Estetiska intressen och estetisk värdering under skolåldern.

Tidskrift utgiven av Pedagogiska föreningen i Finland 5, 1915

Mellan barnets lek och den konstnärliga verksamheten råder ju en erkänd frändskap. Vardera har ett mål utanför sig själv: leken är en väsentlig faktor i barnets utveckling, konsten i mänsklighetens; men båda te sig i utövningens ögonblick som självändamål. I båda återfinnes en strävan att utvidga livets gränser, att under fantasins ledning skapa åtminstone brottstycken av en ny värld, att vinna lusten av en kraftutövning, som tyckes bero blott av de egna inpulserna. Med andra ord, tendenser med starkt estetiskt tycke äro för barndomen karaktäristiska. En annan fråga är naturligtvis den, i vad mån barnets estetiska intressen och omdömen skilja sig från den vuxnes.

På grund av kulturstadieteorin kunde man vänta sig, att mycket i barnets lek, t. ex. tecknandet, formandet, fabulerandet, skall befinnas likartat med konstens första framträdande hos primitiva folk. Likaså är det antagligt, att barn och primitiva i många avseenden analogt uppskatta konstens och naturens skönhet. Den moderna forskningen har också i många stycken bekräftat dessa antagandens riktighet. Senast har Malte Jacobsson i sin bok om den estetiska uppfostran i skolan anställt intressanta jämförelser mellan vildars och barns produktion på de bildande konsternas område. Det ligger ju dock i sakens natur, att barnens lekar äro betydligt friare från främmande strävanden än de primitivas konst, som i mycket hög grad är förbunden med praktiska syften: ekonomiska, erotiska, krigiska, magiska. Och barnens konst- och naturuppfattning är naturligtvis påverkad av den konstnärligt mer eller mindre kultiverade miljö, i vilken de växa upp.

Barnets njutning av synintryck spirar fram ur rent fysiologisk grund. Lampan, månen och stjärnorna, solstrålarnas lek på väggen, allt klart ljus, som försätter näthinnan i funktion och icke är för starkt, väcker ögats första fröjder och förblir genom alla åldrar en av livsglädjens huvudkällor. (Sully.) Efterhand utveklar sig förmågan att glädjas över färger och färgspel. Men länge utgör färgernas glans och lyskraft bland barn som bland vildar en mäktig attraktionskraft.

Den allmänna uppfattningen är, att barn bland alla färger tycka mest om den röda. Omfattande experiment, vilka anställts i olika länder — bl. a. av Engelsperger och Ziegler i Tyskland, Winch i England, Schuyten i Belgien, Åars i Norge — bekräfta i huvudsak detta antagande i fråga om yngre skolbarn. Enligt Engelspergers och Zieglers stora undersökning vore dock lilapurpur, således en färg med skiftning i rött, men icke den rent röda färgen, mest omtyckt inom de tidigare årsklasserna. Det är dock tänkbart, att lilapurpurns sällsynthet spelat in. Medan man sålunda kan vara tveksam i fråga om barns mest omtyckta färg, så är det dess säkrare, att under skoltiden en förskjutning av genomsnittssmaken äger rum och att denna går i riktning mot mörkblått. Även med hänsyn till vårt land har detta påvisats (genom en opublicerad undersökning av ritlärarinnan A. L. Wahlroos år 1911). Också i folkens utveckling torde en analog förskjutning ha ägt rum. Homeros sjunger om det vinröda havet, men aldrig om det blå. Den blå färgen ser man ytterst sällan å primitiva bilder, och den tyder — enligt Grosse — alltid på europeiskt ursprung (Jfr. Jacobsson).

Orsaken till lägre kulturstadiers ringa uppskattning av den blå färgen är icke, såsom man tidigare med Gladstone antagit, en ringa förmåga att urskilja nyanser i den blå-violetta delen av spektrum. De primitiva folken urskilja väl blått och violett. W. Jones har ådagalagt, att detta gäller även om barn; enligt hans undersökningar är förmågan att urskilja färgvalörer hos 4—7 åringar finast utvecklad i fråga om blått.

Står den allt högre uppskattningen av den blå färgen i samband med en stegrad utveckling av sinnet för det immateriella och sublima? Det synes mig ej otänkbart, att så förhåller sig. Den lust eller olust, en färg väcker, beror icke blott på fysiologiska faktorer, utan även på de mer och mindre medvetna associationer den framkallar.

Den minst omtyckta färgen tyckes under hela skoltiden vara svart, den optiska funktionshämningens såväl som nattens färg; därnäst följa grått och brunt.

Vid sammanställning av färger sätta barn mest värde på kombination av komplementfärger. Dessa kontrastera starkast och öka sålunda mest varandras lyskraft.

Sinnet för skönhet i linjer och former framväxer icke lika omedelbart ur enkla fysiologiska fenomen som sinnet för färgskönhet. Det är sannolikt till mycket stor del genom åsyn samt yttre och inre efterhärmning av behagfulla rörelser, som uppskattning av linje- och proportionsskönhet förvärvas. Rörelsernas grace sammanhänger åter med den säkerhet och lätthet, varmed de utföras. (Hirn.) Det torde således erfordras en ganska stor erfarenhet om rörelsers ändamålsenlighet, för att ens rörelserna själva skola väcka estetisk lust. Härifrån är ännu ett steg till estetisk värdering av kroppskonturer, som synas gynnsamma för rörelsernas behag, och yttermera ett till uppskattning av linjeskönheten hos döda ting. Glädjen över vackra linjer är i stort sett av mera abstrakt, mera härledd karaktär än färgglädjen. Till estetisk värdering av symmetri torde barnen visserligen komma på en annan, genare väg, nämligen genom vanan vid symmetrin i människors, djurs och växters byggnad, samt i anordningar i boningsrummen. Det är i alla fall icke att förvåna sig över, att vid experiment angående skolbarns uppskattning av linjer och proportioner isynnerhet de yngsta försökspersonerna visat en betydlig större indiffirens, än då fråga varit om färger.

Medan flickorna tyckas reagera starkare inför färger, visa gossarna tidigare ett större intresse än de för estetisk värdering av linjer. Det är svårt att avgöra, huruvida det sistnämnda förhållandet närmast sammanhänger med gossarnas starkare dynamiska intresse, deras svagare avsky för det abstrakta eller deras klenare färgsinne.

Enligt Hiaffding är sinnet för naturskönhet svagt utvecklat hos barn och vildar. Hoffding tänker härvid troligen på skönheten av vida vyer. Med hänsyn till dem har han utan tvivel rätt. Det är en vanlig erfarenhet, att små barn, som förts till en utsiktspunkt, hellre plocka brokiga stenar och blommor än se på panoramat. Men just sådana små naturföremål, som blommor och stenar, väcka redan tidigt hos barn ett intresse, som visserligen icke är av oblandat estetisk art — lusten att plocka, äga och använda spelar för visso en betydande roll — men där förekomsten av en estetisk faktor är otvivelaktig. Och även skönheten hos ett landskap, t. o. m. av en vid vy, kan under vissa vilkor göra ett starkt intryck redan på fyraåringar. H. L. såg vid nyss fyllda fyra år över den månbelysta dalen vid Jena, där ett avlägset band av lyktor speglade sig i floden. Den djupa betagenheten i hans: "det är så vackert"! och i hans stilla beskådande kunde icke missförstås. Mitt eget tydligaste minne från fyra, fem års åldern är stadsbarnets första åsyn av en vårgrön äng med lysande gula blommor. Jag tror jag aldrig senare sett någonting så förtrollande härligt. Likartade fakta meddelar W. Stern. För att tilltala ett barn bör landskapet vara enhetligt och enkelt och bjuda på glada eller åtminstone milt behagliga ljus- och färgeffekter. Sammanfattningen av ett splittrat landskap till en estetisk helhet torde däremot överstiga även den tidigare skolålderns krafter. Det sublima i åsynen av stora vidder tilltalar i ganska ringa grad ett barn, för det första, emedan barnet har svårt att uppfatta viddernas storhet, och för det andra, emedan det sublima på ett barn överhuvud verkar mera beklämmande och mindre upplyftande än på en fullvuxen. Det kan bereda barnet en fröjd att kunna berätta, att det från en bergtopp sett tre kyrktorn, men när faktum är konstaterat, söker det sig helst annan sysselsättning. Detta torde gälla icke blott småbarnen utan även den tidigare skolåldern.

Lika litet som barn torde vildar och s. k. obildade sakna sinne för skönheten hos landskap, ehuruväl smaken kan vara högst ensidig. Att bonden hellre bygger sin stuga med fri utsikt över åkrar, ängar och gårdar än inne i skogen beror helt säkert till stor del på praktiska synpunkter och en icke estetisk glädje att följa med grannarnas leverne, men detta bevisar icke frånvaron av en estetisk njutning av glad grönska och fria vidder.

Redan under andra levnadsåret börja barn intressera sig för bilder. (Stern.) Till en början häftar uppmärksamheten h. o. h. vid bildens innehåll. Barnen leva sig intensivt in i den situation, som framställes. Jag minnes en bok med bilden av en liggande ko och märken av barnfingrar omkring densamma. Det väckte i tiden förtrytelse hos en fyra, fem årig pojke, A. G. L., att kon ständigt låg; han slog den, för att den skulle stiga upp och grät över dess hallstarrighet. En för barndomen karaktäristisk blandning av illusion och medvetande om, att bild är bild, iakttogs hos L. L. vid 3 år 2 månader. Hon grät strida tårar över en postkortsbild, föreställande en flicka, som sörjer ett leksakslamm, vilket brutit halsen av sig. Ett försök att trösta henne med, att det blott var en bild, bemöttes energiskt. "Det är just det förfärliga", svarade hon mellan snyftningarna, "när det är en bild, att det aldrig kan bli annorlunda." Det är i detta avseende ingen artskillnad mellan barn och vuxna, men en ganska betydande gradskillnad. Redan därför att bilder verka så starkt illusoriskt på barn, bedöma de dem till en början nästan uteslutande efter innehållet, d. v. s. så som de skulle bedöma den verklighet, som återgives.

Att så är fallet har framgått vid nere i Tyskland utförda undersökningar. Vid dessa hava växande av olika ålder angivit, vilken av två eller fiere bilder de tyckt mest om, samt motiverat sitt val. Hos de yngsta ingå estetiska synpunkter så gott som alls icke i motiveringarna. Med tilltagande ålder framträder en estetisk värdering något oftare. Dock visade sig fabriksarbetare vid sitt bildbedömande ännu mera än skolbarnen beroende av innehållet; bilderna värderades främst med hänsyn till den tendens, som ur socialdemokratisk synpunkt kunde i dem inläggas.

Såväl hos barn som hos arbetare beror förhållandet till stor del på jämförelsevis svagt utvecklad blick för färgnyanser och linjespel och bristande kännedom om det konstnärliga arbetets teknik. En ändamålsenlig undervisning i teckning kan utan tvivel betydligt påskynda framträdandet av en estetisk värdering. De goda tecknarnes omdömen ha visat sig stå på ett jämförelsevis högt plan. Bedrives dessutom direkt och ingående dressyr i blidbedömande, kan man få njuta av de praktfullaste drivhusblomster. Vid Dehnings prövning av barn, som genomgått en instruktionskurs, utlät sig t. ex. en fjorton års gosse sålunda: "På denna bild tycker jag om allt, t. ex. belysningen och linjeföringen. Blicken går från det ena till det andra. Ljus- och skuggverkan är skönast vid de främre träden. Endast på den bakersta delen av bilden är det en smula överlastat. Eljest har målaren lyckats rätt bra." etc.

Man kan förena sig med Jacobsson därom, att dylika blomster visa oss, vilken fara det är med instruktionskurser i bildbetraktande. Det är min övertygelse, att Jacobsson har i huvudsak rätt, då han säger: "För själva teckningsundervisningen skulle nog också bildundervisningen i skolstadiet (jag har nu närmast folkskolor i sikte) vara destruerande. Barnets stil skulle gå förlorad. — — — Det fulla medvetandet om de tekniska medlen skulle dra intresset bort från innehållet, från hans t}r piska sätt att se. Deras raffinemang var att trots sin "saklighet" ändock omedvetet ha givit uttryck åt ett formsinne." — I detta sammanhang erinrar man sig Goethes ord: "Oskattbar är den stilla fruktbarheten av sådana intryck, vilka man i sig upptar njutande, utan splittrande omdöme. Ungdomen är mäktig denna högsta lycka." — Dock bör ju allt detta icke fattas som kritik av ett försiktigt uppmärksamgörande på sådana former av skönhet, som de unga kunna tänkas helt tillgodogöra sig.

Barn hava otvivelaktigt sitt eget slag av skönhetssinne, som delvis är annorlunda beskaffat än de vuxnas och för dem mera berättigat och värdefullt. Att t. ex. färgval och enkla, karaktäristiska former skulle förfela att göra intryck på dem, bevisas icke därav, att de i motiveringarna av sitt bildbedömande tala nästan endast om innehållet. Det är mycket troligt, att det för barn är svårare att ge språkligt uttryck åt estetiska än åt sakliga motiv. De behöva för ändamålet en terminologi, som icke tillhör deras dagliga språkbruk. Och för barn är det väl ännu svårare än för vuxna att vid självanalys fasthålla en faktor, som icke kan fixeras med tillhjälp av ett namn. Med andra ord, för barn äro estetiska motiv i jämförelse med innehållsmotiven svårare icke blott att språkligt uttrycka utan även att introspektivt uppdraga. Den växande språkbehärskningen medverkar kanske föga mindre än den ökade estetiska känsligheten därtill, att barn med tilltagande ålder allt oftare uppgiva estetiska motiv för sitt bildbedömande.

Det är troligt, att barn icke blott vid värdering av färgintryck och andra estetiska elementarförnimmelser utan även vid sitt bildbetraktande och sin bildproduktion stå de primitiva folken ganska nära. I denna riktning pekar såväl den av Kerschensteiner och andra uppvisade likheten mellan barns och vildars bildalstring som ett av Jacobsson omnämnt försök. Svenska bondemålningar visades elever vid Göteborgs högre samskola; barnen fingo sedan ur minnet komponera liknande illustrationer till Karlfelts "Dalmålningar på rim". Resultaten visa, säger Jacobsson, "huru barnen på ett förträffligt sätt lyckats få samma dekorativa verkan som å de bästa bondemålningar". Detta ådagalägger att barnen varit starkt mottagliga för bondemålningarnas estetiska verkan.

Ungefär till tio års åldern teckna onligt Kerschensteiner 50% av barnen frivilligt. Efter denna ålder teckna blott få barn på egen hand. Kritiken har vaknat.

Även i utvecklingen av de växandes skönlitterära intressen har man — isynnerher inom den zillerska skolan — sett en motsvarighet till mänsklighetens evolution. Hos det grekiska folket, vars litterära utveckling erbjuder det bästa exemplet på självständighet och fullständighet, har man ansett sig kunna åtskilja fyra utvecklingsstadier: den fantasibehärskade episka diktningens, den verklighetstrohet eftersträvande historieskrivningens, den känslostarka lyrikens samt den spekulativt fördjupade dramatikens stadium. En analog stigning från en sagolystnad, som jämförelsevis litet frågar efter verklighetsprägel, till fordran på skildringarnas sannolikhet åtminstone i det yttre förloppet, och vidare genom lyrisk känslosamhet till behov av djupare inre sammanhang, har den alldagliga erfarenheten konstaterat även hos de unga (Soininen). För att bekräfta detta synas inga experiment vara behövliga.

Däremot kan experimentet i avsevärd mån bidraga till att i detalj klargöra utvecklingsförloppet. För ändamålet hava isynnerhet folkskolelever blivit frågade om sin litterära smak. Vid flertalet av hithörande enquéter hava eleverna fått röra sig inom ett obegränsat område; resultatet är sålunda i hög grad beroende av en okänd faktor: elevernas tillgång till olika slag av litteratur. Man vet bättre vad värderingen inneburit, och olika elevgruppers vota äro bättre jämförbara, om valet stått mellan bestämda litteraturalster. En väldig enquéte, där detta iakttagits, utfördes för par år sedan i Hamburg. Denna enquéte omfattade icke mindre än 4.40 folkskolklasser och c. 17,500 elever i åldern 8 till 15 år. Uppgiften var att angiva de tre vackraste dikterna i skolornas nya läsebok samt att motivera valet. Medan 8— 10 åringarna fördelade sina röster ganska jämnt mellan ett stort antal dikter, samlade sig barnens vota från och med 11-års åldern starkare kring vissa stycken, ett tecken på att valet blivit medvetnare, mindre beroende av tillfälligheter. En utpräglat individuell smakriktning, framträdande däri, att de tre utvalda dikterna varit nära besläktade, iakttogs alls icke bland eleverna på de lägsta och mellanstadierna, men i enstaka fall på det högsta (åldern 14, 15 år). Alla åldrar föredrogo episka dikter, isynnerhet ballader, framom ren lyrik. Ännu om det högsta stadiet säges i redogörelsen: "Dikter med stark handling, klar byggnad och genomskinligt språk äro de mest omtyckta." Dock växer smaken för lyrik med åren, och sker detta snabbare hos flickorna än hos gossarna. Under 13. 14 års åldern förhåller sig antalet utvalda episka dikter till antalet lyriska på flicksidan som 3:2, på gossidan som 3:1. Även i andra avseenden förmärkas betydande olikheter mellan gossarnas och flickornas val, dock ännu icke i åldern 8-10 år. Gossarna föredraga krigiska och humoristiska dikter, flickorna stycken med moralisk innebörd. Flickornas motiveringar innehålla tidigare estetiska synpunkter. Om tioåringarna säges: "Tydligare än förut träder framställningsformen i synfältet; flickorna äro i detta avseende längre komna än gossarna." Och om 11, 12 åringarna heter det: "Den behagliga klangen, det tjusande rimmet iakttages oftare av flickorna." — I full harmoni med det ovannämnda står det bl. a. av svensken Brandeli vunna resultatet, att flickorna mera än gossarna tycka om stycken i bunden form. Flickornas finare värdesättning av stilens skönhet motsvaras av större stilistisk förmåga (Meumann, Heymans). Ä andra sidan underlättar denna förmåga, såsom ovan framhållits, anföringen av estetiska synpunkter.

På grund av barns motoriska läggning och deras behov av åskådlighet kan man sluta till, att de måste vara tidigt och starkt intresserade av skådespel. I själva verket äro ju barn ytterst begivna på att se och att spela teater. Redan att kläda ut sig och uppträda i improviserade roller är en högt skattad njutning — kanske främst bland flickor. Många av den tidigare barndomens och den första skolålderns lekar äro intet annat än skådespel, där de lekande samtidigt äro aktörer och publik. Ett ensamt barn spelar för sig självt. Gossen svärtar sig mustascher och drar i krig med träsvärd i hand. Med åren tar man sig mera i akt för kritik och får själv större pretensioner. Och även på detta område differentiera sig böjelserna allt starkare. Att lusten för teatraliskt agerande avtar i allmännehghet och intensitet står naturligtvis icke i strid med antagandet, att intresset för spekulativt fördjupad dramatik är en sentida utvecklingsprodukt.

Det musikaliska intresset utvecklar sig med all sannolikhet mycket tidigt. Detta antagande bekräftas av de musikaliska underbarnens relativa talrikhet och motsäges enligt mitt förmenande icke av sångens ringa omtyckthet som skolämne. Barns aversion mot skolsången har en viktig orsak i undervisningens alltför teoretiska art och troligen en ännu viktigare däri, att ett stort antal elever icke taga aktiv del i sångövningarna.

I den intressanta frågan om ungdomens förhållande till de estetiska uppenbarelseformerna: det enkelt sköna, det behagfulla, det värdiga, det sublima och det komiska, veta vi ännu mycket litet.

Såsom redan tidigare framhållits, är det sublima för barndomen i relativt ringa grad njutbart. "Den blotta storheten innebär", säger Hirn, "något beklämmande, då den höjer sig över de mått vi äro vana vid. Styrkan hotar oss, då den är fysisk överlägsenhet, och förebrår eller anklagar oss, då den är andlig." Blott den, som inför dessa intryck kan frigöra sig från den tryckande känslan av sin egen ringhet förmår avvinna dem en estetisk njutniug. "Men en sådan hållning förutsätter en andlig oavhängighet, som icke står att finna på lägre utvecklingsstadier." Den estetiska uppskattningen av det sublima står även i samband med en etisk inriktning mot det stora och upphöjda, vartill barnet har blott svaga ansatser. I synnerhet finna de små ganska ringa behag i det tragiskt sublima. Spännande äventyr, hotande faror kunna de älska, men en saga med olycklig utgång har ringa utsikt att vinna deras bevågenhet. Också det värdiga, nära befryndat med det sublima, synes vara barndomen alltför främmande för att kunna väcka samma lust som det behagfulla och enkelt sköna, vilka båda känneteckna den gyllene ålder, skalderna besjunga och som de förliknat vid barndomstiden.

Helt annorlunda förhåller sig ynglinga- och ungflicksåldern. De storhetsdrömmar, som utmärka de sista skolåren, predestinera för njutning av det sublima. Ålderns oppositionsbehov, förnimmelsen av, att det egna växande värdet icke uppskattas, den starkt pessimistiska stämning, som växlar med en starkt optimistisk, allt detta alstrar medkänsla med dem, som kämpa mot ett övermäktigt öde. Den sista skolåldern och åren närmast efter skoltiden utgöra kanske den livsperiod, som mest njuter av tragisk konst. För den är konsten en allvarssak mera än förut och även mera än efteråt. Den vuxne söker i konsten oftare blott förströelse, glömska av dagens bekymmer, icke avgörande, djupt revolterande intryck.

Även i fråga om skolålderns förhållande till det komiska är vår kunskap föga detaljerad. "Det kan som en allmän iakttagelse uttalas", säger Hirn, "att icke blott vildar, utan även obildade bland de s. k. kulturfolken se något komiskt i nästan allt, som är ovanligt (n. b. så vida detta ovanliga icke är skrämmande)". Detta gäller påtagligen även den tidigare skolåldern. Allt, som strider mot det konventionella i dräkt och seder, blir föremål för kamratkretsens löje. Skolbarn visa därför i regeln den mest utpräglade motvilja att visa sig bland jämnåriga i plagg, som på något sätt avsticka från de på orten brukliga. Varje originell skiftning i kamraters och än mer i lärares uppträdande tas från sin komiska sida. Också för fars" artad situationskomik har den tidigare skolåldern ett vaket sinne. En del barn äro redan under denna ålder mottagliga t. o. m. för satir och finare humor, och denna mottaglighet ökas, tyckes det, isynnerhet hos gossarna mycket starkt under den senare skolåldern — jämnsides med sinnet för det tragiska. Ynglingaåldern är ju de starka kontrasternas tid.

- Albert Lilius.