Björneborgs Tidning 27, 3.4.1917
En gång, då alla de vackra färgerna blifvit skapade, utdelades de bland blommorna, gräset, örterna, ja, allt möjligt här på jorden. Men till sist stod snön dör och hade ingen färg, ty det hade sagts till den:
- Färg får du själf skaffa dig, ty din syssla är ju att lägga ett täcke öfver alla andra färger.
Då gick snön till gräset och bad att få litet grön färg, det gick till rosen och bad att få litet rödt och äfven till violen och andra blommor, ty den ville gärna ha en vacker, brokig dräkt. Men allesammans voro nog hjärtlösa att göra narr af den färglösa snön och gåfvo honom respass.
Sorgsen satte den sig ned vid en snödroppe och klagade:
- Ja, när ingen vill vara så barmhärtig och ge mig litet färg, då blir jag nog lika illa omtyckt som vinden, som folk bara kan känna, men inte se.
Det gjorde snödroppenondt att höra den stackaren, och den sade vänligt:
- Om min enkla dräkt ej är för tarflig för dig, så må du gärna behålla den.
Med glädje tog snön emot anbudet och sedan dess är den hvit. Men den är fiende till alla blommor utom snödroppen, som den ger värn och skydd, så att den under det hvita täcket kan växa upp mot solen och lifvet.
Ei kommentteja:
Lähetä kommentti