Vid anordnandet av ett skådefönster är det icke nog med att varorna ordnas i möjligast vackra grupper och att de bilda en enhetlig arkitektonisk helhet. Färgerna och deras verkan böra ävenledes tagas i betraktande. För att lättare uppfatta denna fråga, bör man göra klart för sig, vad färgerna äro och i vilket förhållande de stå till varandra.
Optiken nämner sex färger, desamma, i vilka prismat sönderdelar ljusstrålen, d.v.s. rött, orange, gult, grönt, blått och violett. I praktiken tillfogar människan till dessa ännu fyra: svart, vitt, grått och brunt. Men huru ofantligt många olika skiftningar av dessa spektralfärger får man icke, då man vet att t.o.m. en vanlig människa efter någon övning är i stånd att särskilja hela 30,000 särskilda skiftningar!
Färg- och konst-teorin utgår dock från det antagandet, att det finns endast tre huvudfärger: rött, gult och blått. De kunna icke åstadkommas genom blandningar av andra färger, men genom att blanda dem kan man åstadkomma alla övriga färger. Genom att blanda rött med gult får man orange, blandningen av gult och blått ger grönt och blandningen av blått och rött ger violett. De ovan nämnda sex spektrala färgerna äro mycket viktiga, ty de följa vissa lagar, vilkas kännedom är det första villkoret för en riktig användning av färgerna. Vi skola i det följande försöka att i största möjliga korthet redogöra för dessa viktigaste lagparagrafer i färgernas värld:
* Förklaring: punainen = rött, oranssi == orange, keltainen = gult, vihreä = grönt, sininen = blått, sinipunainen = violett.För översiktlighetens skull taga vi till allraförst som hjälp en cirkel, vilken vi dela i sex sektorer med var sin färg i samma ordningsföljd. i vilken de förekomma i spektret. Alltså:
Om vi nu ville blanda de skilda färgerna med varandra, skulle vi observera, att vi, för att börja med rött, kunde åstadkomma goda resultat genom att blanda det med vilken annan färg som hälst utom med den som i cirkeln befinner sig mitt emot den, alltså grönt. Genom att blanda grönt med rött erhålla vi en smutsig sammansättning, som rätteligen icke är någon färg alls. Detsamma är förhållandet med alla de övriga i cirkeln befintliga färgerna. Med gult fås t. ex. vackra blandningar med vilken annan färg som hälst utom med violett.
De färger, som i färgcirkeln stå emot varandra ooh vid blandning neutralisera varandra, kallar man varandras mot- eller komplementärfärger.
På grund av det förgående erhålla vi alltså som första paragraf i färgläran:
Komplementärfärgerna få aldrig blandas med varandra.
För att komma på det klara med andra paragrafen, måste vi taga till hjälp olika färgade pappersbitar. Om man skär ut en liten kvadratformig bit rött papper och lägger den i stark belysning på en grå grund och om man sedan oavbrutet någon tid betraktar denna pappersbit, då ser man, om den röda pappersbiten plötsligt borttages, på den grå grunden en lika stor grön fläck, d.v.s. det rödas komplementärfärg.
Detta är en följd därav, att ögat på sätt och vis tröttnar vid en viss färg och blir känsligt för dess komplementärfärg; det rent av längtar efter den senare. Om vi alltså framlägga för människoöga: färger till betraktande, böra dessa placeras så, att ögat, sedan det tröttnat på någon färg och blicken flyttas därifrån, den omedelbart bredvid träffar en annan färg, som är största möjliga motsats till den förra. Det rödas lämpligaste grannfärg är dess komplementärfärg grönt.
Vi komma sålunda till färglärans andra paragraf:
Om komplementärfärgerna placeras bredvid varandra, höja de varandras verkan och stegra varandras glam- och skönhet.
Förflytta vi oss nu från teorin till praktiken, observera vi, att i synnerhet den senast anförda paragrafen i färgkatekesen är synnerligen viktig för den som har att anordna ett skådefönster. Vi kola antaga att någon som icke ligger inne i saken inreder ett skådefönster med upprullade tygpackor. Jag är säker på och jag har även ofta 'konstaterat det, att han då till en och samma grupp väljer ut alla färger av samma slag. Vad följden härav blir är på grund av det ovan anförda lätt att säga. Betraktarens öga tröttnar vid de ständigt sig upprepande röda färgerna och börjar längta efter deras motsats. Då något grönt icke finnes i närheten, frambesvärjer ögat det ibland det röda, och då av blandningen mellan grönt och rött uppstår smutsigt grått, börja dw röda tygerna efter en stund; granskning förefalla allt mera grumliga och otrevliga.
Detsamma händer, om vi välja vilken annan av spektrets färger som hälsl och bredvid den placera flere likartade färger. Med likartade färger mena vi i detta fall sådana, vilka själva redan innehålla den färg det är fråga om. Sida vid sida kunna alltså icke placeras t. ex. gult och orange, då orange, som är en blandning av rött och gult, redan självt innehåller gult. Då grönt är en blandning av gult och
blått, bör det följaktligen ej placeras i omedelbar närhet av dessa färger.
Under granskningen av särskilda kolonialhandlandes skådefönster har jag mycket ofta sett röda och gula paket placerade på orangefärgad grund. En plåga för ögat - den tanken har nästan med våld trängt sig på mig.
Den som har att inreda skådefönster gör bäst att på följande sätt uppfostra sig själv att komma ihåg eller - ännu bättre sagt -— sina ögon att se lämpliga och olämpliga sammanställningar:
Man klipper av olika färgade pappersark kvadrater, som äro 10 cm. breda och väljer av dem för den första övningen endast sex: rött, orange, gult, grönt, blått och violett, allt klara färger.
Alan tanke sig, att dessa kvadrater föreställa t. ex. skådeaskar, som måste placeras bredvid varandra i fönstret. Om de placeras först i den ovan uppräknade spektralföljden, alltså
rött | orange | gult | grönt | blått | violett
då ser man genast att sammanställningen i något avseende gör ett obehagligt, man kunde säga äckligt intryck. Och färgerna befinna sig ju även med hänsyn till varandra i det mest ofördelaktliga läge. Låtom oss då försöka en annan anordning:
rött | grönt | orange | blått | gult | violett
Denna sammanställning gör en mycket bättre verkan, ty här ligga komplementärfärgerna alla parvis. Men det är möjligt att få till stånd en ännu bättre sammanställning, nämligen:
rött | blått | gult | violett | grönt | orange
Vari ligger orsaken till denna förbättring? Våra ögon bekräfta den nog efter någon granskning, men vi människor och isynnerhet vi finnar tro på ingenting, som föreställes oss så här på rak arm. Saken måste undersökas. Granska då den ovan anförda färgcirkeln och ni skall finna, att färgerna i den senast meddelade sammanställningen äro valda ur cirkeln i en möjligast regelbunden ordningsföljd. Från rött har man t. ex. hoppat över det farliga violetta till blått och från detta över grönt till gult. Sedan kommer ett längre skutt rakt till det gulas ikomplementärfärg violett, ooh åter från denna till varannan följande färg. Den på detta sätt åstadkomna ordningsföljden är den mest jämna och därför för ögat mest angenäma.
Sedan uppstår t.ex. frågan, hur man skall förfara för att åstadkomma ett angenämt intryck, då man har till förfogande endast röda och orangefärgade föremål. Vi måste i sådant fall ovillkorligen trygga oss till andra hjälpmedel, nämligen till hjälpfärgerna svart, grått eller vitt. Man kunde ordna föremålen t. ex. på följande sätt:
rött | orange | rött | orange |rött
så att de svarta banden åtskilja de farliga färgerna från varandra och göra anordningen lugnare. För samma ändamål kan lika väl användas grått eller vitt, men verkan blir då något svagare.
En omständighet som anordnaren av skådefönster även bör fästa sig vid, är att färgerna ha olika värde i avseende å ljuseffekten och att de göra ett antingen livligare eller svagare intryck på ögat. De starkast verkande färgerna kallar man varma färger, de svagast verkande kalla sådana. De sex huvudfärgerna intaga i avseende å färgens värme följande ordning:
gult varmast
orange varm
rött medelmåttig
grönt medelmåttig
violett kall
blått kallast.
Det är mycket viktigt att känna till denna ordningsföljd, då man har att placera bredvid varandra olika färgade föremål, och önskar att de alla göra samma verkan; de med kalla färger böra då erhålla en jämförelsevis större areal för att göra samma effekt som de föremål som ha varma färger. Man bör alltså noga komma ihåg att då man placerar t.ex. blå och gula tyger i samma fönster, blått bör utbredas i mycket större mängder för att ej förbli obemärkt.
Vi hava i det ovanstående behandlat endast klara färger, eller sådana de framträda i solspektret. Men de förekomma ju jämförelsevis sällan. Oftast blir färgens klarhet dämpad antingen genom grått
eller svart eller vitt. På denna grund kunna färgerna indelas i fyra klasser:
Klara färger.
fördunklade eller med svart blandade färger,
blekta eller med vitt blandade färger,
dämpade eller med grått blandade färger.
Med avseende å alla dessa färger bibehålla dock alla ovan anförda regler sin giltighet. Tilläggas bör blott, att man, om det blott är möjligt, i samma anordning eller grupp alltid måste använda färger som höra till samma grupp. T.ex de till olika klasser hörande färgerna rött och grönt ställda bredvid varandra stå visserligen icke på krigsfot sinsemellan, men effekten blir i alla iall bäst, om man t.ex. bredvid blekgrönt placerar blekrött.
Till denna uppsats har jag ännu bifogat en praktiskt uppgjord tabell för dem som av en eller annan orsak icke äro i tillfälle att grundligen studera färgläran, men ändock äro i behov av någon kunskap därom, varför vissa färger stämma överens med varandra. Till vänster och nedtill uppräknas några av do allra vanligaste färgerna. Om man nu önskar veta, huru mörkblått går ihop med ljusgrönt, finna vi svart på det ställe i tabellen, där kolumnerna för dessa färger korsa varandra: illa; således är det enligt färglagen förbjudet att placera dem bredvid varandra.
En god och praktisk vägledning i färgläran kan man även erhålla på följande sätt:
Man köper i pappershandeln fyri av der Ostwalds färgböcker, framställande klara, fördunklade, blekta och dämpade färger. Man förfärdigar sedan i enlighet med nedanstående bild en paffcirkel, varpå färgerna klistras i bestämd ordning sålunda att i mitten placeras de klara färgtonerna, därefter de blekta, de dämpade och ytterst de fördunklade. På den färdiga cirkeln finner man nu den färg, som närmast motsvarar var och en av de flesta i praktiken förekommande färgerna och kan genast fastställa, vilken dens komplementärfärg är, genom att granska den motsatta sektorn. Farligast äro åter de som befinna sig på vardera sidan om sektorn.
Ei kommentteja:
Lähetä kommentti