Rinman: Försättning, om Grön Färg af Cobolt.

Kongl. Vetenskaps Academiens Nya Handlingar, För Månaderne Januarius, Februarius, Martius, År 1781.

Præses, Herr Anders af Botin, Kammar-Råd, Riddare af K. Nordstjerne Orden.

Sedan Kongl. Academien, uti Handlingarne för är 1780, behagat låta införa det af mig ingifna Rön, om grön färg af Cobolt, har en och annan åstundat underrättelse om lättaste sättet til dennen färgs beredning, och huru dyr den kan komma at blifva. Til deras tjenst, som vilja betjena sig af samma färg, torde således finnas nådigt at upgifva följande enfaldigastee beredningssätt, hvaraf jag måst betjent mig til färgens erhållande, nämligen:

1) 1 Lod Tunabergs Glans-Cobolt, rå eller obränd och fri från kopparmalm samt fint pulveriserad, lägges uti rymlig glas-kolf och derpå släs 8½ lod godt, halladt skedvatten. Kolfven ställes dermed på sand-capell eller uti tjenlig skedfot. Varmen med glödande kol ökas derunder varsamt, tils sjedvattnet kommer uti kokning, med skum och brun rök, hvilken mäste, såsom ohälsosam, hafva fri utgång genom skorstenen. Lösning sker då som starkast på en timme eller annan, til dess mäst altsammans, undantagande något litet grummel på bottnen, blifver uplöst med rosenröd färg; bruna råken minskas och solutionen börjar, under stark värme, koka med stora bläddror. Elden kan då undantagas och uplösningen småningom affvalas, hvarefter det klaraste kan afhållas eller altsammans silas genom fint sugpapper, som först doppas i vatten och ligges i glastratr.

2) Lika mycket eller et lod rent köksalt uplöses uti särskild flaska med så mycket vatten, som kan väl lösa altsammans utan varme. Denna uplösning silas äfven genom gråpapper, at blifva väl klar.

3) Bägge desse solutioner blandas sedan tilsammans och blifver deraf det bekanta sympatetiska bläcket af den egenskap at, om dermed skrifves på rent papper, synes ingen ting af skriften; men, så snart papperet hålles emot varmen, framlyser alt hvad skrifvit är med skön mineral-grön färg, som åter försvinner, så fort papperet kallnar. Denna färg är det, som man nu vill hafva oförändrad både uti köld och varme samt i pulveraktig form. Til den ändan uplöses

4) 2 Lod Zink, uti 10½ lod skedvatten, pä det sättet, at uti förenämnde eller annan ännu rymligare kolf släs först skedvattnet. Zinken körnas förut medelst stöpning genom en qvast uti vatten, eller hamras och sönderhugges med mejsel til små gryn. Deraf lägges en liten nypa i sänder uti kalla skedvattnet, sedan starkaste fråsningen, imellan hvar gång, lagt sig; och då ingen ting mera vill lösas kölden, sättes kolfven öfver varmen, då altsammans löses, om skedvattnet är någorlunda starkt. Sedan solutionen kallnat, silas den igenom vårt filtrerpapper, som sagt är.

5) Denne Zink-solution, klar och färglös, släs nu tilhopa med förenämnde blandning (3:0) uti et stort glas eller en Postlins skål och dertil ungefär 10 à 20 gånger så mycket rent vatten. En klar, stark och silad uplösning af hvit rafinerad Pottaska uti vatten, bör då vara til hands. Af denna alkaliska lut drypes eller släs småningom uti den utspädda blandningen, då Zinken först börjar falla, som en hvit ystning och sedermera den rödletta Cobolten tillika. Altsammans måste dervid med en tråspade omröras och blifva väl blandadt, som en mjölk. Med lutens indrypning continueras, så länge något rödlett visar sig efter dropparne, och mera vatten påspädes, om så behöfves, at fällningen väl kan sjunka, hvartil liten varme bidrager. Skulle uti det klara ofvanstående vattnet, efter et dygns stillastående, ännu visa sig något rödlett, är mera Cobolt ofäld, och tildrypes då mera af luten, så länge efter hvar droppe någon grumling upkommer. Efter et par dygns sättning, afhålles det mästa klara och tilräckeligt hett vatten släs derpå. Altsammans omröres och ställes at sätta sig, samt påspädes med nytt varmt vatten, omröres och släs efter hand på dubbelt maculatur-grå-papper eller fint linne uti filtrertratt, at det väta må frånsilas. Nytt varmt vatten påsläs uti filtro ännu et par jånger, at sältan må utlakas. Den quarblifne rödletta möljan utbredes sedan hälst på et väl brändt, men oglaseradt slatt lerkäril, at uti varmen torka. Man har då ungefär fem lod af en hvit, litet liffärgad, torr kalk, som males uti glasmortel helt fin, lägges på et slatt, väl brändt, oglaseradt teenkäril och ställes, med dylikt lock öfverstjelpt, på tjenlig sot, at med under och omkring lagde eldkol småningom värmas och ändteligen starkt upglödgas, under tilayn at kol och aaka ej infalla. Under glödgningen bör ock pulvret röras en eller annan gång med en Järn-krok, til dess man finner at det tagit så vacker grön färg, som åstundas. Uti brunröd upglödgning blir färgen ljus, men uti starkare hvitvarm hetta, mera mörkgrön.

6) Ju mera af Zink-solutionen tages, desto ljusare färg erhölles. En del af förenamnde Atramentum Sympatheticum (3:0) med 6 delar Zink-solution, efter mätt, har gifvit skön, ljus mineral-grön: 2 delar at den förra emot 3 delar af den senare, medelgrön och lika mycket af hvardera, vacker mörkgrön färg. Efter förenämnde vigt af et lod Cobolt emot 2 lod Zink, har man at vänta ungefär lika mycket eller 3 lod medelgrön färg, hvaraf lodet kan, efter gjord calcillation, med god vinning säljas til 8 skillingar specie.

7) Färgens calcination eller bränning kan begvämligast göras uti Prober-ugn. Torde ock kunna ske så krukmakare-ugn, som dock ännu är oförsökt. Fällningsvattnet, som först afhålles (5:0) kan samlas och inkokas, samt ställas uti kölden at crystalliceras, då deraf erhölles en art salpeter och sal digestivum, til någon ersattning för skedvattnet.

8) På sådant sätt har man den vackra gröna färgen af Atramentum Sympatheticum figerad uti Zink-kalken, som uti klarhet och beständ öfvergår all-grön färg af koppar tilverkad, samt kan både til finare olje- och vattenfärgs målning efter behag utblandas med skiferhvitt, eller än bättre med Blanc d'Espagne eller Vismut-kalk, som erhölles til största hvithet.

9) Om uti meranämnde blandning eller Atramentum Sympatheticum (3:0) efter hand lägges så mycket af den hvita Zinkblomman (Nihilum Album), hvilken erhölles ymnigt och så godt som för intet vid Messingsbruken, som deruti vill med fräsning uti varme lösas, och denne uplösning silas samt fälles, som sagdt är, med Pottaskelut; erhölles äfven rödlett kalk, som efter calcination, med något mindre omkostnad, gifver lika vacker mörkgrön färg.

10) Utom de redan uti Handlingarne införde Rön om denna färg, hafva åtskilliga flera försök blifvit gjorde at fästa densamma vid andra hvita metalliska kalker och Jordarter. Häraf torde mig tillåtas at såsom fortsättning korteligen så namna följande, såsom:

a) Cobolt-solution uti aqua Regis, en del, med 6, 8 à 10 delar solution af kalk eller krita uti skedvatten, blandade och fällde med Alkali, gaf gredelinfärgad kalk, som efter calcination blef i högsta grad svart.

b) Samma slags Cobolt-solution, blandad med Tenn-solution i Aqua Regis, blef tjock, mjölkfärgad, och en del Tenn fällde sig ensamt hvitt. Men då altsammans, efter utspädning, fälldes med Alkali, erhölls efter torkning nästan glashård, half-genomskinlig, gredlinfärgad massa, som i bränning blef svartblå.

c) Som det var bekant, at Järn fälles hvitt med Urinsalt (Sal microcosmicum eller Sal perlatum urinæ); så bländades Cobolt-solution en del, med 2 delar Järn-solution uti Spiritu falis. Denne blandning fälldes med förenämnde salt til hvitgrå kalk: men som fällningsvatnet ännu var rödlett och innehåll således något Cobolt, fälldes den fullt med tilslaget Alkali, då altsammans blef efter torkningen ljusgrå kalk, som vid liten varmt svartnade och vid brunröd hetta smälte ovanliges lätt, utan gäsning och utan tilsatts, til svart glasperla. Denne kalk blandad, til lika delar, med det af Herr MONTAMIE beskrifna klara emaille-glaset, och målad på hvit Biscuit eller bråndt käril af hvitt Cölniskt ler, gaf med ringa glödgningshetta, utan bläddror, den skönaste svarta emaille, som kunde önskas, med fullkomlig glans, som eljest svärligen kan erhållas, och bestod sedan utan förändring uti strängaste prober-ugns hetta, hvilket eljest icke vanligen plågar hända, där järnet är med.

d) Åtskilliga försök halva ock vidare blifvit gjorde med uplösningar af Cobolt och Zink uti vitriolsyra, eller med deras vitrioler, på hvarjehanda sätt och med flere förändringar. Men då vitriolsyran med någondera varit nyttjad, har af deras gemensamt fällda kalker, uti calcination ej erhållits annat, än svartbruna färger. Flera sådana försök äro redan uti den förra afhandlingen nämnde. Således lärer gröna färgen ej kunna frambringas annorlunda, än medelst dessa ämnens uplösning uti salt och saltpettersyrorna eller uti bägge tillika. Zink-kalken lärer ock blifva den enda tjenliga til denna eljest flygliga färgens figerande.

e) Solution af ren Nickelmalm ifrån Cassel, hvaruti Zink uplöstes til full mättning, fälldes väl med Alkali til vacker ljusgrön färg; men uti calcination förgick det gröna och kalken smälte lätt ensam, med Arsenicalisk lukt, til glas af vacker hög-gul färg; hvilken, såsom ganska lättsmält och af högre couleur än Neapelgult, bör vara tjenlig för emailleurer, om mera tilgång han blifva af samma ämne.

f) Med uplösning af hvit-tung-jord i skedvatten, är ock försök gjordr til at, i blandning med Cobolt-solutionen, kunna erhålla en kalk, som efter calcination skulle antaga grön färg. Men denne svartnade också, samt smälte ganska lätt för sig sjelf, gifvande blå färg i smältning med glasiga ämnen. För öfrigt anmärkes: at, då desse solutioner blandades, föll strax hvitt pulver ned, til tecken at vitriolsyra var uti Cobolt-solutionen och frambragte således tungspat. Denna smitta af vitriolsyra finnes dock, för ringa at kunna hindra gröna färgens upkomst vid de tilfällen, som han bör erhållas.

11) Af flere forter rena Cobolter, med Zink pä ofvanbeskrifne sätt tilredde, har dessutom altid lika vacker grön färg erhållits.

12) Uti det föregående (10 e) är väl redan anfördt, ät den gröna tällning, hvilken af Nickelen vanligen erhålles, icke kan med Zink-kalken figeras eller ega bestånd uti elden, utan förgår aldeles och lemnar Zink-kalken ensam at antaga fin gula färg, och at, med tilhjelp af den åtföljande Arseniken, afgifva tämmeligen lättsmält gult glas, hvilket rön ensamt tyckes, utom många flere särskilte egenskaper, bevisa, hvad märkelig skillnad är imellan desse tvånne Metaller, nämligen: Cobolt och Nickel. Men at än vidare blifva öfvertygad om denna fanning, och om någon inblandning af Nickel ad Cobolten kan vara orsaken til denna gröna färgen, eller om Zink-kalken dertil kan vara vällande, gjordes följande försök, nämligen,

a) Utur uplösning af Chinesisk Zink uti aquafort, fälldes denne metall med Alkali vegetabile til hvit kalk, hvilken, på skerfvel calcinerad uti proberugn, blef först svafvel-gul, hvilken färg, viste sig än mera hög, så länge den var het. Efter än starkare calcination, tvänne timar uti hvitvarm hetta, blef den matt, grönaktig, skelande i gult, eller så, som naturliga Zink-glaser, eller Engelska Gallmejor, stundom pläga visa sig. Det försöktes, om icke denna grönaktiga färg skulle vilja fästa sig vid någon hvit jord; til den ändan blandades Zink-solutionen med uplösning at krita i skedvatten, hvarefter bägge fälldes tillika. Men uti calcination behöll denna fällning allenast fin hvita färg, utan förändring.

b) Grön uplösning uti Aqua Regis af rå Casselsk kupfernickel, som icke fans hålla något sporr til Cobolt, blandades med lika mycket vatten, hvaruti något sal commune var uplöst, på lika sätt, som sympathetiska bläck beredes. På papper gaf denna blandning osynlig skrift, hvilken emot varmen hållen, erhöll gul färg, som ej försvann uti kölden. Vid starkare hetta blef färgen mera höggul, åndteligen brun och sist svart, då papperet började blifva brändt.

c) Samma uplösning (b), blandad med ¼ Zink-solution i Aquaforte, gaf uti fällningen höggrön massa, hvilken efter torkning blef genomskinlig som glas och tämmeligen hård. Calcincrad med lindrig glödgning, blef svart-brun, sotfärgad. Men efter strängaste hetta, skelade något i grönt, som Zink-kalken ensam kunde förorsaka.

d) Samma slags uplösning (b), blandad med 6 delar Zink-solution, gaf hvit, litet grönaktig kalk, som, efter lindrig glödgning, blef askgrå, i starkare grågul, och uti strängaste hetta gulgrön, som var Zink-kalkens egna färg, sedan det svarta af Nickelen förgått.

e) Tre delar Nickel-solution (b), blandade med 2 delar atramentum sympatheticum af Cobolt-uplösning med salt-vatten, fälldes til blågrå kalk, som uti calcination blef svart och gaf ingen grön färg. Men med Borax erhölls däraf blått glas, hvaremot det af Nickelen ensam blir Hyacint färgadt.

f) Nickel-regulus, reducerad utur den bekanta leran ifrån Normarken i Wermland uplöst i aquaforte, blef mörkgrön. Blandad med 1¼ Zink-solution, gaf hvit föga grönaktig kalk, hvilken i calcination förhöll sig lika som den förenämnde (d). Med flere förändrade tilsatser af Zink, var ändå förhållandet enahanda: undantagande at någon skillnad kunde märkas uti nuencerne af mer och mindre svart och gulgrönt, efter mindre eller större tilsats af Zink.

13) Häraf kan således slutas:

A) At den gulgröna färg, som Zink-kalken är benågen at gifva (12, a), blifver förhögd, genom Coboltens blå, til högrön. Vanligen visar väl Cobolten icke fin blå färg, förrän uti smältning til glas. Men det har dock blifvit anmärkt, at blandningen med Zink-kalk, uti mycket stark hetta, antagit på ytan blå färg, då den ej blifvit omrörd, och at blått sålunda kan framläckas utan smältning.

B) At Nickel-kalken med Zink uti calcination icke gifver annan färg, än svart och brun, ehuru dess malm och metall stundom i glödgningshetta grönskar (12 c, d, f,).

C) At Nickel-solution ej gifver något atramentum sympatheticum, som grönskar i varme och försvinner i köld, (12 b); så framt ej någon Cobolt är dårhos.

D) At mindre del Cobolt, af större mängd Nickel, ändå icke kan förhindras at visa fin blå färg (12 e).

Af dessa och flera Rön kan ej annan slutsats göras, än at Cobolt och Nickel äro i egenskaper vida skilde, och tvånne til kännemärken olika och egne metaller; hvilket också Herr Professoren och Riddaren BERGMAN, genom de uti Kongl. Academiens Handlingar för nästledne året införde Præcipitations försök, närmare bevist.

- S. RINMAN.