Årsberättelse om Framstegen i Fysik och Kemi
Afgifven den 31 Mars 1835
af Jac. Berzelius,
K. V. Acad. Secr.
Stockholm, 1835.
Tryct hos P. A. Norstedt & Söner, Kongl. Boktryckare.
*) Journ. de. Ch. Med. X, 99. Bizio uppger om färgämnet i purpursnäckan (Murex brandaris), att det är en secernerad vätska, hvars beredning tillhör ett eget organ. Det är ett färglöst, slemlikt liqvidum, som, i luften utsatt för det spridda dagsluset, blir först citrongult, derefter ljusgrönt, smaragdgrönt, himmellsblått, rödt och slutligen efter 48 timmar skönt purpurfärgadt. Denna färgförändring genomgår det dock endast så vida det icke fpr tillfälle att torka; men om det lähhes t. ex. på sugpapper, som uppsuper vätskan med lemning af slemmet, så stannar färgförändringen af till dess att slemmet får svälla i nytt vatten. I mörkret sker ingen färgförändring, och den går fortare i spridt dagljus än i solskenet.
Efter torkning är purpurfärgen svart, bnästan såsom torkadt blod. Dess pulver är högrödt. Det luktar i början af assa foetida. Purpurfärgen är olöslig i vatten, alkohol, ether, ammoniak och kaustika alkalier. Kokas den med kalihydrat, så utdrager detta ett slemmigt ämne och en gulaktig kropp, men färgäment blir olöst. Utspädda mineralsyror förändra det icke eller. Endast salpetersyra ger det scharlakansfärg. Koncentrerad svafvelsyra lemnar färgen olöst med all sin glans, och utdrager främmande ämnen, hvarvid det i början ser it som blefve färgämnet förstördt. Koncentrerad salpetersyra förbyter färgen till guldgul. Chlor förstör och bleker den.
Bizio ansåg sig föröfrigt hafva funnit en ringa kopparhalt i purpursnäckan.
Ei kommentteja:
Lähetä kommentti