Att färga håret. Ett urgammalt mod.

Vasabladet 174, 3.8.1919

Huru stor war ei den allmänna förwäningen då man kort före kriget såg några damer med färgat här. Alla woro nyfikna på denna nya modenyck, allas ögon riktades på den wiolblå smaragdgröna eller purpurfärgade huwudbetäckningen. Man skrattade eller blew förargad, men likwäl tänkte mången ung och wacker flicka: "Wem wet, detta mod är alls icke fult, det är egendomligt, kanske skulle färgat hår också kläda mig.

Mormödrarna suckade: Ack, wad bt unga kwinnorna nu för tiden äro fåniga. Förr i wärlden woro de ej sä tokiga som nu!

Men de gamla damerna woro fängna i en stark willfarelse, då de inbillade sig att behagsjukan war ett modernt fenomen. Sannolikt hade de glömt sin egen ungdom eller misste de icke att just för århundraden febern då kwinnan war mannens slawinna, kände hon sig långt mera än nu manad att dölja sina brister och framhäwa fina företräden.

Redan i uräldsta tider har ju kwinnan, som wi weta, insett att hon i skönheten haft sitt förnämsta wapen och hon sparadede inga medel för att höja den genom konstlade medel, bland wilka hårets färgning ej hörde till antalet aw de minst anwända. Starkt lysande färger anlitades med förkärlek för att förhöja behagen och rikta uppmärksamheten på sig och awfikten med hårets färgande war att winna likhet med en fager, lysande blomma.

Aw detta skäl och for att behaga sin herre och härskare begynte kwinnorna redan för 25 århundraden sedan att bära färgat hår och löshår.

Man har funnit egyptiska mumier från Sefostris tid, som buro mycket konstnärligt gjorda peruker aw swart och blå färg, som frambragtes aw wäxtsafter till wilka man fogade en metallbetsning. Några intressanta recept på hår- färger finner man redan på papyrus, som leder sitt ursprung från år 1550 f. Kr. De äro skriwna aw en egyptisk läkare och upptäckta och öwersatta aw egyptologen Ebers.

Den tidens modedamer smorde sitt hår, färgade det blått och läto det falla ded på hals och skuldror i små fina flätor som de awslutade med lerkulor. För att framställa dem behöwde de flera timmar. De kammade sig ocksä blott då och då war tionde eller tolwte dag, ofta blott en gäng, i månaden. För att förenkla arbetet fastknöto de sitt eget hår i nacken och buro daröwer peruker, som woro lättare att handhawa.

Egyptierna läto raka sig kala aw barberaren och då de gingo ut satte de på sig peruker aw flätade wäxtfiber eller tagel för att skydda sig mot solstrålarna.

Hos meder och kaldeer synes samma sed hawa warit radande. Och ändä äro dessa huwudbetäckningar ej de första peruker, som buros, ty leden att bära peruker går tillbaka till uräldsta tider. Ursprungligen woro de aw djurhudar och liknade pälsmössor. Dess ändamäl war att skydda åldringarnas kala huwuden mot kölden och först efter länga, länga tider blew bruken en prydnadsartikel.

Hos hebreerna gällde skalligheten som en skam och ett straff. I Jesaias tredje kapitel finner man följande hotelse: "Den ewige skall göra huwudena kala på Zions döttrar".

Häret betraktades som kraftens kalla och wilket exempelwis bewisas aw historien om Simson och Delila. I Salomons Höga wisa heter det: "De finaste hären på ett huwud likna scharlakan", ett bewis på att man högt wärdesatte denna hårfärg. Gifta kwinnor mäste betacka sitt huwud med en peruk för att undandraga sig männens blickar och blott de äkta männen war det tillätet att se och beundra deras hustrurs mörka lockar. Men innan denna sed uppkom nedlade kwinnorna ytterlig omsorg på sitt hår och betäckte det med nät aw silke eller guldtråd.

Absalons hår war blont och wägde omkring tre kilo och han lät klippa det war åttonde månad.

Perserna brukade färga sitt hår swart och betjänade sig därwid aw henna (pulwret aw Lawsonia inermis) och ett blått pulwer som ficks aw en indigoplanta. Då den unge Cyrus med sin moder Wandane farit till Medien och för första gängen såg Asthyages, som bar peruk och hade färgade ögonbryn, utropade han: "Ack moder, sådan wacker morfader jag har!"

Indogermanerna prydde till och med sina gudar med färgat här, och idéen att färga det synes hawa haft fin grund i benägenheten att likna gudarna och därigenom synas magisk och öwernaturlig.

Hos grekerna gällde färgat hår som ett bewis på stor skönhet. Talas inte sålunda i Homeros Iliad om Jupiters mörkblå ögonbryn och Neptuns blåa här!...

Hos romarna ansågs det wara en patricierkwinna owärdigt att färga håret gult eller blått, men kurtisanerna däremot buro alltid sådant hår.

Efter Galliens eröwring lät Julius Caesar awklippa håret på en mängd blonda galliskor för att salubjuda det i Rom. Detta war sä mycket grymmare som awklippt (eller rättare awskuret) hår enligt gallisk sed war ett tecken till slaweri, men romarinnorna, som woro mörka, skattade högt det blonda håret och anwände det till peruker.

Gallerna gjorde sitt aw naturen blonda hår ännu ljusare genom att twätta det med kalkwatten, som gjorde det hårt och kom det att stå ut som en man. De wille genom att giwa sig ett wilt utseende skrämma sina fiender.

Germanerna begagnade, för att giwa sitt hår ett rödaktigt utseende ett slags pomada aw getsett och bokwedsaska. Frankerna hade perukmakare för att hälla deras hår i ordning.

*

År 672 förbjöd kyrkomötet i Konstantinopel bärandet aw löshär och från denna tid upphörde ock bruket aw sådant. Först några århundvaden därefter kam det änyo i bruk. I 14 och 15 århundradena dekreterade modet bärandet aw löshär. Drottningarna och howdamerna hade fina frisörer, som färgade deras hår med lut eller enligt wenetianskornas sed, med walnötsdekokt och saffran. Renässanstawlorna förewiga det blonda skönhetsidealet, som framför allt Boticelli och Rafael hyllade.

År 1605 förbjöd ett kyrkomöte männen att frisera kwinnornas här, men ett nytt återkallade sedan förbudet och det war då den berömde hårfrisöraren Champagne lewde, wilken Maria Gonzaga, drottningen aw Polen, kallade till Warschau för att låta hennes wackra hår komma fullt till heders.

Ludwig 14 bar en wäldig peruk för att dölja sin lindrigt missbildade axel, och för att wara h. m:t till ibehag lade sig samtliga howmännen till med stora peruker: gråa, wioletta, kastanjebruna eller swarta. Binette, konungens perukmakare, sålde sitt mästerwerk för otroligt höga summor. Perukerna wägde sina 2 kilo och håret, som de tillwertades aw, kom från Flandern.

Det war då för första gången sedan egyptiernas tid, som man lät raka huwudet för att begagna peruk, förut hade peruken i allmänhet blott burits aw personer med mycket swag härwäxt. För tillwerkningen aw perukerna anwändes tagel, getragg, ja t. o. m. lin och hampa.

Ludwig 14 grundade i Frankrike är 1656 ett perukmatarskrä aw 200 medlemmar, wilka egde förmänsrätten att bära wärja och ensamrätt till handeln med här, som ej fick säljas annorstädes än i sträets egna lokaler.

Det war under Ludwig 14:s tid det nya modet att bära sitt eget hår och pudra det dekreterades. Förbrukandet aw mjöl för tillwerkning aw puder war sä stort, att brödpriset aw detta skäl höjdes.

I wår upplysta tid tager man wetenskapen till hjälp för att kunna tillfredsställa såfängan utan att göra håret skada. Färger som innehålla bly, swawel, koppar och järn, böra ej anwändas. Ett absolut oskadligt färgämne är henna, som sedan århundraden tillbaka anwänts att färga håret swart. En wacker blond färg kan äwenledes ästadtommas med det äwenledes oskadliga wätesuperoxidet. I Tyskland hawa under den senaste tiden hårfärger patenterats som enligt fack mannaintyg aw tillförlitliga kemister wisat sig wara oskadliga, men dessa färger representera blott de naturliga hårfärgerna: swart, brunt och blont.

Det torde med fog kunna betwiwlas att damerna framdeles komma att anwända blåa, gröna eller wioletta hårfärger, men modets nycker äro oberäkneliga, och man får wara beredd på wilka excesser som hälft i fråga om hårfärgen.