Eric P. Möller:
Torra färgstoffer som örter, bark, bär och löv stötes. De blötes i vatten. Kokas och avsilas. Färgen kokas igen och förvaras i slutna burkar. Vit bergkalk nyttjas i färger. Trästyckena lägges i färgen. Efter några veckor är de genomfärgade. Man bör använda glas eller lerkärl, då metall ändrar färgen. Rött får man av fernbock och kalk, svarta vinbär, syror, oxel, hagtorn, sälg, jolster. Tillsätter man järnvitriol får man rödblått.
Blåbär med pottaska ger blårött.
Gult på asp och en får man av pepparrotsblad, plommonlöv, gurkmeja, fernbock.
Alla röda växtsafter mättas med pottaska och ger blått. Lackmus och alun ger vissa träslag gulbrun färg. Efterbehandling med svavel och vit bergkalk på rött ger blått.
Grönt med brakvedsbär gör hägg blågrön och asp grön.
Blågrått med gammalt järnskräp, rostvatten.
Jämgrått med blåbär och plommonblad. Askgrått med eklöv.
Svart av mjölonrissoppa och järnvitriol gör alla träslag svartgrå och eken helt svart. Svart trä kan bli brunt med pottaskelut.
Inte alla färger blir beständiga.
Carl Knut Unander:
Jag anser, att svenska träslag kan förädlas och ges det prydligaste utseende med hjälp av färgning. Beständigheten är betänklig. Träskivan måste ligga i färgbadet tills den har lika färg alltigenom. Fangiren bör poleras eller fernissas. Får inte utsättas för solljus.
Recept på silvergrå träbets till björkfangir. Vill man ha den mörkare tillsätts smedjeslagg.
Recept på andra färger. Anmärkningar vid de inkomna berättelser om träbetsning av Johan Fischerström.
Jag saknar beskrivningar av berberis, gummigutta, galläpplen och skrivbläck.
Ett enkelt sätt att färga rött är att fukta en korg med hästgödsel och stryka på med en borste.
Betsningen bör inte vara till bara för utseendets skull, utan mera för bevarandet av träet.
Ei kommentteja:
Lähetä kommentti