jotain! Eipä tietenkään, sillä meidän kasvikuntamme antaa sekä huonoa että hyvää ja tehtaat myöskin valmistavat joko huonoa tai hyvää tavaraa. Kaikki riippuu siitä, mitä vaatimuksia kuluttajat asettavat tuottajille ja niille, jotta tavaroita tuottajilta kuluttajille toimittavat. Osuuskaupat ovat Suomessakin alunpitäen ottaneet ohjelmaansa kuluttajien valistamisen myöskin tavarain tuntemisessa ja koska osuuskaupat ovat kuluttajain omia "välikäsiä", on niiden jo luonnostaan hankittava mahdollisimman hyvää tavaraa jäsenillensä, niin hyvää kuin jäsenet osaavat käyttää tai vaatia, taikka yleensä on saatavana. Kauppiasten etujen mukaista ei ole totuttaa ostajia hyvien tavarain käyttämiseen, vaan olisi se heille epäedullista, siksipä on heidän pidettävä kuluttajia tietämättöminä m. m. eri tavaralaatujen ominaisuuksista ja etuuksista. Tuosta velvollisuuksien erilaisuudesta johtuu, että osuuskaupat aina ja kaikkialla valvovat kuluttajaetuja paremmin kuin yksityiset yrittäjät, siitä johtuu, että meidänkin osuuskaupoillamme janiiden Keskuskunnalla on ansioita hyvien tavarain hankkijoina.
Puhuaksemme nyt vaan kahvista voin ilmoittaa hra tai nti S. N:lle, että Keskuskunnan ensimäinen kahviosto v. 1905 ulkomailta oli värjäämätöntä kahvia! Se oli varsin pieni määrä, jonka osuuskaupat olivat etukäteen tilanneet, mikä 2, mikä 5 säkkiä, mutta tuo kahvi jäi osuuskauppojen varastoihin seisomaan pariksi kolmeksi vuodeksi. Osuuskauppoihinkin liittyneet kuluttajat olivat silloin vielä niin piintyneitä väärennettyjen kahvien käyttäjiä (siitä kiitos kauppiaille), ettei osuuskauppojen ollut onnistunut vielä parin kolmen vuoden toimintansa aikana vaikuttaa mitään väärentämättömäin kahvien käytäntöön saamiseksi. Niin suuri on tottumuksen voima! Mutta Keskuskunta ja osuuskaupat eivät jättäneet velvollisuuttansa täyttämättä. Jokaisessa sopivassa tilaisuudessa annettiin kuluttajille opetusta tavaraopissa ja selitettiin heille m. m. värjätyn ja alkuperäisen kahvin tuntomerkit ja terveydelliset ja taloudelliset eroavaisuudet. M. m. pitivät minun ystäväni S. O. K:n johtokunnan jäsen Heikki Lindroos v. 1907 ja siirtomaatavaraosaston hoitaja, J. Laitila v. 1908 osuuskauppojen edustaja kokouksissa esitelmiä tästä asiasta. Mr. Laitila oli hankkinut oikein kahviväritkin nähtäväksi ja näytteli, mitenkä värjätystä kahvista sitä lioteltaessa irtautuu ilettävän likainen väriaine ja sahajauhomoska. Asiasta sukeusi varsin vilkaskeskustelu kokouksessa ja sen jälkeen osuuskaupoissa pitkin maatamme. Siitä oli sitten seurauksena, että osuuskaupoissa alkoi alkuperäinen kahvi saada menekkiä niin, että ensimäisen viisivuotiskauden päätyttyä oli Keskuskunnan hankkimasta kahvista jo yli 50 %:ia kokonaan värjäämätöntä. Vuoden 1910 jälkeen on alkuperäisen kahvin käyttäminen osuuskaupoissa voittanut yhä enemmän alaa, niin että v. 1913 oli S. O. K:n hankkimasta kahvista jo 61 ½ %:ia värjäämätöntä.
Hyvä toivo siis oli jo ennen sotaakin voida osuuskaupoista vähitellen kokonaan poistaa värjätty kahvi. Nykyinen sota-aika, on kuten jo edellä osotin, tässä suhteessa ollut suureksi avuksi, sillä värjättyä kahvia ei nyt ole ollut ensinkään tarjolla. On luultavaa, että kuluttajat, ainakin osuuskauppojen jäsenet, tällä ajalla tottuvatkin puhtaisiin, alkuperäisiin kahvilaatuihin niin, että sotatilan päätyttyä, jos saksalaiset vielä yrittäisivät tänne työntää huonoimmat kahvinsa värjättyinä ja kauppiaamme heitä siinä puuhassa tukisivat, osuuskauppaväki ainakin yksimielisesti heille sanoisi: ei kiitoksia!
Mutta mitenkä sitten käy tuon kauppiasten lainlaadintapuuhan, jonka tarkotuksena on kieltää värjätyn kahvin kauppa maassamme? Onhan se tarpeen niitten arvostelukyvyttömäin kuluttajain suojelemista varten, jotka ostavat kahvinsa yksityisiltä kauppiailta ja sen vuoksi on osuuskauppaväellä täysi syy antaa tuolle lainlaadintatyöllä kannatuksensa.
- Paavali
Toimitus on pyytänyt minunkin panemaan tähän muutaman sanan Yhteishyvästä. Oikeastaan ne toimitusherrat itse ovat jo sangen tanakasti samaa juttua pauhanneet, niin etten minä, joskin heidän pyyntönsä täytän, voi juuri mitään uutta asiassa mainita. Suora ja kursailematon kehotukseni näinollen onkin, tilatkaa Yhteishyvää, lukekaa sitä, levittäkää sitä naapuriennekin keskuuteen ja kehottakaa heitäkin sen sisältöön perehtymään. Hyötyä tästä joka tapauksessa on Teille itsellenne ja myöskin osuuskauppa-asialle.
Se lehden lähettämiskysymys on tosin vuosikausia ollut sangenkiperä kysymys, sitäkun tuskin koskaan on saatu täysin tyydyttävällä ja kohtuullisia vaatimuksia vastaavalla tavalla järjestetyksi. Tässä suhteessa on nyt toiveita, että perusteellinen parannus tuleetapahtumaan sen jälkeenkun lehden lähetysvoimia on lisätty. Mikäli olen kuullut, niin tullaan niitä edelleenkin lisäämään, jostarve vaatii, sillä vakaa aikomus on saada Yhteishyvä vastedes mahdollisimman tuoreena osuuskauppoihin osuustoimintatapahtumista kertomaan ja mieliä jatkuvasti innostamaan. Kun näin hyvin tulee käymään, niin eipä muuta kuin kaikki sydämen halusta tekemään työtä Yhteishyvän tilaaja- ja lukijapiirin laajentamiseksi. Voitte hyvät lukijani olla vakuutettuja siitä, että minäkin puolestani parhaani tahdon tehdä ja välistä kiitoksella muistelen muitakin, jotka samoin tekevät.
*
Jo viime pakinassani puhuin yhtä ja toista värjätyistä tikuista ja värjätyistä kahveista. Eräs osuuskauppatoimintaa kohtaan närkästynyt kirjottaja Aamulehdessä, nimim. S. N. antaa minulle aiheen vielä palata tuohon mieliaineeseeni. Sanotun lehden t. k. 13 p:n numerossa olevassa kirjotuksessaan on mainittu nimimerkki näet sättinyt Yhteishyvää sopimattomasta kirjotustavasta, mikä muka on esiintynyt tämän lehtemme siinäkin kirjotuksessa, jossa selostettiin erään nimimerkki J. G. N:n värjäämättömän kahvin puolesta Kauppalehdessä julaistua kirjotusta ja Helsingin kauppiaiden yhdistyksen toimenpiteitä samassa asiassa.
Yhteishyvä oli minun mielestäni sangen asiallinen esittäessään tunnustuksensa noitten kauppiasten hommain johdosta, joskin siinä samassa tuli tehtyä hiukan pilaakin tuosta värjättyjen kahvien armottomasta pois sulkemisesta suomalaisilta kahvimarkkinoilta. Siihen antoi ehkä aiheen erityisesti se seikka, että tuo puuha tuli niin odottamattomalta taholta ja sai niin kovin juhlallisen leiman. Pantiinhan asia oikein kauppiaskokouksen ohjelmaan, niistä se Kauppavaltuuskunnan keskusvaliokunnan huolenpidosta joutuu lainlaatijain eteen ja todennäköisesti kielletään joskus myymästä värjättyä kahvia Suomessakin.
Onhan tämä asia hiukan lystikäs, hyvä herra tai rouva S. N. Ensin saksalaiset kahvikauppiaat aneliinivärien, sahajauhojen j. m. s. avulla värjäävät ja poleeraavat huonoista, halvoista kahveista kauniinvärisiä, kiiltäviä tai kiillottornia kahvia, joista sitten suomalaisten kauppiasten suosiollisella avulla saavat hyvät hinnat, kymmenet pennit kilolta yli alkuperäisen kahvin hinnan ja kuluttajat saavat kahvillansa myöskin värjättyä ja poleerattua vatsansa seinämiä aineilla, jotka tekevät siellä huonoa jälkeä. Suomalaiset kauppiaat ovat tuossa puuhassa olleet aikanaan saksalaisten kanssa hyvin yksituumaisia (taikka eivät sitten ole tietäneet, mitä ovat tehneet), sillä suomalaiset kuluttajat nauttivat kymmenkunta vuotta sitten melkein yksinomaan värjättyjen kahvipapujen nestettä. Saksalaiset saivat myytyä tänne huonot kahvinsa hyvään hintaan, jopa niin, että kerskuivatkin sillä, että "huonoimmat kahvit myydään Suomeen!" Täkäläiset kauppiaat auttoivat heitä tuossa mielityössä, jopa joku oppi saksalaisten konstejakin ja täälläkin alkoivat värjätä ja kiillottaa kahvia. Tuo homma oli niin mieluista siksi, että kauppiaat siitä hyötyivät, he maksattivat, kuluttajilla ei ainoastaan väriensä, sahajauhonsa ja muitten värjäämistarpeittensa hinnan, mutta saivat sen lisäksi kahvista 20—50 p:iä, jopa enemmänkin kilolta yli sen todellisen hinnan, jos nimittäin kahvi olisi alkuperäisenä, väärentämättömänä ostajalle myyty. Kahvi näytti värjättynä jalommalta kuin se itse asiassa oli ja tavaran tuntemusta omaamaton ostaja tuli petetyksi. Kuluttaja joutui oikeastaan kaksinkertaisesti petetyksi: ensin sai hän maksaa korkean hinnan ala-arvoisesta tavarasta, jolla vielä voi pilata vatsansa ja sai vielä suorittaa ne kulut, jotka aiheutuivat tuosta väärennyksestä.
Kahvin värjääminen on ollut ovelimpia väärennyksiä mitä elintarpeitten alalla tunnetaan. Hyvä että siitä Suomen kuluttajat nyt vapautetaan. Ja hyvä, että juuri kauppiaat, ne, jotka ennen totuttivat kuluttajat käyttämään saksalaisten värjäämiä kahvia, nyt heidät siitä kerta kaikkiaan vapauttavat. Ja kun suomalaiset siitä vapautuvat, niin ehkäpä maailmassa silloin joutavat romukasaan kaikki kahvin värjäyskojeet! Asia on nimittäin ollut niin hullusti, että pääasiallisesti vaan meidän köyhäin suomalaisten on kannattanut nauttia maalattujen, jopa poleerattujen kahvipapujen nestettä! Eivät saksalaiset itse ole sitä tehneet, johan nyt. Siellä on jo kauvan ollut värjätyn kahvin kotimainen kauppa kielletty, mutta meitä suomalaisia he ovat kyllä saaneet sillä sulostuttaa. Ei Ruotsissakaan ole viimeaikoina värjätyn kahvin kauppa vedellyt, sillä kuluttajat ovat sielläkin jo siksi valistuneet, ettei moinen petollisuus enää siellä menesty.
Mutta tarkastakaammepa hiukan vielä tätä kauppiastemme nykyistä kuluttajaetujen valvontaa ja syitä siihen, olkoonpa herra tai rouva S. N:n mieli siitä sitten valkea taimusta. Miksi juuri nyt on tuohon lainlaadintapuuliaan ryhdytty; niiksi se nyt on huomattu tarpeelliseksi? Yksinkertaisesti kai vaan siksi, että Saksan kautta ei kahvi tänne nyt kulje ja muualla sitä ei värjätä. Sitä ei siis saada tänne nyt maalattuna, ja väriaineetkin, varsinkin aneliinivärit kuuluvat pian loppuvan maailmasta, kun niitä ei nyt Saksasta saada. Siksi on nyt tullut aika, jolloin kauppiastemme on ollut ryhdyttävä myymään värjäämätöntä kahvia. Mutta se ei taida heidän ostajiansa, paklattujen ja maalattujen kahvipapujen käyttämiseen totutettuja kuluttajia nyt oikein miellyttää; siksi on kai kauppiasten huomio asiaan kiintynyt.
Se hyvä on siis sodastakin ollut, että me suomalaisetkin vapaudumme väärennetystä kahvista ainakin sitten kun todennäköisesti joskus saamme lainkin, joka kieltää kahvin värjäämisen ja värjätyn kahvin kaupan Suomessa. — Hyvä olisi, jos Saksassa sellainen laki nyt sodan tuoksinassa häviäisi ja meidän kauppiaamme sitten pääsisivät sinne laittamaan ja myymään värjättyä kahvia!
Vielä täytyy minun osottaa ystävällemme S. N:lle, mikä ero on kauppiasten ja osuuskauppojemme kuluttajaetuharrastuksella. Siihen on syytä ei siksi, että hänen mielipiteeseensä voisi mitään vaikuttaa, sillä hän näyttää olevan niitä, jotka eivät osuuskaupoissa näe mitään hyvää, vaan siksi, että tosiasia tulisi sanotuksi julki.
Nimim. S. N. väittää, että osuuskaupatkin, vieläpä Keskuskuntakin myyvät ala-arvoistakin tavaraa ja todistaakseen tuon väitteensä hän sanoo: "ei suinkaan nekään mistään eri maailmasta tavaroitaan saa, vaan samasta kasvikunnasta ja samoista tehtaista kuin porvaritkin". Siinä sen kuulitte. Mutta todistaako tuo jotain! Eipä tietenkään, sillä meidän kasvikuntamme antaa sekä huonoa että hyvää ja tehtaat myöskin valmistavat joko huonoa tai hyvää tavaraa. Kaikki riippuu siitä, mitä vaatimuksia kuluttajat asettavat tuottajille ja niille, jotta tavaroita tuottajilta kuluttajille toimittavat. Osuuskaupat ovat Suomessakin alunpitäen ottaneet ohjelmaansa kuluttajien valistamisen myöskin tavarain tuntemisessa ja koska osuuskaupat ovat kuluttajain omia "välikäsiä", on niiden jo luonnostaan hankittava mahdollisimman hyvää tavaraa jäsenillensä, niin hyvää kuin jäsenet osaavat käyttää tai vaatia, taikka yleensä on saatavana. Kauppiasten etujen mukaista ei ole totuttaa ostajia hyvien tavarain käyttämiseen, vaan olisi se heille epäedullista, siksipä on heidän pidettävä kuluttajia tietämättöminä m. m. eri tavaralaatujen ominaisuuksista ja etuuksista. Tuosta velvollisuuksien erilaisuudesta johtuu, että osuuskaupat aina ja kaikkialla valvovat kuluttajaetuja paremmin kuin yksityiset yrittäjät, siitä johtuu, että meidänkin osuuskaupoillamme janiiden Keskuskunnalla on ansioita hyvien tavarain hankkijoina.
Puhuaksemme nyt vaan kahvista voin ilmoittaa hra tai nti S. N:lle, että Keskuskunnan ensimäinen kahviosto v. 1905 ulkomailta oli värjäämätöntä kahvia! Se oli varsin pieni määrä, jonka osuuskaupat olivat etukäteen tilanneet, mikä 2, mikä 5 säkkiä, mutta tuo kahvi jäi osuuskauppojen varastoihin seisomaan pariksi kolmeksi vuodeksi. Osuuskauppoihinkin liittyneet kuluttajat olivat silloin vielä niin piintyneitä väärennettyjen kahvien käyttäjiä (siitä kiitos kauppiaille), ettei osuuskauppojen ollut onnistunut vielä parin kolmen vuoden toimintansa aikana vaikuttaa mitään väärentämättömäin kahvien käytäntöön saamiseksi. Niin suuri on tottumuksen voima! Mutta Keskuskunta ja osuuskaupat eivät jättäneet velvollisuuttansa täyttämättä. Jokaisessa sopivassa tilaisuudessa annettiin kuluttajille opetusta tavaraopissa ja selitettiin heille m. m. värjätyn ja alkuperäisen kahvin tuntomerkit ja terveydelliset ja taloudelliset eroavaisuudet. M. m. pitivät minun ystäväni S. O. K:n johtokunnan jäsen Heikki Lindroos v. 1907 ja siirtomaatavaraosaston hoitaja, J. Laitila v. 1908 osuuskauppojen edustaja kokouksissa esitelmiä tästä asiasta. Mr. Laitila oli hankkinut oikein kahviväritkin nähtäväksi ja näytteli, mitenkä värjätystä kahvista sitä lioteltaessa irtautuu ilettävän likainen väriaine ja sahajauhomoska. Asiasta sukeusi varsin vilkaskeskustelu kokouksessa ja sen jälkeen osuuskaupoissa pitkin maatamme. Siitä oli sitten seurauksena, että osuuskaupoissa alkoi alkuperäinen kahvi saada menekkiä niin, että ensimäisen viisivuotiskauden päätyttyä oli Keskuskunnan hankkimasta kahvista jo yli 50 %:ia kokonaan värjäämätöntä. Vuoden 1910 jälkeen on alkuperäisen kahvin käyttäminen osuuskaupoissa voittanut yhä enemmän alaa, niin että v. 1913 oli S. O. K:n hankkimasta kahvista jo 61 ½ %:ia värjäämätöntä.
Hyvä toivo siis oli jo ennen sotaakin voida osuuskaupoista vähitellen kokonaan poistaa värjätty kahvi. Nykyinen sota-aika, on kuten jo edellä osotin, tässä suhteessa ollut suureksi avuksi, sillä värjättyä kahvia ei nyt ole ollut ensinkään tarjolla. On luultavaa, että kuluttajat, ainakin osuuskauppojen jäsenet, tällä ajalla tottuvatkin puhtaisiin, alkuperäisiin kahvilaatuihin niin, että sotatilan päätyttyä, jos saksalaiset vielä yrittäisivät tänne työntää huonoimmat kahvinsa värjättyinä ja kauppiaamme heitä siinä puuhassa tukisivat, osuuskauppaväki ainakin yksimielisesti heille sanoisi: ei kiitoksia!
Mutta mitenkä sitten käy tuon kauppiasten lainlaadintapuuhan, jonka tarkotuksena on kieltää värjätyn kahvin kauppa maassamme? Onhan se tarpeen niitten arvostelukyvyttömäin kuluttajain suojelemista varten, jotka ostavat kahvinsa yksityisiltä kauppiailta ja sen vuoksi on osuuskauppaväellä täysi syy antaa tuolle lainlaadintatyöllä kannatuksensa.
- Paavali
28.9.18
Staining Wood to Imitate Cedar.
The Manufacturer and Builder 6, 1885
German technical papers recommend the following mixture for the staining of wood in imitation of cedar: Two hundred parts of catechu, 100 parts of caustic potash, and 10,000 parts of water, all by weight. The longer the wood remains in this solution the better the stain penetrates its fibers, and thick veneers can in this way be stained right through the whole thickness, which permits a refinishing without injury to the color.
German technical papers recommend the following mixture for the staining of wood in imitation of cedar: Two hundred parts of catechu, 100 parts of caustic potash, and 10,000 parts of water, all by weight. The longer the wood remains in this solution the better the stain penetrates its fibers, and thick veneers can in this way be stained right through the whole thickness, which permits a refinishing without injury to the color.
27.9.18
Fjärilarnas färger.
Åbo Underrättelser 218, 22.9.1917
För några år sedän, skriver en förf. i Vorwärts, gjorde en naturforskare den upptäckten, att om man blandar några droppar av metalliska saltlösningar i en gelantinlösning, så uppstå olikformade och komplicerade teckningar, vilka egendomligt nog ha att uppvisa den största likhet med teckningarne på fjärilvingar, i synnerhet ögonfläckarne. En annan forskare iakttog, att man genom en ytterligt fin puvrisering av metaller - guld, silver och koppar - erhåller små korn, vilka i reflekterande ljus visa röda, violetta och gröna färger. Häremot svara de talrika, ytterst små korn, vilka i regelbunden ordning sitta på fjällen på fjärilarnas vingar, så att dessas färger alltså förmodligen uppstå genom dessa []orns reflexer. Båda försöken tyckas i [] inneslutä ett fullständigt nytt förklaringssätt över uppkomsten av fjärilarnas färger, men de ha dock ännu icke fulständigt slutförts.
Det är emelelrtid ett faktum, att många fjärilars färger röna inflytande av flera yttre omständigheter. Så uppträdde sommaren 1912 många på våren ur pupporna framkomna vecklare vilkas färger visade tendens att mörkna, något som i föruta hand är att liänföra till den intensiva, värmen föregäende sommar, då larvernas foder hade förtorkat. Ofta finner man också högalpina fjärilar, vilkas foderiörhållanden ej sällän äro knappa, mycket mörkare färgade än deras bröder nere på slätterna. Fodrar man svampspinnarens (Ocueria dispar) larver, vilka i
fritt tillständ äta blad av fruktträd och ekar, med klöver så bli de fullgångna fjärilarnas färger dunkla och mörka, och hårteckningen blir grå i stället för gul. Om larverna däremot äta hasselblad så bli vingfärgerna bleka och otydliga. Dylika exempel finnas många.
En andra viktig faktor vid färgbestämningen hos fjärilarne är temperaturens inverkan. Utsätter man nässelfjärilens (Vanessa urticae) larver för frost, utvecklas i sinom tid fjärilar, vilkas färger äro mycket dystrare och innehålla mykket mera svart än de normala individernas. Även nässelfjärilarne i fria naturen uppvisa denna känslighet för temperaturen sä till vida, som de i sydligare länder prunka i vackra, eldiga färger under det att de i nordligare trakter ha dystrare och mera dunkla färger. Redan klimatet på Hamburgs breddgrad förmådde - tydligen även genom inverkan av röken - såsom experimenf på senaste tiden visat, nastan fullständigt fördunkla de medelljusa färgerna hos en liten nattfjäril och utplåna den i normala fall väl utpräglade teckningen, ja ett djur blev till och med fullkomligt svart.
Icke mindre viktig än växlingen i utfodring och temperatur är slutligen ljusets inverkan, men framför allt de olika färgernas, på fjärilar, deras larver och puppor. Stark solstrålning på pupporna gör färgerna på de framkomma fjärilarne kraftigare. Mycket ofta inverkar dock mindre ljuset än färgen - synbarligen också färgernas ljushetsgrad - hos puppornas omgivning på färgningen. Redan i puppstadiet anpassa sig flera fjärilar, till exempel Vanessa-arter, efter sin omgivning och bli efter omständigheterna gröna, grå eller svarta. Många larver spinna i mörka omgivningar mörka kokonger, i ljusa omgivningar ljusare sådana.
Vidare fastslog man vid undersökningarne, att puppor, om i omgivningen färgerna gult, grönt och vitt voro förhärskande, visade ljusa färger och tvärtom sådana vilka leva i mera bruna eller mörka omgivningar, mörka. Aven puppor efter kålfjärilslarver, vilka man uppfött i med färgade papper klädda lådor, erhöllo endast i gråa lådor sin normala färg. I de bruna, blåa, röda eller violetta lådorna blevo pupporna mörkare, i de ljusare däremot ljusa. Inverkan av blått, gult, grönt och orange gjorde pupporna gröna med svarta inslag.
Då alla iakttagelser givit vid handen, att vid dessa färgvariationer fjärilarnes, resp. larvernas ögon icke kunde komma i betraktande, så har man under alla omständigheter, sannolikt att söka orsaken i hudens synnerligen stora ljuskänslighet, genom vars förmedling det förändrade inflytandet på djurens färgceller framkallas. Oni och i vilken grad färgvariationerna äro ärvtliga, har man emellertid ännu icke slutgiltigt kunnat avgöra.
För några år sedän, skriver en förf. i Vorwärts, gjorde en naturforskare den upptäckten, att om man blandar några droppar av metalliska saltlösningar i en gelantinlösning, så uppstå olikformade och komplicerade teckningar, vilka egendomligt nog ha att uppvisa den största likhet med teckningarne på fjärilvingar, i synnerhet ögonfläckarne. En annan forskare iakttog, att man genom en ytterligt fin puvrisering av metaller - guld, silver och koppar - erhåller små korn, vilka i reflekterande ljus visa röda, violetta och gröna färger. Häremot svara de talrika, ytterst små korn, vilka i regelbunden ordning sitta på fjällen på fjärilarnas vingar, så att dessas färger alltså förmodligen uppstå genom dessa []orns reflexer. Båda försöken tyckas i [] inneslutä ett fullständigt nytt förklaringssätt över uppkomsten av fjärilarnas färger, men de ha dock ännu icke fulständigt slutförts.
Det är emelelrtid ett faktum, att många fjärilars färger röna inflytande av flera yttre omständigheter. Så uppträdde sommaren 1912 många på våren ur pupporna framkomna vecklare vilkas färger visade tendens att mörkna, något som i föruta hand är att liänföra till den intensiva, värmen föregäende sommar, då larvernas foder hade förtorkat. Ofta finner man också högalpina fjärilar, vilkas foderiörhållanden ej sällän äro knappa, mycket mörkare färgade än deras bröder nere på slätterna. Fodrar man svampspinnarens (Ocueria dispar) larver, vilka i
fritt tillständ äta blad av fruktträd och ekar, med klöver så bli de fullgångna fjärilarnas färger dunkla och mörka, och hårteckningen blir grå i stället för gul. Om larverna däremot äta hasselblad så bli vingfärgerna bleka och otydliga. Dylika exempel finnas många.
En andra viktig faktor vid färgbestämningen hos fjärilarne är temperaturens inverkan. Utsätter man nässelfjärilens (Vanessa urticae) larver för frost, utvecklas i sinom tid fjärilar, vilkas färger äro mycket dystrare och innehålla mykket mera svart än de normala individernas. Även nässelfjärilarne i fria naturen uppvisa denna känslighet för temperaturen sä till vida, som de i sydligare länder prunka i vackra, eldiga färger under det att de i nordligare trakter ha dystrare och mera dunkla färger. Redan klimatet på Hamburgs breddgrad förmådde - tydligen även genom inverkan av röken - såsom experimenf på senaste tiden visat, nastan fullständigt fördunkla de medelljusa färgerna hos en liten nattfjäril och utplåna den i normala fall väl utpräglade teckningen, ja ett djur blev till och med fullkomligt svart.
Icke mindre viktig än växlingen i utfodring och temperatur är slutligen ljusets inverkan, men framför allt de olika färgernas, på fjärilar, deras larver och puppor. Stark solstrålning på pupporna gör färgerna på de framkomma fjärilarne kraftigare. Mycket ofta inverkar dock mindre ljuset än färgen - synbarligen också färgernas ljushetsgrad - hos puppornas omgivning på färgningen. Redan i puppstadiet anpassa sig flera fjärilar, till exempel Vanessa-arter, efter sin omgivning och bli efter omständigheterna gröna, grå eller svarta. Många larver spinna i mörka omgivningar mörka kokonger, i ljusa omgivningar ljusare sådana.
Vidare fastslog man vid undersökningarne, att puppor, om i omgivningen färgerna gult, grönt och vitt voro förhärskande, visade ljusa färger och tvärtom sådana vilka leva i mera bruna eller mörka omgivningar, mörka. Aven puppor efter kålfjärilslarver, vilka man uppfött i med färgade papper klädda lådor, erhöllo endast i gråa lådor sin normala färg. I de bruna, blåa, röda eller violetta lådorna blevo pupporna mörkare, i de ljusare däremot ljusa. Inverkan av blått, gult, grönt och orange gjorde pupporna gröna med svarta inslag.
Då alla iakttagelser givit vid handen, att vid dessa färgvariationer fjärilarnes, resp. larvernas ögon icke kunde komma i betraktande, så har man under alla omständigheter, sannolikt att söka orsaken i hudens synnerligen stora ljuskänslighet, genom vars förmedling det förändrade inflytandet på djurens färgceller framkallas. Oni och i vilken grad färgvariationerna äro ärvtliga, har man emellertid ännu icke slutgiltigt kunnat avgöra.
26.9.18
Några råd vid hemmes byggande
Österbottniska Posten 45, 9.11.1923
...ger lantbruksarkitekt Olov Stylin, vilken i rikssvenska tidningar skrivit mycket om hembygdsvård och hem byggnadsvård.
Bygg lagom och ej pä ståt! Ej för stort - men så att tillbyggnadsmöjligheter finnas utan att skada utseendet och bekvämligheten - när det blir "bättre tider".
Undvik tillkrånglade planer och takfall; vinkelhus och månghörnide villor med torn, frontoner, kupor, burskåp, glasverandor i 1, 2 eller 3 våningar med balkonger, paneler, kors och tvärs malade i pråiiga färger! Ett hus bör ha 4 hörn - ej 24! Rödfärg billigast, hållbarast och vackrast.
Gör ej för många och stora dörrar och fönster - de ta bort möbelplatser och trevnad. Lägre och bredare fönster passa bättre på en egnahemsstuga och släppa in lika mycket ljus som smala och höga hyresbarackfönster. Fönster äro till för att släppa in lagom med ljus, ej för att dekorera fasader.
Låt trädgården bii en fortsät ning av hemmet inom de fyra väggarna. Grönskan är halva arkitekturen - ett vackert hus blir vackrare och ett fult hus bättre, om grönskan får binda samman det med allas vår moder Jorden.
Inget knussel i smått och slöseri i stort. Skaffa ritning å såväl hus som trädgård i god tid fr. en med spörsmålet förtrogen arkitekt, så kan trädgården genast planeras och förr ge glädje. En oförståndig och opraktisk byggnadsplan fördyrar och förfular 100 gånger mer än vad en ritning kostar.
Al ta Er för "originella" färger. Blått, skärt och grönt äro farliga färger på hus; vitt, rött och varmt gult goda.
Kom ihåg att ett vackert eget hem kostar ej mer än ett fult. Den som bygger enkelt, bygger oftast vackrast.
...ger lantbruksarkitekt Olov Stylin, vilken i rikssvenska tidningar skrivit mycket om hembygdsvård och hem byggnadsvård.
Bygg lagom och ej pä ståt! Ej för stort - men så att tillbyggnadsmöjligheter finnas utan att skada utseendet och bekvämligheten - när det blir "bättre tider".
Undvik tillkrånglade planer och takfall; vinkelhus och månghörnide villor med torn, frontoner, kupor, burskåp, glasverandor i 1, 2 eller 3 våningar med balkonger, paneler, kors och tvärs malade i pråiiga färger! Ett hus bör ha 4 hörn - ej 24! Rödfärg billigast, hållbarast och vackrast.
Gör ej för många och stora dörrar och fönster - de ta bort möbelplatser och trevnad. Lägre och bredare fönster passa bättre på en egnahemsstuga och släppa in lika mycket ljus som smala och höga hyresbarackfönster. Fönster äro till för att släppa in lagom med ljus, ej för att dekorera fasader.
Låt trädgården bii en fortsät ning av hemmet inom de fyra väggarna. Grönskan är halva arkitekturen - ett vackert hus blir vackrare och ett fult hus bättre, om grönskan får binda samman det med allas vår moder Jorden.
Inget knussel i smått och slöseri i stort. Skaffa ritning å såväl hus som trädgård i god tid fr. en med spörsmålet förtrogen arkitekt, så kan trädgården genast planeras och förr ge glädje. En oförståndig och opraktisk byggnadsplan fördyrar och förfular 100 gånger mer än vad en ritning kostar.
Al ta Er för "originella" färger. Blått, skärt och grönt äro farliga färger på hus; vitt, rött och varmt gult goda.
Kom ihåg att ett vackert eget hem kostar ej mer än ett fult. Den som bygger enkelt, bygger oftast vackrast.
25.9.18
Slating for Blackboards.
The Manufacturer and Builder 6, 1894
There are quite a number of ways of doing this class of work. The great secret in putting up a good blackboard is to use no oil of any desciption in any of the coats. If it is a plastered or papered surface you widh to slate, first give it a coat of glue size, then rub it down lightly with fine sandpaper, then give it a coat of shellac varnish and lampblack enough to give it a fair body. If on wood, omit the sizing. Then give two coats of either of following:
1. Two quarts of alcohol, ½ pounds of shellac, 12 drachms lampblack, 20 drachms ultramarine blue, 4 ounces powdered Rochelle salts, 6 ounces powdered pumice stone.
2. One gallon alcohol, 1 pound shellac, ½ pound ivory black, 5 ounces emery flour, and 4 ounces ultramarine blue.
3. Take equal part of pumice stone and red lead, and grind them in a mixture of turpentine and best varnish; add enough lampblack to make a dark color, then thin with turpentine until it is perfectly flat. Apply with a brush and blend over.
4. One gallon wood naphtha, 1 pound shellac, 4 ounces of lampblack, 4 ounces ultramarine blue, 1½ pounds soft water, 2 ounces pumice, stone and powdered emery. The wood naphtha is cheaper than alcohol, and does as well.
5. One gallon shellac varnish, 4 pounds black manganese, 2 pounds soft water.
All the above must be kept well stirred while using them, and when you are through put what you have in a bottle and cork it up, and it will keep for a long time. If, at any time, the sisting is too thick, thin with alcohol.
There are quite a number of ways of doing this class of work. The great secret in putting up a good blackboard is to use no oil of any desciption in any of the coats. If it is a plastered or papered surface you widh to slate, first give it a coat of glue size, then rub it down lightly with fine sandpaper, then give it a coat of shellac varnish and lampblack enough to give it a fair body. If on wood, omit the sizing. Then give two coats of either of following:
1. Two quarts of alcohol, ½ pounds of shellac, 12 drachms lampblack, 20 drachms ultramarine blue, 4 ounces powdered Rochelle salts, 6 ounces powdered pumice stone.
2. One gallon alcohol, 1 pound shellac, ½ pound ivory black, 5 ounces emery flour, and 4 ounces ultramarine blue.
3. Take equal part of pumice stone and red lead, and grind them in a mixture of turpentine and best varnish; add enough lampblack to make a dark color, then thin with turpentine until it is perfectly flat. Apply with a brush and blend over.
4. One gallon wood naphtha, 1 pound shellac, 4 ounces of lampblack, 4 ounces ultramarine blue, 1½ pounds soft water, 2 ounces pumice, stone and powdered emery. The wood naphtha is cheaper than alcohol, and does as well.
5. One gallon shellac varnish, 4 pounds black manganese, 2 pounds soft water.
All the above must be kept well stirred while using them, and when you are through put what you have in a bottle and cork it up, and it will keep for a long time. If, at any time, the sisting is too thick, thin with alcohol.
24.9.18
Växtfärg.
Åbo Underrättelser 223, 16.8.1925
Ovanstående rubrik är väl till den grad obekant för den stora allmänheten, att de flesta väl aldrig kommit i beröring med begreppet.
Vad är växtfärg? Eller finnes det överhuvud olika slag av färg. Dessa frågor kunna tänkas utlösas till och med hos sådana personer, som något sysslat med färgning.
Växtfärg var gamla tidens enda färgmedel, men den segrande industrialismen har hållit på att undantränga konsten, så att knappast begreppet kvarstod. Industrin lärde sig att ur allehanda mineralämnen locka fram nya färgämnen. Som bekant torde de flesta färger framställas ur stenkolet, de s. k. anilin färgerna, for färgerier och enskilda erbjödo dessa billiga salubjudna färger onekligen en stor arbetslättnad. Man tyckte t. o. m. att dessa nya färger voro vackrare med sina kraitiga, ofta grella nyanser. Snart kom man emellertid underfund med att alla dessa nya anilinfärger hade en obehaglig benägenhet för att blackna och blackna fult. De blevo dessutom underligt likartade, då detta urblekta stadium uppnätts.
Det var då som man begynte observera, att de gamla vävnaderna blacknade på ett helt annat sätt. De voro visserligen också de urblekta, men färgerna hade blekts på ett väsentligen annorlunda sätt. Medan vävnader, färgade med de nya färgämnena, väsentligen antogo en ensartad död färgton, gemensam för alla olika färger, blevo dessa gamla vävnader visserligen också mattare, men varje färg behöll sin ursprungliga ton om också något dämpad, samtidigt som vävnaden nästan vann i skönhet, tack vare den milda prägel, den antagit med åren.
Upptäckten av alla dessa nya färger och framställningen därav är en triumf för den mänskliga intelligensen. Men då man jämställer därmed de resultat, som nåtts vid växtfärgningen, där man endast med instinkt och skönhetslängtan som ledtråd trevat sig fram från generation till generation, betages man av beundran.
Och denna kunskap blev slutligen så allmän att den snart sagt var tillfinnandes i varje koja, där man skulle väva sin beklädnad eller sina bonader. Men den dag i dag är har densamma också hunnit med att utdö nästan fullständigt. Och såsom entusiasten spårat och letat efter ett folks sångskatt i gamla igengrodda hjärnor, så har andra skönandar letat efter dessa bortglömda recept på olika färgblandningar i gamla böcker och hos gamla mänskor, som någon gång sysslat därmed. En och annan har väl funnits som kokat sin färg på gammalt folks vis ända till nutiden, och dessa ha varit forskares stora lycka. Sålunda kunna vi nu säga oss känna alla hemligheter att framställa denna underbara växtfärg, som allt fortfarande äger något av det strålande liv växten engång utvecklade i sitt levandes höjdpunkt, dl den som begärligast insöp det ljus soien skänkte den i slösande ymnighet. Detsamma kunde ju sägas om stenkolet, som färgkälla, men den mångtusenåriga försteningen har så att säga förtagit förmågan att skänka oss färgen på samma omedelbara sätt som den nyss insamlade örten.
Vi här, hos oss, äro så ovana vid växtfärger, att någon vid Mässan hade observerat Åbo Väv- och Syskolas utställning såsom särskilt i ögonen fallande genom dess färger. I denna skola använder man sig i myckenhet av växtfärger. Också erbjuder den allmänheten en kurs uti växtfärgning denna höst. Från den 8 sept. en vecka framåt föranstaltas densamma, och är det att hoppas att åtminstone så många önska lära sig detta förnämliga framställningssätt av färg, att kursen verkligen kan komma till stånd.
Ovanstående rubrik är väl till den grad obekant för den stora allmänheten, att de flesta väl aldrig kommit i beröring med begreppet.
Vad är växtfärg? Eller finnes det överhuvud olika slag av färg. Dessa frågor kunna tänkas utlösas till och med hos sådana personer, som något sysslat med färgning.
Växtfärg var gamla tidens enda färgmedel, men den segrande industrialismen har hållit på att undantränga konsten, så att knappast begreppet kvarstod. Industrin lärde sig att ur allehanda mineralämnen locka fram nya färgämnen. Som bekant torde de flesta färger framställas ur stenkolet, de s. k. anilin färgerna, for färgerier och enskilda erbjödo dessa billiga salubjudna färger onekligen en stor arbetslättnad. Man tyckte t. o. m. att dessa nya färger voro vackrare med sina kraitiga, ofta grella nyanser. Snart kom man emellertid underfund med att alla dessa nya anilinfärger hade en obehaglig benägenhet för att blackna och blackna fult. De blevo dessutom underligt likartade, då detta urblekta stadium uppnätts.
Det var då som man begynte observera, att de gamla vävnaderna blacknade på ett helt annat sätt. De voro visserligen också de urblekta, men färgerna hade blekts på ett väsentligen annorlunda sätt. Medan vävnader, färgade med de nya färgämnena, väsentligen antogo en ensartad död färgton, gemensam för alla olika färger, blevo dessa gamla vävnader visserligen också mattare, men varje färg behöll sin ursprungliga ton om också något dämpad, samtidigt som vävnaden nästan vann i skönhet, tack vare den milda prägel, den antagit med åren.
Upptäckten av alla dessa nya färger och framställningen därav är en triumf för den mänskliga intelligensen. Men då man jämställer därmed de resultat, som nåtts vid växtfärgningen, där man endast med instinkt och skönhetslängtan som ledtråd trevat sig fram från generation till generation, betages man av beundran.
Och denna kunskap blev slutligen så allmän att den snart sagt var tillfinnandes i varje koja, där man skulle väva sin beklädnad eller sina bonader. Men den dag i dag är har densamma också hunnit med att utdö nästan fullständigt. Och såsom entusiasten spårat och letat efter ett folks sångskatt i gamla igengrodda hjärnor, så har andra skönandar letat efter dessa bortglömda recept på olika färgblandningar i gamla böcker och hos gamla mänskor, som någon gång sysslat därmed. En och annan har väl funnits som kokat sin färg på gammalt folks vis ända till nutiden, och dessa ha varit forskares stora lycka. Sålunda kunna vi nu säga oss känna alla hemligheter att framställa denna underbara växtfärg, som allt fortfarande äger något av det strålande liv växten engång utvecklade i sitt levandes höjdpunkt, dl den som begärligast insöp det ljus soien skänkte den i slösande ymnighet. Detsamma kunde ju sägas om stenkolet, som färgkälla, men den mångtusenåriga försteningen har så att säga förtagit förmågan att skänka oss färgen på samma omedelbara sätt som den nyss insamlade örten.
Vi här, hos oss, äro så ovana vid växtfärger, att någon vid Mässan hade observerat Åbo Väv- och Syskolas utställning såsom särskilt i ögonen fallande genom dess färger. I denna skola använder man sig i myckenhet av växtfärger. Också erbjuder den allmänheten en kurs uti växtfärgning denna höst. Från den 8 sept. en vecka framåt föranstaltas densamma, och är det att hoppas att åtminstone så många önska lära sig detta förnämliga framställningssätt av färg, att kursen verkligen kan komma till stånd.
23.9.18
Red Color on Touraco.
Harper's new monthly magazine 258, 1871
Much interest was excited some time ago by the announcement of the occurence of a peculiar red coloring matter, containing copper, and soluble in water, on the wings of the tourago (Musophaga), a large species of African bird well known to naturalists. M. Jules Verraux, the ornithologist, has lately given an account of these birds observed by him in their native localities, in the course of which he remaks that his attention was first attracted to the soluble nature of the touraco red in endeavoring to catch a wounded bird during a rain. To his surprise, on grasping it, there was left on the palm of his hand a peculiar matter of a blood-red color, which, however, disappeared on washing. He then found that the red of the wing, under such circumstances, was washed out, and the feathers became almost white; but that as soon as the bird became perfectly dry the red color immediately re-appeared. This experiment was repeated, on the same bird, several times a day indefinitely, and always with the same result. M. Verreaux also remakrs that he has observed a similar fact in regard to a species of Old-World trogon, although it is not known whether the American representatives of the group have the same pecualiarity.
Much interest was excited some time ago by the announcement of the occurence of a peculiar red coloring matter, containing copper, and soluble in water, on the wings of the tourago (Musophaga), a large species of African bird well known to naturalists. M. Jules Verraux, the ornithologist, has lately given an account of these birds observed by him in their native localities, in the course of which he remaks that his attention was first attracted to the soluble nature of the touraco red in endeavoring to catch a wounded bird during a rain. To his surprise, on grasping it, there was left on the palm of his hand a peculiar matter of a blood-red color, which, however, disappeared on washing. He then found that the red of the wing, under such circumstances, was washed out, and the feathers became almost white; but that as soon as the bird became perfectly dry the red color immediately re-appeared. This experiment was repeated, on the same bird, several times a day indefinitely, and always with the same result. M. Verreaux also remakrs that he has observed a similar fact in regard to a species of Old-World trogon, although it is not known whether the American representatives of the group have the same pecualiarity.
22.9.18
Diffusion of light by fuchsine.
Harper's new monthly magazine 258, 1871
Mr. Christiansen was the first to ascertain that the dispersion of light by fuchsine is different from that of other bodies. Mr. Kundt has since discovered that nearly all bodies which in the solid state show a well-defined surface color have an abnormal dispersion spectrum when examined in the form of a concentrated solution. In fuchsine, aniline green, indigo, indigo carmine, carthamine, murexide, cyanine, hyper-manganate of potash, and in carmine the red light is more dispersed than the blue; and in bodies with green in their surface color, the green in the spectrum is least deflected. Thus, cyanine, aniline violet, aniline blue, and even indigo carmine give the colors as follows: green, blue, red - the green being least deflected.
Mr. Christiansen was the first to ascertain that the dispersion of light by fuchsine is different from that of other bodies. Mr. Kundt has since discovered that nearly all bodies which in the solid state show a well-defined surface color have an abnormal dispersion spectrum when examined in the form of a concentrated solution. In fuchsine, aniline green, indigo, indigo carmine, carthamine, murexide, cyanine, hyper-manganate of potash, and in carmine the red light is more dispersed than the blue; and in bodies with green in their surface color, the green in the spectrum is least deflected. Thus, cyanine, aniline violet, aniline blue, and even indigo carmine give the colors as follows: green, blue, red - the green being least deflected.
21.9.18
Absorbent powers of charcoal.
Harper's new monthly magazine 258, 1871
Dr. Hermann Vohl, of Cologne, has lately published an elaborate paper in the Archiv der Pharmacie, upon the absorbent power of charcoal and its application for disindectant and deodorizing purposes, replete with suggestions of great importance.
Among other deductions from his experiments, he states that the carbonic acid gas obtained by heating charcoal is not derived from the coal itself, but has been absorbed from the atmosphere, and is held with such tenacity that it can not be driven out by boiling in water, but that a temperature much below that of ignition is sufficient to expel it. The conclusion is the same as that whichhad been reached by another experimenter, to which we have previously made reference. Among other facts proving this statement, Dr. Vohl remarks that when charcoal has been once freed from its carbonic acid and saturated with pure oxygen, no trace of carbonic acid is appreciable, even when heated to a temperature of 690° Fahr.
Dr. Hermann Vohl, of Cologne, has lately published an elaborate paper in the Archiv der Pharmacie, upon the absorbent power of charcoal and its application for disindectant and deodorizing purposes, replete with suggestions of great importance.
Among other deductions from his experiments, he states that the carbonic acid gas obtained by heating charcoal is not derived from the coal itself, but has been absorbed from the atmosphere, and is held with such tenacity that it can not be driven out by boiling in water, but that a temperature much below that of ignition is sufficient to expel it. The conclusion is the same as that whichhad been reached by another experimenter, to which we have previously made reference. Among other facts proving this statement, Dr. Vohl remarks that when charcoal has been once freed from its carbonic acid and saturated with pure oxygen, no trace of carbonic acid is appreciable, even when heated to a temperature of 690° Fahr.
20.9.18
Katsauksia. Onnellista uuttavuotta! — Tulitikuista. — Värjätty kahvi ja sota
Yhteishyvä 1-2, 15.1.1915
Sisältö: Onnellista uuttavuotta! — Tulitikuista. — Värjätty kahvi ja sota.
Onpa siitä jo pitkät ajat kuluneet kun viimeksi pakisin täällä kellarikerroksessa, luultavasti useampia kuukausia. Lukijani ovat ehkä uskoneet minun kuolleen: mutta niin kurjasti ei minulletoki ole tapahtunut. Jos joitakin sellaisia väitteitä olisi esitettykin, ovat ne olleet suuresti liioiteltuja, kuten Mark Twain sähkötti eräälle lehdelle, joka ennenaikaisesti julisti hänen kuolinsanomaansa maailmalle.
Minun on turhaa ruveta vuoden päätyttyä luomaan minkäänlaisia "silmäyksiä" tai "katsauksia kuluneeseen vuoteen", koska yläkerran herrat siitä varmaankin pitävät huolen. Tapani mukaan tyydyn vain koskettelemaan joitakin merkille pantavia seikkoja ja lausumaan niistä vaatimattoman mielipiteeni. Sitä ennen haluaisin kuitenkin lausua kaikille tuttavilleni:
Onnellista uutta vuotta!
*
Kukapa olisi uskonut, että tulitikusta kannattaisi tehdä asiaa? Tosin Ranskassa kuulemien mukaan säästetään tulitikkuja, jotta voitaisiin juoda sitä enemmän samppanjaa, mutta sen saattaa vielä ymmärtää, kun tikut siellä ovat kovin kalliita. Kun sitävastoin meillä, jossa tikut ovat ylen halpoja, niistä nostetaan suurta melua, on se sitä ihmeellisempää.
Käydessäni kerran eräässä perheessä näin lattialla leikkivän pienokaisen imeskelevän ja pureskelevan punaisia tulitikun pätkiä niin että suupielet pikemmin muistuttivat punaisiksi maalattuja veräjänpieluksia kuin sitä ruumiimme paikkaa, josta kaikki maallinen hyvyys alkaa vaellusmatkansa vatsaamme. Olen kyllä aina epäillyt, tokko ollenkaan on edullista antaa lasten pureskella tulitikkuja, vaikkakin ne sisältäisivät lapsen terveydelle suotuisia aineita, kuten väitetään, tärpättiä y.m., mutta mitenkään en ole saattanut sietää värjättyjä tikkuja, koska väriaine saattaa sisältää myrkkyäkin. Tulin tuon tapauksen nähtyäni heti huokaisseeksi, että voi kun olisi joku tulitikkutehdas, joka valmistaisi pelkästään värjäämättömiä, mutta, silti täysin hyviä tulitikkuja!
Ja nyt onkin tuo toivomukseni toteutunut. Keskuskunta on näet tehnyt tikusta asian ja ostanut itselleen tulitikkutehtaan, kuten jo Yhteishyvän viime numerosta olette nähneet, jossa se valmistaa vaan maalaamattomia tulitikkuja ja niinkuin olen kuullut tullaan tässä S. O. K:n tulitikkutehtaassa vastedes valmistamaan yksinomaan impregneerattuja tulitikkuja eli siis sellaisia, jotka sammuvat hehkumatta ja joiden käyttäminen niinmuodoin on melkoista vaarattomampaa kuin sellaisten tulitikkujen jotka sammuvat hehkuen.
En nyt mene väittämään, että tuo tehdas ostettiin pelkästään siitä syystä, että lapset saisivat pureskeltavakseen ja aikuiset hammastikkuina käytettäväkseen maalaamatonta luonnonpuuta. Olihan siihen ostoon muitakin syitä, vieläpä ylen tärkeitä ja painavia. Mutta kun käyttämällä pelkästään Keskuskunnan valmistamia tikkuja sekä edistätte hyvää tarkoitusperää että voitte säilyä kaikilta väriainemyrkytyksiltä näitä tikkuja imeskellessänne, toivon jokaisen itsetietoisen kuluttajan aina tulitikkuja ostaessaan pyytävän vaan Keskuskunnan valmistamia.
Niin teen itsekin.
*
Kaikki asiat ja asianhaarat ne tässä maailmassa ovat välittömästi tai välillisesti kosketuksissa toistensa kanssa vaikka sitä aina ei sattuisi huomaamaankaan. Arvatkaapa, mitä yhteyttä keskenään on käsitteillä: sota, värjätty kahvi ja — yksityiskauppiaat? Ettepä arvanneet! Lukiessanne sanomalehdissä kierrellyttä uutista ja artikkelia siitä, että Helsingin Kauppiasyhdistys äskettäin pitämässään kokouksessa oli, toimitettuaan "tutkimuksen" värjätyn kahvin käyttämisestä, tullut sihen yksimieliseen tulokseen, että se on kuluttajille hengenvaarallista ja taloudellisesti epäedullista. Se olisi saatava pois ja tilalle olisi hankittava väärentämätöntä (eli kuten S. O. K:n siirtomaantavaraosasto nimittää originaali) kahvia. Herrat kauppiaat innostuivat tästä kuluttajille niin tärkeästä asiasta, kirjottivat pitkän tilastoihin ja tutkimuksiin perustuvan sapiskan, pistivät sen kirjekuoreen ja panivat kuoren päälle osotteen: Suomen Kauppavaltuuskunnan Keskusvaliokunta, Helsinki. Pyydettiin Kauppavaltuuskunnan apua sikäli, että asia otettaisiin esille ensi kauppiaskokouksessa, jonka kokoontuminen on lykkäytynyt epämääräiseen tulevaisuuteen.
No niin. Kaikki tämä on hyvin ja paikallaan sekä kuluttajain kannalta että myöskin — yksityiskauppiaiden. Sillä jos kerran värjätty kahvi on hengenvaarallista niin mikä siitä on seuraus? — Että värjätyn kahvin käyttäjä joko kuolee tai ellei kuole, niin ainakin joutuu sairaaksi, ja koska hän on joutunut sairaaksi kahvivärin takia, kieltää lääkäri hänen juomasta sellaista lientä. Kummassakin tapauksessa olisi tulos sama: kauppias ei saisi värikahviaan kaupaksi. Eikä se ole suinkaan kauppiaan edun mukaista.
Jotain oli siis tehtävä. Pääkaupungin kauppiaat panivat tuumansa kokoon. Alettiin kerätä tietoja värjätyn kahvin käytöstä. Kun ponnistuksista huolimatta luotettavia tilastoja muualta ei saatu, lähetettiin pari herraa S. O. K:hon, sehän se noin niinkuin kauppa-asioista on selvillä. Olihan se m. m. viime vuonna antanut Kauppavaltuuskunnallekin opetusta kauppasopimusten laatimisen alkukäsitteissä.
S. O. K:ssa miehet selittivät avomielisesti, että tämä on asia, mutta tietoja puuttuu. "Antakaa hyvät herrat ohjausta". — No, kun kauniisti pyysivät, niin pitihän sitä toki olla niin kohtelias. Siirtomaantavarain päällikkö, jonka erikoisalaan tämänluontoiset asiat kuuluvat, alkoi hakea näytteitä värikahvista ja suuren hakemisen jälkeen löytyikin sellainen. Löydettiinpä vielä lisäksi Turun edustajakokouksen pöytäkirjakin v:lta 1908, jossa kokouksessa osuuskauppaväki merkitsi kantansa m. m. värikahviin nähden, kun S. O. K:n taholta selitettiin sen hengenvaarallisuus ja epätaloudellisuus. — Lisäksi esitettiin "S. O. K:n tilasto värikahvin myynnin vähenemisestä. S. O. K:n laboratorio näytti tutkimuksiaan kahvivärien vahingollisuudesta ja S. O. K:n kauppakirjastosta tuotiin paksuja kirjoja, joissa esitettiin ulkomaiden lainsäädäntöävärjätyn kahvin suhteen. Olisittepa nähneet, kuinka tyytyväisiä nämä kauppiaiden edustajat olivat. Kolme 60 asteen kumarrusta ja mutisivat mennessään, että eivät ennen olleet niin perinpohjaisia tietoja tällaisista asioista saaneet. Lujat tehtiin päätökset: ei myydä värjättyä kahvia.
Minä puolestani olen sangen iloinen tälliin päätökseen, sillä kerrankin on voitu todeta osan maamme kauppiaskuntaa ajavan kuluttajan edun mukaista asiaa.
Mutta asialla on toinenkin puolensa. Tässä lehdessä on jo aikasemmin mainittu, että värjättyä kahvia on tähän saakka saatu vain Saksasta. Sen tuonti on nyt sodan johdosta lakannut kokonaan ja yksityiskauppiaiden oli pakko ruveta myymään alkuperäistä kahvia, jota heistä monikaan tuskin lie ennen nähnyt saatikka sitten kaupaksi pitänyt päättäen siitä, että he arvionsa mukaan vielä aivan viime aikoina olivat myyneet 70-75 % värikahvia. — Alkuvuosina S. O. K:kin myi värikahvia jotenkin saman verran, mutta viime vuosina on päästy niin pitkälle, että S. O. K:n myynnistä vain 25—30 % on värjättyä.
Sopisipa ystävämme "Maakauppiaan" pitää nämä numerot mielessään, ettei aina väittäisi yksityiskauppiaiden myyvän yhtä hyvää tavaraa ja yhtä edullisesti kuin osuuskaupat. Kuka se tässä on kahvikilolta maksanut nuo 10—15 pennin lisäkulut värjäyksestä. Minä vain kysyn. Yksityiskauppiailta ostavat kuluttajat tietenkin. Kutka ne ovat 70—75 % tuottaneet värjättyä kahvia? Yksityiskauppiaat. Ja kutka ne nyt anovat sellaista lakia, etteivät kauppiaat saa tuoda maahan värikahvia? Helsingin yksityiskauppiaat. Ota hänestä sitten selvä.
Niin että Helsingin yksityiskauppiaat ne nyt ovat ryhtyneet sotimaan kuluttajaetujen puolesta. Tämä on suuri tapahtuma, sillä tokkopa sellaista vielä koskaan aikasemmin on tapahtunut.
Jäämme odottamaan Kauppavaltuuskunnan toimenpidettä ja toivomme, ettei sitä tarvitsisi odottaa 15 vuotta, kuten niitä "kuluttajain" edun mukaistakauppasopimusten kolmeatoista (13) pykälää.
- Paavali
Sisältö: Onnellista uuttavuotta! — Tulitikuista. — Värjätty kahvi ja sota.
Onpa siitä jo pitkät ajat kuluneet kun viimeksi pakisin täällä kellarikerroksessa, luultavasti useampia kuukausia. Lukijani ovat ehkä uskoneet minun kuolleen: mutta niin kurjasti ei minulletoki ole tapahtunut. Jos joitakin sellaisia väitteitä olisi esitettykin, ovat ne olleet suuresti liioiteltuja, kuten Mark Twain sähkötti eräälle lehdelle, joka ennenaikaisesti julisti hänen kuolinsanomaansa maailmalle.
Minun on turhaa ruveta vuoden päätyttyä luomaan minkäänlaisia "silmäyksiä" tai "katsauksia kuluneeseen vuoteen", koska yläkerran herrat siitä varmaankin pitävät huolen. Tapani mukaan tyydyn vain koskettelemaan joitakin merkille pantavia seikkoja ja lausumaan niistä vaatimattoman mielipiteeni. Sitä ennen haluaisin kuitenkin lausua kaikille tuttavilleni:
Onnellista uutta vuotta!
*
Kukapa olisi uskonut, että tulitikusta kannattaisi tehdä asiaa? Tosin Ranskassa kuulemien mukaan säästetään tulitikkuja, jotta voitaisiin juoda sitä enemmän samppanjaa, mutta sen saattaa vielä ymmärtää, kun tikut siellä ovat kovin kalliita. Kun sitävastoin meillä, jossa tikut ovat ylen halpoja, niistä nostetaan suurta melua, on se sitä ihmeellisempää.
Käydessäni kerran eräässä perheessä näin lattialla leikkivän pienokaisen imeskelevän ja pureskelevan punaisia tulitikun pätkiä niin että suupielet pikemmin muistuttivat punaisiksi maalattuja veräjänpieluksia kuin sitä ruumiimme paikkaa, josta kaikki maallinen hyvyys alkaa vaellusmatkansa vatsaamme. Olen kyllä aina epäillyt, tokko ollenkaan on edullista antaa lasten pureskella tulitikkuja, vaikkakin ne sisältäisivät lapsen terveydelle suotuisia aineita, kuten väitetään, tärpättiä y.m., mutta mitenkään en ole saattanut sietää värjättyjä tikkuja, koska väriaine saattaa sisältää myrkkyäkin. Tulin tuon tapauksen nähtyäni heti huokaisseeksi, että voi kun olisi joku tulitikkutehdas, joka valmistaisi pelkästään värjäämättömiä, mutta, silti täysin hyviä tulitikkuja!
Ja nyt onkin tuo toivomukseni toteutunut. Keskuskunta on näet tehnyt tikusta asian ja ostanut itselleen tulitikkutehtaan, kuten jo Yhteishyvän viime numerosta olette nähneet, jossa se valmistaa vaan maalaamattomia tulitikkuja ja niinkuin olen kuullut tullaan tässä S. O. K:n tulitikkutehtaassa vastedes valmistamaan yksinomaan impregneerattuja tulitikkuja eli siis sellaisia, jotka sammuvat hehkumatta ja joiden käyttäminen niinmuodoin on melkoista vaarattomampaa kuin sellaisten tulitikkujen jotka sammuvat hehkuen.
En nyt mene väittämään, että tuo tehdas ostettiin pelkästään siitä syystä, että lapset saisivat pureskeltavakseen ja aikuiset hammastikkuina käytettäväkseen maalaamatonta luonnonpuuta. Olihan siihen ostoon muitakin syitä, vieläpä ylen tärkeitä ja painavia. Mutta kun käyttämällä pelkästään Keskuskunnan valmistamia tikkuja sekä edistätte hyvää tarkoitusperää että voitte säilyä kaikilta väriainemyrkytyksiltä näitä tikkuja imeskellessänne, toivon jokaisen itsetietoisen kuluttajan aina tulitikkuja ostaessaan pyytävän vaan Keskuskunnan valmistamia.
Niin teen itsekin.
*
Kaikki asiat ja asianhaarat ne tässä maailmassa ovat välittömästi tai välillisesti kosketuksissa toistensa kanssa vaikka sitä aina ei sattuisi huomaamaankaan. Arvatkaapa, mitä yhteyttä keskenään on käsitteillä: sota, värjätty kahvi ja — yksityiskauppiaat? Ettepä arvanneet! Lukiessanne sanomalehdissä kierrellyttä uutista ja artikkelia siitä, että Helsingin Kauppiasyhdistys äskettäin pitämässään kokouksessa oli, toimitettuaan "tutkimuksen" värjätyn kahvin käyttämisestä, tullut sihen yksimieliseen tulokseen, että se on kuluttajille hengenvaarallista ja taloudellisesti epäedullista. Se olisi saatava pois ja tilalle olisi hankittava väärentämätöntä (eli kuten S. O. K:n siirtomaantavaraosasto nimittää originaali) kahvia. Herrat kauppiaat innostuivat tästä kuluttajille niin tärkeästä asiasta, kirjottivat pitkän tilastoihin ja tutkimuksiin perustuvan sapiskan, pistivät sen kirjekuoreen ja panivat kuoren päälle osotteen: Suomen Kauppavaltuuskunnan Keskusvaliokunta, Helsinki. Pyydettiin Kauppavaltuuskunnan apua sikäli, että asia otettaisiin esille ensi kauppiaskokouksessa, jonka kokoontuminen on lykkäytynyt epämääräiseen tulevaisuuteen.
No niin. Kaikki tämä on hyvin ja paikallaan sekä kuluttajain kannalta että myöskin — yksityiskauppiaiden. Sillä jos kerran värjätty kahvi on hengenvaarallista niin mikä siitä on seuraus? — Että värjätyn kahvin käyttäjä joko kuolee tai ellei kuole, niin ainakin joutuu sairaaksi, ja koska hän on joutunut sairaaksi kahvivärin takia, kieltää lääkäri hänen juomasta sellaista lientä. Kummassakin tapauksessa olisi tulos sama: kauppias ei saisi värikahviaan kaupaksi. Eikä se ole suinkaan kauppiaan edun mukaista.
Jotain oli siis tehtävä. Pääkaupungin kauppiaat panivat tuumansa kokoon. Alettiin kerätä tietoja värjätyn kahvin käytöstä. Kun ponnistuksista huolimatta luotettavia tilastoja muualta ei saatu, lähetettiin pari herraa S. O. K:hon, sehän se noin niinkuin kauppa-asioista on selvillä. Olihan se m. m. viime vuonna antanut Kauppavaltuuskunnallekin opetusta kauppasopimusten laatimisen alkukäsitteissä.
S. O. K:ssa miehet selittivät avomielisesti, että tämä on asia, mutta tietoja puuttuu. "Antakaa hyvät herrat ohjausta". — No, kun kauniisti pyysivät, niin pitihän sitä toki olla niin kohtelias. Siirtomaantavarain päällikkö, jonka erikoisalaan tämänluontoiset asiat kuuluvat, alkoi hakea näytteitä värikahvista ja suuren hakemisen jälkeen löytyikin sellainen. Löydettiinpä vielä lisäksi Turun edustajakokouksen pöytäkirjakin v:lta 1908, jossa kokouksessa osuuskauppaväki merkitsi kantansa m. m. värikahviin nähden, kun S. O. K:n taholta selitettiin sen hengenvaarallisuus ja epätaloudellisuus. — Lisäksi esitettiin "S. O. K:n tilasto värikahvin myynnin vähenemisestä. S. O. K:n laboratorio näytti tutkimuksiaan kahvivärien vahingollisuudesta ja S. O. K:n kauppakirjastosta tuotiin paksuja kirjoja, joissa esitettiin ulkomaiden lainsäädäntöävärjätyn kahvin suhteen. Olisittepa nähneet, kuinka tyytyväisiä nämä kauppiaiden edustajat olivat. Kolme 60 asteen kumarrusta ja mutisivat mennessään, että eivät ennen olleet niin perinpohjaisia tietoja tällaisista asioista saaneet. Lujat tehtiin päätökset: ei myydä värjättyä kahvia.
Minä puolestani olen sangen iloinen tälliin päätökseen, sillä kerrankin on voitu todeta osan maamme kauppiaskuntaa ajavan kuluttajan edun mukaista asiaa.
Mutta asialla on toinenkin puolensa. Tässä lehdessä on jo aikasemmin mainittu, että värjättyä kahvia on tähän saakka saatu vain Saksasta. Sen tuonti on nyt sodan johdosta lakannut kokonaan ja yksityiskauppiaiden oli pakko ruveta myymään alkuperäistä kahvia, jota heistä monikaan tuskin lie ennen nähnyt saatikka sitten kaupaksi pitänyt päättäen siitä, että he arvionsa mukaan vielä aivan viime aikoina olivat myyneet 70-75 % värikahvia. — Alkuvuosina S. O. K:kin myi värikahvia jotenkin saman verran, mutta viime vuosina on päästy niin pitkälle, että S. O. K:n myynnistä vain 25—30 % on värjättyä.
Sopisipa ystävämme "Maakauppiaan" pitää nämä numerot mielessään, ettei aina väittäisi yksityiskauppiaiden myyvän yhtä hyvää tavaraa ja yhtä edullisesti kuin osuuskaupat. Kuka se tässä on kahvikilolta maksanut nuo 10—15 pennin lisäkulut värjäyksestä. Minä vain kysyn. Yksityiskauppiailta ostavat kuluttajat tietenkin. Kutka ne ovat 70—75 % tuottaneet värjättyä kahvia? Yksityiskauppiaat. Ja kutka ne nyt anovat sellaista lakia, etteivät kauppiaat saa tuoda maahan värikahvia? Helsingin yksityiskauppiaat. Ota hänestä sitten selvä.
Niin että Helsingin yksityiskauppiaat ne nyt ovat ryhtyneet sotimaan kuluttajaetujen puolesta. Tämä on suuri tapahtuma, sillä tokkopa sellaista vielä koskaan aikasemmin on tapahtunut.
Jäämme odottamaan Kauppavaltuuskunnan toimenpidettä ja toivomme, ettei sitä tarvitsisi odottaa 15 vuotta, kuten niitä "kuluttajain" edun mukaistakauppasopimusten kolmeatoista (13) pykälää.
- Paavali
19.9.18
Något om växtfärgning.
Västra Finland 77, 16.8.1917
(Införandet fördrölt).
*) Denna artikel ingick i V. F:s senaste Martha-avdelning, men genom ett misstag tyvärr endast till en del varför den här ånyo återgifves. Red.Marthor, som under sommaren ämna deltaga i växtfärgningskurser eller färga på egen hand, böra samla växterna i god tid medan färghalten är starkast. Växter, som insamlas för vinterbehov, böra torkas väl och hastigt på luftiga, skuggiga ställen. De få aldrig torka i sol. Ej heller böra de packas tillsammans förrän de äro riktigt torra, ty de kunna annars mögla och färgämnet därav taga skada. Hos några växter kan färgämnet i torrt tillstånd övergå i helt olika färgnyanser än hos samma växt som frisk och grön.
Barken kan tagas av: al, brakal, hägg, björk samt av äppelträd. De giva gulgråa utom hägg- och äppelbark som giva rödgula färger. Den bör helst tagas tidigt om våren, då saven stiger och av unga icke mosslupna grenar. Dock böra dessa vara 2 ä 3 år, - dessförinnan är färghalten i barken ringa. Som färsk giver barken en kraftigare färg än som torkad.
Björk- och allöv innehålla olika slags gul färg och samlas då det är fullmoget - vanligen vid midsommartiden - senare på sommaren giver det en svagare färg.
Nässlan innehåller som färsk gröngul, som tolkad en vacker grågul färg. Bör användas förrän den går i knopp.
Syra giver grågrön färg. Blad och stänglar användas friska före blomningen och alltid som färsk. Den brukas även som beting för svart och är som sådan oöverträfflig.
Nata användes också endast som färsk. Likaså daggkåpa.
Pors kan brukas frisk och torkad. Det är en förträfflig färgväxt och giver kraftig guldbronce - eller brun färg beroende på olika betningsmetoder. Den samlar då den är i knopp färdig att slå ut i blom.
Ljung tages också den före blomningen och giver vackra gröna eller gula färger beroende på betningen. Den kan användas både färsk och torkad. Såväl pors som ljung kunna samlas senare, men giva då svagare färghalt.
Svinlingonriset giver en gråviolett färg. Hundloka gul. Dessa två sistnämnda böra insamlas såsom porsen och ljungen före blomningen.
Vitmåra. Rötterna av denna växt samlas före blomningen, rengöras och torkas samt kunna förvaras i flere år. De innehålla ett kraftigt rött färgämne.
Skogsfräken (s. k. rävsvans), åkerfräken och ängsfräken samlas såsom fullt utvecklade och friskt gröna. De torkas och giva en grågul något rödaktig färg.
Enbär insamlas då de äro mogna (svarta) och torkas. De få dock ej torka på busken. Giva en stark gulbrun eller gråbrun färg.
Havstång innehåller en klar och vacker rödgul färg. Användes såväl färsk som torkad.
Lökskal böra Marthorna tillvarataga vid matlagningen. De innehålla ett mycket starkt och varaktigt gult färgämne.
Stenmossan, den gamla hederliga, är väl känd av de flesta marthor. Den insamlas bäst efter regn, torkas väl samt förvaras på torrt ställe. Vid färgning i järngryta ger den en rödbrun - i kopparkittel en gulbrun färg.
Så ha vi ännu Islandsmossa, renlav, granris, grankottar, granskägg, björklav, enris m. m., men när skola Marthorna hinna med allt? Ja, med god vilja och med tanke på att färgen från hemskogarna är vackrare och varmare än "påsafärgerna" räkker tiden till och går arbetet lätt.
L. H.
(Införandet fördrölt).
*) Denna artikel ingick i V. F:s senaste Martha-avdelning, men genom ett misstag tyvärr endast till en del varför den här ånyo återgifves. Red.Marthor, som under sommaren ämna deltaga i växtfärgningskurser eller färga på egen hand, böra samla växterna i god tid medan färghalten är starkast. Växter, som insamlas för vinterbehov, böra torkas väl och hastigt på luftiga, skuggiga ställen. De få aldrig torka i sol. Ej heller böra de packas tillsammans förrän de äro riktigt torra, ty de kunna annars mögla och färgämnet därav taga skada. Hos några växter kan färgämnet i torrt tillstånd övergå i helt olika färgnyanser än hos samma växt som frisk och grön.
Barken kan tagas av: al, brakal, hägg, björk samt av äppelträd. De giva gulgråa utom hägg- och äppelbark som giva rödgula färger. Den bör helst tagas tidigt om våren, då saven stiger och av unga icke mosslupna grenar. Dock böra dessa vara 2 ä 3 år, - dessförinnan är färghalten i barken ringa. Som färsk giver barken en kraftigare färg än som torkad.
Björk- och allöv innehålla olika slags gul färg och samlas då det är fullmoget - vanligen vid midsommartiden - senare på sommaren giver det en svagare färg.
Nässlan innehåller som färsk gröngul, som tolkad en vacker grågul färg. Bör användas förrän den går i knopp.
Syra giver grågrön färg. Blad och stänglar användas friska före blomningen och alltid som färsk. Den brukas även som beting för svart och är som sådan oöverträfflig.
Nata användes också endast som färsk. Likaså daggkåpa.
Pors kan brukas frisk och torkad. Det är en förträfflig färgväxt och giver kraftig guldbronce - eller brun färg beroende på olika betningsmetoder. Den samlar då den är i knopp färdig att slå ut i blom.
Ljung tages också den före blomningen och giver vackra gröna eller gula färger beroende på betningen. Den kan användas både färsk och torkad. Såväl pors som ljung kunna samlas senare, men giva då svagare färghalt.
Svinlingonriset giver en gråviolett färg. Hundloka gul. Dessa två sistnämnda böra insamlas såsom porsen och ljungen före blomningen.
Vitmåra. Rötterna av denna växt samlas före blomningen, rengöras och torkas samt kunna förvaras i flere år. De innehålla ett kraftigt rött färgämne.
Skogsfräken (s. k. rävsvans), åkerfräken och ängsfräken samlas såsom fullt utvecklade och friskt gröna. De torkas och giva en grågul något rödaktig färg.
Enbär insamlas då de äro mogna (svarta) och torkas. De få dock ej torka på busken. Giva en stark gulbrun eller gråbrun färg.
Havstång innehåller en klar och vacker rödgul färg. Användes såväl färsk som torkad.
Lökskal böra Marthorna tillvarataga vid matlagningen. De innehålla ett mycket starkt och varaktigt gult färgämne.
Stenmossan, den gamla hederliga, är väl känd av de flesta marthor. Den insamlas bäst efter regn, torkas väl samt förvaras på torrt ställe. Vid färgning i järngryta ger den en rödbrun - i kopparkittel en gulbrun färg.
Så ha vi ännu Islandsmossa, renlav, granris, grankottar, granskägg, björklav, enris m. m., men när skola Marthorna hinna med allt? Ja, med god vilja och med tanke på att färgen från hemskogarna är vackrare och varmare än "påsafärgerna" räkker tiden till och går arbetet lätt.
L. H.
18.9.18
Colors in their Relation to Artificial light.
The Scientific America 23, 1.12.1866
Never select colors in the evening, is an old maxim, whose value can be attested by many a disappointed purchaser, who, ignorant or disregarding this advice, and deeming himself the favored possessor of some tint of rare excellence, discovers on the return of daylight a color far from equalling his anticipations. The artist, overtaken by darkness, hastens to apply the last touches to some masterpiece, but the morning light reveals how poorly his intentions have been realized. The cause of this inconstancy is explained,a nd a remedy suggested, in a late article in the Photographic News.
From the spectral analysis, we learn that the flames of our lamps or gas lights contain sodium, which, in burning, yields a yellow flame, as strontium gives a red, and iridium a blue flame. Now when the color blue illuminated by the yellow light it appears green, but if the flame strikes a color complementary to yellow it will appear white or black, according as the body has, or has not, the power of reflection; which is equivalent to saying that this flame alters the nature of colors, deepening the hues of some and extinguishing others.
Take a spirit lamp and put into it a piece of common salt, the wick will soon become saturated with sodium in solution, the flame, in consequence, will be yellow, and all colors will assume a monotonous white, black, or gray. It is only when this substance is in excess that we have the total extinction of colors, but a flame loss rich will produce a partial extinction, and this is the reason why colors are at all visible by gas light. It may be asked, where does illuminating gas derive this sodium? From the coal, from the water with which the gas was washed; it comes also from the matters employed in its purification, and probably even from the atmosphere.
The only hues which resist only slightly the yellow flame, are furnished by the blue; all the other colors are profoundly modified. Fortunately the flames which serve as sources of light are never saturated with sodium, hence the effects are greatly modified.
The light from the burning of magnesium alone brings out the various colors, both natural and artificial, the same hues as they appear by day light. The services of chemistry render, then, to painting not only colors more or less rich, but also it has endowed it with a mode of lightning whereby the painter may be able to work at night without incurring mistakes or illusions.
Never select colors in the evening, is an old maxim, whose value can be attested by many a disappointed purchaser, who, ignorant or disregarding this advice, and deeming himself the favored possessor of some tint of rare excellence, discovers on the return of daylight a color far from equalling his anticipations. The artist, overtaken by darkness, hastens to apply the last touches to some masterpiece, but the morning light reveals how poorly his intentions have been realized. The cause of this inconstancy is explained,a nd a remedy suggested, in a late article in the Photographic News.
From the spectral analysis, we learn that the flames of our lamps or gas lights contain sodium, which, in burning, yields a yellow flame, as strontium gives a red, and iridium a blue flame. Now when the color blue illuminated by the yellow light it appears green, but if the flame strikes a color complementary to yellow it will appear white or black, according as the body has, or has not, the power of reflection; which is equivalent to saying that this flame alters the nature of colors, deepening the hues of some and extinguishing others.
Take a spirit lamp and put into it a piece of common salt, the wick will soon become saturated with sodium in solution, the flame, in consequence, will be yellow, and all colors will assume a monotonous white, black, or gray. It is only when this substance is in excess that we have the total extinction of colors, but a flame loss rich will produce a partial extinction, and this is the reason why colors are at all visible by gas light. It may be asked, where does illuminating gas derive this sodium? From the coal, from the water with which the gas was washed; it comes also from the matters employed in its purification, and probably even from the atmosphere.
The only hues which resist only slightly the yellow flame, are furnished by the blue; all the other colors are profoundly modified. Fortunately the flames which serve as sources of light are never saturated with sodium, hence the effects are greatly modified.
The light from the burning of magnesium alone brings out the various colors, both natural and artificial, the same hues as they appear by day light. The services of chemistry render, then, to painting not only colors more or less rich, but also it has endowed it with a mode of lightning whereby the painter may be able to work at night without incurring mistakes or illusions.
17.9.18
Minkä tähden taivas on sininen.
Viikko-Sanomat 15, 14.4.1928
Lontoossa kuninkaallisessa instituutissa on sir William Brann pitänyt tästä aineesta esitelmän lapsille, joka ansaitsee aikuistenkin huomiota. Hän selitti, että taivaan sini johtuu kokonaan eetteriaaltojen pituudesta. Värit osoittavat vain tätä eetteriaaltojen pituutta. Kaikkein lyhimmät aallot synnyttävät sinisen värin ja pidemmät keltaisen ja punaisen sekä niin edespäin myöskin kaikkia värien välimuotoja. Kun aurinko alkaa laskeutua näköpiirimme alapuolelle, joutuvat valonsäteet silloin kulkemaan pisimmän matkan maapalloa ympäröivän ilmakehän läpi, mistä syntyy enemmän hankausta mikä muuttaa aaltojen mittaa ja synnyttää eri värijä, ensin kellertävän ja sitten käyden yhä punaisemmaksi, mitä pidemmän matkan säteet joutuvat kulkemaan ilmakehän läpi.
Lontoossa kuninkaallisessa instituutissa on sir William Brann pitänyt tästä aineesta esitelmän lapsille, joka ansaitsee aikuistenkin huomiota. Hän selitti, että taivaan sini johtuu kokonaan eetteriaaltojen pituudesta. Värit osoittavat vain tätä eetteriaaltojen pituutta. Kaikkein lyhimmät aallot synnyttävät sinisen värin ja pidemmät keltaisen ja punaisen sekä niin edespäin myöskin kaikkia värien välimuotoja. Kun aurinko alkaa laskeutua näköpiirimme alapuolelle, joutuvat valonsäteet silloin kulkemaan pisimmän matkan maapalloa ympäröivän ilmakehän läpi, mistä syntyy enemmän hankausta mikä muuttaa aaltojen mittaa ja synnyttää eri värijä, ensin kellertävän ja sitten käyden yhä punaisemmaksi, mitä pidemmän matkan säteet joutuvat kulkemaan ilmakehän läpi.
16.9.18
Att färga håret. Ett urgammalt mod.
Vasabladet 174, 3.8.1919
Huru stor war ei den allmänna förwäningen då man kort före kriget såg några damer med färgat här. Alla woro nyfikna på denna nya modenyck, allas ögon riktades på den wiolblå smaragdgröna eller purpurfärgade huwudbetäckningen. Man skrattade eller blew förargad, men likwäl tänkte mången ung och wacker flicka: "Wem wet, detta mod är alls icke fult, det är egendomligt, kanske skulle färgat hår också kläda mig.
Mormödrarna suckade: Ack, wad bt unga kwinnorna nu för tiden äro fåniga. Förr i wärlden woro de ej sä tokiga som nu!
Men de gamla damerna woro fängna i en stark willfarelse, då de inbillade sig att behagsjukan war ett modernt fenomen. Sannolikt hade de glömt sin egen ungdom eller misste de icke att just för århundraden febern då kwinnan war mannens slawinna, kände hon sig långt mera än nu manad att dölja sina brister och framhäwa fina företräden.
Redan i uräldsta tider har ju kwinnan, som wi weta, insett att hon i skönheten haft sitt förnämsta wapen och hon sparadede inga medel för att höja den genom konstlade medel, bland wilka hårets färgning ej hörde till antalet aw de minst anwända. Starkt lysande färger anlitades med förkärlek för att förhöja behagen och rikta uppmärksamheten på sig och awfikten med hårets färgande war att winna likhet med en fager, lysande blomma.
Aw detta skäl och for att behaga sin herre och härskare begynte kwinnorna redan för 25 århundraden sedan att bära färgat hår och löshår.
Man har funnit egyptiska mumier från Sefostris tid, som buro mycket konstnärligt gjorda peruker aw swart och blå färg, som frambragtes aw wäxtsafter till wilka man fogade en metallbetsning. Några intressanta recept på hår- färger finner man redan på papyrus, som leder sitt ursprung från år 1550 f. Kr. De äro skriwna aw en egyptisk läkare och upptäckta och öwersatta aw egyptologen Ebers.
Den tidens modedamer smorde sitt hår, färgade det blått och läto det falla ded på hals och skuldror i små fina flätor som de awslutade med lerkulor. För att framställa dem behöwde de flera timmar. De kammade sig ocksä blott då och då war tionde eller tolwte dag, ofta blott en gäng, i månaden. För att förenkla arbetet fastknöto de sitt eget hår i nacken och buro daröwer peruker, som woro lättare att handhawa.
Egyptierna läto raka sig kala aw barberaren och då de gingo ut satte de på sig peruker aw flätade wäxtfiber eller tagel för att skydda sig mot solstrålarna.
Hos meder och kaldeer synes samma sed hawa warit radande. Och ändä äro dessa huwudbetäckningar ej de första peruker, som buros, ty leden att bära peruker går tillbaka till uräldsta tider. Ursprungligen woro de aw djurhudar och liknade pälsmössor. Dess ändamäl war att skydda åldringarnas kala huwuden mot kölden och först efter länga, länga tider blew bruken en prydnadsartikel.
Hos hebreerna gällde skalligheten som en skam och ett straff. I Jesaias tredje kapitel finner man följande hotelse: "Den ewige skall göra huwudena kala på Zions döttrar".
Häret betraktades som kraftens kalla och wilket exempelwis bewisas aw historien om Simson och Delila. I Salomons Höga wisa heter det: "De finaste hären på ett huwud likna scharlakan", ett bewis på att man högt wärdesatte denna hårfärg. Gifta kwinnor mäste betacka sitt huwud med en peruk för att undandraga sig männens blickar och blott de äkta männen war det tillätet att se och beundra deras hustrurs mörka lockar. Men innan denna sed uppkom nedlade kwinnorna ytterlig omsorg på sitt hår och betäckte det med nät aw silke eller guldtråd.
Absalons hår war blont och wägde omkring tre kilo och han lät klippa det war åttonde månad.
Perserna brukade färga sitt hår swart och betjänade sig därwid aw henna (pulwret aw Lawsonia inermis) och ett blått pulwer som ficks aw en indigoplanta. Då den unge Cyrus med sin moder Wandane farit till Medien och för första gängen såg Asthyages, som bar peruk och hade färgade ögonbryn, utropade han: "Ack moder, sådan wacker morfader jag har!"
Indogermanerna prydde till och med sina gudar med färgat här, och idéen att färga det synes hawa haft fin grund i benägenheten att likna gudarna och därigenom synas magisk och öwernaturlig.
Hos grekerna gällde färgat hår som ett bewis på stor skönhet. Talas inte sålunda i Homeros Iliad om Jupiters mörkblå ögonbryn och Neptuns blåa här!...
Hos romarna ansågs det wara en patricierkwinna owärdigt att färga håret gult eller blått, men kurtisanerna däremot buro alltid sådant hår.
Efter Galliens eröwring lät Julius Caesar awklippa håret på en mängd blonda galliskor för att salubjuda det i Rom. Detta war sä mycket grymmare som awklippt (eller rättare awskuret) hår enligt gallisk sed war ett tecken till slaweri, men romarinnorna, som woro mörka, skattade högt det blonda håret och anwände det till peruker.
Gallerna gjorde sitt aw naturen blonda hår ännu ljusare genom att twätta det med kalkwatten, som gjorde det hårt och kom det att stå ut som en man. De wille genom att giwa sig ett wilt utseende skrämma sina fiender.
Germanerna begagnade, för att giwa sitt hår ett rödaktigt utseende ett slags pomada aw getsett och bokwedsaska. Frankerna hade perukmakare för att hälla deras hår i ordning.
*
År 672 förbjöd kyrkomötet i Konstantinopel bärandet aw löshär och från denna tid upphörde ock bruket aw sådant. Först några århundvaden därefter kam det änyo i bruk. I 14 och 15 århundradena dekreterade modet bärandet aw löshär. Drottningarna och howdamerna hade fina frisörer, som färgade deras hår med lut eller enligt wenetianskornas sed, med walnötsdekokt och saffran. Renässanstawlorna förewiga det blonda skönhetsidealet, som framför allt Boticelli och Rafael hyllade.
År 1605 förbjöd ett kyrkomöte männen att frisera kwinnornas här, men ett nytt återkallade sedan förbudet och det war då den berömde hårfrisöraren Champagne lewde, wilken Maria Gonzaga, drottningen aw Polen, kallade till Warschau för att låta hennes wackra hår komma fullt till heders.
Ludwig 14 bar en wäldig peruk för att dölja sin lindrigt missbildade axel, och för att wara h. m:t till ibehag lade sig samtliga howmännen till med stora peruker: gråa, wioletta, kastanjebruna eller swarta. Binette, konungens perukmakare, sålde sitt mästerwerk för otroligt höga summor. Perukerna wägde sina 2 kilo och håret, som de tillwertades aw, kom från Flandern.
Det war då för första gången sedan egyptiernas tid, som man lät raka huwudet för att begagna peruk, förut hade peruken i allmänhet blott burits aw personer med mycket swag härwäxt. För tillwerkningen aw perukerna anwändes tagel, getragg, ja t. o. m. lin och hampa.
Ludwig 14 grundade i Frankrike är 1656 ett perukmatarskrä aw 200 medlemmar, wilka egde förmänsrätten att bära wärja och ensamrätt till handeln med här, som ej fick säljas annorstädes än i sträets egna lokaler.
Det war under Ludwig 14:s tid det nya modet att bära sitt eget hår och pudra det dekreterades. Förbrukandet aw mjöl för tillwerkning aw puder war sä stort, att brödpriset aw detta skäl höjdes.
I wår upplysta tid tager man wetenskapen till hjälp för att kunna tillfredsställa såfängan utan att göra håret skada. Färger som innehålla bly, swawel, koppar och järn, böra ej anwändas. Ett absolut oskadligt färgämne är henna, som sedan århundraden tillbaka anwänts att färga håret swart. En wacker blond färg kan äwenledes ästadtommas med det äwenledes oskadliga wätesuperoxidet. I Tyskland hawa under den senaste tiden hårfärger patenterats som enligt fack mannaintyg aw tillförlitliga kemister wisat sig wara oskadliga, men dessa färger representera blott de naturliga hårfärgerna: swart, brunt och blont.
Det torde med fog kunna betwiwlas att damerna framdeles komma att anwända blåa, gröna eller wioletta hårfärger, men modets nycker äro oberäkneliga, och man får wara beredd på wilka excesser som hälft i fråga om hårfärgen.
Huru stor war ei den allmänna förwäningen då man kort före kriget såg några damer med färgat här. Alla woro nyfikna på denna nya modenyck, allas ögon riktades på den wiolblå smaragdgröna eller purpurfärgade huwudbetäckningen. Man skrattade eller blew förargad, men likwäl tänkte mången ung och wacker flicka: "Wem wet, detta mod är alls icke fult, det är egendomligt, kanske skulle färgat hår också kläda mig.
Mormödrarna suckade: Ack, wad bt unga kwinnorna nu för tiden äro fåniga. Förr i wärlden woro de ej sä tokiga som nu!
Men de gamla damerna woro fängna i en stark willfarelse, då de inbillade sig att behagsjukan war ett modernt fenomen. Sannolikt hade de glömt sin egen ungdom eller misste de icke att just för århundraden febern då kwinnan war mannens slawinna, kände hon sig långt mera än nu manad att dölja sina brister och framhäwa fina företräden.
Redan i uräldsta tider har ju kwinnan, som wi weta, insett att hon i skönheten haft sitt förnämsta wapen och hon sparadede inga medel för att höja den genom konstlade medel, bland wilka hårets färgning ej hörde till antalet aw de minst anwända. Starkt lysande färger anlitades med förkärlek för att förhöja behagen och rikta uppmärksamheten på sig och awfikten med hårets färgande war att winna likhet med en fager, lysande blomma.
Aw detta skäl och for att behaga sin herre och härskare begynte kwinnorna redan för 25 århundraden sedan att bära färgat hår och löshår.
Man har funnit egyptiska mumier från Sefostris tid, som buro mycket konstnärligt gjorda peruker aw swart och blå färg, som frambragtes aw wäxtsafter till wilka man fogade en metallbetsning. Några intressanta recept på hår- färger finner man redan på papyrus, som leder sitt ursprung från år 1550 f. Kr. De äro skriwna aw en egyptisk läkare och upptäckta och öwersatta aw egyptologen Ebers.
Den tidens modedamer smorde sitt hår, färgade det blått och läto det falla ded på hals och skuldror i små fina flätor som de awslutade med lerkulor. För att framställa dem behöwde de flera timmar. De kammade sig ocksä blott då och då war tionde eller tolwte dag, ofta blott en gäng, i månaden. För att förenkla arbetet fastknöto de sitt eget hår i nacken och buro daröwer peruker, som woro lättare att handhawa.
Egyptierna läto raka sig kala aw barberaren och då de gingo ut satte de på sig peruker aw flätade wäxtfiber eller tagel för att skydda sig mot solstrålarna.
Hos meder och kaldeer synes samma sed hawa warit radande. Och ändä äro dessa huwudbetäckningar ej de första peruker, som buros, ty leden att bära peruker går tillbaka till uräldsta tider. Ursprungligen woro de aw djurhudar och liknade pälsmössor. Dess ändamäl war att skydda åldringarnas kala huwuden mot kölden och först efter länga, länga tider blew bruken en prydnadsartikel.
Hos hebreerna gällde skalligheten som en skam och ett straff. I Jesaias tredje kapitel finner man följande hotelse: "Den ewige skall göra huwudena kala på Zions döttrar".
Häret betraktades som kraftens kalla och wilket exempelwis bewisas aw historien om Simson och Delila. I Salomons Höga wisa heter det: "De finaste hären på ett huwud likna scharlakan", ett bewis på att man högt wärdesatte denna hårfärg. Gifta kwinnor mäste betacka sitt huwud med en peruk för att undandraga sig männens blickar och blott de äkta männen war det tillätet att se och beundra deras hustrurs mörka lockar. Men innan denna sed uppkom nedlade kwinnorna ytterlig omsorg på sitt hår och betäckte det med nät aw silke eller guldtråd.
Absalons hår war blont och wägde omkring tre kilo och han lät klippa det war åttonde månad.
Perserna brukade färga sitt hår swart och betjänade sig därwid aw henna (pulwret aw Lawsonia inermis) och ett blått pulwer som ficks aw en indigoplanta. Då den unge Cyrus med sin moder Wandane farit till Medien och för första gängen såg Asthyages, som bar peruk och hade färgade ögonbryn, utropade han: "Ack moder, sådan wacker morfader jag har!"
Indogermanerna prydde till och med sina gudar med färgat här, och idéen att färga det synes hawa haft fin grund i benägenheten att likna gudarna och därigenom synas magisk och öwernaturlig.
Hos grekerna gällde färgat hår som ett bewis på stor skönhet. Talas inte sålunda i Homeros Iliad om Jupiters mörkblå ögonbryn och Neptuns blåa här!...
Hos romarna ansågs det wara en patricierkwinna owärdigt att färga håret gult eller blått, men kurtisanerna däremot buro alltid sådant hår.
Efter Galliens eröwring lät Julius Caesar awklippa håret på en mängd blonda galliskor för att salubjuda det i Rom. Detta war sä mycket grymmare som awklippt (eller rättare awskuret) hår enligt gallisk sed war ett tecken till slaweri, men romarinnorna, som woro mörka, skattade högt det blonda håret och anwände det till peruker.
Gallerna gjorde sitt aw naturen blonda hår ännu ljusare genom att twätta det med kalkwatten, som gjorde det hårt och kom det att stå ut som en man. De wille genom att giwa sig ett wilt utseende skrämma sina fiender.
Germanerna begagnade, för att giwa sitt hår ett rödaktigt utseende ett slags pomada aw getsett och bokwedsaska. Frankerna hade perukmakare för att hälla deras hår i ordning.
*
År 672 förbjöd kyrkomötet i Konstantinopel bärandet aw löshär och från denna tid upphörde ock bruket aw sådant. Först några århundvaden därefter kam det änyo i bruk. I 14 och 15 århundradena dekreterade modet bärandet aw löshär. Drottningarna och howdamerna hade fina frisörer, som färgade deras hår med lut eller enligt wenetianskornas sed, med walnötsdekokt och saffran. Renässanstawlorna förewiga det blonda skönhetsidealet, som framför allt Boticelli och Rafael hyllade.
År 1605 förbjöd ett kyrkomöte männen att frisera kwinnornas här, men ett nytt återkallade sedan förbudet och det war då den berömde hårfrisöraren Champagne lewde, wilken Maria Gonzaga, drottningen aw Polen, kallade till Warschau för att låta hennes wackra hår komma fullt till heders.
Ludwig 14 bar en wäldig peruk för att dölja sin lindrigt missbildade axel, och för att wara h. m:t till ibehag lade sig samtliga howmännen till med stora peruker: gråa, wioletta, kastanjebruna eller swarta. Binette, konungens perukmakare, sålde sitt mästerwerk för otroligt höga summor. Perukerna wägde sina 2 kilo och håret, som de tillwertades aw, kom från Flandern.
Det war då för första gången sedan egyptiernas tid, som man lät raka huwudet för att begagna peruk, förut hade peruken i allmänhet blott burits aw personer med mycket swag härwäxt. För tillwerkningen aw perukerna anwändes tagel, getragg, ja t. o. m. lin och hampa.
Ludwig 14 grundade i Frankrike är 1656 ett perukmatarskrä aw 200 medlemmar, wilka egde förmänsrätten att bära wärja och ensamrätt till handeln med här, som ej fick säljas annorstädes än i sträets egna lokaler.
Det war under Ludwig 14:s tid det nya modet att bära sitt eget hår och pudra det dekreterades. Förbrukandet aw mjöl för tillwerkning aw puder war sä stort, att brödpriset aw detta skäl höjdes.
I wår upplysta tid tager man wetenskapen till hjälp för att kunna tillfredsställa såfängan utan att göra håret skada. Färger som innehålla bly, swawel, koppar och järn, böra ej anwändas. Ett absolut oskadligt färgämne är henna, som sedan århundraden tillbaka anwänts att färga håret swart. En wacker blond färg kan äwenledes ästadtommas med det äwenledes oskadliga wätesuperoxidet. I Tyskland hawa under den senaste tiden hårfärger patenterats som enligt fack mannaintyg aw tillförlitliga kemister wisat sig wara oskadliga, men dessa färger representera blott de naturliga hårfärgerna: swart, brunt och blont.
Det torde med fog kunna betwiwlas att damerna framdeles komma att anwända blåa, gröna eller wioletta hårfärger, men modets nycker äro oberäkneliga, och man får wara beredd på wilka excesser som hälft i fråga om hårfärgen.
15.9.18
Specimens of Woad.
The Sicentific American 23, 19.2.1853
This plant was once cultivated to a great extent for the blue dye extracted from it, but has been greatly superseded by indigo. It might still be cultivated to great advantage, as it improves the color of indigo when mixed with it in a certain proportion. The plants, when just about flowering, are mown with a scythe, washed with water and sun dried; adter this they are ground into a paste, which, kept in heaps for about a fortnight, is then formed and pressed into solid balls. It is also occasionally sown as food for cattle, and has lately been recommended for this purpose under the name of pastel. Its vigorous growth and hardy nature are in its favor; but it will only flourish in very rich soils.
[The Woad Plant, we believe, is cultivated in some parts of the United States.]
This plant was once cultivated to a great extent for the blue dye extracted from it, but has been greatly superseded by indigo. It might still be cultivated to great advantage, as it improves the color of indigo when mixed with it in a certain proportion. The plants, when just about flowering, are mown with a scythe, washed with water and sun dried; adter this they are ground into a paste, which, kept in heaps for about a fortnight, is then formed and pressed into solid balls. It is also occasionally sown as food for cattle, and has lately been recommended for this purpose under the name of pastel. Its vigorous growth and hardy nature are in its favor; but it will only flourish in very rich soils.
[The Woad Plant, we believe, is cultivated in some parts of the United States.]
14.9.18
13.9.18
Notes on Foreign Inventions. Restoring Faded Scarlet Colors.
The Scientific American 18, 29.10.1859
Next to deep indigo blue, scarlet colors are perhaps the most expensive to produce on woollen fabrics, because cochineal, a very dear drug, is employed in the process. This color, although very showy, is very easily stained with iron rust, which makes it brown, or with an alkali, which changes it into a dingy crimson. To restore this color on fine woollen cloth, G. T. Bousfield, of London, has secured a patent for the following mixture: - Citric acid, 300 grains; carbonate of potash, 150 grains; water, 7,500 grains. The citric acid is to be dissolved separately in 4,500 grains of water, and the carbonate of potash in 3,000. The whole is then mixed together and applied with a sponge. A very dilute solution of the muriate of tin is a better mixture for this purpose than the citric acid and alkaline solution. After being applied, and the stain removed, the spot is washed with warm water. Red military coats and facings, which have become stained with iron rust from the musket, may be renewed in this manner.
Next to deep indigo blue, scarlet colors are perhaps the most expensive to produce on woollen fabrics, because cochineal, a very dear drug, is employed in the process. This color, although very showy, is very easily stained with iron rust, which makes it brown, or with an alkali, which changes it into a dingy crimson. To restore this color on fine woollen cloth, G. T. Bousfield, of London, has secured a patent for the following mixture: - Citric acid, 300 grains; carbonate of potash, 150 grains; water, 7,500 grains. The citric acid is to be dissolved separately in 4,500 grains of water, and the carbonate of potash in 3,000. The whole is then mixed together and applied with a sponge. A very dilute solution of the muriate of tin is a better mixture for this purpose than the citric acid and alkaline solution. After being applied, and the stain removed, the spot is washed with warm water. Red military coats and facings, which have become stained with iron rust from the musket, may be renewed in this manner.
12.9.18
Lähetettyjä kirjoituksia. Osuuskauppojen kokous ja kokousmerkkien värit.
Uusi Suometar 161, 17.6.1916
Tuntuu tosin turhanpäiväiseltä tehdä huomautusta sellaisestakin asiasta, kuin äskeisen kokouksemme merkin väristä. Mutta koska asialla on yleisempikin merkitys ja koska vissillä taholla tahdotaan viedä yleistä käsitystä harhaan väriemme suhteen, ei haitanne, että tästä nytkin tehdään huomautus. Sinivalkoiset värit ovat olleet, yleisinä väreinämme monet vuosikymmenet. Monet kirjailijamme ovat henkevästi niistä teoksissaan puhuneet ja Topelius lienee ollut se runoilijoista, joka näille väreille antoi ikäänkuin isänmaallisuuden ilmakehän. Missään tapauksessa ei näitä värejä voi miksikään puolueväreiksi nimittää, vaan on niitä pidetty monet ajat yleisinä suomalaisina väreinä. Vasta myöhemmin ilmestyivät näyttämölle punakeltaiset värit, mutta jos kohta niitä onkin koetettu selittää meidän historiallisiksi väreiksemme, niin ei voi kieltää, että yleisempää käytäntöä ne eivät ole saaneet. Ainoastaan maamme ruotsinmieliset ovat niihin erikoisesti mieltyneet jotavastoin varsinaisten suomalaisten kesken ne aina ovat tuntuneet jotenkin oudoilta. Tästä huolimatta koetetaan niitä tyrkyttää semminkin kokousten aikana yleisön hyväksyttäväksi ja se tehdään sillä syyllä, että nämät muka ovat puolueettomat värit ja yhteiset kaikille, joten ne siis olisi sovinnollisuuden kannalta paremmin hyväksyttävä kuin sinivalkoiset. Tässä on juuri se erehdys, jota ei pidä sallia näin viattomassakaan muodossa esille vedettäväksi, ja sentähden tahdomme panna vastalauseen kokouksemme toimikunnan menettelyä vastaan, kun meille tarjottiin punakeltainen juhlamerkki. Jos toimihenkilöt eivät tahtoneet käyttää sinivalkoisia värejä, niin parempi olisi ollut käyttää kokonaan muita, sillä usea kokouksessa läsnäolleista nyt loukkaantui tällaisestä menettelystä.
- Kokouksessa olleita.
Tuntuu tosin turhanpäiväiseltä tehdä huomautusta sellaisestakin asiasta, kuin äskeisen kokouksemme merkin väristä. Mutta koska asialla on yleisempikin merkitys ja koska vissillä taholla tahdotaan viedä yleistä käsitystä harhaan väriemme suhteen, ei haitanne, että tästä nytkin tehdään huomautus. Sinivalkoiset värit ovat olleet, yleisinä väreinämme monet vuosikymmenet. Monet kirjailijamme ovat henkevästi niistä teoksissaan puhuneet ja Topelius lienee ollut se runoilijoista, joka näille väreille antoi ikäänkuin isänmaallisuuden ilmakehän. Missään tapauksessa ei näitä värejä voi miksikään puolueväreiksi nimittää, vaan on niitä pidetty monet ajat yleisinä suomalaisina väreinä. Vasta myöhemmin ilmestyivät näyttämölle punakeltaiset värit, mutta jos kohta niitä onkin koetettu selittää meidän historiallisiksi väreiksemme, niin ei voi kieltää, että yleisempää käytäntöä ne eivät ole saaneet. Ainoastaan maamme ruotsinmieliset ovat niihin erikoisesti mieltyneet jotavastoin varsinaisten suomalaisten kesken ne aina ovat tuntuneet jotenkin oudoilta. Tästä huolimatta koetetaan niitä tyrkyttää semminkin kokousten aikana yleisön hyväksyttäväksi ja se tehdään sillä syyllä, että nämät muka ovat puolueettomat värit ja yhteiset kaikille, joten ne siis olisi sovinnollisuuden kannalta paremmin hyväksyttävä kuin sinivalkoiset. Tässä on juuri se erehdys, jota ei pidä sallia näin viattomassakaan muodossa esille vedettäväksi, ja sentähden tahdomme panna vastalauseen kokouksemme toimikunnan menettelyä vastaan, kun meille tarjottiin punakeltainen juhlamerkki. Jos toimihenkilöt eivät tahtoneet käyttää sinivalkoisia värejä, niin parempi olisi ollut käyttää kokonaan muita, sillä usea kokouksessa läsnäolleista nyt loukkaantui tällaisestä menettelystä.
- Kokouksessa olleita.
11.9.18
Useful Recipes for Home and the Shop. Mahogany Staining. Dead Black Varnish. Black Stencil Ink.
The Manufacturer and Builder 6, 1875
[---]
Mahogany Staining.
Wash the wood to be stained with diluted nitric acid, 10 parts of water to 1 of acid. For rosewood, glaze the same with carmine or Munich lake. Asphaltum thinned with turpentine forms an excellent mahogany color for new work.
[---]
Dead Black Varnish.
The preparation for blacking of the brass-work of lenses, etc., is made as follows: 3 drachms of bichlorid of platinum and 1 grain of nitrate of silver in 6 ounces of water. The brass work to be made quite clean, and the preparation must be applied with a camel's-hair pencil. When the right depth is attained, wash with clean water, dry, and finish with black lead.
[---]
Black Stencil Ink.
Take shellac 2 parts; borax, 1 part; soft water, 10 parts, and gum arabic 1 part, then add lampblack and indigo in sufficient qualities. Boil the shellac and borax in the water until dissolved, then add the gum, and withdraw the mixture from the fire. When cold add the lampblack to bring it to a suitable color, and lastly a very small quantity of finely-powdered indigo to give it a real jet shade. When made, keep in glass or earthenware vessels.
[---]
Mahogany Staining.
Wash the wood to be stained with diluted nitric acid, 10 parts of water to 1 of acid. For rosewood, glaze the same with carmine or Munich lake. Asphaltum thinned with turpentine forms an excellent mahogany color for new work.
[---]
Dead Black Varnish.
The preparation for blacking of the brass-work of lenses, etc., is made as follows: 3 drachms of bichlorid of platinum and 1 grain of nitrate of silver in 6 ounces of water. The brass work to be made quite clean, and the preparation must be applied with a camel's-hair pencil. When the right depth is attained, wash with clean water, dry, and finish with black lead.
[---]
Black Stencil Ink.
Take shellac 2 parts; borax, 1 part; soft water, 10 parts, and gum arabic 1 part, then add lampblack and indigo in sufficient qualities. Boil the shellac and borax in the water until dissolved, then add the gum, and withdraw the mixture from the fire. When cold add the lampblack to bring it to a suitable color, and lastly a very small quantity of finely-powdered indigo to give it a real jet shade. When made, keep in glass or earthenware vessels.
10.9.18
Suomalainen väriteollisuus. Huomattavia saavutuksia.
Uusi Aura 248, 16.9.1916
(S.H.) Tähän asti owat suomalaiset teollisuuslaitokset käyttäneet yksinomaan ulkomaalaisia wäriwalmisteita. Wasta wiime kesäkuussa perustettiin kotimainen wäritehdasyhtiö, nim. Wäriteollisuus Osakeyhtiö Tampere, 200,000 markan pääomalla. Yhtiö osti Näsijärwen oluttehtaan rakennukset ja muodosti niistä wäritehtaan. Heinäkuun 6 p:nä onnistui ensimäinen yritys walmistaa kotimaassa wäriä ja sittemmin on päästy niin pitkälle, että tehdas nyt jo on walmistanut monia satoja kiloja wäriä, etupäässä mustaa, jota jo on ollut käytettäwänä miltei kaikissa maamme puuwillatehtaissa. Tosin walmistus wielä on werrattain wähäinen, noin 80 kiloa päiwässä, mutta kohta kun jo hankitut uudet wärikattilat on saatu paikoillensa, woidaan walmistus kohottaa kolmeen sataan, hädän tullen 500 kiloon wuorokaudessa.
Paitsi mustaa ja siitä laihoissa hauteissa saatawia kauniita harmaita wärejä, on tehdas walmistanut myöskin ruskeita puuwillawärejä, erästä lanttia kotimaisistakin raaka-aineista. Muitakin kotimaisista raaka-aineista walmistettawia wärejä on kokeilujen alaisina.
Myöskin willawärejä on tehtaassa walmistettu paria lajia kaunista keltaista, joita woidaan käyttää myöskin paperin wärjäämiseen.
(S.H.) Tähän asti owat suomalaiset teollisuuslaitokset käyttäneet yksinomaan ulkomaalaisia wäriwalmisteita. Wasta wiime kesäkuussa perustettiin kotimainen wäritehdasyhtiö, nim. Wäriteollisuus Osakeyhtiö Tampere, 200,000 markan pääomalla. Yhtiö osti Näsijärwen oluttehtaan rakennukset ja muodosti niistä wäritehtaan. Heinäkuun 6 p:nä onnistui ensimäinen yritys walmistaa kotimaassa wäriä ja sittemmin on päästy niin pitkälle, että tehdas nyt jo on walmistanut monia satoja kiloja wäriä, etupäässä mustaa, jota jo on ollut käytettäwänä miltei kaikissa maamme puuwillatehtaissa. Tosin walmistus wielä on werrattain wähäinen, noin 80 kiloa päiwässä, mutta kohta kun jo hankitut uudet wärikattilat on saatu paikoillensa, woidaan walmistus kohottaa kolmeen sataan, hädän tullen 500 kiloon wuorokaudessa.
Paitsi mustaa ja siitä laihoissa hauteissa saatawia kauniita harmaita wärejä, on tehdas walmistanut myöskin ruskeita puuwillawärejä, erästä lanttia kotimaisistakin raaka-aineista. Muitakin kotimaisista raaka-aineista walmistettawia wärejä on kokeilujen alaisina.
Myöskin willawärejä on tehtaassa walmistettu paria lajia kaunista keltaista, joita woidaan käyttää myöskin paperin wärjäämiseen.
9.9.18
Rainbow Tints on Brass and Other Metals.
The Manufacturer and Builder 8, 1876
- Dissolve 3 parts hyposulphite of soda in 30 of water and mix in 1 of sugar of lead. The mixture is precipitated on being heated to 70° or 80 ° Réaumur, depositing sulphuret of lead. In the presence of any metal this deposit is made upon it. According to the thickness of the deposited layer various iridescent colors appear on the surface of the metal. To produce this coloration uniformly the object should be heated equally throughout.
- Dissolve 3 parts hyposulphite of soda in 30 of water and mix in 1 of sugar of lead. The mixture is precipitated on being heated to 70° or 80 ° Réaumur, depositing sulphuret of lead. In the presence of any metal this deposit is made upon it. According to the thickness of the deposited layer various iridescent colors appear on the surface of the metal. To produce this coloration uniformly the object should be heated equally throughout.
8.9.18
Valitukset Suomenlinnan huonosta järjestyksestä.
Uuden Suomen Iltalehti 127, 7.6.1919
Asia parhaillaan tutkittavana.
Niihin lukuisiin henkilöihin, jotka ovat käyneet Suomenlinnassa, on tehnyt erittäin epämiellyttävän vaikutuksen se, että linnoituksen kauas merelle näkyvä lipputanko yhä vielä on maalattu Venäjän entisen keisarihuoneen väreillä. Helsingin päävahti ja kaupungissa olevat vahtisotilaskojut ovat jo useiden kuukausien aikana sinivalkoisilla väreillään julistaneet kansallista itsenäisyyttämme. Mutta Itämeren vahvin linnoitus, meidän uljas Suomenlinnamme, tervehtii vielä itämaisen itsevaltiaan väreillä jokaista pääkaupunkiimme meritse saapuvaa matkailijaa.
Tosin liehuu tässä väärillä väreillä maalatussa tangossa sinivalkoinen lippu, mutta häpeä sanoa sekään ei täytä säädettyjä vaatimuksia. Lippu ei nim. ole laissa vahvistettujen sääntöjen mukainen, vaan poikkeaa niistä huomattavalla tavalla.
Kuulustelussamme syitä näihin epäkohtiin olemme saaneet tietää, että linnoituksen alueella sotilashallinnollisessa suhteessa vallitsee omituinen kahtiajako. Suomenlinnan varsinainen puolustus on uskottu eversti Almqvistille, joka on tunnettu pystyväksi tykistöupseeriksi. Mutta linnaväen päällikkönä, jonka katsannon alaisina m.m. lippu- ja vartioasiat ovat, toimii kenraalimajuri L. Munck, jonka pääasialliset ansiot tietääksemme ovat niiltä ajoilta, jolloin hän toimi Mikkelin läänin kuvernöörinä. Niinkuin useissa lehdissä olleiden kirjoitusten nojalla voi päättää: antaa kenraalimajuri Munckin toiminta Suomenlinnassa aihetta samanluontoisiin muistutuksiin kuin hänen hallintonsa ennen Mikkelissä. On sentähden syytä toivoa, että korkeammat sotilasviranomaiset kiinnittäisivät asianmukaista huomiota niihin leri tahoilta tulleisiin muistutuksiin, joita kenraali Munckin linnakomenloa vastaan on tehty.
*
Iltalehden toimitus on tänään kääntynyt sotaministerien puoleen, tiedustellen onko ministeriö katsonut olevan aihetta tehtyjen muistutusten johdosta ryhtyä tutkimaan kenraali Munckin viranhoitotapaa. Meille on ilmoitettu, että tutkimus julkisuudessa esitetyistä laiminlyönneistä on parhaillaan käynnissä.
Asia parhaillaan tutkittavana.
Niihin lukuisiin henkilöihin, jotka ovat käyneet Suomenlinnassa, on tehnyt erittäin epämiellyttävän vaikutuksen se, että linnoituksen kauas merelle näkyvä lipputanko yhä vielä on maalattu Venäjän entisen keisarihuoneen väreillä. Helsingin päävahti ja kaupungissa olevat vahtisotilaskojut ovat jo useiden kuukausien aikana sinivalkoisilla väreillään julistaneet kansallista itsenäisyyttämme. Mutta Itämeren vahvin linnoitus, meidän uljas Suomenlinnamme, tervehtii vielä itämaisen itsevaltiaan väreillä jokaista pääkaupunkiimme meritse saapuvaa matkailijaa.
Tosin liehuu tässä väärillä väreillä maalatussa tangossa sinivalkoinen lippu, mutta häpeä sanoa sekään ei täytä säädettyjä vaatimuksia. Lippu ei nim. ole laissa vahvistettujen sääntöjen mukainen, vaan poikkeaa niistä huomattavalla tavalla.
Kuulustelussamme syitä näihin epäkohtiin olemme saaneet tietää, että linnoituksen alueella sotilashallinnollisessa suhteessa vallitsee omituinen kahtiajako. Suomenlinnan varsinainen puolustus on uskottu eversti Almqvistille, joka on tunnettu pystyväksi tykistöupseeriksi. Mutta linnaväen päällikkönä, jonka katsannon alaisina m.m. lippu- ja vartioasiat ovat, toimii kenraalimajuri L. Munck, jonka pääasialliset ansiot tietääksemme ovat niiltä ajoilta, jolloin hän toimi Mikkelin läänin kuvernöörinä. Niinkuin useissa lehdissä olleiden kirjoitusten nojalla voi päättää: antaa kenraalimajuri Munckin toiminta Suomenlinnassa aihetta samanluontoisiin muistutuksiin kuin hänen hallintonsa ennen Mikkelissä. On sentähden syytä toivoa, että korkeammat sotilasviranomaiset kiinnittäisivät asianmukaista huomiota niihin leri tahoilta tulleisiin muistutuksiin, joita kenraali Munckin linnakomenloa vastaan on tehty.
*
Iltalehden toimitus on tänään kääntynyt sotaministerien puoleen, tiedustellen onko ministeriö katsonut olevan aihetta tehtyjen muistutusten johdosta ryhtyä tutkimaan kenraali Munckin viranhoitotapaa. Meille on ilmoitettu, että tutkimus julkisuudessa esitetyistä laiminlyönneistä on parhaillaan käynnissä.
7.9.18
Publishers' Department. Senefelder, the inventor of lithography and chromo-lithography, - his art in Boston developed by L. Prang & Co. - Color-printing on satin, etc.
The Bay State Monthly 3, 1884
A century ago the world knew nothing of the art of lithogrphy; color-printing was confined to comparatively crude products from wooden block, most of which were hardly equal to the Japanese fan pictures now familiar to all of us. The year 1799 gave us a new invention which was destined to revolutionize reproductive art and add immensely to the means for education, culture and enjoyment.
Alois Senefelder, born 1771, at Prague (Austria), started life with writing plays, and too poor to pay a printer, he determined to invent a process of his own which should serve to print his manuscript without dependence upon the (to him) too costly types.
A born inventor, this Alois Senefelder, a genius, supported by boundless hope, immense capability for hard, laborious work, and an indomitable energy; he started with the plan of etching his writings in relief on metal plates, to take impressions therefrom by means of rollers. He found the metal too costly for his experiments; and limestone slabs from the neighboring quarries — he living then in Munich — were tried as a substitute. Although partly successfull in this direction, he continued through years of hard, and often disappointing trials, to find something more complete. He hit upon the discovery that a printed sheet of paper (new or old) moistened with a thin solution of gum Arabic would, when dabbled over printers' ink from the dabbler only on its printed parts and remain perfectly clean in the blank spaces, so that a facsimile impression could be taken from this inkked-in sheet. He found that this operation might be repeated until the original print gave out by wear. Here was a new discovery, based on the properties of attraction and repulsion between fatty matters (printers ink), and watery solution of gum Arabic. The extremely delicate nature of the paper matrix was a serious drawback, and had to be overcome. The slabs of limestone which served Senefelder in a previous emergency were now recurred to by him as an absorbent material similar to paper, and a trial by making an impression from his above-mentioned paper matrix on the stone, and subsequent gumming, convinced him that he was correct in his surmise. By this act lithography became an established fact.
A few short years of intelligent experimenting revealed to him all the possibilities of this new discovery. Inventions of processes followed each other closely until in 1818 he disclosed to the world in a volume of immortal interest not only a complete history of his invention and his processes, but also a reliable description of the same for others to follow. Nothing really new except photo-lithography has been added to this charming art since that time; improvement only by manual skill and by chemical progress, can be claimed by others.
Chromo-lithography (printing in colors from stone) was expenmented on by the great inventor. He outlined its possibilities by saying, that he verily believed that printed pictures like paintings would sometimes be made thereby, and whoever has seen the productions of our Boston firm, L. Prang ea Co., will bear him out in the verity of his prediction.
When Prang touched this art in 1856 it was in its infancy in this country. Stray specimens of more or less merit had been produced, especially by Martin Thurwanger (pen work) and Fabronius (crayon work), but much was left to be perfected. A little bunch of roses to embellish a ladies' magazine just starting in Boston, was the first work with which the firm occupied its single press. Crude enough it was, but diligence and energy soon developed therefrom the works which have astonished not only this country but even Europe, and the firm, which took thereby the lead in their speciality of art reproduction in color, has succeeded in keeping it ever since from year to year without one faltering step, until there is no single competitor in the civilized world to dispute its mastery. This is something to be proud of, not only for the firm in question, but even for the country at large, and to crown its achievements, the firm of L. Prang 8. Co. have this year made, a, from their usual wonderful variety of original Christmas cards and other holiday art prints, a reproduction of a flower piece of the celebrated Belgian flower painter, Jean Robie, and printed it on satin by a process invented and patented by Mr. Prang. For truthfulness as a copy this print challenges the admiration of our best artists and connoisseurs. The gorgeous work as it lies before our eyes seems to us to be as perfect as if it left the very brush of the master, and even in close comparison with the original it does not lose an iota of its charms.
Of the marvellous excellence of this, the latest achievement of this remarkable house, thousands who visited the late exhibition of the Massachusetts Charitable Mechanic's Association and saw Messrs. L. Prang ea Co's. extensive exhibit, can bear witness. Everybody who looked at the two picture's, the original masterpiece by Robie and its reproduction by Prang, side by side, was puzzled to distinguish which was which, many pointing to the reproduction as the better, and in their eyes, therefore as the original picture. The same was true with regard to many more of this justly celebrated firm's reproductions, which they did not hesitate to exhibit, alongside of the original paintings. Altogether, their exhibit with its large collection of elegant satin prints, its studies for artists, its historical feature, showing the enormous development of the firm's work since 1856, its interesting illustration by successive printings of how their pictures are made, and its instinctive and artistic arrangement of their collection, made it one of the most attractive features of the fair.
What more can we say but that we are proud ourselves of this achievement within our city limits; it cannot fail to increase the fame our beloved Boston as a town of masters in thought and art. Honor to the firm of L. Prang & Co.
A century ago the world knew nothing of the art of lithogrphy; color-printing was confined to comparatively crude products from wooden block, most of which were hardly equal to the Japanese fan pictures now familiar to all of us. The year 1799 gave us a new invention which was destined to revolutionize reproductive art and add immensely to the means for education, culture and enjoyment.
Alois Senefelder, born 1771, at Prague (Austria), started life with writing plays, and too poor to pay a printer, he determined to invent a process of his own which should serve to print his manuscript without dependence upon the (to him) too costly types.
A born inventor, this Alois Senefelder, a genius, supported by boundless hope, immense capability for hard, laborious work, and an indomitable energy; he started with the plan of etching his writings in relief on metal plates, to take impressions therefrom by means of rollers. He found the metal too costly for his experiments; and limestone slabs from the neighboring quarries — he living then in Munich — were tried as a substitute. Although partly successfull in this direction, he continued through years of hard, and often disappointing trials, to find something more complete. He hit upon the discovery that a printed sheet of paper (new or old) moistened with a thin solution of gum Arabic would, when dabbled over printers' ink from the dabbler only on its printed parts and remain perfectly clean in the blank spaces, so that a facsimile impression could be taken from this inkked-in sheet. He found that this operation might be repeated until the original print gave out by wear. Here was a new discovery, based on the properties of attraction and repulsion between fatty matters (printers ink), and watery solution of gum Arabic. The extremely delicate nature of the paper matrix was a serious drawback, and had to be overcome. The slabs of limestone which served Senefelder in a previous emergency were now recurred to by him as an absorbent material similar to paper, and a trial by making an impression from his above-mentioned paper matrix on the stone, and subsequent gumming, convinced him that he was correct in his surmise. By this act lithography became an established fact.
A few short years of intelligent experimenting revealed to him all the possibilities of this new discovery. Inventions of processes followed each other closely until in 1818 he disclosed to the world in a volume of immortal interest not only a complete history of his invention and his processes, but also a reliable description of the same for others to follow. Nothing really new except photo-lithography has been added to this charming art since that time; improvement only by manual skill and by chemical progress, can be claimed by others.
Chromo-lithography (printing in colors from stone) was expenmented on by the great inventor. He outlined its possibilities by saying, that he verily believed that printed pictures like paintings would sometimes be made thereby, and whoever has seen the productions of our Boston firm, L. Prang ea Co., will bear him out in the verity of his prediction.
When Prang touched this art in 1856 it was in its infancy in this country. Stray specimens of more or less merit had been produced, especially by Martin Thurwanger (pen work) and Fabronius (crayon work), but much was left to be perfected. A little bunch of roses to embellish a ladies' magazine just starting in Boston, was the first work with which the firm occupied its single press. Crude enough it was, but diligence and energy soon developed therefrom the works which have astonished not only this country but even Europe, and the firm, which took thereby the lead in their speciality of art reproduction in color, has succeeded in keeping it ever since from year to year without one faltering step, until there is no single competitor in the civilized world to dispute its mastery. This is something to be proud of, not only for the firm in question, but even for the country at large, and to crown its achievements, the firm of L. Prang 8. Co. have this year made, a, from their usual wonderful variety of original Christmas cards and other holiday art prints, a reproduction of a flower piece of the celebrated Belgian flower painter, Jean Robie, and printed it on satin by a process invented and patented by Mr. Prang. For truthfulness as a copy this print challenges the admiration of our best artists and connoisseurs. The gorgeous work as it lies before our eyes seems to us to be as perfect as if it left the very brush of the master, and even in close comparison with the original it does not lose an iota of its charms.
Of the marvellous excellence of this, the latest achievement of this remarkable house, thousands who visited the late exhibition of the Massachusetts Charitable Mechanic's Association and saw Messrs. L. Prang ea Co's. extensive exhibit, can bear witness. Everybody who looked at the two picture's, the original masterpiece by Robie and its reproduction by Prang, side by side, was puzzled to distinguish which was which, many pointing to the reproduction as the better, and in their eyes, therefore as the original picture. The same was true with regard to many more of this justly celebrated firm's reproductions, which they did not hesitate to exhibit, alongside of the original paintings. Altogether, their exhibit with its large collection of elegant satin prints, its studies for artists, its historical feature, showing the enormous development of the firm's work since 1856, its interesting illustration by successive printings of how their pictures are made, and its instinctive and artistic arrangement of their collection, made it one of the most attractive features of the fair.
What more can we say but that we are proud ourselves of this achievement within our city limits; it cannot fail to increase the fame our beloved Boston as a town of masters in thought and art. Honor to the firm of L. Prang & Co.
6.9.18
Wärit lääkkeinä.
Turun Sanomat 2362 (256), 5.11.1912
(Julkaistu lyhennettynä myös mm. Iltalehti 45, 20.11.1912; Aamulehti 169, 27.7.1919)
Tunnettu asia on, että walonsäeet, joilla on erinäinen wäri, waikuttawat huomattawasti moneen potilaaseen. Tämä tieto on wiime wuosina synnyttänyt aiwan ihka uuden tieteen: kromoterapian, joka pyrkii asettamaan tämän tiedon järjestelmällisesti lääketieteen palwelukseen. Eräs ranskalainen lääkäri, tohtori Laumonier on Rewue- aikakauskirjassa omistanut näille pyrkimyksille huomiota, ja hän on osottanut, että jo sata wuotta, jopa wuosituhansia sitten ihmiset waistomaisesti owat tietäneet erinäisten wärien waikuttawan ihmisiin ja eläimiin. Monet wanhat tawat ja menot owat täten selitettäwissä.
Niinpä owat kiinalaiset ikimuistoisista ajoista noudattaneet sitä omituista tapaa, että he owat maalanneet isorokkopotilaat punaisiksi. Tonkinissa samoin kuin monin paikoin Australiassa, on kansalla tapana hieroa tuhkarokkoisen lapsen kaswot koiran werellä, kunnes kaswot tulewat aiwan punaisiksi. Rumanialainen maalaiswäestö pukee tuhkarokkoiset lapset punaisiin paitoihin, ja Espanjassa syöttää maalaiswäestö pikku tuhkarokkopotilaalle granaattiomena-marmelaadia, punaisella wärillä kun katsotaan olewan lääkitsewän waikutuksen.
Näiden taikauskon yksinkertaisten muotojen kanssa ei uudenaikaisella kromoterapialla ole mitään tekemistä, waikkapa erinäisiä sellaisia tapoja woipikin pitää nykypäiwien tieteellis-järjestelmällisten harrastusten edeltäkämijöinä.
Erinäisiä tauteja käsitellään nyttemmin walonsäteilyllä. Niinpä on osottautunut, että punaisilla walosäteillä on suotuisa waikutus erinäisiin ihotauteihin ja sinisellä walolla katsotaan olewan sen waikutuksen, että se tappaa monenlaisia baktereita. Saman woipi sanoa myöskin sinipunaisesta walosta. Wiheriällä wärillä on hermostuneisiin ihmisiin woimakas psyykillinen waikutus, se tyynnyttää ja antaa unta. Sielutieteelliset kokeilut owat myöskin osottaneet, että punainen wäri waikuttaa ärsyttäwästi ei ainoastaan eläimiin waan myöskin ihmisiin, se herättää wastenmielisen tunteen monessa hermostuneessa ihmisessä. Tunnemmehan kaikki ilmiön eläinmaailmasta; punainen wäri ei tee wastenmielistä wailutusta ainoastaan härkään, waan myöskin norsuun, koiraan ja kukkoon. Mielenkintoisia owat tässä suhteessa myöskin ne kokeilut, joita on tehty hyönteisillä ja hämähäkeillä. Niinpä wärittömän lasikellon alla hämähäkki ja ampiainen rauhallisesti kulkewat omia teitään, mutta jos asettaa nämä hyönteiset punaiseen lasikelloon. niin hyökkääwät ne heti toistensa kimppuun ja taistelewat elämästä ja kuolemasta.
Se aika ei ole enää etäällä, jolloin näillä hawainnoilla tulee olemaan suuri merkitys lääketieteelle. Nyt jo otetaan monessa hermotautisten parantolassa ja sairaskodissa warteen kromoterapian saawutukset ja wastaisuudessa kiinnitetään epäilemättä yhä suurempaa huomiota erinäisten wärien waikutukseen ihmisiin, kun käydään sairaalain sisustusta järjestämään.
(Julkaistu lyhennettynä myös mm. Iltalehti 45, 20.11.1912; Aamulehti 169, 27.7.1919)
Tunnettu asia on, että walonsäeet, joilla on erinäinen wäri, waikuttawat huomattawasti moneen potilaaseen. Tämä tieto on wiime wuosina synnyttänyt aiwan ihka uuden tieteen: kromoterapian, joka pyrkii asettamaan tämän tiedon järjestelmällisesti lääketieteen palwelukseen. Eräs ranskalainen lääkäri, tohtori Laumonier on Rewue- aikakauskirjassa omistanut näille pyrkimyksille huomiota, ja hän on osottanut, että jo sata wuotta, jopa wuosituhansia sitten ihmiset waistomaisesti owat tietäneet erinäisten wärien waikuttawan ihmisiin ja eläimiin. Monet wanhat tawat ja menot owat täten selitettäwissä.
Niinpä owat kiinalaiset ikimuistoisista ajoista noudattaneet sitä omituista tapaa, että he owat maalanneet isorokkopotilaat punaisiksi. Tonkinissa samoin kuin monin paikoin Australiassa, on kansalla tapana hieroa tuhkarokkoisen lapsen kaswot koiran werellä, kunnes kaswot tulewat aiwan punaisiksi. Rumanialainen maalaiswäestö pukee tuhkarokkoiset lapset punaisiin paitoihin, ja Espanjassa syöttää maalaiswäestö pikku tuhkarokkopotilaalle granaattiomena-marmelaadia, punaisella wärillä kun katsotaan olewan lääkitsewän waikutuksen.
Näiden taikauskon yksinkertaisten muotojen kanssa ei uudenaikaisella kromoterapialla ole mitään tekemistä, waikkapa erinäisiä sellaisia tapoja woipikin pitää nykypäiwien tieteellis-järjestelmällisten harrastusten edeltäkämijöinä.
Erinäisiä tauteja käsitellään nyttemmin walonsäteilyllä. Niinpä on osottautunut, että punaisilla walosäteillä on suotuisa waikutus erinäisiin ihotauteihin ja sinisellä walolla katsotaan olewan sen waikutuksen, että se tappaa monenlaisia baktereita. Saman woipi sanoa myöskin sinipunaisesta walosta. Wiheriällä wärillä on hermostuneisiin ihmisiin woimakas psyykillinen waikutus, se tyynnyttää ja antaa unta. Sielutieteelliset kokeilut owat myöskin osottaneet, että punainen wäri waikuttaa ärsyttäwästi ei ainoastaan eläimiin waan myöskin ihmisiin, se herättää wastenmielisen tunteen monessa hermostuneessa ihmisessä. Tunnemmehan kaikki ilmiön eläinmaailmasta; punainen wäri ei tee wastenmielistä wailutusta ainoastaan härkään, waan myöskin norsuun, koiraan ja kukkoon. Mielenkintoisia owat tässä suhteessa myöskin ne kokeilut, joita on tehty hyönteisillä ja hämähäkeillä. Niinpä wärittömän lasikellon alla hämähäkki ja ampiainen rauhallisesti kulkewat omia teitään, mutta jos asettaa nämä hyönteiset punaiseen lasikelloon. niin hyökkääwät ne heti toistensa kimppuun ja taistelewat elämästä ja kuolemasta.
Se aika ei ole enää etäällä, jolloin näillä hawainnoilla tulee olemaan suuri merkitys lääketieteelle. Nyt jo otetaan monessa hermotautisten parantolassa ja sairaskodissa warteen kromoterapian saawutukset ja wastaisuudessa kiinnitetään epäilemättä yhä suurempaa huomiota erinäisten wärien waikutukseen ihmisiin, kun käydään sairaalain sisustusta järjestämään.
5.9.18
Estetiska intressen och estetisk värdering under skolåldern.
Tidskrift utgiven av Pedagogiska föreningen i Finland 5, 1915
Mellan barnets lek och den konstnärliga verksamheten råder ju en erkänd frändskap. Vardera har ett mål utanför sig själv: leken är en väsentlig faktor i barnets utveckling, konsten i mänsklighetens; men båda te sig i utövningens ögonblick som självändamål. I båda återfinnes en strävan att utvidga livets gränser, att under fantasins ledning skapa åtminstone brottstycken av en ny värld, att vinna lusten av en kraftutövning, som tyckes bero blott av de egna inpulserna. Med andra ord, tendenser med starkt estetiskt tycke äro för barndomen karaktäristiska. En annan fråga är naturligtvis den, i vad mån barnets estetiska intressen och omdömen skilja sig från den vuxnes.
På grund av kulturstadieteorin kunde man vänta sig, att mycket i barnets lek, t. ex. tecknandet, formandet, fabulerandet, skall befinnas likartat med konstens första framträdande hos primitiva folk. Likaså är det antagligt, att barn och primitiva i många avseenden analogt uppskatta konstens och naturens skönhet. Den moderna forskningen har också i många stycken bekräftat dessa antagandens riktighet. Senast har Malte Jacobsson i sin bok om den estetiska uppfostran i skolan anställt intressanta jämförelser mellan vildars och barns produktion på de bildande konsternas område. Det ligger ju dock i sakens natur, att barnens lekar äro betydligt friare från främmande strävanden än de primitivas konst, som i mycket hög grad är förbunden med praktiska syften: ekonomiska, erotiska, krigiska, magiska. Och barnens konst- och naturuppfattning är naturligtvis påverkad av den konstnärligt mer eller mindre kultiverade miljö, i vilken de växa upp.
Barnets njutning av synintryck spirar fram ur rent fysiologisk grund. Lampan, månen och stjärnorna, solstrålarnas lek på väggen, allt klart ljus, som försätter näthinnan i funktion och icke är för starkt, väcker ögats första fröjder och förblir genom alla åldrar en av livsglädjens huvudkällor. (Sully.) Efterhand utveklar sig förmågan att glädjas över färger och färgspel. Men länge utgör färgernas glans och lyskraft bland barn som bland vildar en mäktig attraktionskraft.
Den allmänna uppfattningen är, att barn bland alla färger tycka mest om den röda. Omfattande experiment, vilka anställts i olika länder — bl. a. av Engelsperger och Ziegler i Tyskland, Winch i England, Schuyten i Belgien, Åars i Norge — bekräfta i huvudsak detta antagande i fråga om yngre skolbarn. Enligt Engelspergers och Zieglers stora undersökning vore dock lilapurpur, således en färg med skiftning i rött, men icke den rent röda färgen, mest omtyckt inom de tidigare årsklasserna. Det är dock tänkbart, att lilapurpurns sällsynthet spelat in. Medan man sålunda kan vara tveksam i fråga om barns mest omtyckta färg, så är det dess säkrare, att under skoltiden en förskjutning av genomsnittssmaken äger rum och att denna går i riktning mot mörkblått. Även med hänsyn till vårt land har detta påvisats (genom en opublicerad undersökning av ritlärarinnan A. L. Wahlroos år 1911). Också i folkens utveckling torde en analog förskjutning ha ägt rum. Homeros sjunger om det vinröda havet, men aldrig om det blå. Den blå färgen ser man ytterst sällan å primitiva bilder, och den tyder — enligt Grosse — alltid på europeiskt ursprung (Jfr. Jacobsson).
Orsaken till lägre kulturstadiers ringa uppskattning av den blå färgen är icke, såsom man tidigare med Gladstone antagit, en ringa förmåga att urskilja nyanser i den blå-violetta delen av spektrum. De primitiva folken urskilja väl blått och violett. W. Jones har ådagalagt, att detta gäller även om barn; enligt hans undersökningar är förmågan att urskilja färgvalörer hos 4—7 åringar finast utvecklad i fråga om blått.
Står den allt högre uppskattningen av den blå färgen i samband med en stegrad utveckling av sinnet för det immateriella och sublima? Det synes mig ej otänkbart, att så förhåller sig. Den lust eller olust, en färg väcker, beror icke blott på fysiologiska faktorer, utan även på de mer och mindre medvetna associationer den framkallar.
Den minst omtyckta färgen tyckes under hela skoltiden vara svart, den optiska funktionshämningens såväl som nattens färg; därnäst följa grått och brunt.
Vid sammanställning av färger sätta barn mest värde på kombination av komplementfärger. Dessa kontrastera starkast och öka sålunda mest varandras lyskraft.
Sinnet för skönhet i linjer och former framväxer icke lika omedelbart ur enkla fysiologiska fenomen som sinnet för färgskönhet. Det är sannolikt till mycket stor del genom åsyn samt yttre och inre efterhärmning av behagfulla rörelser, som uppskattning av linje- och proportionsskönhet förvärvas. Rörelsernas grace sammanhänger åter med den säkerhet och lätthet, varmed de utföras. (Hirn.) Det torde således erfordras en ganska stor erfarenhet om rörelsers ändamålsenlighet, för att ens rörelserna själva skola väcka estetisk lust. Härifrån är ännu ett steg till estetisk värdering av kroppskonturer, som synas gynnsamma för rörelsernas behag, och yttermera ett till uppskattning av linjeskönheten hos döda ting. Glädjen över vackra linjer är i stort sett av mera abstrakt, mera härledd karaktär än färgglädjen. Till estetisk värdering av symmetri torde barnen visserligen komma på en annan, genare väg, nämligen genom vanan vid symmetrin i människors, djurs och växters byggnad, samt i anordningar i boningsrummen. Det är i alla fall icke att förvåna sig över, att vid experiment angående skolbarns uppskattning av linjer och proportioner isynnerhet de yngsta försökspersonerna visat en betydlig större indiffirens, än då fråga varit om färger.
Medan flickorna tyckas reagera starkare inför färger, visa gossarna tidigare ett större intresse än de för estetisk värdering av linjer. Det är svårt att avgöra, huruvida det sistnämnda förhållandet närmast sammanhänger med gossarnas starkare dynamiska intresse, deras svagare avsky för det abstrakta eller deras klenare färgsinne.
Enligt Hiaffding är sinnet för naturskönhet svagt utvecklat hos barn och vildar. Hoffding tänker härvid troligen på skönheten av vida vyer. Med hänsyn till dem har han utan tvivel rätt. Det är en vanlig erfarenhet, att små barn, som förts till en utsiktspunkt, hellre plocka brokiga stenar och blommor än se på panoramat. Men just sådana små naturföremål, som blommor och stenar, väcka redan tidigt hos barn ett intresse, som visserligen icke är av oblandat estetisk art — lusten att plocka, äga och använda spelar för visso en betydande roll — men där förekomsten av en estetisk faktor är otvivelaktig. Och även skönheten hos ett landskap, t. o. m. av en vid vy, kan under vissa vilkor göra ett starkt intryck redan på fyraåringar. H. L. såg vid nyss fyllda fyra år över den månbelysta dalen vid Jena, där ett avlägset band av lyktor speglade sig i floden. Den djupa betagenheten i hans: "det är så vackert"! och i hans stilla beskådande kunde icke missförstås. Mitt eget tydligaste minne från fyra, fem års åldern är stadsbarnets första åsyn av en vårgrön äng med lysande gula blommor. Jag tror jag aldrig senare sett någonting så förtrollande härligt. Likartade fakta meddelar W. Stern. För att tilltala ett barn bör landskapet vara enhetligt och enkelt och bjuda på glada eller åtminstone milt behagliga ljus- och färgeffekter. Sammanfattningen av ett splittrat landskap till en estetisk helhet torde däremot överstiga även den tidigare skolålderns krafter. Det sublima i åsynen av stora vidder tilltalar i ganska ringa grad ett barn, för det första, emedan barnet har svårt att uppfatta viddernas storhet, och för det andra, emedan det sublima på ett barn överhuvud verkar mera beklämmande och mindre upplyftande än på en fullvuxen. Det kan bereda barnet en fröjd att kunna berätta, att det från en bergtopp sett tre kyrktorn, men när faktum är konstaterat, söker det sig helst annan sysselsättning. Detta torde gälla icke blott småbarnen utan även den tidigare skolåldern.
Lika litet som barn torde vildar och s. k. obildade sakna sinne för skönheten hos landskap, ehuruväl smaken kan vara högst ensidig. Att bonden hellre bygger sin stuga med fri utsikt över åkrar, ängar och gårdar än inne i skogen beror helt säkert till stor del på praktiska synpunkter och en icke estetisk glädje att följa med grannarnas leverne, men detta bevisar icke frånvaron av en estetisk njutning av glad grönska och fria vidder.
Redan under andra levnadsåret börja barn intressera sig för bilder. (Stern.) Till en början häftar uppmärksamheten h. o. h. vid bildens innehåll. Barnen leva sig intensivt in i den situation, som framställes. Jag minnes en bok med bilden av en liggande ko och märken av barnfingrar omkring densamma. Det väckte i tiden förtrytelse hos en fyra, fem årig pojke, A. G. L., att kon ständigt låg; han slog den, för att den skulle stiga upp och grät över dess hallstarrighet. En för barndomen karaktäristisk blandning av illusion och medvetande om, att bild är bild, iakttogs hos L. L. vid 3 år 2 månader. Hon grät strida tårar över en postkortsbild, föreställande en flicka, som sörjer ett leksakslamm, vilket brutit halsen av sig. Ett försök att trösta henne med, att det blott var en bild, bemöttes energiskt. "Det är just det förfärliga", svarade hon mellan snyftningarna, "när det är en bild, att det aldrig kan bli annorlunda." Det är i detta avseende ingen artskillnad mellan barn och vuxna, men en ganska betydande gradskillnad. Redan därför att bilder verka så starkt illusoriskt på barn, bedöma de dem till en början nästan uteslutande efter innehållet, d. v. s. så som de skulle bedöma den verklighet, som återgives.
Att så är fallet har framgått vid nere i Tyskland utförda undersökningar. Vid dessa hava växande av olika ålder angivit, vilken av två eller fiere bilder de tyckt mest om, samt motiverat sitt val. Hos de yngsta ingå estetiska synpunkter så gott som alls icke i motiveringarna. Med tilltagande ålder framträder en estetisk värdering något oftare. Dock visade sig fabriksarbetare vid sitt bildbedömande ännu mera än skolbarnen beroende av innehållet; bilderna värderades främst med hänsyn till den tendens, som ur socialdemokratisk synpunkt kunde i dem inläggas.
Såväl hos barn som hos arbetare beror förhållandet till stor del på jämförelsevis svagt utvecklad blick för färgnyanser och linjespel och bristande kännedom om det konstnärliga arbetets teknik. En ändamålsenlig undervisning i teckning kan utan tvivel betydligt påskynda framträdandet av en estetisk värdering. De goda tecknarnes omdömen ha visat sig stå på ett jämförelsevis högt plan. Bedrives dessutom direkt och ingående dressyr i blidbedömande, kan man få njuta av de praktfullaste drivhusblomster. Vid Dehnings prövning av barn, som genomgått en instruktionskurs, utlät sig t. ex. en fjorton års gosse sålunda: "På denna bild tycker jag om allt, t. ex. belysningen och linjeföringen. Blicken går från det ena till det andra. Ljus- och skuggverkan är skönast vid de främre träden. Endast på den bakersta delen av bilden är det en smula överlastat. Eljest har målaren lyckats rätt bra." etc.
Man kan förena sig med Jacobsson därom, att dylika blomster visa oss, vilken fara det är med instruktionskurser i bildbetraktande. Det är min övertygelse, att Jacobsson har i huvudsak rätt, då han säger: "För själva teckningsundervisningen skulle nog också bildundervisningen i skolstadiet (jag har nu närmast folkskolor i sikte) vara destruerande. Barnets stil skulle gå förlorad. — — — Det fulla medvetandet om de tekniska medlen skulle dra intresset bort från innehållet, från hans t}r piska sätt att se. Deras raffinemang var att trots sin "saklighet" ändock omedvetet ha givit uttryck åt ett formsinne." — I detta sammanhang erinrar man sig Goethes ord: "Oskattbar är den stilla fruktbarheten av sådana intryck, vilka man i sig upptar njutande, utan splittrande omdöme. Ungdomen är mäktig denna högsta lycka." — Dock bör ju allt detta icke fattas som kritik av ett försiktigt uppmärksamgörande på sådana former av skönhet, som de unga kunna tänkas helt tillgodogöra sig.
Barn hava otvivelaktigt sitt eget slag av skönhetssinne, som delvis är annorlunda beskaffat än de vuxnas och för dem mera berättigat och värdefullt. Att t. ex. färgval och enkla, karaktäristiska former skulle förfela att göra intryck på dem, bevisas icke därav, att de i motiveringarna av sitt bildbedömande tala nästan endast om innehållet. Det är mycket troligt, att det för barn är svårare att ge språkligt uttryck åt estetiska än åt sakliga motiv. De behöva för ändamålet en terminologi, som icke tillhör deras dagliga språkbruk. Och för barn är det väl ännu svårare än för vuxna att vid självanalys fasthålla en faktor, som icke kan fixeras med tillhjälp av ett namn. Med andra ord, för barn äro estetiska motiv i jämförelse med innehållsmotiven svårare icke blott att språkligt uttrycka utan även att introspektivt uppdraga. Den växande språkbehärskningen medverkar kanske föga mindre än den ökade estetiska känsligheten därtill, att barn med tilltagande ålder allt oftare uppgiva estetiska motiv för sitt bildbedömande.
Det är troligt, att barn icke blott vid värdering av färgintryck och andra estetiska elementarförnimmelser utan även vid sitt bildbetraktande och sin bildproduktion stå de primitiva folken ganska nära. I denna riktning pekar såväl den av Kerschensteiner och andra uppvisade likheten mellan barns och vildars bildalstring som ett av Jacobsson omnämnt försök. Svenska bondemålningar visades elever vid Göteborgs högre samskola; barnen fingo sedan ur minnet komponera liknande illustrationer till Karlfelts "Dalmålningar på rim". Resultaten visa, säger Jacobsson, "huru barnen på ett förträffligt sätt lyckats få samma dekorativa verkan som å de bästa bondemålningar". Detta ådagalägger att barnen varit starkt mottagliga för bondemålningarnas estetiska verkan.
Ungefär till tio års åldern teckna onligt Kerschensteiner 50% av barnen frivilligt. Efter denna ålder teckna blott få barn på egen hand. Kritiken har vaknat.
Även i utvecklingen av de växandes skönlitterära intressen har man — isynnerher inom den zillerska skolan — sett en motsvarighet till mänsklighetens evolution. Hos det grekiska folket, vars litterära utveckling erbjuder det bästa exemplet på självständighet och fullständighet, har man ansett sig kunna åtskilja fyra utvecklingsstadier: den fantasibehärskade episka diktningens, den verklighetstrohet eftersträvande historieskrivningens, den känslostarka lyrikens samt den spekulativt fördjupade dramatikens stadium. En analog stigning från en sagolystnad, som jämförelsevis litet frågar efter verklighetsprägel, till fordran på skildringarnas sannolikhet åtminstone i det yttre förloppet, och vidare genom lyrisk känslosamhet till behov av djupare inre sammanhang, har den alldagliga erfarenheten konstaterat även hos de unga (Soininen). För att bekräfta detta synas inga experiment vara behövliga.
Däremot kan experimentet i avsevärd mån bidraga till att i detalj klargöra utvecklingsförloppet. För ändamålet hava isynnerhet folkskolelever blivit frågade om sin litterära smak. Vid flertalet av hithörande enquéter hava eleverna fått röra sig inom ett obegränsat område; resultatet är sålunda i hög grad beroende av en okänd faktor: elevernas tillgång till olika slag av litteratur. Man vet bättre vad värderingen inneburit, och olika elevgruppers vota äro bättre jämförbara, om valet stått mellan bestämda litteraturalster. En väldig enquéte, där detta iakttagits, utfördes för par år sedan i Hamburg. Denna enquéte omfattade icke mindre än 4.40 folkskolklasser och c. 17,500 elever i åldern 8 till 15 år. Uppgiften var att angiva de tre vackraste dikterna i skolornas nya läsebok samt att motivera valet. Medan 8— 10 åringarna fördelade sina röster ganska jämnt mellan ett stort antal dikter, samlade sig barnens vota från och med 11-års åldern starkare kring vissa stycken, ett tecken på att valet blivit medvetnare, mindre beroende av tillfälligheter. En utpräglat individuell smakriktning, framträdande däri, att de tre utvalda dikterna varit nära besläktade, iakttogs alls icke bland eleverna på de lägsta och mellanstadierna, men i enstaka fall på det högsta (åldern 14, 15 år). Alla åldrar föredrogo episka dikter, isynnerhet ballader, framom ren lyrik. Ännu om det högsta stadiet säges i redogörelsen: "Dikter med stark handling, klar byggnad och genomskinligt språk äro de mest omtyckta." Dock växer smaken för lyrik med åren, och sker detta snabbare hos flickorna än hos gossarna. Under 13. 14 års åldern förhåller sig antalet utvalda episka dikter till antalet lyriska på flicksidan som 3:2, på gossidan som 3:1. Även i andra avseenden förmärkas betydande olikheter mellan gossarnas och flickornas val, dock ännu icke i åldern 8-10 år. Gossarna föredraga krigiska och humoristiska dikter, flickorna stycken med moralisk innebörd. Flickornas motiveringar innehålla tidigare estetiska synpunkter. Om tioåringarna säges: "Tydligare än förut träder framställningsformen i synfältet; flickorna äro i detta avseende längre komna än gossarna." Och om 11, 12 åringarna heter det: "Den behagliga klangen, det tjusande rimmet iakttages oftare av flickorna." — I full harmoni med det ovannämnda står det bl. a. av svensken Brandeli vunna resultatet, att flickorna mera än gossarna tycka om stycken i bunden form. Flickornas finare värdesättning av stilens skönhet motsvaras av större stilistisk förmåga (Meumann, Heymans). Ä andra sidan underlättar denna förmåga, såsom ovan framhållits, anföringen av estetiska synpunkter.
På grund av barns motoriska läggning och deras behov av åskådlighet kan man sluta till, att de måste vara tidigt och starkt intresserade av skådespel. I själva verket äro ju barn ytterst begivna på att se och att spela teater. Redan att kläda ut sig och uppträda i improviserade roller är en högt skattad njutning — kanske främst bland flickor. Många av den tidigare barndomens och den första skolålderns lekar äro intet annat än skådespel, där de lekande samtidigt äro aktörer och publik. Ett ensamt barn spelar för sig självt. Gossen svärtar sig mustascher och drar i krig med träsvärd i hand. Med åren tar man sig mera i akt för kritik och får själv större pretensioner. Och även på detta område differentiera sig böjelserna allt starkare. Att lusten för teatraliskt agerande avtar i allmännehghet och intensitet står naturligtvis icke i strid med antagandet, att intresset för spekulativt fördjupad dramatik är en sentida utvecklingsprodukt.
Det musikaliska intresset utvecklar sig med all sannolikhet mycket tidigt. Detta antagande bekräftas av de musikaliska underbarnens relativa talrikhet och motsäges enligt mitt förmenande icke av sångens ringa omtyckthet som skolämne. Barns aversion mot skolsången har en viktig orsak i undervisningens alltför teoretiska art och troligen en ännu viktigare däri, att ett stort antal elever icke taga aktiv del i sångövningarna.
I den intressanta frågan om ungdomens förhållande till de estetiska uppenbarelseformerna: det enkelt sköna, det behagfulla, det värdiga, det sublima och det komiska, veta vi ännu mycket litet.
Såsom redan tidigare framhållits, är det sublima för barndomen i relativt ringa grad njutbart. "Den blotta storheten innebär", säger Hirn, "något beklämmande, då den höjer sig över de mått vi äro vana vid. Styrkan hotar oss, då den är fysisk överlägsenhet, och förebrår eller anklagar oss, då den är andlig." Blott den, som inför dessa intryck kan frigöra sig från den tryckande känslan av sin egen ringhet förmår avvinna dem en estetisk njutniug. "Men en sådan hållning förutsätter en andlig oavhängighet, som icke står att finna på lägre utvecklingsstadier." Den estetiska uppskattningen av det sublima står även i samband med en etisk inriktning mot det stora och upphöjda, vartill barnet har blott svaga ansatser. I synnerhet finna de små ganska ringa behag i det tragiskt sublima. Spännande äventyr, hotande faror kunna de älska, men en saga med olycklig utgång har ringa utsikt att vinna deras bevågenhet. Också det värdiga, nära befryndat med det sublima, synes vara barndomen alltför främmande för att kunna väcka samma lust som det behagfulla och enkelt sköna, vilka båda känneteckna den gyllene ålder, skalderna besjunga och som de förliknat vid barndomstiden.
Helt annorlunda förhåller sig ynglinga- och ungflicksåldern. De storhetsdrömmar, som utmärka de sista skolåren, predestinera för njutning av det sublima. Ålderns oppositionsbehov, förnimmelsen av, att det egna växande värdet icke uppskattas, den starkt pessimistiska stämning, som växlar med en starkt optimistisk, allt detta alstrar medkänsla med dem, som kämpa mot ett övermäktigt öde. Den sista skolåldern och åren närmast efter skoltiden utgöra kanske den livsperiod, som mest njuter av tragisk konst. För den är konsten en allvarssak mera än förut och även mera än efteråt. Den vuxne söker i konsten oftare blott förströelse, glömska av dagens bekymmer, icke avgörande, djupt revolterande intryck.
Även i fråga om skolålderns förhållande till det komiska är vår kunskap föga detaljerad. "Det kan som en allmän iakttagelse uttalas", säger Hirn, "att icke blott vildar, utan även obildade bland de s. k. kulturfolken se något komiskt i nästan allt, som är ovanligt (n. b. så vida detta ovanliga icke är skrämmande)". Detta gäller påtagligen även den tidigare skolåldern. Allt, som strider mot det konventionella i dräkt och seder, blir föremål för kamratkretsens löje. Skolbarn visa därför i regeln den mest utpräglade motvilja att visa sig bland jämnåriga i plagg, som på något sätt avsticka från de på orten brukliga. Varje originell skiftning i kamraters och än mer i lärares uppträdande tas från sin komiska sida. Också för fars" artad situationskomik har den tidigare skolåldern ett vaket sinne. En del barn äro redan under denna ålder mottagliga t. o. m. för satir och finare humor, och denna mottaglighet ökas, tyckes det, isynnerhet hos gossarna mycket starkt under den senare skolåldern — jämnsides med sinnet för det tragiska. Ynglingaåldern är ju de starka kontrasternas tid.
- Albert Lilius.
Mellan barnets lek och den konstnärliga verksamheten råder ju en erkänd frändskap. Vardera har ett mål utanför sig själv: leken är en väsentlig faktor i barnets utveckling, konsten i mänsklighetens; men båda te sig i utövningens ögonblick som självändamål. I båda återfinnes en strävan att utvidga livets gränser, att under fantasins ledning skapa åtminstone brottstycken av en ny värld, att vinna lusten av en kraftutövning, som tyckes bero blott av de egna inpulserna. Med andra ord, tendenser med starkt estetiskt tycke äro för barndomen karaktäristiska. En annan fråga är naturligtvis den, i vad mån barnets estetiska intressen och omdömen skilja sig från den vuxnes.
På grund av kulturstadieteorin kunde man vänta sig, att mycket i barnets lek, t. ex. tecknandet, formandet, fabulerandet, skall befinnas likartat med konstens första framträdande hos primitiva folk. Likaså är det antagligt, att barn och primitiva i många avseenden analogt uppskatta konstens och naturens skönhet. Den moderna forskningen har också i många stycken bekräftat dessa antagandens riktighet. Senast har Malte Jacobsson i sin bok om den estetiska uppfostran i skolan anställt intressanta jämförelser mellan vildars och barns produktion på de bildande konsternas område. Det ligger ju dock i sakens natur, att barnens lekar äro betydligt friare från främmande strävanden än de primitivas konst, som i mycket hög grad är förbunden med praktiska syften: ekonomiska, erotiska, krigiska, magiska. Och barnens konst- och naturuppfattning är naturligtvis påverkad av den konstnärligt mer eller mindre kultiverade miljö, i vilken de växa upp.
Barnets njutning av synintryck spirar fram ur rent fysiologisk grund. Lampan, månen och stjärnorna, solstrålarnas lek på väggen, allt klart ljus, som försätter näthinnan i funktion och icke är för starkt, väcker ögats första fröjder och förblir genom alla åldrar en av livsglädjens huvudkällor. (Sully.) Efterhand utveklar sig förmågan att glädjas över färger och färgspel. Men länge utgör färgernas glans och lyskraft bland barn som bland vildar en mäktig attraktionskraft.
Den allmänna uppfattningen är, att barn bland alla färger tycka mest om den röda. Omfattande experiment, vilka anställts i olika länder — bl. a. av Engelsperger och Ziegler i Tyskland, Winch i England, Schuyten i Belgien, Åars i Norge — bekräfta i huvudsak detta antagande i fråga om yngre skolbarn. Enligt Engelspergers och Zieglers stora undersökning vore dock lilapurpur, således en färg med skiftning i rött, men icke den rent röda färgen, mest omtyckt inom de tidigare årsklasserna. Det är dock tänkbart, att lilapurpurns sällsynthet spelat in. Medan man sålunda kan vara tveksam i fråga om barns mest omtyckta färg, så är det dess säkrare, att under skoltiden en förskjutning av genomsnittssmaken äger rum och att denna går i riktning mot mörkblått. Även med hänsyn till vårt land har detta påvisats (genom en opublicerad undersökning av ritlärarinnan A. L. Wahlroos år 1911). Också i folkens utveckling torde en analog förskjutning ha ägt rum. Homeros sjunger om det vinröda havet, men aldrig om det blå. Den blå färgen ser man ytterst sällan å primitiva bilder, och den tyder — enligt Grosse — alltid på europeiskt ursprung (Jfr. Jacobsson).
Orsaken till lägre kulturstadiers ringa uppskattning av den blå färgen är icke, såsom man tidigare med Gladstone antagit, en ringa förmåga att urskilja nyanser i den blå-violetta delen av spektrum. De primitiva folken urskilja väl blått och violett. W. Jones har ådagalagt, att detta gäller även om barn; enligt hans undersökningar är förmågan att urskilja färgvalörer hos 4—7 åringar finast utvecklad i fråga om blått.
Står den allt högre uppskattningen av den blå färgen i samband med en stegrad utveckling av sinnet för det immateriella och sublima? Det synes mig ej otänkbart, att så förhåller sig. Den lust eller olust, en färg väcker, beror icke blott på fysiologiska faktorer, utan även på de mer och mindre medvetna associationer den framkallar.
Den minst omtyckta färgen tyckes under hela skoltiden vara svart, den optiska funktionshämningens såväl som nattens färg; därnäst följa grått och brunt.
Vid sammanställning av färger sätta barn mest värde på kombination av komplementfärger. Dessa kontrastera starkast och öka sålunda mest varandras lyskraft.
Sinnet för skönhet i linjer och former framväxer icke lika omedelbart ur enkla fysiologiska fenomen som sinnet för färgskönhet. Det är sannolikt till mycket stor del genom åsyn samt yttre och inre efterhärmning av behagfulla rörelser, som uppskattning av linje- och proportionsskönhet förvärvas. Rörelsernas grace sammanhänger åter med den säkerhet och lätthet, varmed de utföras. (Hirn.) Det torde således erfordras en ganska stor erfarenhet om rörelsers ändamålsenlighet, för att ens rörelserna själva skola väcka estetisk lust. Härifrån är ännu ett steg till estetisk värdering av kroppskonturer, som synas gynnsamma för rörelsernas behag, och yttermera ett till uppskattning av linjeskönheten hos döda ting. Glädjen över vackra linjer är i stort sett av mera abstrakt, mera härledd karaktär än färgglädjen. Till estetisk värdering av symmetri torde barnen visserligen komma på en annan, genare väg, nämligen genom vanan vid symmetrin i människors, djurs och växters byggnad, samt i anordningar i boningsrummen. Det är i alla fall icke att förvåna sig över, att vid experiment angående skolbarns uppskattning av linjer och proportioner isynnerhet de yngsta försökspersonerna visat en betydlig större indiffirens, än då fråga varit om färger.
Medan flickorna tyckas reagera starkare inför färger, visa gossarna tidigare ett större intresse än de för estetisk värdering av linjer. Det är svårt att avgöra, huruvida det sistnämnda förhållandet närmast sammanhänger med gossarnas starkare dynamiska intresse, deras svagare avsky för det abstrakta eller deras klenare färgsinne.
Enligt Hiaffding är sinnet för naturskönhet svagt utvecklat hos barn och vildar. Hoffding tänker härvid troligen på skönheten av vida vyer. Med hänsyn till dem har han utan tvivel rätt. Det är en vanlig erfarenhet, att små barn, som förts till en utsiktspunkt, hellre plocka brokiga stenar och blommor än se på panoramat. Men just sådana små naturföremål, som blommor och stenar, väcka redan tidigt hos barn ett intresse, som visserligen icke är av oblandat estetisk art — lusten att plocka, äga och använda spelar för visso en betydande roll — men där förekomsten av en estetisk faktor är otvivelaktig. Och även skönheten hos ett landskap, t. o. m. av en vid vy, kan under vissa vilkor göra ett starkt intryck redan på fyraåringar. H. L. såg vid nyss fyllda fyra år över den månbelysta dalen vid Jena, där ett avlägset band av lyktor speglade sig i floden. Den djupa betagenheten i hans: "det är så vackert"! och i hans stilla beskådande kunde icke missförstås. Mitt eget tydligaste minne från fyra, fem års åldern är stadsbarnets första åsyn av en vårgrön äng med lysande gula blommor. Jag tror jag aldrig senare sett någonting så förtrollande härligt. Likartade fakta meddelar W. Stern. För att tilltala ett barn bör landskapet vara enhetligt och enkelt och bjuda på glada eller åtminstone milt behagliga ljus- och färgeffekter. Sammanfattningen av ett splittrat landskap till en estetisk helhet torde däremot överstiga även den tidigare skolålderns krafter. Det sublima i åsynen av stora vidder tilltalar i ganska ringa grad ett barn, för det första, emedan barnet har svårt att uppfatta viddernas storhet, och för det andra, emedan det sublima på ett barn överhuvud verkar mera beklämmande och mindre upplyftande än på en fullvuxen. Det kan bereda barnet en fröjd att kunna berätta, att det från en bergtopp sett tre kyrktorn, men när faktum är konstaterat, söker det sig helst annan sysselsättning. Detta torde gälla icke blott småbarnen utan även den tidigare skolåldern.
Lika litet som barn torde vildar och s. k. obildade sakna sinne för skönheten hos landskap, ehuruväl smaken kan vara högst ensidig. Att bonden hellre bygger sin stuga med fri utsikt över åkrar, ängar och gårdar än inne i skogen beror helt säkert till stor del på praktiska synpunkter och en icke estetisk glädje att följa med grannarnas leverne, men detta bevisar icke frånvaron av en estetisk njutning av glad grönska och fria vidder.
Redan under andra levnadsåret börja barn intressera sig för bilder. (Stern.) Till en början häftar uppmärksamheten h. o. h. vid bildens innehåll. Barnen leva sig intensivt in i den situation, som framställes. Jag minnes en bok med bilden av en liggande ko och märken av barnfingrar omkring densamma. Det väckte i tiden förtrytelse hos en fyra, fem årig pojke, A. G. L., att kon ständigt låg; han slog den, för att den skulle stiga upp och grät över dess hallstarrighet. En för barndomen karaktäristisk blandning av illusion och medvetande om, att bild är bild, iakttogs hos L. L. vid 3 år 2 månader. Hon grät strida tårar över en postkortsbild, föreställande en flicka, som sörjer ett leksakslamm, vilket brutit halsen av sig. Ett försök att trösta henne med, att det blott var en bild, bemöttes energiskt. "Det är just det förfärliga", svarade hon mellan snyftningarna, "när det är en bild, att det aldrig kan bli annorlunda." Det är i detta avseende ingen artskillnad mellan barn och vuxna, men en ganska betydande gradskillnad. Redan därför att bilder verka så starkt illusoriskt på barn, bedöma de dem till en början nästan uteslutande efter innehållet, d. v. s. så som de skulle bedöma den verklighet, som återgives.
Att så är fallet har framgått vid nere i Tyskland utförda undersökningar. Vid dessa hava växande av olika ålder angivit, vilken av två eller fiere bilder de tyckt mest om, samt motiverat sitt val. Hos de yngsta ingå estetiska synpunkter så gott som alls icke i motiveringarna. Med tilltagande ålder framträder en estetisk värdering något oftare. Dock visade sig fabriksarbetare vid sitt bildbedömande ännu mera än skolbarnen beroende av innehållet; bilderna värderades främst med hänsyn till den tendens, som ur socialdemokratisk synpunkt kunde i dem inläggas.
Såväl hos barn som hos arbetare beror förhållandet till stor del på jämförelsevis svagt utvecklad blick för färgnyanser och linjespel och bristande kännedom om det konstnärliga arbetets teknik. En ändamålsenlig undervisning i teckning kan utan tvivel betydligt påskynda framträdandet av en estetisk värdering. De goda tecknarnes omdömen ha visat sig stå på ett jämförelsevis högt plan. Bedrives dessutom direkt och ingående dressyr i blidbedömande, kan man få njuta av de praktfullaste drivhusblomster. Vid Dehnings prövning av barn, som genomgått en instruktionskurs, utlät sig t. ex. en fjorton års gosse sålunda: "På denna bild tycker jag om allt, t. ex. belysningen och linjeföringen. Blicken går från det ena till det andra. Ljus- och skuggverkan är skönast vid de främre träden. Endast på den bakersta delen av bilden är det en smula överlastat. Eljest har målaren lyckats rätt bra." etc.
Man kan förena sig med Jacobsson därom, att dylika blomster visa oss, vilken fara det är med instruktionskurser i bildbetraktande. Det är min övertygelse, att Jacobsson har i huvudsak rätt, då han säger: "För själva teckningsundervisningen skulle nog också bildundervisningen i skolstadiet (jag har nu närmast folkskolor i sikte) vara destruerande. Barnets stil skulle gå förlorad. — — — Det fulla medvetandet om de tekniska medlen skulle dra intresset bort från innehållet, från hans t}r piska sätt att se. Deras raffinemang var att trots sin "saklighet" ändock omedvetet ha givit uttryck åt ett formsinne." — I detta sammanhang erinrar man sig Goethes ord: "Oskattbar är den stilla fruktbarheten av sådana intryck, vilka man i sig upptar njutande, utan splittrande omdöme. Ungdomen är mäktig denna högsta lycka." — Dock bör ju allt detta icke fattas som kritik av ett försiktigt uppmärksamgörande på sådana former av skönhet, som de unga kunna tänkas helt tillgodogöra sig.
Barn hava otvivelaktigt sitt eget slag av skönhetssinne, som delvis är annorlunda beskaffat än de vuxnas och för dem mera berättigat och värdefullt. Att t. ex. färgval och enkla, karaktäristiska former skulle förfela att göra intryck på dem, bevisas icke därav, att de i motiveringarna av sitt bildbedömande tala nästan endast om innehållet. Det är mycket troligt, att det för barn är svårare att ge språkligt uttryck åt estetiska än åt sakliga motiv. De behöva för ändamålet en terminologi, som icke tillhör deras dagliga språkbruk. Och för barn är det väl ännu svårare än för vuxna att vid självanalys fasthålla en faktor, som icke kan fixeras med tillhjälp av ett namn. Med andra ord, för barn äro estetiska motiv i jämförelse med innehållsmotiven svårare icke blott att språkligt uttrycka utan även att introspektivt uppdraga. Den växande språkbehärskningen medverkar kanske föga mindre än den ökade estetiska känsligheten därtill, att barn med tilltagande ålder allt oftare uppgiva estetiska motiv för sitt bildbedömande.
Det är troligt, att barn icke blott vid värdering av färgintryck och andra estetiska elementarförnimmelser utan även vid sitt bildbetraktande och sin bildproduktion stå de primitiva folken ganska nära. I denna riktning pekar såväl den av Kerschensteiner och andra uppvisade likheten mellan barns och vildars bildalstring som ett av Jacobsson omnämnt försök. Svenska bondemålningar visades elever vid Göteborgs högre samskola; barnen fingo sedan ur minnet komponera liknande illustrationer till Karlfelts "Dalmålningar på rim". Resultaten visa, säger Jacobsson, "huru barnen på ett förträffligt sätt lyckats få samma dekorativa verkan som å de bästa bondemålningar". Detta ådagalägger att barnen varit starkt mottagliga för bondemålningarnas estetiska verkan.
Ungefär till tio års åldern teckna onligt Kerschensteiner 50% av barnen frivilligt. Efter denna ålder teckna blott få barn på egen hand. Kritiken har vaknat.
Även i utvecklingen av de växandes skönlitterära intressen har man — isynnerher inom den zillerska skolan — sett en motsvarighet till mänsklighetens evolution. Hos det grekiska folket, vars litterära utveckling erbjuder det bästa exemplet på självständighet och fullständighet, har man ansett sig kunna åtskilja fyra utvecklingsstadier: den fantasibehärskade episka diktningens, den verklighetstrohet eftersträvande historieskrivningens, den känslostarka lyrikens samt den spekulativt fördjupade dramatikens stadium. En analog stigning från en sagolystnad, som jämförelsevis litet frågar efter verklighetsprägel, till fordran på skildringarnas sannolikhet åtminstone i det yttre förloppet, och vidare genom lyrisk känslosamhet till behov av djupare inre sammanhang, har den alldagliga erfarenheten konstaterat även hos de unga (Soininen). För att bekräfta detta synas inga experiment vara behövliga.
Däremot kan experimentet i avsevärd mån bidraga till att i detalj klargöra utvecklingsförloppet. För ändamålet hava isynnerhet folkskolelever blivit frågade om sin litterära smak. Vid flertalet av hithörande enquéter hava eleverna fått röra sig inom ett obegränsat område; resultatet är sålunda i hög grad beroende av en okänd faktor: elevernas tillgång till olika slag av litteratur. Man vet bättre vad värderingen inneburit, och olika elevgruppers vota äro bättre jämförbara, om valet stått mellan bestämda litteraturalster. En väldig enquéte, där detta iakttagits, utfördes för par år sedan i Hamburg. Denna enquéte omfattade icke mindre än 4.40 folkskolklasser och c. 17,500 elever i åldern 8 till 15 år. Uppgiften var att angiva de tre vackraste dikterna i skolornas nya läsebok samt att motivera valet. Medan 8— 10 åringarna fördelade sina röster ganska jämnt mellan ett stort antal dikter, samlade sig barnens vota från och med 11-års åldern starkare kring vissa stycken, ett tecken på att valet blivit medvetnare, mindre beroende av tillfälligheter. En utpräglat individuell smakriktning, framträdande däri, att de tre utvalda dikterna varit nära besläktade, iakttogs alls icke bland eleverna på de lägsta och mellanstadierna, men i enstaka fall på det högsta (åldern 14, 15 år). Alla åldrar föredrogo episka dikter, isynnerhet ballader, framom ren lyrik. Ännu om det högsta stadiet säges i redogörelsen: "Dikter med stark handling, klar byggnad och genomskinligt språk äro de mest omtyckta." Dock växer smaken för lyrik med åren, och sker detta snabbare hos flickorna än hos gossarna. Under 13. 14 års åldern förhåller sig antalet utvalda episka dikter till antalet lyriska på flicksidan som 3:2, på gossidan som 3:1. Även i andra avseenden förmärkas betydande olikheter mellan gossarnas och flickornas val, dock ännu icke i åldern 8-10 år. Gossarna föredraga krigiska och humoristiska dikter, flickorna stycken med moralisk innebörd. Flickornas motiveringar innehålla tidigare estetiska synpunkter. Om tioåringarna säges: "Tydligare än förut träder framställningsformen i synfältet; flickorna äro i detta avseende längre komna än gossarna." Och om 11, 12 åringarna heter det: "Den behagliga klangen, det tjusande rimmet iakttages oftare av flickorna." — I full harmoni med det ovannämnda står det bl. a. av svensken Brandeli vunna resultatet, att flickorna mera än gossarna tycka om stycken i bunden form. Flickornas finare värdesättning av stilens skönhet motsvaras av större stilistisk förmåga (Meumann, Heymans). Ä andra sidan underlättar denna förmåga, såsom ovan framhållits, anföringen av estetiska synpunkter.
På grund av barns motoriska läggning och deras behov av åskådlighet kan man sluta till, att de måste vara tidigt och starkt intresserade av skådespel. I själva verket äro ju barn ytterst begivna på att se och att spela teater. Redan att kläda ut sig och uppträda i improviserade roller är en högt skattad njutning — kanske främst bland flickor. Många av den tidigare barndomens och den första skolålderns lekar äro intet annat än skådespel, där de lekande samtidigt äro aktörer och publik. Ett ensamt barn spelar för sig självt. Gossen svärtar sig mustascher och drar i krig med träsvärd i hand. Med åren tar man sig mera i akt för kritik och får själv större pretensioner. Och även på detta område differentiera sig böjelserna allt starkare. Att lusten för teatraliskt agerande avtar i allmännehghet och intensitet står naturligtvis icke i strid med antagandet, att intresset för spekulativt fördjupad dramatik är en sentida utvecklingsprodukt.
Det musikaliska intresset utvecklar sig med all sannolikhet mycket tidigt. Detta antagande bekräftas av de musikaliska underbarnens relativa talrikhet och motsäges enligt mitt förmenande icke av sångens ringa omtyckthet som skolämne. Barns aversion mot skolsången har en viktig orsak i undervisningens alltför teoretiska art och troligen en ännu viktigare däri, att ett stort antal elever icke taga aktiv del i sångövningarna.
I den intressanta frågan om ungdomens förhållande till de estetiska uppenbarelseformerna: det enkelt sköna, det behagfulla, det värdiga, det sublima och det komiska, veta vi ännu mycket litet.
Såsom redan tidigare framhållits, är det sublima för barndomen i relativt ringa grad njutbart. "Den blotta storheten innebär", säger Hirn, "något beklämmande, då den höjer sig över de mått vi äro vana vid. Styrkan hotar oss, då den är fysisk överlägsenhet, och förebrår eller anklagar oss, då den är andlig." Blott den, som inför dessa intryck kan frigöra sig från den tryckande känslan av sin egen ringhet förmår avvinna dem en estetisk njutniug. "Men en sådan hållning förutsätter en andlig oavhängighet, som icke står att finna på lägre utvecklingsstadier." Den estetiska uppskattningen av det sublima står även i samband med en etisk inriktning mot det stora och upphöjda, vartill barnet har blott svaga ansatser. I synnerhet finna de små ganska ringa behag i det tragiskt sublima. Spännande äventyr, hotande faror kunna de älska, men en saga med olycklig utgång har ringa utsikt att vinna deras bevågenhet. Också det värdiga, nära befryndat med det sublima, synes vara barndomen alltför främmande för att kunna väcka samma lust som det behagfulla och enkelt sköna, vilka båda känneteckna den gyllene ålder, skalderna besjunga och som de förliknat vid barndomstiden.
Helt annorlunda förhåller sig ynglinga- och ungflicksåldern. De storhetsdrömmar, som utmärka de sista skolåren, predestinera för njutning av det sublima. Ålderns oppositionsbehov, förnimmelsen av, att det egna växande värdet icke uppskattas, den starkt pessimistiska stämning, som växlar med en starkt optimistisk, allt detta alstrar medkänsla med dem, som kämpa mot ett övermäktigt öde. Den sista skolåldern och åren närmast efter skoltiden utgöra kanske den livsperiod, som mest njuter av tragisk konst. För den är konsten en allvarssak mera än förut och även mera än efteråt. Den vuxne söker i konsten oftare blott förströelse, glömska av dagens bekymmer, icke avgörande, djupt revolterande intryck.
Även i fråga om skolålderns förhållande till det komiska är vår kunskap föga detaljerad. "Det kan som en allmän iakttagelse uttalas", säger Hirn, "att icke blott vildar, utan även obildade bland de s. k. kulturfolken se något komiskt i nästan allt, som är ovanligt (n. b. så vida detta ovanliga icke är skrämmande)". Detta gäller påtagligen även den tidigare skolåldern. Allt, som strider mot det konventionella i dräkt och seder, blir föremål för kamratkretsens löje. Skolbarn visa därför i regeln den mest utpräglade motvilja att visa sig bland jämnåriga i plagg, som på något sätt avsticka från de på orten brukliga. Varje originell skiftning i kamraters och än mer i lärares uppträdande tas från sin komiska sida. Också för fars" artad situationskomik har den tidigare skolåldern ett vaket sinne. En del barn äro redan under denna ålder mottagliga t. o. m. för satir och finare humor, och denna mottaglighet ökas, tyckes det, isynnerhet hos gossarna mycket starkt under den senare skolåldern — jämnsides med sinnet för det tragiska. Ynglingaåldern är ju de starka kontrasternas tid.
- Albert Lilius.
4.9.18
Ulkomailta. Yhdysvallat tarvitsevat saksalaisia värejä.
Teknillinen aikakauslehti 10, 1920
Kun Yhdysvalloissa ei voida valmistaa kaikkia tarpeellisia väriaineita, ovat viranomaiset antaneet luvan tuoda maahan saksalaisia värejä puolen vuoden tarvetta varten.
Kun Yhdysvalloissa ei voida valmistaa kaikkia tarpeellisia väriaineita, ovat viranomaiset antaneet luvan tuoda maahan saksalaisia värejä puolen vuoden tarvetta varten.
3.9.18
[17] Staining Common Wood.
The Manufacturer and Builder 11, 1870
There are two ways of staining common wood to a walnut or any other color - one with water-color and one with oil; we prefer the latter. To stain with water-color, a decoction is made of Fernambuck, Brazil, or any other dyewood or bark of sufficient strength to give the desired shade, according to the nature of the wood to be stained and that you wish to imitate. It is put on with a brush. To stain with oil, you mix raw linseed oil with either Vandyke brown, raw, or burnt sienna, or a mixture of those or other paints of the desired shade, and put it on thin with a brush also. After drying, you put on one or two coats of some brown transparent varnish, and this finishes the job. In regard to the staining with water-color, you have to oil it when dry, and, after the oil is dry, you put on your varnish. In regard to sizing, this is not to be recommended when wood is stained and not painted. You must take into account that sizing is only done to save the more expensive oil, as it prevents it from penetrating the wood, and a single coat of paint will then have the same effect as three coats without size; but it is not so durable, as it is apt to peel off, the coat of paint not being united with the wood, but separated from it by a layer of glue, which by moisture will detach itself. The size used is simply common glue, dissolved in plenty of water. - The Editor.
There are two ways of staining common wood to a walnut or any other color - one with water-color and one with oil; we prefer the latter. To stain with water-color, a decoction is made of Fernambuck, Brazil, or any other dyewood or bark of sufficient strength to give the desired shade, according to the nature of the wood to be stained and that you wish to imitate. It is put on with a brush. To stain with oil, you mix raw linseed oil with either Vandyke brown, raw, or burnt sienna, or a mixture of those or other paints of the desired shade, and put it on thin with a brush also. After drying, you put on one or two coats of some brown transparent varnish, and this finishes the job. In regard to the staining with water-color, you have to oil it when dry, and, after the oil is dry, you put on your varnish. In regard to sizing, this is not to be recommended when wood is stained and not painted. You must take into account that sizing is only done to save the more expensive oil, as it prevents it from penetrating the wood, and a single coat of paint will then have the same effect as three coats without size; but it is not so durable, as it is apt to peel off, the coat of paint not being united with the wood, but separated from it by a layer of glue, which by moisture will detach itself. The size used is simply common glue, dissolved in plenty of water. - The Editor.
2.9.18
Kemi och kemisk teknologi. Den kemiska storindustrins ekonomiska värde.
Teknikern 632, 4.8.1909
*) Teknikern n:o 626 för den 23 juni samt majhäftet af Finsk Tidskrift.
**) Svenska Dagbladet för den 24 maj n:o 138.I en tidigare uppsats *) hafva vi, i samband med frågan om de kemiska universitetsstudiernas praktiska betydelse, berört frågan om den kemiska industrin som befrämjare af det allmänna välståndet och bärare af det ekonomiska framåtskridandet. Nästan samtidigt ingick i en af Stockholms tidningar **) nedanstående uppsats af en fackman, den också i värt land välkände svenske teknikern Hjalmar Cassel. Denna uppsats, som i allt väsentligt kompletterar värt uttalande, äger följande lydelse:
"Det land som har de bästa kemisterna, kommer helt visst att i längden bli det framgångsrikaste och kraftigaste. Det kommer att ha de bästa och billigaste födoämnena, de bäst och billigast tillverkade materialierna, de bästa försvarsmöjligheterna, de starkaste sprängämnena, den motståndskraftigaste utrustningen. Dess invånare skola bäst och fullständigast förstå att tillgodogöra landets naturtillgångar, de komma att vara friskast och bäst veta att skydda sig mot sjukdomar. De skola vara de mest ekonomiserande och från andra nationer minst afhängiga. Folkets utbildning i kemi och i de fysikaliska vetenskaperna är den mest afgörande kapitalplacering ett land kan göra. Nutidens konkurrens mellan nationer är i hufvudsak en konkurrens i vetenskapens och särskildt i kemins användning."
Detta uttalande i "North American Review" innehåller med ail sin amerikanska sangvinism så mycken sanning, att det förtjänar värt synnerliga beaktande. Vår, trots sin berömda skolbildning rätt okunniga svenska allmänhet har alldeles för litet följt med den kemiska storindustrins framsteg för att göra sig ett rätt begrepp om de oerhörda värden, som denna industri redan representerar och den betydelse, den kommer att fä i framtiden.
Framför mig ligger ett nyss utkommet verk af den svenske ingeniören Ernst Larsson, som länge arbetat i den tyska kemiska industrin och nu funnit tillfälle lämpligt att framlägga sina erfarenheter och idéer. Boken, hvars titel är "Villkor och möjligheter för kemisk storindustri i Sverige", inledes med en kortfattad öfverblick af den tyska kemiska industrins utveckling. Det påvisas där, hurusom tyskarna pä 30 är skapat en utomordentligt kraftig och luckrativ storindustri på det kemiska området en storindustri som med full rätt kan sägas vara kärnan i detta världsrikes hela industriella evolution och en af de väsentligaste orsakerna till dess materiella blomstring. Totalvärdet af den tyska kemiska industrins årsproduktion uppskattas till mer än 1½ milliard mark. År 1905 funnos 142 bolag arbetande på detta fält med ett inbetaladt aktiekapital af 460 millioner mark, 84 millioners obligationsoch hypotekslän samt 142 millioner i reservfonder. Resultatet af dessa affärers verksamhet har i allmänhet varit synnerligen godt och äfven under krisåren ha utdelningarna varit lysande. Qenomsnittsutdelningen har under de sista 25 åren i regel hållit sig öfver 10 procent, lägst (1885) varit nere i 6,5 proc. och utgjorde för 1905 icke mindre än 14,2 proc. Det finns icke fä kemiska fabriker i Tyskland som under en följd är utdelat 30—35 proc. och likväl kunnat samla betydande fonder. Dessa lysande ekonomiska resultat äro delvis att tillskrifva en god organisation, som numera tenderar till allt större sammanslutningar i syndikater eller truster, men få naturligtvis i första rummet sin förklaring genom det gedigna och ihärdiga tekniska arbete, som nedlagts pä de kemiska metodernas uppfinning och fullkomnande. Om någonting utgör ett oemotsägligt bevis för den vetenskapligt rustade teknikens ledande roll inom industrin, sä är det just den tyska kemiska produktionens utveckling.
Och Tysklands framsteg träda fram i en än skarpare belysning, då man jämför den med Englands. För 30 är sedan behärskade England kemikaliemarknaden, men nu har denna engelska storindustri vida öfverflyglats af den tyska, och detta oaktadt Tysklands ringa förråd af råmaterialen Tyskland producerar exempelvis ärligen cirka 1 million ton svafvelsyra, till största delen af importerad spansk kis. Medan Tysklands export af kemiska produkter pä 10 år stigit frän 272 till 428 millioner kronor, har Englands endast ökats frän 245 till 278 millioner kronor. Engelsmännen medgifva själfva att orsaken till tyskarnas öfverlägsenhet ligger däri att de "put more brain into their goods". Det är det intima samarbetet mellan vetenskap och teknik, mellan industri och banker och icke minst mellan de produktiva krafterna och regeringen, som burit dessa resultat. Men först och sist må framhållas, att det är tyskarnas högre tekniska kunskap som tyngt mest i vågskålen till deras favör. De tyska kemiska industrierna sysselsätta en hel armé af vetenskapligt utbildade teknici och en stor procent af dessa ingeniörer ha uteslutande till uppgift att förbättra kända metoder och utfinna nya. Det är ett systematiskt arbete, som kanske först efter åratal bär frukt, och som endast möjliggöres genom finansvärldens förtroende för teknikens utvecklingsmöjligheter. Ett sådant samarbete förutsätter naturligtvis också hos ledande bankoch finansmän teknisk-vetenskaplig träning och hos hela nationen ett förstående af ingeniörbildningens betydelse.
Hur är det nu hos oss? Växer vår industri i samma gifvande jordmån som Tysklands? Finnas förutsättningarna här för kemisk storindustri i modern mening?
Innan jag besvarar dessa frågor, må det tillåtas mig en anmärkning. Det talas så ofta om vår öfverlägsna tekniska bildning och vår brist på kommersiell företagsamhet och duglighet. För någon tid sedan blef mig tillsänd från den kände statistikern Gustav Sundbärg ett cirkulär med begäran att besvara frågan: hur skola vi motverka emigrationen? och med denna följde Sundbärgs bekanta arbete öfver emigrationens orsaker. Man finner däri det stora emigrationsproblemet belyst ur många synpunkter, men med synnerlig skärpa framhäfves just denna om bristande ekonomisk och kommersiell förmåga i förening med de högsta tekniska anspråk och den yppersta ingeniörbildning. Jag tror emellertid att en sådan åsikt hvilar pä en falsk grund. Det som vi just sakna är verkligt fruktbärande teknisk insikt. Ingenting kan bättre belysa denna brist än just den kemiska industrins ståndpunkt.
Vi ha vant oss i vårt land att låta de stora kulturländerna bryta nya vägar och att adoptera deras tekniska metoder, dä de blifvit fullt utarbetade. Det är en farlig taktik och den hämnar sig. Tysklands kemiska industri är resultatet af ett utomordentligt ihärdigt uppfinnarearbete. De segrar tyskarna vunnit äro deras egna och det vore fåfängt att söka rycka frukterna af deras arbete frän dem. Dels ha de organiserat sina fabriker i så stor skala, att de numera utöfva ett verkligt monopol pä världsmarknaden; dels arbetade de med råämnen som vi icke äga och enligt fulländade metoder, som fordra stor erfarenhet och som äfven i någon mån skyddas genom patent.
Om vi vilja nå liknande resultat, så måste vi utgå frän våra egna råämnen, än bättre, affärsprodukter. Den tyska färgindustrin, som redan ger omkring 250 millioner mark om året, utgår hufvudsakligen från stenkolstjäran som grundämne. Vi måste uppfinna metoder, som tillgodogöra kraften i vära vattenfall, torfven i vära mossar, affallet från skogarna och sågverksindustrin, öfverblifna produkter i grufvorna och masugnarna. Vår järnindustri har länge lidit brist på fruktbärande teknisk kunskap; den har alldeles för länge kört i de gamla hjulspåren, och först de sista åren ha kommit med löftesrika uppslag.
Inom trämasseoch pappersindustrin ha vi däremot gjort storartade framsteg tack vare några verkligt dugliga svenska teknici. Men det återstår äfven här många ytterst viktiga tekniska problem, som vänta sin lösning. Författaren till nyssnämda arbete om "Villkor och möjligheter för kemisk storindustri" anser, att den nu värdelösa cellulosaluten borde bli utgångspunkten, "operationsbasen" för den svenska kemiska industrins nästa stora framryckning. "Detta organiska affall har - säger han - kanske icke en sådan mångfald af kemiska individer att uppvisa som stenkolstjäran, men framtiden skall visa, om icke de som finnas äro värdefullare". Den organiska kemin och den moderna storindustri, som tagit densamma i sin tjänst, arbetar med grupper af atomer och molekyler, som den äldre kemiska industrin icke förstod att använda; lik en skicklig byggmästare sammanfogar den organiska kemisten en konstfull byggnad af atomkomplexer och lyckas pä detta sätt framställa ämnen, som förr endast kunde hämtas ur växteller djurvärlden. Hvem vet hvilka omstörtningar ännu kunna ske genom den organiska kemin? Som ett bevis pä det epokgörande och vinstgifvande arbete som här utförts af tyska teknici, må nämnas indigo-fabrikationen. Före 1897 erhölls det värdefulla färgämnet endast frän indigoväxten och de stora indigo-plantagerna i Indien och annorstädes gäfvo ärligen 5 till 6 tusen ton indigo, värda mellan 80 och 100 millioner mark. Sedan de tyska kemisterna lyckats pä syntetisk väg framställa indigo, eröfrade den tyska industrin hastigt största delen af denna produktion och lämnade endast omkring 1 000 ton ät de ruinerade exotiska plantageägarna. Men så hade också redan vid starten en enda tysk fabrik nedlagt 18 millioner mark på indigosyntesens tekniska och industriella genomförande.
Ett nästan ändlöst perspektiv öppnar sig för den kemiska industrin. Det land som förstår att bäst inrikta sina nationella krafter pä tillgodogörandet af vetenskapens framsteg, det landet är framtidens land. De gamla idéerna om "rika" och "fattiga" land hålla icke längre streck. Det finnes här och hvar oerhörda skatter af råmaterial, som ligga helt obeaktade. Det är kemins uppgift att finna användning för dessa ämnen. Vi ha säkerligen i vårt land naturliga tillgångar för att väl lifnära en tiodubbelt större befolkning. Det som fattas oss är insikt om, hur de skola göras räntebärande. Detta är icke i första rummet en kommersiell uppgift. De produkter, som närmast kunna bli föremål för kemisk storindustri i vårt land, äro standardartiklar på världsmarknaden. Hundratals dugliga köpmän stå färdiga att sälja dem. Frågan är hur de skola kunna produceras och produceras tillräckligt billigt. Nya metoder måste upptäckas och utarbetas. Hvad vi behöfva är således vetenskapligt skolade teknici af hög rang. Vi ha ett öfverflöd på medelmåttor med slätstrukna skolkunskaper. Det återstår alt utbilda själfständigt arbetande fackmän med den solidaste vetenskapliga underbyggnad.
Under diskussionen om Tekniska högskolans ombildning ha fällts en mängd yttranden, som vittna om en fullständig missuppfattning af högskolans uppgift. Man har velat göra högskolan till en fortsättningskurs för de tekniska elementarskolorna, ett slags utkläckningsanstalt för passabla ingeniörer af den lägre typen. Men vårt land har för närvarande rätt godt om den sortens folk, under det att vi lida brist på verkligt själfständiga, vetenskapligt skolade teknici.
Vi utbilda icke sådana genom några som helst obligatoriska skolkurser af det slag som nu utgör "högskolans" enda undervisningsformer. Den blifvande banbrytaren inom den kemiska industrin behöfver, sedan den nödvändiga grunden lagts, åratal af mera själfständigt arbete i laboratoriet. I ett land som vårt, där industrin och finansen icke anse sig ha råd att bekosta dyrbara experiment, är det af vikt att staten tillhandahåller de yppersta tekniska hjälpmedel för sådana mer själfständiga undersökningar. Vår högskola är för närvarande i sorglig brist af både vetenskapligt intresse och hjälpmedel för vetenskapliga studier. Det är en högre elementarskola, ingenting annat. Om det i riksdagskretsar funnes förstånd om den utomordentliga betydelse, som en högt stående anstalt för kemiskt-tekniska studier och undersökningar äger för ett land som vårt, skulle man icke tveka att offra högst betydande kapital på ett sådant ändamål. Bättre kunde penningar säkerligen icke användas, ty en enda ny storindustri, som grundats på det vetande som där vunnits, skulle kanske mångdubbelt återgälda landet alla uppoffringar för den tekniska högskolan.
Man må icke tro, att frukterna af de kemiska upptäckarnas arbete komma till oss utan kostnader och ansträngningar. Tvärtom dessa frukter vinnas endast genom systematiskt och ihärdigt arbete. Sjutton år dröjde det, innan fabriken i Ludwigshafen lyckades med sin stab af teoretiskt och praktiskt väl skolade män att utarbeta en tekniskt brukbar metod för indigotillverkningen. På den kemiska industrins fält plockas icke rikedomarna slumpvis; de måste utvinnas genom systematiska ansträngningar. Dä vi till fullo insett detta, skall Sverige blifva ett rikt land med tillräckligt arbete för alla.
*) Teknikern n:o 626 för den 23 juni samt majhäftet af Finsk Tidskrift.
**) Svenska Dagbladet för den 24 maj n:o 138.I en tidigare uppsats *) hafva vi, i samband med frågan om de kemiska universitetsstudiernas praktiska betydelse, berört frågan om den kemiska industrin som befrämjare af det allmänna välståndet och bärare af det ekonomiska framåtskridandet. Nästan samtidigt ingick i en af Stockholms tidningar **) nedanstående uppsats af en fackman, den också i värt land välkände svenske teknikern Hjalmar Cassel. Denna uppsats, som i allt väsentligt kompletterar värt uttalande, äger följande lydelse:
"Det land som har de bästa kemisterna, kommer helt visst att i längden bli det framgångsrikaste och kraftigaste. Det kommer att ha de bästa och billigaste födoämnena, de bäst och billigast tillverkade materialierna, de bästa försvarsmöjligheterna, de starkaste sprängämnena, den motståndskraftigaste utrustningen. Dess invånare skola bäst och fullständigast förstå att tillgodogöra landets naturtillgångar, de komma att vara friskast och bäst veta att skydda sig mot sjukdomar. De skola vara de mest ekonomiserande och från andra nationer minst afhängiga. Folkets utbildning i kemi och i de fysikaliska vetenskaperna är den mest afgörande kapitalplacering ett land kan göra. Nutidens konkurrens mellan nationer är i hufvudsak en konkurrens i vetenskapens och särskildt i kemins användning."
Detta uttalande i "North American Review" innehåller med ail sin amerikanska sangvinism så mycken sanning, att det förtjänar värt synnerliga beaktande. Vår, trots sin berömda skolbildning rätt okunniga svenska allmänhet har alldeles för litet följt med den kemiska storindustrins framsteg för att göra sig ett rätt begrepp om de oerhörda värden, som denna industri redan representerar och den betydelse, den kommer att fä i framtiden.
Framför mig ligger ett nyss utkommet verk af den svenske ingeniören Ernst Larsson, som länge arbetat i den tyska kemiska industrin och nu funnit tillfälle lämpligt att framlägga sina erfarenheter och idéer. Boken, hvars titel är "Villkor och möjligheter för kemisk storindustri i Sverige", inledes med en kortfattad öfverblick af den tyska kemiska industrins utveckling. Det påvisas där, hurusom tyskarna pä 30 är skapat en utomordentligt kraftig och luckrativ storindustri på det kemiska området en storindustri som med full rätt kan sägas vara kärnan i detta världsrikes hela industriella evolution och en af de väsentligaste orsakerna till dess materiella blomstring. Totalvärdet af den tyska kemiska industrins årsproduktion uppskattas till mer än 1½ milliard mark. År 1905 funnos 142 bolag arbetande på detta fält med ett inbetaladt aktiekapital af 460 millioner mark, 84 millioners obligationsoch hypotekslän samt 142 millioner i reservfonder. Resultatet af dessa affärers verksamhet har i allmänhet varit synnerligen godt och äfven under krisåren ha utdelningarna varit lysande. Qenomsnittsutdelningen har under de sista 25 åren i regel hållit sig öfver 10 procent, lägst (1885) varit nere i 6,5 proc. och utgjorde för 1905 icke mindre än 14,2 proc. Det finns icke fä kemiska fabriker i Tyskland som under en följd är utdelat 30—35 proc. och likväl kunnat samla betydande fonder. Dessa lysande ekonomiska resultat äro delvis att tillskrifva en god organisation, som numera tenderar till allt större sammanslutningar i syndikater eller truster, men få naturligtvis i första rummet sin förklaring genom det gedigna och ihärdiga tekniska arbete, som nedlagts pä de kemiska metodernas uppfinning och fullkomnande. Om någonting utgör ett oemotsägligt bevis för den vetenskapligt rustade teknikens ledande roll inom industrin, sä är det just den tyska kemiska produktionens utveckling.
Och Tysklands framsteg träda fram i en än skarpare belysning, då man jämför den med Englands. För 30 är sedan behärskade England kemikaliemarknaden, men nu har denna engelska storindustri vida öfverflyglats af den tyska, och detta oaktadt Tysklands ringa förråd af råmaterialen Tyskland producerar exempelvis ärligen cirka 1 million ton svafvelsyra, till största delen af importerad spansk kis. Medan Tysklands export af kemiska produkter pä 10 år stigit frän 272 till 428 millioner kronor, har Englands endast ökats frän 245 till 278 millioner kronor. Engelsmännen medgifva själfva att orsaken till tyskarnas öfverlägsenhet ligger däri att de "put more brain into their goods". Det är det intima samarbetet mellan vetenskap och teknik, mellan industri och banker och icke minst mellan de produktiva krafterna och regeringen, som burit dessa resultat. Men först och sist må framhållas, att det är tyskarnas högre tekniska kunskap som tyngt mest i vågskålen till deras favör. De tyska kemiska industrierna sysselsätta en hel armé af vetenskapligt utbildade teknici och en stor procent af dessa ingeniörer ha uteslutande till uppgift att förbättra kända metoder och utfinna nya. Det är ett systematiskt arbete, som kanske först efter åratal bär frukt, och som endast möjliggöres genom finansvärldens förtroende för teknikens utvecklingsmöjligheter. Ett sådant samarbete förutsätter naturligtvis också hos ledande bankoch finansmän teknisk-vetenskaplig träning och hos hela nationen ett förstående af ingeniörbildningens betydelse.
Hur är det nu hos oss? Växer vår industri i samma gifvande jordmån som Tysklands? Finnas förutsättningarna här för kemisk storindustri i modern mening?
Innan jag besvarar dessa frågor, må det tillåtas mig en anmärkning. Det talas så ofta om vår öfverlägsna tekniska bildning och vår brist på kommersiell företagsamhet och duglighet. För någon tid sedan blef mig tillsänd från den kände statistikern Gustav Sundbärg ett cirkulär med begäran att besvara frågan: hur skola vi motverka emigrationen? och med denna följde Sundbärgs bekanta arbete öfver emigrationens orsaker. Man finner däri det stora emigrationsproblemet belyst ur många synpunkter, men med synnerlig skärpa framhäfves just denna om bristande ekonomisk och kommersiell förmåga i förening med de högsta tekniska anspråk och den yppersta ingeniörbildning. Jag tror emellertid att en sådan åsikt hvilar pä en falsk grund. Det som vi just sakna är verkligt fruktbärande teknisk insikt. Ingenting kan bättre belysa denna brist än just den kemiska industrins ståndpunkt.
Vi ha vant oss i vårt land att låta de stora kulturländerna bryta nya vägar och att adoptera deras tekniska metoder, dä de blifvit fullt utarbetade. Det är en farlig taktik och den hämnar sig. Tysklands kemiska industri är resultatet af ett utomordentligt ihärdigt uppfinnarearbete. De segrar tyskarna vunnit äro deras egna och det vore fåfängt att söka rycka frukterna af deras arbete frän dem. Dels ha de organiserat sina fabriker i så stor skala, att de numera utöfva ett verkligt monopol pä världsmarknaden; dels arbetade de med råämnen som vi icke äga och enligt fulländade metoder, som fordra stor erfarenhet och som äfven i någon mån skyddas genom patent.
Om vi vilja nå liknande resultat, så måste vi utgå frän våra egna råämnen, än bättre, affärsprodukter. Den tyska färgindustrin, som redan ger omkring 250 millioner mark om året, utgår hufvudsakligen från stenkolstjäran som grundämne. Vi måste uppfinna metoder, som tillgodogöra kraften i vära vattenfall, torfven i vära mossar, affallet från skogarna och sågverksindustrin, öfverblifna produkter i grufvorna och masugnarna. Vår järnindustri har länge lidit brist på fruktbärande teknisk kunskap; den har alldeles för länge kört i de gamla hjulspåren, och först de sista åren ha kommit med löftesrika uppslag.
Inom trämasseoch pappersindustrin ha vi däremot gjort storartade framsteg tack vare några verkligt dugliga svenska teknici. Men det återstår äfven här många ytterst viktiga tekniska problem, som vänta sin lösning. Författaren till nyssnämda arbete om "Villkor och möjligheter för kemisk storindustri" anser, att den nu värdelösa cellulosaluten borde bli utgångspunkten, "operationsbasen" för den svenska kemiska industrins nästa stora framryckning. "Detta organiska affall har - säger han - kanske icke en sådan mångfald af kemiska individer att uppvisa som stenkolstjäran, men framtiden skall visa, om icke de som finnas äro värdefullare". Den organiska kemin och den moderna storindustri, som tagit densamma i sin tjänst, arbetar med grupper af atomer och molekyler, som den äldre kemiska industrin icke förstod att använda; lik en skicklig byggmästare sammanfogar den organiska kemisten en konstfull byggnad af atomkomplexer och lyckas pä detta sätt framställa ämnen, som förr endast kunde hämtas ur växteller djurvärlden. Hvem vet hvilka omstörtningar ännu kunna ske genom den organiska kemin? Som ett bevis pä det epokgörande och vinstgifvande arbete som här utförts af tyska teknici, må nämnas indigo-fabrikationen. Före 1897 erhölls det värdefulla färgämnet endast frän indigoväxten och de stora indigo-plantagerna i Indien och annorstädes gäfvo ärligen 5 till 6 tusen ton indigo, värda mellan 80 och 100 millioner mark. Sedan de tyska kemisterna lyckats pä syntetisk väg framställa indigo, eröfrade den tyska industrin hastigt största delen af denna produktion och lämnade endast omkring 1 000 ton ät de ruinerade exotiska plantageägarna. Men så hade också redan vid starten en enda tysk fabrik nedlagt 18 millioner mark på indigosyntesens tekniska och industriella genomförande.
Ett nästan ändlöst perspektiv öppnar sig för den kemiska industrin. Det land som förstår att bäst inrikta sina nationella krafter pä tillgodogörandet af vetenskapens framsteg, det landet är framtidens land. De gamla idéerna om "rika" och "fattiga" land hålla icke längre streck. Det finnes här och hvar oerhörda skatter af råmaterial, som ligga helt obeaktade. Det är kemins uppgift att finna användning för dessa ämnen. Vi ha säkerligen i vårt land naturliga tillgångar för att väl lifnära en tiodubbelt större befolkning. Det som fattas oss är insikt om, hur de skola göras räntebärande. Detta är icke i första rummet en kommersiell uppgift. De produkter, som närmast kunna bli föremål för kemisk storindustri i vårt land, äro standardartiklar på världsmarknaden. Hundratals dugliga köpmän stå färdiga att sälja dem. Frågan är hur de skola kunna produceras och produceras tillräckligt billigt. Nya metoder måste upptäckas och utarbetas. Hvad vi behöfva är således vetenskapligt skolade teknici af hög rang. Vi ha ett öfverflöd på medelmåttor med slätstrukna skolkunskaper. Det återstår alt utbilda själfständigt arbetande fackmän med den solidaste vetenskapliga underbyggnad.
Under diskussionen om Tekniska högskolans ombildning ha fällts en mängd yttranden, som vittna om en fullständig missuppfattning af högskolans uppgift. Man har velat göra högskolan till en fortsättningskurs för de tekniska elementarskolorna, ett slags utkläckningsanstalt för passabla ingeniörer af den lägre typen. Men vårt land har för närvarande rätt godt om den sortens folk, under det att vi lida brist på verkligt själfständiga, vetenskapligt skolade teknici.
Vi utbilda icke sådana genom några som helst obligatoriska skolkurser af det slag som nu utgör "högskolans" enda undervisningsformer. Den blifvande banbrytaren inom den kemiska industrin behöfver, sedan den nödvändiga grunden lagts, åratal af mera själfständigt arbete i laboratoriet. I ett land som vårt, där industrin och finansen icke anse sig ha råd att bekosta dyrbara experiment, är det af vikt att staten tillhandahåller de yppersta tekniska hjälpmedel för sådana mer själfständiga undersökningar. Vår högskola är för närvarande i sorglig brist af både vetenskapligt intresse och hjälpmedel för vetenskapliga studier. Det är en högre elementarskola, ingenting annat. Om det i riksdagskretsar funnes förstånd om den utomordentliga betydelse, som en högt stående anstalt för kemiskt-tekniska studier och undersökningar äger för ett land som vårt, skulle man icke tveka att offra högst betydande kapital på ett sådant ändamål. Bättre kunde penningar säkerligen icke användas, ty en enda ny storindustri, som grundats på det vetande som där vunnits, skulle kanske mångdubbelt återgälda landet alla uppoffringar för den tekniska högskolan.
Man må icke tro, att frukterna af de kemiska upptäckarnas arbete komma till oss utan kostnader och ansträngningar. Tvärtom dessa frukter vinnas endast genom systematiskt och ihärdigt arbete. Sjutton år dröjde det, innan fabriken i Ludwigshafen lyckades med sin stab af teoretiskt och praktiskt väl skolade män att utarbeta en tekniskt brukbar metod för indigotillverkningen. På den kemiska industrins fält plockas icke rikedomarna slumpvis; de måste utvinnas genom systematiska ansträngningar. Dä vi till fullo insett detta, skall Sverige blifva ett rikt land med tillräckligt arbete för alla.