Blick på pressen.

Syd-Östebotten 54, 19.7.1919

I Hbl. för senaste onsdag ingår ett uttalande i flaggfrågan, sannolikt tillkommet med anledning däraw, att wid sångfesten i Närpes endast röd-gula flaggor anwändes som decorationer. Tidningen medger, att de rödgula färgerna härstamma från rikswapnet, att de i goda och onda dagar symboliserat wårt trots, wår kamp och wåra förhoppningar, och att dessa färger i estetiskt awseende äro mycket warmare och wackrare än de jämförelsewis kyliga blåwita. Och det är därför förklarligt, säger tidningen att swenskarna hysa förkärlek för de historiskt giwna rödgula färgerna. Men, säher tdningen, sedan den blåwita flaggan en gäng i laga ordning aw statsmakterna antagits och fastställts såsom rikets symbol, så bör den aw warje lojal medborgare aktas och äras. Det är den, som skall göra riket känt och warderat ute i wärlden, på haw och i hamnar, och den är därför också den, som här bör intaga hederplatsen i wåra hem. Den bör swoja öwer wåra byggnader, offentliga och enskilda, och på flaggstänger wid möten och wid festligheter. De rödgula färgerna kunna wid festligheter anwändas säsom dekorationer, i wimplar o. d. men den dominerande platsen bör alltid tillkomma den lagliga flaggan. Swenskarna böra icke [] med den rödgula som socialiskerna med sina röda baner. Det är både smaklöst och swensktsinnade medborgare owärdigt att frondera mot rikets lagliga flagga.

Tack, tack, snälla Hbl. för den goda moralpredikan swenskarna i landet här få. De skola naturligtwis lägga de goda raden på hjärtat och följa dem, så gott de kunna. Men jag misstänker, att de icke kunna följa dem i alla awseenden.

Såsom bekant utgöres Finlands wapen aw ett lejon på gyllene botten. Guldet är rött och lejonet är gult. Färgerna i Finlands wapen äro således rött och gult.

Uti alla andra europeiska riken hawa flaggorna samma färger som deras wapen. Om Finland will wara likt andra riken, bör således också dess flagga hawa wapnets färger rött och gult. Dessa äro landets historiska färger, och en war, som har något sinne för historien, wördar dem därför såsom ett dycbart [---] aw förfädren.

Dä flaggfrågan behandlades på riksdagen, ansägo också de swenska lantdagsmännen, att ingenting annat kunde komma i fråga, än att landets flagga bliwa röd och gul och de finnar, som wördade historiska minnen, anslöto sig till dem. Men pluraliteten beslöt det oaktat att flaggan skulle blifwa blåwit. De lantdagsmän, som röstade så, förstodo antagligen icke, huru saken förhöll sig, eller trodde de kanske, att de genom sitt beslut skulle kunna ändra historiska fakta.

Swenskarna i landet naturligtwis böja sig för beslutet, huru inkonsekwent det än war. De måste anwända den blåwita flaggan på sina fartyg och där det f. ö. war nödigt. Men det war icke föreskriwet, att de skulle mästa anwända denna flagga å sina byggnader eller wid sina fester, och därför anfägo de sig äga rätt att där anwända flaggor med landets historiska färger. Önskar Hbl., att swenskarna äwen wid sådana tillfallen skola anwända den blåwita duken, sä bör den yrka på, att detta påbjudes samt att straff utsättes för underlätenhet att lyda påbudet, eller att polisen riwer ned de rödgula flaggorna de uppsätter blåwita i stället. Då skola svenskarna, säkerligen mästa lyda.

Under den ryska tiden måste den ryska flaggan anwändas öwerallt. De rödgula färgerna woro förbjudna, och den, som wägade anwända den, utsatte sig för straff och förföljelse. Nowoje Wremja och andra nationalistiska ryska tidningar hetsade då myndigheterna emot dem, som icke woro nöjda med riksflaggan".

De finska nationalistiska tidningarna hawa i flere awseenden trätt i Nowoje Wremjas och därför förwånar mansig icke, om dessa yrka på, att swenskarna skola anwända den finska riksflaggan. Men att swenska tidningar skulle förena sig med dessa, skulle man knappt kunnat tro.

Endast i ett fall skulle swenskarna wara nöjda att utan widare, utan att behöwa twingas därtill, anwända den blåwita flaggan, nämligen ifall guldet wore blått och lejonet witt. Men ingen lär wäl wilja påstå någonting sådant.

- Landsortsbo.