Färgning med växter

Åbo Underrättelsel 68, 9.3.1924

Konsten att färga med växter är icke ny i vårt land, ty för icke längre tid sedan än en mansålder var växtfärgningen i allmänt bruk och ännu i våra dagar torde det finnas en och annan äldre person, som ej lämnat åsido denna nyttiga och vackra gren av kemslöjdskonsten. Den har fallit i glömska, som så mycket annat från forna tider - de tider, då litet eller intet stod att köpa och man var hänvisad endast till sig själv och sin egen konstskicklighet, önskade man sig något vackert i klädväg, var man tvungen att tillverka det själv från början till slut - med linodling och fårskötsel, därav man tog materialet till vävnadernas garn, som spanns hemma de långa vinterkvällarna vid brasans sken. När då detta gam skulle färgas, så samlades färgämnena från skog och mark. Endast i särskilda fall t. ex. vid färgning av rött och blått användes utländska färger och även dessa voro växtfärger.

Men i samma mån som industrialismen har utträngt hemslöjden har även hemfärgningen med växter fått vika för fabrikernas lätt tillgängliga färger. Det gick ju så lätt och utan möda att för en ringa penning skaffa sig en påse med färg från staden, tömma den i färgkitteln och så lyste färgen till med ens. Det måste medgivas att den kemiska färgfabrikatiorens resultat har varit glänsande. I fråga om äkthet torde de nu stå lika högt som växtilirgerna, i fråga om lätthanterlighet avgjort framom dem.

Men jämför man vävnader frambragta av garn färgat på kemisk väg eller med våxtfärger, så framträder dock alltid för ett känsligt och konstnärligt övat öga en skillnad mellan dessa tvänne färger. Ty oaktat alla de fördelar de kemiska färgerna äga, giva de dock ej det resultat som man kan ernå vid färgning med växter. Den sköna, mjuka och varma färgtonen, som kännetecknar de sistnämnda, skall i varje ofördärvat omdöme ställas framom de skarpa kemiska färgerna, och deras harmoniska färgverkan har föranlett t o. m. föreningen Finska Handarbetets vänner att övergå till bruket av växtfärgat garn till sina ryor och andra större vävnader, sedan derma förening under sin första tid även använt anilinfärgat garn. Ty för konstnärliga ändamål stå växtfärgerna fortfarande oöverträffade genom sin milda harmonf och sin ogrumlade fyllighet.

Under de senaste åren kar övertygelsen om de gamla växtfärgemas värde såväl för konsttextilen som för allmogeslöjden vunnit allt större utbredning. Särskilt på landsbygden, där man med lätthet kan insamla växter från skog och mark, utan att för färgningsbehov behöva utbetala en enda penni, bör man ej förgäta utan söka återupptaga den gamla, goda konsten att med växter färga garnet man använder till sina vävnader. Det är att höja värdet av det egna arbetet och det är hemslöjd i ordets riktigaste och vackraste bemärkelse.

Vårt lands flora är rik på färghaltiga växter, som kunna insamlas och arvändas i såväl färskt som torkat tillstånd. Många av dessa äro talrikt förekommande över så gott som hela landet. Andra växa mångenstädes sparsamt eller alls icke i vissa landsdelar. Många äro starkt färghaltiga såsom ljungen, porsriset m. fl. Andra innehålla litet färgämne såsom styvmorsblomman, gulmåran m. m. Och det är intressant att i de gamla allmogevävnaderna se huru traktens fora återspeglas i och ger sitt bestämda kynne åt färgernas karaktär.

Växter, som insamlas för vinterbehov, böra torkas väl och hastigt på luftiga, skuggiga ställen. De få aldrig torka i sol. Ej heller böra de packas tillsammans förrån de äro riktigt torra, ty de kunna annars mögla och färgämnet därav taga skada. Sedan de blivit vä! torra, kunna de förvaras i säckar eller lådor på torrt ställe. Bäst är dock att färga med växter i färskt tillstånd, emedan de då innehålla det kraftigaste färgämnet Hos några växter kan färgämnet i torrt tillstånd övergå i helt olika än det är kos samma växt som frisk ock grön.

Färgskalan, som kan utvinnas av våra inhemska växter, är begränsad till brunt, grått, oliv ock framförallt gult av många olika toner och styrkegrader. Av alla dessa olika gula färgtoner kan man sedan framställa gröna, gulgröna, blågröna och brungröna färger genom att ytterligare koka garnet i indigolösning. Ävenså kan man åstadkomma olika bruna färger genom att i den gula växtlagen tillsätta sandel, kräpp m. m. Skulle därför en växt yara svåråtkomlig på någon ort, möter det icke så särdeles stora svårigheter för en van färgerska att med tillsats av en på trakten mer förekommande växt framställa den önskade färgnyansen.

Av våra inhernska färghaltiga växter kunna vid färgning användas: bark, löv, kottar, lav, mossa och rötter. Av vissa arter begagnas hela växten ovan jord.

Barken kan tagas av: al (gråal och klibbal samt braka],) häggbark och björkbark. De giva gulgråa färger.

Löv: Björklöv och allöv innehålla olika slags gul färg.

Rötter insamlas om våren innan växten nått sin fulla utveckling. I allmänhet är insamlingen av dessa mödosam och ansträngningen uppväges ej av resultatet, som lättare kan nås genom andra växtmedeL Rötterna av gul- och vitmåran, biodrotrösten och tjärblomstret giva goda röda färger. Men det är ett stort arbete att uppgräva tillräckliga mängder därav, ock man har däriör i stället för dessa färgmedel använt den utländska växtfärgen krapp.

Berberis innehåller en mattgul färg. Härav tages endast de unga topparna förrän växten slår ut i blom. Användes endast som färsk.

Ljung tages då den slår 1 knopp färdig att slå ut i blom. Den giver en mykket vacker olivgrön färg. Genom att i ljunglagen tillsätta olika blandningar av kräpp, bresilia eller någon annan färgväxt kunna de underbaraste färgskiftningar i grågrönt, mossgrönt och mörkolivgrönt erhållas.

Pors kan brukas frisk och torkad. Den är en förträfflig färgväxt och giver färgtoner i kraftig guldbrons.

Svinlingonriset giver en gulgrå färg, Hundfloka, gul.

Jämna bör insamlas om våren strax efter snösmältningen. Färgämnet gult, men örten kan användas även för betring av bresiljeblått och rött av gulmårans rötter.

Syra (Rumex acetosa) giver grågrön färg. Blad och stänglar användes friska före blomningen. Den kan även användas för betning till svart med bresilja och är för sådant ändamål oöverträffad.

Nata kan också användas endast som färsk. Giver ungefär samma färg som jämnan.

Stenmossan, den gamla hederliga, borde ännu vara känd av mången, ty så allmän har färgningen med denna växtart varit. Den giver utmärkt vackra färger från mildaste ljusgulbrunt till djupaste röd- eller svartbrunt. Kan användas hela sommarn och lösskrapas lättast från stenen efter regn. Renlav och Islands-lav äro även goda färgväxter.

Nässlan innehåller som färsk gröngul, som torkad en vacker grågul färg. Bör användas före blomningen.

Björklav, granlav och granskägg giva vackra ljusgula färger.

Ekollon användes vid färgning av grått. Granris giver grågul färg. Grankottar samlas om våren och försommarn, helst sJdana som nedfallit föregående år och legat på marken under vintern på fuktiga ställen och ändå bibehållit sig hårda och släta. Då man bryter dem böra de inuti vara mörkbrunröda och saftiga. De innehålla då en vacker rödgul färg.

Skogsfräken, åkerfräken och ängsfräken giva olika grågula och gråröda färger.

Enris och enbär båda tillsammans eller ock vardera skilt för sig kunna användas. Giva en stark och utomordentlig vacker gulbrun, grönbrun eller gråbrun färg beroende av olika betningssätt.

Lökskal, som kan tillvaratagas småningom nnder vinterns lopp för varje gång man vid matlagning skalar en lök. Skalen innehålla et: mycket starkt, vakkort och varaktigt gult färgämne.

Havstång innehåller en vacker rödgul färg.

Daggkåpa. Hela örten använde, såsom färsk i förening med järnvitriol till grågröna färger.

Ännu flere av våra egna växter firmas vilka kunna användas vid färgning. Men de ovannämnda torde dock redan kunna motsvara behovet vid hemfärgning, voro det än aldrig så stort, över huvud taget kan man msd övning och vana att begagna nyanserande tillsatser frigöra sig från en stor mängd färgväxter och färgrecept, som trots sin omständighet och tungroddhet stått högt i ropet under den tid då endast primitiva metoder stod en färgerska till buds, men som nu utan saknad kan utgallras ur praktiken.

På grund av vår inhemska floras dämpade och något enformiga färgskala är man tvungen att också, vid särskilda behov, anlita utländska färgväxter. Det ges naturligt även bland dessa mera och mindre förmånliga arter. Endast de bästa och lättast tillgängliga äro här upptagna och de kunna fås på apotek, droghandel, färghandel samt även ofta i en välförsedd handelsbod. Av dessa torde några vara mycket välkända och säkert ännu mångenstädes begagnas.

Bresilja vid färgning av mörkblått och svart.

Sandel är en mycket bekant växtfärg och giver vid olika slag av betning olika färger s.s. bronsbrunt, rödbrunt, tegelrött m. m.

Krapp är den torkade och malda roten av växten Rubia tänctorum, som är inhemsk i Orienten och även odlas i södra Europa. Den giver vid tillsats av större och mindre mängder olika slajj vackra röda färger påminnande om kokt kräfta, därav allmogen givit denna färg namnet "krabbrött". Kräpp är oundgänglig och oersättlig för åstadkommande av mättade och dämpade färger i rött, terrakotta och rödbrunt.

Indigo fås av en växt, indigofera, som odlas i Bengalen, Guatemala, Egypten m. fl. stallen. Den Bengaliska anses vara den bästa. Den giver en ovanligt vacker och hållbar blå färg och förekommer i handeln i tärningsformiga stycken vilka böra lusas i rykande svavelsyra. Denna lösning uppblandar man i vatten vid färgningen. Indigon är liksom kräpp oumbärlig för växtfärgaren, ty av den framställer man utom blått även, tillsamman med gult av våra egna växter, de flesta gröna färger.

Galläppel är även en mycket välkänd växtfärg. Det är en utvält på en i Mindre Asien växande eksort Quercus infektoria. Giver tillsatt med järnvitriol en vacker gråviolett färg. Fäster bra på linne och bomull och användes därför fordom vid bolstervarsvävnader. Åt dock utmärkt även vid färgning av ylle.

Catechu eller "Katicka" användes numera ganska mycket av skärgårdsbor vid färgning av fiskbragder. Sumach användes till färgning av grått och svart. Fernambuk innehåller röd färg.

Till alla dessa ovan uppräknade växter, såväl inhemska som utländska, fordras vid färgningen betningsämnen. Därtill användas följande kemikalier:

Alun, järnvitriol, kopparvitriol, kromsyrat kali, salmiak, pottaska och vinsten, röd och vit. Dessa äro de mest vanliga och fås i varje handelsbod eller droghandel.

För dem som äro intresserade nog att göra försök med växtfärgning må meddelas att en handbok i växtfärgning är utgiven på Folkupplysningssällskapets förlag av Finska Handarbetets vänner. Det lilla häftet innehåller omkring 160 färgrecept. Med tillhjälp och ledning av detta samt med intresse och energi bör man kunna reda sig väl med arbetet utai någon särskild undervisning förutsatt att det utföses med omsorg och noggrannhet.