Tammerfors Aftonblad 46, 24.3.1917
Tammerfors den 24 mars.
Mycket har ånyo dessa dagar, da våra flaggor med nationalfärgerna ånyo fått fladdra fritt i strålande sol öfver ett frigjordt land, dryftats om Finlands färger. Vi hafva öfverallt sett ett flertal dylika flaggor, rödgula eller blåhvita i olika kombinationer, som med hvarje år synaa blifva talrikare. Hvilken är då egentligen den rätta af alla, frågar kanske mången. Låtom oss därför se hvad historien säger och hvad vårt hjärta bjuder.
1581 förlänades åt Johan III, gaf han landet äfven ett, eget vapen. Af dess färger sammansattes landets flagga, ett gult lejon på rödt fält. Denna s. k. lejonflagga, som första gången användes vid Karl IX:s kröning år 1607, är sålunda utan tvifvel den ursprungliga och äkta finska flaggan. Färgerna bestämde Johan III, som såsom kändt var en stor konstvän och intresserad heraldiker. Äldsta afbildning af Finlands vapen finnes å det mausoleum, som Johan lät uppsätta öfver sin fader Gustaf Vasas graf i Uppsala domkyrka. Denna lejonflagga följde sedermera våra kämpar under trettioåriga krigets blodiga strider och Karl XII:s bragdrika fälttåg. Flaggan undergick under tidernas lopp nu och då smärre förändringar, men färgerna förblefvo dock alltid desamma, rödt och gult. En mängd banér och standar från gångna sekler vittna härom. I artillerimuseet i Stockholm finnes bl. a. en stor fana, som i tiden tillhört Sprengtportens beryktade regemente under Gustaf III:s dagar. En trogen afbild af denna rödgula fana- gifver Savolax-studentafdelnings standar.
Den rödgula färgen erkändes af alla i Finland ända tills Topelius — i all välmening - begynte i sina dikter pointera, att våra nationalfärger bordo vara hvitt och blått, hvitt efter våra vintrars snö och blått efter våra tusen sjöar. Denna idé vann sedermera anslutning då språkstriden i våra dagar flammade upp. Det blåhvita blef slutligen betraktadt såsom de finskatalandes, det rödgula de svenskatalandes färg. Man har på svenskt håll ingalunda velat taga den rödgula färgen såsom något språkligt isoleringsteeken eller monopol, utan har man därvid uteslutande följt historia och tradition. Enhvar torde veta, att de rikssvenska färgerna äro blå-gula och då man här inom finskt håll stämplar de rödgula såsom svenskarnas färger, gör man sig skyldig till ett stort fel. Svenskarnas i Finland färger äro Finlandsgamla, historiska och ärorika färger i rödt och gult och om dem borde hvar jo son och dotter af vårt laiul kunna förena sig.
I Helsingfors torde man manifestdagen den 21 dennes enats om, att Finlands flagga framdeles bör vara den vackra lejonflaggan, som denna minnesvärda dag svajade öfver universitetet, senatshuset, ständerhuset, Finlands bank m. fl. ställen. Personer, som kommit från hufvudstaden, bedyra att synen af dessa flaggor gjorde ett oförgätligt intryck. Vore det därför ej lämpligast nu, att hela landet skulle enas om, att till minnet af vår återvunna frihet skänka våra efterkommande en flagga, om hvilken vi på frigörelsens dag samlades såsom ett enda enigt folk.
I den röda lejonflaggan skall utlänningen, som gästar vårt land, so att del är Finlands flagga, å hvilket de gyllene lejonet glänser som guld. Med en mängd mer eller mindre lyckade kombinationer af rödt och gult, blått och hvitt, få vi aldrig en äkta flagga, utan endast fantasiflaggor. I mångfalden af dem blotta vi för främlingen vår splittring och oenighet. Mången Rysslands son har dessa dagar uttalat sin förvåning och undran öfver att Finland har så många olika flaggor. Och icke att undra öfver. Många af oss hafva låtit språk- och partiintressen influera då vi ånyo fått rätt att flagga fritt med egna färger.
Må vårt fädernesland nu till slut få samma flagga, som under gångna sekler ledt vårt folk i tusen blodiga strider. För minnets, frihetens, enighetens och framtidens skull böra vi nu enas om lejonflaggan. Också i den ingår i största proportion revolutionens och frihetskampens blodröda färg. Därför borde ock våra socialister kunna komma med. Att Finlands gamla ärade vapen pryder flaggans midt bör endast göra densamma ännu mera älskad, ty hvarje medborgare af vårt land har skyldighet att ära detta gamla vapen, symbolen och sinnebilden för vårt folks styrka gepom seklerna.
Att man på visst håll gör gällande att de, som genomfört frihetsverket, med ogina blickar skulle sett våra färger torde icke vara riktigt. Det är på endast socialistiskt håll man konstrueratett dylikt maktpåstående. Man har tvärtom inom militärhåll pointerat, att vi fritt få flagga med flaggor i landets nationalfärger. Mängden af olika flaggor, måhända missförstånd och delvis socialistisk påverkan hafva kanske hos enstaka soldater föranledt till uttalanden, hvilka sedermera på vissa håll välkommet apterats.
Må därför framdeles på alla fosterländska dagar vår ståtliga, imponerande lejonflagga fladdra fritt och gladt i Finlands alla nejder.
Ei kommentteja:
Lähetä kommentti