Färgning av vita skinnskor.

Hangö 43, 15.4.1916

Vita skinnskor, som man så gärna använder på baler och tillställningar, mista snart sin vithet, så att man måste färga dem. Men denna färgning kan man lätt utföra själv och därigenom få den färgton man helst önskar. Huvudsaken för ett gott resultat, om det handlar om gula eller bruna färgtoner, ar en grundlig och omsorgsfull rengöring av det vita skinnet från alla mörka fläckar och ränder, vilket sker bäst med benzin. Skulle fläckarna vara så gamla eller av så elakartad natur, att de ej gå att avlägsna på detta sätt, så är det bäst att genast färga skorna svarta, ty fläckar och räuder komma åter till synes på det bruna eller gula lädret.

Har man återigen lyckas avlägsna fläckarna använder man tio droppar saffrantinktur (fås i varje kemikalieaffär), vilka blandas med tre droppar uppvärmd matolja. Därpå guides den ännu varma blandningen pä skinnet med ett stycke bomull.

Man upprepar fortfarande, tills skinnets färg visar den önskade tonen, och behandlar skorna, när de torkat med gult lädercréme. Vill man ha en brun färgton, tager man starkt kaffeextrakt i stället för saffranstinktur och behandlar skorna på samma sätt som förut. Man kan även genom en lösning av övermangansyrat kali i vatten giva skinnet en mycket vacker brunfärg, men därvid måste man först prova lösningen på ett icke i ögonen fallande ställe, ty somligt läder är porösare än annat och suger upp mera färgämne. Med de veck, som finnas på överlädret, måste man vara försiktig och i början hellre taga för litet färg än för mycket, så att inga mörka tvärveck uppstå.

Vill man ha grå, violetta eller mörkgröna färger, begär man dylik färdig läderfärg i färghandeln och rättar sig efter den medföljande bruksanvisningen.

Det enklaste och säkraste är att använda svart färg, varvid man kan skaffa sig svart läderfärg hos varje sadelmakare och skomakare. Denna uppvärmes och ingnides väl i lädret. Föratt lädret ej skall bli rynkigt under färgningen bör man stoppa väl avpassade läster i skorna eller stoppa upp dem hårt med mjukt papper. Slutligen tager man litet rent, vitt bivax på en bit sämskskinn och gnider lädret blankt därmed.

Djurkemi. Färgämne i purpursnäckan.

Årsberättelse om Framstegen i Fysik och Kemi
Afgifven den 31 Mars 1835
af Jac. Berzelius,
K. V. Acad. Secr.
Stockholm, 1835.
Tryct hos P. A. Norstedt & Söner, Kongl. Boktryckare.

*) Journ. de. Ch. Med. X, 99. Bizio uppger om färgämnet i purpursnäckan (Murex brandaris), att det är en secernerad vätska, hvars beredning tillhör ett eget organ. Det är ett färglöst, slemlikt liqvidum, som, i luften utsatt för det spridda dagsluset, blir först citrongult, derefter ljusgrönt, smaragdgrönt, himmellsblått, rödt och slutligen efter 48 timmar skönt purpurfärgadt. Denna färgförändring genomgår det dock endast så vida det icke fpr tillfälle att torka; men om det lähhes t. ex. på sugpapper, som uppsuper vätskan med lemning af slemmet, så stannar färgförändringen af till dess att slemmet får svälla i nytt vatten. I mörkret sker ingen färgförändring, och den går fortare i spridt dagljus än i solskenet.

Efter torkning är purpurfärgen svart, bnästan såsom torkadt blod. Dess pulver är högrödt. Det luktar i början af assa foetida. Purpurfärgen är olöslig i vatten, alkohol, ether, ammoniak och kaustika alkalier. Kokas den med kalihydrat, så utdrager detta ett slemmigt ämne och en gulaktig kropp, men färgäment blir olöst. Utspädda mineralsyror förändra det icke eller. Endast salpetersyra ger det scharlakansfärg. Koncentrerad svafvelsyra lemnar färgen olöst med all sin glans, och utdrager främmande ämnen, hvarvid det i början ser it som blefve färgämnet förstördt. Koncentrerad salpetersyra förbyter färgen till guldgul. Chlor förstör och bleker den.

Bizio ansåg sig föröfrigt hafva funnit en ringa kopparhalt i purpursnäckan.

Schweinfurtergrün.

Årsberättelse om Framstegen i Fysik och Kemi. Fysik och oorganisk Kemi.
Afgifven den 31 Mars 1835
af Jac. Berzelius,
K. V. Acad. Secr.
Stockholm, 1835.
Tryct hos P. A. Norstedt & Söner, Kongl. Boktryckare.

*) Annalen der Pharmacie, XII, 92.Ehrmann har, under Liebig's ledning, undersökt Schweinfurtergrün, en skön målarefärg, hvars beredning meddelades i Årsb. 1823, p. 116. Den undersökta färgen beredes efter Ehrmann fabriksmässigt på följande sätt: 10 delar spanskt grönt utröras med så mycket vatten af +50° à 55°, att de utgöra en måttligt tunn gröt, som slås igenom en hårsigt, för att afskilja inblandade främmande ämnen från spanskt grönts beredning. Man har nu genomkokning upplöst 8 del. arseniksyrlighet i 100 del vatten, och låter denna upplösning sjuda ganska häftigt i en kopparkittel. Man tillblandar då gröten fort nog och håller så frisk eld att lösningens kokning derunder icke afbrytes. Efter några minuter är färgen färdig. Afbrytes kokningen, så utfaller färgen smutsig; detta kan hjelpas genom tillsats af ättika och några minuters kokning, hvarefter vätskan får kallna. Nu har fällningen blifvit kristallinisk och fått sin riktiga färg.

Då arseniksyrligheten endast ganska svårt och långsamt löses i vatten, så brukas man att till vattnet sätta 3/4 procent af syrlighetens vigt kolsyradt kali, som, efter skedd upplösning, åter mättas med ättiksyra.

Den lösning hvarur färgen afsatt sig är sur och innehåller både arseniksyrlighet och kopparoxid. Den nyttjas med stor fördel till lösningsmedel för arseniksyrligheten vid ny beredning.

Man får denna förening äfvenledes om lika delar neutral ättiksyrad kopparoxid och arseniksyrlighet upplösas hvar för sign i kokande vatten och sammanblandas kokhets. En gelatinös fällning af smutsig olivegrön färg bildas, som efter och under afsvalning småningom blir kristallinisk och antager en präktig grön färg. Man plägar kalla den Wienergrönt. Den blir fortare kristallinisk om den efter blandningen kokas några minuter.

Ehrmann anser båda för samma slags förening, och har derföre användt den sednare, såsom renast, till analysen. Den gaf
Kopparoxid ... Funnit 31.666. Atomer 4. Räknadt 31.243.
Arseniksyrlighet ... Funnit 58.699. Atomer 3. Räknadt 58.620.
Ättiksyra ... Funnit 10.294. Atomer 1. Räknadt 10.135.

Formeln för denna sammansättning är CuA+3CuAs. Dess kemiska förhållanden äro: olöslighet i vatten; syror, till och med ättiksyra, utdraga kopparoxiden med lemning af arseniksyrlighet. Alkalier utdraga syrorna med lemninga af kopparoxiden, som, om vätskan dervid kokas, af det arseniksyrliga saltet reduceras till oxidul.

Iridium, den bästa svarta färg i poslinsmålning.

Årsberättelse om Framstegen i Fysik och Kemi 1835. Fysik och oorganisk Kemi.
Afgifven den 31 Mars 1835
af Jac. Berzelius,
K. V. Acad. Secr.
Stockholm, 1835.
Tryct hos P. A. Norstedt & Söner, Kongl. Boktryckare.

*) Pogg. Ann. XXXI, 17.

**) Journ. für pract. Chemie, 1, 369.Frick* har visat, att iridium ger den skönaste och renaste svarta färg till postlinsmålning mot hvilken det bästa svarta färgämne man förut ägde, ser brunaktigt ut. Det kan äfven användas till grått, som ock blir rent, och båda kunde med andra färger blandas till förskuggningar, hvilket i få fall gått an med den vanliga svarta färgen. Det är ingalunda omöjligt, att ju det på våta vägen reducerade pulvret af denna mindre än platina kostbara metall, kan komma att i stort användas till förvandlande af spiritus i ättika, då redan platina lärer vara dertill använd.**

Svafvelaluminium, Ultramarin.

Årsberättelse om Framstegen i Fysik och Kemi 1835. Fysik och oorganisk Kemi.
Årsberättelse om Framstegen i Fysik och Kemi
Afgifven den 31 Mars 1835
af Jac. Berzelius,
K. V. Acad. Secr.
Stockholm, 1835.
Tryct hos P. A. Norstedt & Söner, Kongl. Boktryckare.

*) Ann. der Pharm. X, 91.Det är bekant att ultramarin, efter C. G. Gmelins upptäckt, innehåller såsom väsendtlig beståndsdel, svafvel-aluminium och svafvel-natrium, utan att vi likväl ännu bestämdt känna föreningsarten. Flera föreskrifter till dess beredning hafva på grund af denna idé blifvit gifna (Årsb. 1829, pag. 89 och 92), och den tillverkas af mycken skönhet efter hemligt hållna recepter. Följande af Robiquet* gifna föreskrift skall gifva ett skälige godt preparat. 1 d. kaolin (postlinslera) 1½ d. torrt rent kolsyradt natron och 1½ d. svafvel, blandas noga och inllägges i en beslagen retort af stengods, som varsamt upphettas till upphörande af all gasutveckling. Efter afsvalning sönderslås retorten. Massan innti är grön, drar fuktighet ur luften, och blir dervid blå. Det öfverflödiga svafvelnatrium utlakas fullkomligt med vatten, och på filtrum återstår en skön azurblå färg, som ännu innehåller litet svafvel mekaniskt inblandadt, hvilket man genom upphettning låter afröka.

Färgers inflytelse på värmes meddelande genom radiation.

Årsberättelse om Framstegen i Fysik och Kemi 1835. Fysik och oorganisk Kemi.
Afgifven den 31 Mars 1835
af Jac. Berzelius,
K. V. Acad. Secr.
Stockholm, 1835.
Tryct hos P. A. Norstedt & Söner, Kongl. Boktryckare.

*) Ed. New. Phil. Journal, XVII, 65. Stark* har anställt en mängd rön för att utröna hvad inflytande färgen kan utöfva till absorption eller radiation af värmestrålar. Dessa försök hafva ledt till det resultat att färgerna härpå utöfva ett betydigt inflytande ungefär i följande ordning: svart, brunt, grönt, rödt, brandgult, gult, hvitt.

I dessa försök är uppenbarligen ingen skillnad gjord emellan värmets meddelande genom radiation och genom omedelbart vidrörande. Ett af försöken t. ex. bestod deri, att han använde hvetemjöl blandadt med kimrök, med terra umbra, med pulver af gummigutta, och utan inblanding, slog deraf 100 grader i ett glasrör, insatte en termometer deri, uppvärmde till 190° Fahr., lät åter svalna till 180°, och insänkte sedan röret i vatten af 45° Fahr. och bestämde den tid som åtgick till afsvalning, då det svarta mjölet behöfde 9'5+", det bruna 11', det gula 12' och det hvita 12'15".

**) Ed. New Phil Jour. VII, 228. Denna tillställning visar att Stark hvarken gjort afseende på skillnaden emellan värmets båda sätt att meddela sig eller på skillnaden emellan färgning af en kropps yta och blandningen af ett ofärgadt pulver med ett färgadt. Också har Powell** visat, att dessa försök icke berättiga till de slutsatser som Stark deraf dragit, samt hvilka svårigheter som ännu motsätta sig möjligheten, att med någon säkerhet bestömma färgens inflytande på emottagning och utsläppning af värmestrålar.

Årsberättelse om Framstegen i Fysik och Kemi 1835. Fysik och oorganisk Kemi. Nytt slag af färgade franser.

Årsberättelse om Framstegen i Fysik och Kemi
Afgifven den 31 Mars 1835
af Jac. Berzelius,
K. V. Acad. Secr.
Stockholm, 1835.
Tryct hos P. A. Norstedt & Söner, Kongl. Boktryckare.

*) Ed. New. Phil. Journal, XVII, 191. Mungo ponton*) har beskrivit ett nytt slag af färgade band eller fransar, som frambringas af vissa slags glas och synas emellan tvenne skifvor af dessa glas, hvilka hållas så parallelt som möjligt, äfven på betydligt afstånd ifrån hvarandra, och förtagas icke af en glassskifva, som sljutes emellan dem; men väl af terpentinolja eller kanadabalsam, som strykes på det ena glasets ut- eller in-sida. Dessa färgade band utgöras 3 afvexlingar, af hvitt, svart och färgadt, af hvilka de 2 innersta sammanfalla till en, då glasskifvorna äro fllt paralella, och de uppkomma af det ljus som kastas inåt genom reflexion från skifvornas främre ytor, så att strålarne komma att undergå 3 reflexioner ch 4 refractioner, innan de hinna ögat. I homogent (monochromatiskt) ljus försvinna färgerna och man får en afvexling af svarta och hvita streck, som i antal varierar från 10 à 12 till ett par tusende. Ponton tror, att denna fenomen kan begagnas till mikrometri, derigenom att fransarnes afstånd från hvarandra ändras betydligt genom nästan omärkliga ändringar i glasskifvornas relativa ställning, hvarigenom tjockleken af en kropp, som lägges emellan skifvorna på ena sidan, då de ligga intill hvarandra på den andra, tode kunna mätas med säkerhet ända till 1/10,000 af en tum, eller berunder.

Madder.

Scientific American 11, 1.12.1849

Some excellent madder has been grown at Flatbush L. I. by a Mr. Gilm, a Dutch gentleman. The sample is good and he states that the soil is well calculaed for this plant as that of any country in the world, and that the immense importations of this article, within a few years may, with ordinary industry, be rendered useless, by the production of an article both better and cheaper.

Ostwalds Färgatlas.

Finsk pappers- och trävarutidskrift 11-12, 30.6.1919

Sedan elt antal år har man bland konstnärer och vetenskapsmän sökt efter elt hjälpmedel att koncist definiera olika färger. Frågans lösning upptogs av professorn i kemi Wilhelm Ostwald, som numera utgivit ett stort verk "Farbenatlas" på förlaget "Unesma" i Leipzig (pris 1,000 M.).

Ostwalds uppfattning är den, att färgläran, som före hans forskningar befann sig ungefär i samma läge som värmeläran före termometern, numera utvecklat sig till en vetenskapsgren, underkastad mätning. Han hoppas genom sina forskningar för vetenskapen om färgerna och deras teknik hava öppnat en ny era och att genom desamma för industrin, konsten och konsthantverket öppnats nya utsikter, särskilt beträffande färgharmonin. Härigenom har den tyska färgindustrin gjort ett viktigt teoretiskt framsteg, samtidigt som den tyska vetenskapen blivit riktad med ett verk, vid vars sida intet folk kan ställa något liknande.

Ostwald har indelat färgriket i sju fysikaliskt bestämda färgkretsar, var och en indelad i hundra grader. Var och en av de mer än etthundra tavlorna av färgatlasen innehåller 25 små kort med för hand målade färgtoner, löst instuckna i var sin pappershylsa, varigenom de vid begagnande bekvämt kunna lagas ut. Genom beteckning med bokstäver och siffror kunna korten åter insättas på rätt ställe. Vad färgallasen är och vartill den kan användas upplyser ett litet häfte som förlaget på begäran ställer till förfogande för intresserade. Likaså kan man få en vetenskaplig beskrivning och bruksanvisning.

Vidare meddelar förlaget, att det skall utge ett annat verk av Ostwald "Der Farbenkörper und seine Anwendung zur Herstellung farbiger Harmonien" (pris 100 M). Delta innehåller på 12 tavlor 12 snitt genom en dubbelkon, som uppstår då man ordnar alla färger kontinuerligt efter deras likhet. Här ingå tillsammans 768 för hand målade färger och framställes färgatlåsen i förkortad form. För praktisk användning är detta verk måhända att föredraga, då det erbjuder det enklaste hjälpmedlet vid uppsökandet och bestämmandet av harmoniska färgkombinationer.

Såsom för alla yrken, vilka sysselsätta sig med färger och färgning, kan färgatlasen också hava stor betydelse för pappersindustrin. Hittills har papperets färgning till stor del varit beroende av färgarens känsla. Han sammanställer färgerna efter föga noggranna uppskattningar, varigenom ofta felfärger uppstå. Häremot skall färgatlasen medföra hjälp, ty med dess tillhjälp kan färgernas sammansättning ske på ett på förhand bestämt, systematiskt sätt. Då varje i färgatlasen förekommande färg är försedd med ett kännemärke, behöver färgaren endast bestämma kännemärket på den färg han med sina recept sammansatt. Han kan på grund av färgproven i färgatlasen bestämma huru han skall sammansätta sitt recept för att komma till en färg som troget liknar provet. Delta förfarande förenklar icke blott pappersfärgningen, utan utgör också ett gott medel för de studerande alt komma in i den ofta med stor hemlighetsfullhet omgivna konsten att färga.

Också i pappershandeln och pappersförarbetningen kan fastställandet av färgsatserna, deras vetenskapliga bestämbarhet och enhetliga beteckning medföra stor lättnad. Med tillhjälp av Ostwalds färgatias kan man träffa överenskommelser angående färger på sådant sätt, alt missförstånd äro uteslutna. Också vid färgtryck kunna material och tid inbesparas vid inblandningen av fager.

(Papier-Zeitung.)

(Correspondence) [476] Elastic and Clean Varnish for the Leather of Ladies' Shoes.

Manufacturer and builder 10, 1872

3 pounds of rain-water are placed in a pot over fire, and when well boiling there are added 4 ounces white pulverized wax, 1 ounce clear, transparent glue in small pieces, 2 ounces pulverized gum Senegal, 2 ounces white soap scraped fine, 2 ounces brown pulverized sugar; the ingredients are placed in one by one, and every time stirred up; it is well to tae the pot from the fire every time a substance is added, to prevent boiling over when all is added, the pot is removed from the fire; when sufficiently cooled, 3 ounces alcohol are added, and finally 3 ounces fine Frankfort black, well incorporated by continued stirring. This varnish is put on the leather with a brush, and very valuable for boots and shoes, as it can be afterward polished with a large brush like ordinary shoeblacking, shows a high polish, and does not soil the clothing.

(Correspondence) [475] Varnish and Stain for Violins.

Manufacturer and builder 10, 1872

The receipt for violin varnish as used by German violin-makers is 4 parts sandarac resin, 2 parts shellac, 1 part mastic, 2 parts benzoes resin, 2 parts Venetian turpentine, and 32 parts of alcohol. The solid ingredients are first dissolved in the alcohol and the Venetian turpentine added afterward, and finally the whole carefully filtered to get rid of all dust. Brushes to be kept scrupulously clean. For staining, Campeachy-wood is used, mixed with about one quarter yellow dyewood, and boiled for two hours in five times its weight of water in a copper or earthenware vessel; no iron should come in contact with it, as this makes the solution black. The violins are colored with this siolution when well cleaned, and afterward varnished. Plans for making violins are, as far as we are aware, only published in German works; they are so elaborate that we could not possibly devote space to them in our paper, while extract would do no good; if you want to learn violin-making, we can recommend you to some ood German violin-makers in New-York, who have great reputation among our musicians, and of whom the intruments are paid by hundreds of dollars. A few days spent in their work-shops would teach you more than you possibly could learn in books and lonely experimenting in as many months, provided you have some genius of your own, so that you are able to learn easily.

(Correspondence) [474] Marking-Ink for Bales.

Manufacturer and builder 10, 1872

1 lb. of chromate of potash is enough for 100 lbs. extract of logwood; leave the copperas out, and substitute a few ounces of the solution of indigo in sulphuric acid, also use less water and more lampblack, and we are confident that your ink will be more concentrated.

(Correspondence) [472] Gilding Books.

Manufacturer and builder 10, 1872

White of egg well beaten up is the ordinary sticking material used by binders to put the gold-leaf on. The leather back of the book is varnished with it, and when dry, a strip of gold-leaf is put on the place where the letters or ornaments are to e placed, the letters used are common printing types, (they must be new, however, and not been used with printing ink.) They are heated a little aboe the boiling point of water, which is easily tried with a wet finger, and then they are pressed on the gold-lef for a few seconds only, when the melting of the albumen or white of egg under it fixes them to the leather of the book. The ornamental figures used are commonly made of brass and manufactured for the use of bookbinders, while the type is screwed in an appropriate brass or iron holder, with wooden handle. The back of a well-bound book being always round, the proper way of putting on the gilded letters and ornaments requires a certain way of manipulation, which it is best to acquire by visiting some good bookbinder's shop in the next large city, to see the operation and the use your eyes properly so as to get all little details. The sides of books being flat, it is best to put the letters and ornaments under a press. The type is put up in a proper form, it is heated, put under the press with the varnished side of the book, covered with oldleaf on the right place, and the press screwed down. Sometimes the binder puts the strip of gold-leaf on the face of the type, in place of on the book. This is equally good, and under certain circumstances preferable.

(Correspondence) [467] Coloring Walls.

Manufacturer and builder 10, 1872

We suppose our correspondent means water-colors, or so-called fresco; as for oil-colors, there is not the least difficulty, no more than painting a wooden partition with two or three coats of oil-paint. In regard to the success of an "ordinary painter without experience in that work," it will depend entirely on the intelligence of that painter. Some will succeed at once when other will not. In regard to mixing "the color with the last coat," we ask, what is the last coat? Is it plaster? We say, no. Finish your wall with so-called hard finish, that is, plaster of Paris, with as little lime as practicable, and wait till thoroughly dry. If too fresh, the colors will change: it is therefore customary to let a plastered wall stand for a whole year, in order to be sure that all the lime has lost its caustic properties, and is changed into carbonate of lime; while otherwise it will act on some kinds of pigments, and discolor them with unequal spots. The ordinary preparatory coat to place on the wall before putting on the color is a solution of alum ad soap in water; after the wall is covered equally with this, the color is put on. It consists of Paris white, mixed with the pigment, which may be, for blue, ultramarine; for gray, lamp-black; for brown, umber; for light red, burnt sienna; etc., the whole mixed well with water in which a little glue has been boiled. Lay it on with a broad flat brush, don't rub it on the wall, do not even touch twice a well-covered place with your brush, and after some practice you will soon learn to put on an even coat of color. It makes a good effect to color a flat wall in panels, with contrasting tints, for instance, the wall brown and the panels bluish gray; there where the colors touch, and where the outline is necessarily rough, if you are not a fresco painter, you may cover this rough line by pasting a strip of border paper-hangings, best if representing a moulding. Some years ago, we treated ourself in this way the hall of our dwelling-house, with great success.

Lippumme wärit.

Etelä-Suomi 8, 19.1.1918

Niin kauwan me olemme riidelleet lippumme wäreistä, että lopulta emme enään tiedä, mitkä meidän omia wärejämme owat. Eräät kirjoittajat omatkin tätä hywäkseen käyttäen tarjonneet meille Ruotsin lippua, johon on pikkusen punaista lisätty. Heidän ehdotuksestaan näkyy selwästi, minkälaisia ajatuksia meistä suomalaisista liikkuu muutamien ehkä monenkin mielessä. Me olemmekin muka oikeastaan ruotsalaisia. Ruotsin wärit sopimat hywin meille. Punainen risti keltaisen sisässä on tarpeen wain meidän waltiollisen itsenäisyytemme merkiksi. Muuta itsenäisyyttähän meillä ei olekaan, emmekä siis tarwitse omia wärejäkään tätä olematonta osottamaan. Ne wärit, joita olemme alkaneet pitää ominamme, suomalaisuuden sini walko-wärit, ne joutawat romukoppaan. Mitä me niillä teemme? Ruotsalaiset antawat niin mielellään meille omat wärinsä. Hiukan punaista wain lisäksi!

Mutta mitä me oikeastaan teemme sillä punaisellakaan? Riidellään wielä wähän aikaa, niin ehkä päästään siitäkin. Sinikeltainenhan on niin siewä. Se on siwistyksen wäri ja hienon käytöksen wäri. Otetaan Ruotsin lippu semmoisenaan. Ruwetaankin purjehtimaan sen lipun alla. Se ei synnytä riitaa eikä muistuta mieleen entisiä ikäwiä aitoja, niinkuin siniwalkoinen muistuttaa.

Ne oliwatkin ikäwiä ja riitaisia ne ajat, jolloin suomalaisuutta nostettiin suosta. Tosia tämä nostaminen ei ole wielä läheskään loppuun suoritettu. Tosin on kansassamme wielä paljon nostamista ja me oikeastaan wielä kauan tarwitsemme sitä työtä, mikä sini-walkoisten lippujen merkeissä alotettiin. Tosin meidän suomalaisuutemme on wain kalpea warjo siitä, mitä se woisi olla ja mihin se olisi kohotettawa, joten siniwalkoinen wieläkin olisi paikallaan meidän lipussamme. Mutta tapellaan me pojat waan! Tapellaan niin, ettei omista wäreistamme jää siekalettakaan jälelle - ja otetaan sitte ne wärit, jotka naapuri meille ystäwällisesti tarjoo.

Me toiwomme siniwalkoisen lipun liehuwan kaikkialla muualla, paitsi senaatin ja eduskuntatalon katoille, joilta leijonalippu olisi waakunamme wärejä julki toitottakoon. Miksi emme nyt nostaisi sinistä ja walkoista katoillemme ja laiwojemme lipputankoihin. Osotimmehan me suomalaisuuttamme juuri näillä wäreillä silloinkin, kun wieras sortowalta koetti meille tyrkyttämällä tyrkyttää omia wärejänsä. Käytimmehän silloin jokaista pienintäkin tilaisuutta siniwalkoisen esille wetämiseen. Naurettavaa olisi nyt, kun ei kukaan wieras ole estämässä, luopua näistä wäreistä wain sen wuoksi, että jotkut taiteilijat ja tutkijat owat keksineet mielestään kauniimpia värejä.

Suomalaisuus on Suomen wäestön suurimman osan tunnusmerkki. Sininen ja walkoinen tuliwat suomainisuuden wäreiksi menneellä wuosisadalla sen taistellessa ruotsalaista ja wenäläistä jarrutusta wastaan. Tätä tosiasiaa ei woida historiastamme millään poistaa. Näillä wäreillä on siis sywästi aatteellinen pohja, jota ei ole kilpailewilla wäreillä.

Kunnia Ruotsin väreille! Mutta pois meidän sormemme niistä. Annetaan Ruotsin pitää omat wärinsä. Meidän wärimme owat sininen ja walkoinen. Niiden merkeissä ulotettiin se työ, joka pakotti ja yhä wieläkin pakottaa suomalaisen Suomen etsimään itseään. Niiden merkeissä taisteltiin ne tuliset waikka werettömät taistelut, joissa surmakoneitten asemasta leimahteliwat nerot ja aatteiden innostamat sydämet, joissa jalot miehet antoiwat ja saiwat iskuja, ja joiden tuloksena meillä nyt on itsetietoisuuteen herääwä suomalainen kansa. Niissä tuntee walweutunut suomalainen aina itsensä, niistä löytää kapaloitaan aukowa Kullerwommekin, kotoinen sosialismi, aina jotakin, jolle sen on kunnioituksesta paljastettawa päänsä. Sillä missä olisi suomalainen sosialismi ilman suomalaisuuden nousua, ilman suo malaista siwistys- ja herätystyötä? Hukassa se olisi. Syntymättä sekin olisi, samoinkuin meidän waltiollinen itsenäisyytemmekin. Turhaan me niitä täältä etsisimme kumpaakaan.

Pieniä tietoja. Kellastuneet pesuvaatteet. Värin kestävyys.

Emäntälehti 5, 1913

Kellastuneet pesuvaateet tulevat jälleen valkoisiksi, jos saavat olla muutaman päivän happamessa kirnumaidossa. Sitte hierotaan niitä ja pestään perästä päin haaleassa saippuavedessä sekä huuhdotaan tavallisella tavalla.

Värin kestävyys.
Värin kestävyyttä pesukankaissa koetellaan siten, että pannaan kuuma silitysrauta mallilapulle. Ellei väri ole kestävää, muuttuu se heti.

Pale Brass Lacquer.

Scientific American 47, 11.8.1849

Two hallons of spirits of wine, one pound of fine pale shellac, three ounces of Cape aloes, cut small; one ounce of gamboge, cut small; no turpentine varnish. Those who make lacquers quite often require, some paler, some darker, and sometimes inclining to the tint of some particular ingredient; it would be well to have prepared a four-ounce phial of strong solution of each ingredient, thus lacquer of any tint can be produced at any time.

Red Spirit Lacquer.

Scientific American 47, 11.8.1849

Made exactly as the gold lacquer, with these ingredients, - two gallons of spirits of wine, one pound of dragon's blood, three pounds of Spanish annatto, three and a quarter pounds of gum sandarac, and two pints of turpentine.

Brown Hard Spirit Varnish.

Scientific American 47, 11.8.1849

Put into a bottle three pounds of gum sandarac, two pounds of shellac, and two gallons of spirits of wine, 60 over proof; proceed as directed for the white hard varnish, and agitating it when cold, which requires about four hours time, without any danger of fire; whereas, making spirit varnish by heat is always dangerous. No spirit varnish should be made either by candle light or by fire. When strained add one quart of turpentine varnish, mix it well; next day it will be fit for use.

Gold Lacquer.

Scientific American 47, 11.8.1849

Put into a clean four gallon tin one pound of ground turmeric, one and a half ounces of gamboge, three and a half ounces of powdered gum sandarac, three quarters of a pound of shellac, and two gallons of spirits of wine. - When shaken, dissolved, and strained, add one pint of turpentine varnish, well mixed.

Färgproblemet hos djur och växter.

Dagens Press 190, 29.9.1917

De vetenskapliga åsikterna om betydelsen af de många olika färgerna inom växt- och djurvärlden ha under den senaste tiden blifvit föremål för en revision i åtskilliga punkter, bland annat på grund af en del epokgörande undersökningar, som utförts af en vetenskapsman i München, professor E. von Hess.

Länge har man ju antagit som en fundamentalsats, att såväl växternas som djurens brokiga färger tjänade att underlätta fortplantningen eller att skydda sin ägare for fientliga angrepp. För lekmännen har denna åsikt förefallit helt naturlig, då ju den vanliga föreställningenom färgerna är, att de påverka andra varelser på samma sätt som oss själfva. Detta är emellertid ingalunda förhållandet, hvilket ju borde varabekant redan genom en så vanlig företeelse som färgblindheten hos människorna. Alldeles för djärft är det att förutsatta att då djuren skulle förnimma färgerna på samma satt som vi.

Hess undersökninsrar ha gått ut på att med systematiska metoder söka komma till klarhet om huru de olika djurarterna uppfatta den mängd färger, som förekomma i naturen. Häri har han äfven lyckats så bra, att man numera har en rätt god kännedom, icke blott om människans utan äfven en massa djurslags förmåga att uppfatta yttervärlden.

Fiskar och samtliga ryggradslösa djur förhålla sig sålunda enligt Hess på alldeles samma sätt som fullt färgblinda människor. Däremot är synförmågan hos amfibiema ungerar likadan som hos den normala människan. På dagfåsöarna verka rödt, gult och delvis äfven grönt på liknande sätt som på oss, däremot ha de intet intryck af blått eller violett. Bland däggdjuren finnas stora olikheter. Aporna exempelvis se på samma sätt som vi, meh hundar och kattor se världen mest i grått och hvitt.

Vetskapen om dessa förhållanden göremellertid, att åsikterna om fargörnas betydelse i djur- och växtvärlden i viss grad behöfva revideras. Om bina exempelvis inte kunna urskilja de olika färgerna, så går det ju ej att antaga att blommorna utrustats med så många olika färger för att locka dessa insekter till sig. Vissa fiskars "prydnadsfårger" måste också antagas ha ett annat andamål, än man hittills antagit. Den röda och gula färgen hos vissa kräftarter, som man ansett vara af betydelse för könens uppsökande af hvarandra, kan inte gärna ha denna uppgift att fylla, då alla dessa kräftor, som undersökts, befunnits vare fullkomligt blinda i fråga om färger.

Till och med ett mycket godt öga kan inte urskilja rödt på mera än fyra meters djup under vattenytan. Men dåraf följer, att fiskarnas vackra, färger under parningstiden få förklaras på ett annat sätt an hittills varit brukligt, ty för en fisk, som leker exempelvis på sextio meters djup kan den röda färgen inte vara någon speciell prydnad, då rödt öfver hufvud taget inte synes på det djupet. Hvad växterna beträffar, ha mänga af fleras underjordiska delar mycket vackert lysande färger, som inte kunna ha kommit till för insekternas skull o. s. v.

Hess vågar alltså påstå, att blommornas färger inte ha någon betydelse i fråga om insektsberuktningen och att exempelvis dagfåglarnas färger inte utbildats för att locka det motsatta könet. Men då sålunda de hittills antagna förklaringsgrunderna för färgrikedomen inom den organiska världen förkastas måste man söka orsakerna på något annat håll. För vetenskapen erbjuder sig här ett visserligen svårlöst men ur alla synpunkter intresseväckande problem.

Dyeing in China.

Scientific American 44, 21.7.1849

Dobel in his "Residence in China" says, "The perfection of the mechanic arts in China cannot be denied in certain instances; but this is evidently not the result of a regular combination of scientific improvements. It appears to be the effect of the labored experience of ages, brought slowly and difficultly to a certain point, where it is stationary, and cannot advance further, until science shall dispel the prejudices of habit and the clouds of ignorance. There is certainly a superiority in several of their silk manufactures, as it regards the loss and the fixing of the colors, and the rendering them so bright and permanent; but this is not produced by any secret mordant or process unknown to Europeans. I was once present at the dyeing of silks; and, on examination, found the process conducted in the simplest manner, with the commonest mordants used in England. - They know very little of the chemical agents, the use of which has become so common in Europe; and the brightness and permanency of their colors must be derived from a great experience of the application of the mordants the climate, and other favorable and concurring circumstances. Owing to the cheapness of labor, a very large number of hands are employed; therefore the work goes on with a rapidity almost beyond conception, and the silks are immediately hung out to dry, during the prevalance of the north wind, called by them Pak Fung. Certainly, in other climates and under different management, more time would be required, and that circumstance would suffice to alter very much the apprearance of the colors.

The Chinese never attempted to dye any fine silks with rich colors until the Pak Fung commences, which generally happens towards the last of September, or by the beginning of October. The wind is so remarkable in its effects, and so immediately felt, that should it begin at night, even when all the doors and windows are shut, the extreme dryness of the air penetrates into the house immediately, and the furniture and floors begin to crack, with a noise almosst as loud as the report of a pistol. If the floors have been laid down in summer, when the air is damp, or if t he planks be not exceedingly well seasoned, and secured with iron cramps, they will open an inch at least when the north-east monsoon commences. The Chinese will not even pack tea or silks for exportation in damp weather; that is to say unless they are hurried to do it by the strangers who have business with them and wish to get their ships away sooner than ordinary. I have known a ship detained three weeks longer than the captain wished at Canton, because the security machine would not pack the silks which formed pack of her cargo, until the weather become favorable. This will account, in some measure, not only for the permanency and beauty of the dye, but likewise for the care which is taken to preserve it. The Chinese say that if newly dyed silks be packed before they are perfectly dry, or in damp weather, they will not only lose their brightness of the color, but will also become spotted.

Den himmelsblå färgen the most fashionable.

Björneborgs Tidning 34, 7.5.1912

Londonsäsongen börjar don första maj. Den ingick i himmelens tecken. På St. Georgedagen lancerades nämligen den himmelsblå färgen såsom "the most fashionable".

Färgen uppenbaradesig först i drottningens dräkt, då hon häromdagen tillsammans med konungen återvände till London från landet. Hon bar enmörkblå promenaddräkt med ljusblå krage, mörkblå hatt med ljust himmelsblått garnityr och himmelsblå parasoll.

Modets doktriner ha en underbar värkan på londonborna. Sedan färgen väl blifvit sanktionerad som fashionable, skyltade omedelbart därpå de stora okiperingsaffärerna i ljusblått. Strumpor, skjortor, halsdukar, kostymer och hattar, ja, de allra intimaste plagg voro blå i olika nyanser. Handskar och vantar ja, till och med skor hade fått böja sig för modet.

Följande dag voro damhattarna färdiga. Låga vidbrättade hattar med ljusblått sammet eller siden i samma färg med hvita glober äro tip top. Ja, till och med herrarnas höga hattar måste vara ljusblå — ja, det villsäga man har gjort försök.

Så sågos i Bondstreet tre gentlemän i ljusblå silkescylindrar, mörkblå cheviotkostymer, ljusblått halstyg, ljusblå strumpor och "plums" fär att färgen skulle kunna göra sig riktigt gällande. De tycktes dock hufvudsakligen göra en succés de rire, där de svängande sina likaså ljusblå promenadkäppar trängde fram i vimlet, representeran de modets martyrer. Antagligen voro de ekiperade af någon firma, som riktigt ville inpränta den nya doktrinen. I alla fall ha halmhattarna fått blåa band, äfven om de tre gentlemännen få vara ensamma om färgen på sina cylindrar.

På pappersmarknaden har det nya modet genast satt sin färg. Ljusblått brefpapper med dito kuvert är nödvändigt, och den som vill vara riktigt med sin tid lättor två och en half pennyfrimärken på brefven i stället för en penny — äfven inom landet — bara föratt de äro blåa.

För att ytterligare befästa intrycket af den modärna färgen ha de stora firmorna utrustat teatrarnes statister och så långt nom möjligt de agerande med ljusblå dräkter. Till och med i "chocoladesoldaten".

Ljusblå flygdrakar med annonser fladdra likaså öfvergatorna.

Allting är ljusblått...

A Curious Discovery.

Scientific American 38, 9.6.1849

Mr. William Longmaid, of London, has recently taken out a patent in England for a new way of treating the oxides of iron and obtaining products from them for making paints &c. which is certainly novel.

The mode of operation is as follows:

The oxide of iron is to be reduced to a finely pulverized state, preparatory to the process, and in that state is to have intimately miced with it some resin or tar, or other carbonaceous material, the patentee preferring the use of resin or tar for the purpose; and the proportions he ´recommends to be from about 10 to 15 per cent of the carbonaceous material, according to its nature; the patentee prefers to use a quantity of the carbonaceous material a little in excess of that necessary for the operation. The carbonaceous material employed is to be reduced to a pulverized state when used in a dry state; but when they are fluid or semi-fluid, they are mixed with the oxide in that state, and afterwards dried and reduced to powder; the materials thus mixed are then put in retorts or other proper close vessels, etiher of cast iron or other material; these vessels being about five feet long, one end being open, and to be afterwards closed by a cover; this retort is to be afterwards charged with the mixed materials - the quantity of each charge being about 1½ cwt, and when the cover is secured upon the end of it, the retort is placed within a suitable furnace in a vertical position; the open end, upon which is the cover, being placed downwards, that the gaseous matters evolved during the process may pass into the furnace and be consumed; the retort is then to be gradually raised to a dull red heat, and when the contents of the retort have ceased to evolve the gaseous products, then the whole is suffered to remain for about two hours at this temperature, when the retort is to be removed from the furnace, and suffered to gradually cood down here the contents are withdrawn - as by allowing them to come in contact with the atmosphere while in a heated state, the quality of the producs would be injured; the product thus obtained is a dark.colored matter, which may be used as a pigment, or ground with oil, will form a paint. Instead allowing the gaseous products evolved to pass into the furnace, they may be collected by closely luting the cover of the retort, and applying a pipe to carry them off to a condenser and gasometer; these products being a volatile oil, and an inflammable gas fit for an illumination.

Dyeing Straw.

Scientific American 38, 9.6.1849

The French pursue a method of dyeing straw for hats, to open up when in a damp state and roll it our between a pair of cylinders. For light, delicate colors, this process is always pursued in new straw. To dye blue, common chemic (sulphate of indigo) to which has been added a little potash, is employed.

It will do very well, however, without the potash. This composition is used for various shades. A copper vessel is brought to boil and such a quantity of chemic added to the water, as will dye the shade desired, the fire is then removed and the straw put in and kept immersed until it is deep enough in shade. It is then taken out, washed in cold water and dried. This plan will dye the lightest and darkest shades of blue according tot he quantity of the sulphate of indigo used. Yellow color can be dyed on a straw by boiling it in a weak solution of yellow oak bark and alum, but the muriate of tin is better than the alum. Green can be dyed on straw by employing a bath of turmeric and a sulphate of indigo, but it is best to dye the straw yellow first with oak bark and then give it the sulphate of indigo, which should be neutralized of its acid by the sugar of lead. This makes a very fast green. Lilac may be dyed on straw, by first dyeing it a light blue and then a pink color on the top.

Pink is dyed by steeping the straw in a weak hot solution of cochineal and sulphuric acid, or instead of sulphuric, use the muriate of tin and some cream of tartar. This makes a very beautiful color.

Red colors may be dyed on straw by using a very strong solution of the cochineal and muriatic - no sulphuric acid. Every shade of drab on straws may be done in this way by using a greater or less depth of blue or pink on the straw, but it is best to dye the pink shade first and then dye the light blue on the top.

Fine reddish browns on straw are dyed with catechu, the sulphate of iron and the chromate of potash. The straw must be immersed in three separate vessels containing these three stuffs, commencing with the catechu. Wash the straw well when dyed before it is dried. Black is dyed on straw by a strong solution of hot logwood, into which the straw is steeped for about 10 hours. After this it is immersed in a weak solution of the sulphate of iron and sumac, and then washed and dried.

The above mores of dyeing straw will be found useful to many; and from the hints given, any person may branch out freely into all the shades, from gray to violet and deep brown.

Mainos - The Old and Reliable Staten Island Dyeing Establishment

Vad Paris förutser för hösten.

Allas Krönika 29, 21.7.1928

Högsäsongkolletionerna mellan sommarnyheter och hösttendenser.

Den stora nyheten på februariutställningarna var de med framgång genomförda 80-talsreminiscenserna. Ända sedan kriget ha flera modehus försöktfå oss att ikläda oss skyar av tyg s. a. s. men praktiskt taget utan framgång. De kunde inte ens få oss att använda stora rosetteriryggen på våra prickiga klänningar.

I februari gjorde sömmerskorna krampaktiga ansträngningar härför. De kallade det intresse för ryggen och några av de elegantaste damerna i Paris använda i denna stund som är Patous version av skyar, gjorda av kaskader av draperier i chiffon och siden.

Vad högsäsongkollektionerna beträffa har ryggintresset modifierats mycket. Hos några modehus har detta intresse överförts från aftonklänningar på förmiddagsmodeller och man får se kappor med flåddrande godetveck bak och släta fram. Louiseboulanger t. ex. har färre puffklänningar än panelklänningar med släta höfter och påfågelsläp. Flertalet av aftontoaletter göras korta fram med släp och den ojämna fållen har blivit klassisk. Den kommer åtminstone att stå sig över nästa vinter ominte längre och dess ojämnhet är störrean någonsin. Trots ens första intryck av motsatsen fordrar derma klänningstyp med större nödvändighet välformade ben an den korta kjolen. Det är ett hårt öde för dem som ha tjocka fortkomstledamöter, ty i synnerhet om materialet är mörkt bildas ständigt en orolig bakgrund för dem så att de oriktiga proportionerna framträda mer an någonsin. Som en vän till mig härom dagen sade: Giv mig vackra ben, så får dv gärna ha världens vackraste ansikte.

Det finna ingenting nytt att saga om platsen förbältet, halslinjen eller ärmarna. Men vad halsnäsduken och scarfen beträffar finns det ett helt kapitel. Om sömmerskorna finge råda skulle derma säsong kunna kallas näsdukssäsongen; det ser ut som om de önskade att hela den kvinnliga delen av mänskligheten hade bara en hals så att de kunde knyta en näsduk omkring den. Också modisterna ta del i den glada leken. Hos Worth säljes väskor och halsdukar av prickigt siden, rött och blått, blått och beige och dessutom en likadan näsduk runt om hatten. Den Lanvinska kollektionen av nya randiga scarfs hopsydda av crépe de Chine i många färger är iögonenfallande och hon använder sådana som enda dekoration på släta svarta, dräkter. Lelong och Drecoll använda sina näsdukar parvis kring samma hals. Den sistnämnda sätter på en röd crépe-klänning en dubbel näsduk, en röd och en annan vit knutna i ändarna och lagda i kors kring halsen, den ena ändan faller ned bak på axeln och den andra fram. Jennys kollektion är full med intressanta skinnscarfs, som hon använder på kappor i stället för runda eller schalkragar.

Icke nöjda med att knyta näsdukar kring våra halsar, vilja många tecknare även ha den kring våra höfter. Worths kollektion är full med näsduksbälten mcd en liten knut fram. Lelong har t. o. m. näsdukskjolar. En kolossal näsduk vikes till en triangel, den bildar hela
kjolen ochknytes vid motsatta höften.

Jag talar nu bara om detaljer, emedan dessa äro så viktiga att de först falla i ögonen. Bältet hos Jane Regny för sportdräkter är smalt och gjort av två slags läder, ett i blått och ett i gult t. ex. Framtill, där man väntar att spännet skall sitta, finns en slejf i de båda färgerna, och baktill sitter ett platt späne. Patou har breda suèdebälten till aftonklänningar, svagt rynkade på spetsklänningar i svart och grått.

Som sommarfärg är gult mycket uppskattat särskilt pä stranden. Det finns en ny färg som precis liknar färskt smör som många tecknare använder. Kombinationer av gult och andra färger äro nya. Gult och brunt är vackert, gult med mörk grönt och marinblått. Vitt förekommer oftast kombinerat med andra färger även för förmiddagsbruk.

Variety of Hues in the Vegetable Kingdom.

Scientific American 24, 15.6.1861

M. Chevreul, the distinguished French chemist and government dyer, has presented to the Paris Academy of Ciences the eleventh report of his researches on chemistry and dyeing. It consists of two parts: - 1st, New proofs in support of the opinion maintained by M. Chevreul in opposition to many modern chemists, that the phenomena of dyeing are the result, not only of physical adherence, but also of a true chemical affinity; 2d. Of the influence of heat, light, steam, and of the mordant in the process of dyeing. He said it was only at the Hardin des Plantes that he could command complete collections of colors from the three kingdoms of nature, where the director of the School of Botay presented to his examination no less than 15,000 hues of leaves and flowers of all countries.

Orange, Red and Yellow Colors from Coal Tar.

Scientific American 24, 15.6.1861

The following is the substance of a patent lately taken out in England by C. Cowper, of London. It relates to a new method of extracting colors from coal tar. The patentee takes a quantity of the solid pitch obtained from coal tar, which is placed in a clay retort and heated until the retort is red. In conducting this operation, a quantity of red-orange and resinous matter distills over toward the end of the operation. This resinous matter is then treated for 24 hours with cold fuming sulphuric acid, which dissolves it. It is now diluted with water, the excess of acid neutralized with chalk and the clear liquor filtered. This solution slightly acidulated and heated colors silk and wool a red-brown.

A beautiful yellow color is also obtained from the coal tar as follows: - Sulphuric acid, as free as possible from nitrous vapors and sulphate of iron, is heated in a water bath or in a glss or earthenware vessel, to about 190° Fah. The orange-red matter is then added gradually to the extent of about one-ninth the weight of the acid - i. e., nine parts of sulphuric acid to one of hte orange-red matter. When it is found that, by throwing a small quantity of this mixture into water, it is dissolved, the heat must be removed to promote the action of the acid on the coloring matter, teh mixture should be continually stirred during the operation by means of a glass spatula. If neutralized by means of carbonate of soda, a yellow dye is obtained principally for dyeing silks, which is purified in the following manner: - The mixture of the coloring matter with sulphuric acid is diluted with water; it is then neutralized by means of carbonate of lime. After having removed the sulphate of lime again by washing and filtering, the yellow solution is heated to boiling point, and small quantities of hydrate of lime are gradually added, until it is found that, by pouring a small quantity of the yellow solution into a solution of protochloride of tin, a brown powder becomes precipitated. The yellow solution is allowed to cool completely. After separating from it the brown precipitate, by filtering and washing, the yellow solution is again heated to boiling point, and is acidulated with pure hydrochloric acid (muriatic acid). A solution of albumen or gelatine is then added, in small quantities, until it is found that the yellow solution, when filtered and heated to boiling point, colors silks a pure yellow.

Om färgernas överensstämmelse i skådefönstren.

Affärspraxis 1, 1928

Vid anordnandet av ett skådefönster är det icke nog med att varorna ordnas i möjligast vackra grupper och att de bilda en enhetlig arkitektonisk helhet. Färgerna och deras verkan böra ävenledes tagas i betraktande. För att lättare uppfatta denna fråga, bör man göra klart för sig, vad färgerna äro och i vilket förhållande de stå till varandra.

Optiken nämner sex färger, desamma, i vilka prismat sönderdelar ljusstrålen, d.v.s. rött, orange, gult, grönt, blått och violett. I praktiken tillfogar människan till dessa ännu fyra: svart, vitt, grått och brunt. Men huru ofantligt många olika skiftningar av dessa spektralfärger får man icke, då man vet att t.o.m. en vanlig människa efter någon övning är i stånd att särskilja hela 30,000 särskilda skiftningar!

Färg- och konst-teorin utgår dock från det antagandet, att det finns endast tre huvudfärger: rött, gult och blått. De kunna icke åstadkommas genom blandningar av andra färger, men genom att blanda dem kan man åstadkomma alla övriga färger. Genom att blanda rött med gult får man orange, blandningen av gult och blått ger grönt och blandningen av blått och rött ger violett. De ovan nämnda sex spektrala färgerna äro mycket viktiga, ty de följa vissa lagar, vilkas kännedom är det första villkoret för en riktig användning av färgerna. Vi skola i det följande försöka att i största möjliga korthet redogöra för dessa viktigaste lagparagrafer i färgernas värld:

* Förklaring: punainen = rött, oranssi == orange, keltainen = gult, vihreä = grönt, sininen = blått, sinipunainen = violett.För översiktlighetens skull taga vi till allraförst som hjälp en cirkel, vilken vi dela i sex sektorer med var sin färg i samma ordningsföljd. i vilken de förekomma i spektret. Alltså:

Om vi nu ville blanda de skilda färgerna med varandra, skulle vi observera, att vi, för att börja med rött, kunde åstadkomma goda resultat genom att blanda det med vilken annan färg som hälst utom med den som i cirkeln befinner sig mitt emot den, alltså grönt. Genom att blanda grönt med rött erhålla vi en smutsig sammansättning, som rätteligen icke är någon färg alls. Detsamma är förhållandet med alla de övriga i cirkeln befintliga färgerna. Med gult fås t. ex. vackra blandningar med vilken annan färg som hälst utom med violett.

De färger, som i färgcirkeln stå emot varandra ooh vid blandning neutralisera varandra, kallar man varandras mot- eller komplementärfärger.

På grund av det förgående erhålla vi alltså som första paragraf i färgläran:

Komplementärfärgerna få aldrig blandas med varandra.

För att komma på det klara med andra paragrafen, måste vi taga till hjälp olika färgade pappersbitar. Om man skär ut en liten kvadratformig bit rött papper och lägger den i stark belysning på en grå grund och om man sedan oavbrutet någon tid betraktar denna pappersbit, då ser man, om den röda pappersbiten plötsligt borttages, på den grå grunden en lika stor grön fläck, d.v.s. det rödas komplementärfärg.

Detta är en följd därav, att ögat på sätt och vis tröttnar vid en viss färg och blir känsligt för dess komplementärfärg; det rent av längtar efter den senare. Om vi alltså framlägga för människoöga: färger till betraktande, böra dessa placeras så, att ögat, sedan det tröttnat på någon färg och blicken flyttas därifrån, den omedelbart bredvid träffar en annan färg, som är största möjliga motsats till den förra. Det rödas lämpligaste grannfärg är dess komplementärfärg grönt.

Vi komma sålunda till färglärans andra paragraf:

Om komplementärfärgerna placeras bredvid varandra, höja de varandras verkan och stegra varandras glam- och skönhet.

Förflytta vi oss nu från teorin till praktiken, observera vi, att i synnerhet den senast anförda paragrafen i färgkatekesen är synnerligen viktig för den som har att anordna ett skådefönster. Vi kola antaga att någon som icke ligger inne i saken inreder ett skådefönster med upprullade tygpackor. Jag är säker på och jag har även ofta 'konstaterat det, att han då till en och samma grupp väljer ut alla färger av samma slag. Vad följden härav blir är på grund av det ovan anförda lätt att säga. Betraktarens öga tröttnar vid de ständigt sig upprepande röda färgerna och börjar längta efter deras motsats. Då något grönt icke finnes i närheten, frambesvärjer ögat det ibland det röda, och då av blandningen mellan grönt och rött uppstår smutsigt grått, börja dw röda tygerna efter en stund; granskning förefalla allt mera grumliga och otrevliga.

Detsamma händer, om vi välja vilken annan av spektrets färger som hälsl och bredvid den placera flere likartade färger. Med likartade färger mena vi i detta fall sådana, vilka själva redan innehålla den färg det är fråga om. Sida vid sida kunna alltså icke placeras t. ex. gult och orange, då orange, som är en blandning av rött och gult, redan självt innehåller gult. Då grönt är en blandning av gult och
blått, bör det följaktligen ej placeras i omedelbar närhet av dessa färger.

Under granskningen av särskilda kolonialhandlandes skådefönster har jag mycket ofta sett röda och gula paket placerade på orangefärgad grund. En plåga för ögat - den tanken har nästan med våld trängt sig på mig.

Den som har att inreda skådefönster gör bäst att på följande sätt uppfostra sig själv att komma ihåg eller - ännu bättre sagt -— sina ögon att se lämpliga och olämpliga sammanställningar:

Man klipper av olika färgade pappersark kvadrater, som äro 10 cm. breda och väljer av dem för den första övningen endast sex: rött, orange, gult, grönt, blått och violett, allt klara färger.

Alan tanke sig, att dessa kvadrater föreställa t. ex. skådeaskar, som måste placeras bredvid varandra i fönstret. Om de placeras först i den ovan uppräknade spektralföljden, alltså
rött | orange | gult | grönt | blått | violett
då ser man genast att sammanställningen i något avseende gör ett obehagligt, man kunde säga äckligt intryck. Och färgerna befinna sig ju även med hänsyn till varandra i det mest ofördelaktliga läge. Låtom oss då försöka en annan anordning:
rött | grönt | orange | blått | gult | violett
Denna sammanställning gör en mycket bättre verkan, ty här ligga komplementärfärgerna alla parvis. Men det är möjligt att få till stånd en ännu bättre sammanställning, nämligen:
rött | blått | gult | violett | grönt | orange

Vari ligger orsaken till denna förbättring? Våra ögon bekräfta den nog efter någon granskning, men vi människor och isynnerhet vi finnar tro på ingenting, som föreställes oss så här på rak arm. Saken måste undersökas. Granska då den ovan anförda färgcirkeln och ni skall finna, att färgerna i den senast meddelade sammanställningen äro valda ur cirkeln i en möjligast regelbunden ordningsföljd. Från rött har man t. ex. hoppat över det farliga violetta till blått och från detta över grönt till gult. Sedan kommer ett längre skutt rakt till det gulas ikomplementärfärg violett, ooh åter från denna till varannan följande färg. Den på detta sätt åstadkomna ordningsföljden är den mest jämna och därför för ögat mest angenäma.

Sedan uppstår t.ex. frågan, hur man skall förfara för att åstadkomma ett angenämt intryck, då man har till förfogande endast röda och orangefärgade föremål. Vi måste i sådant fall ovillkorligen trygga oss till andra hjälpmedel, nämligen till hjälpfärgerna svart, grått eller vitt. Man kunde ordna föremålen t. ex. på följande sätt:
rött | orange | rött | orange |rött
så att de svarta banden åtskilja de farliga färgerna från varandra och göra anordningen lugnare. För samma ändamål kan lika väl användas grått eller vitt, men verkan blir då något svagare.

En omständighet som anordnaren av skådefönster även bör fästa sig vid, är att färgerna ha olika värde i avseende å ljuseffekten och att de göra ett antingen livligare eller svagare intryck på ögat. De starkast verkande färgerna kallar man varma färger, de svagast verkande kalla sådana. De sex huvudfärgerna intaga i avseende å färgens värme följande ordning:
gult varmast
orange varm
rött medelmåttig
grönt medelmåttig
violett kall
blått kallast.

Det är mycket viktigt att känna till denna ordningsföljd, då man har att placera bredvid varandra olika färgade föremål, och önskar att de alla göra samma verkan; de med kalla färger böra då erhålla en jämförelsevis större areal för att göra samma effekt som de föremål som ha varma färger. Man bör alltså noga komma ihåg att då man placerar t.ex. blå och gula tyger i samma fönster, blått bör utbredas i mycket större mängder för att ej förbli obemärkt.

Vi hava i det ovanstående behandlat endast klara färger, eller sådana de framträda i solspektret. Men de förekomma ju jämförelsevis sällan. Oftast blir färgens klarhet dämpad antingen genom grått
eller svart eller vitt. På denna grund kunna färgerna indelas i fyra klasser:
Klara färger.
fördunklade eller med svart blandade färger,
blekta eller med vitt blandade färger,
dämpade eller med grått blandade färger.

Med avseende å alla dessa färger bibehålla dock alla ovan anförda regler sin giltighet. Tilläggas bör blott, att man, om det blott är möjligt, i samma anordning eller grupp alltid måste använda färger som höra till samma grupp. T.ex de till olika klasser hörande färgerna rött och grönt ställda bredvid varandra stå visserligen icke på krigsfot sinsemellan, men effekten blir i alla iall bäst, om man t.ex. bredvid blekgrönt placerar blekrött.

Till denna uppsats har jag ännu bifogat en praktiskt uppgjord tabell för dem som av en eller annan orsak icke äro i tillfälle att grundligen studera färgläran, men ändock äro i behov av någon kunskap därom, varför vissa färger stämma överens med varandra. Till vänster och nedtill uppräknas några av do allra vanligaste färgerna. Om man nu önskar veta, huru mörkblått går ihop med ljusgrönt, finna vi svart på det ställe i tabellen, där kolumnerna för dessa färger korsa varandra: illa; således är det enligt färglagen förbjudet att placera dem bredvid varandra.

En god och praktisk vägledning i färgläran kan man även erhålla på följande sätt:
Man köper i pappershandeln fyri av der Ostwalds färgböcker, framställande klara, fördunklade, blekta och dämpade färger. Man förfärdigar sedan i enlighet med nedanstående bild en paffcirkel, varpå färgerna klistras i bestämd ordning sålunda att i mitten placeras de klara färgtonerna, därefter de blekta, de dämpade och ytterst de fördunklade. På den färdiga cirkeln finner man nu den färg, som närmast motsvarar var och en av de flesta i praktiken förekommande färgerna och kan genast fastställa, vilken dens komplementärfärg är, genom att granska den motsatta sektorn. Farligast äro åter de som befinna sig på vardera sidan om sektorn.