- Hur länge tror du det bär kriget egentligen skall räcka, frågar min vän målaren djupt bekymrad, i det hän tar ett steg tillbaka från stafiliet för att granska effekten av sitt sista pensel drag.
- Ja, den saken kan väl ingen profetera om med anspråk på att gissa rätt. Äro ni konstnärer för resten vidare intresserade av att den stora kampen skall taga slut. Kriget har fött pengar i massor och de lyckliga innehavarna av dem ha ju bl. a. blivit varmt intresserade av konst och målarna få sälja mera än någonsin under fredstid, tvärt emot vad man i början av kriget spädde, då några välvilliga personer bl. a. föreslogo, att man skulle inackordera de stackars konstnärerna på jordagodsen landet runt så att de inte skulle svälta ihjäl.
- Det är visst sannt, att konst under kriget fått en oväntat stor marknad. Men det är inte det som är det bekymmersamma. Sälja får man ju nog då och då. Men vi stå inför färgbrist. Mäla nu sedan: Och dessutom äro alla målargrejor så förbannat dyra.
- Till exempel?
- För att börja med duken. Jag preparerar själv min duk, det blir billigare och är mera att lita på. Jag vet för resten inte om man ens får köpa färdigpreparerad duk. Den duk jag använder kostade före kriget ungefär 70 p. per meter, nu får man betala 3 mk. Gelatin använde jag förut för prepareringen. Ett kilo av den varan kostade 3 mk, nu begära de 50 mk, så jag har nödgats avsfå därifrån och i stället använda snikkarlim à 5 mk.
- Och hur är det med färgerna?
- Ja, däri ligger den största svårigheten. Man har ju värit förutseende och har klar en hel del sen gammalt. Men några färgsorter ha tagit slut och nya får man ej, såsom cinnober, gröna färger och ultramarin. Kobolt finnes visserligen, men den kan ei ersätta den sistnämnda färgen. Man får lov att använda svart och blanda med andra färger. För övrigt är också den svarta färgen på upphällningen.
- Den saken beror väl på det nu så moderna svartmålningsmaneret?
- Just det. Och den svarta färgen kostar nu 2:50 mot ungefär 60 p. förut för en liten syndetikontub. Det är nämligen slut på vanliga tuber. Den vita färgen - varav åtminstone jag förbrukar mycket - är också numera embalerad i burkar. Vit färg tillverkas nu för tiden även hos oss. Från utlandet får man inte några färger. I Sverige göres nog utmärkta färger, men de har exportförbud. Och de få tuber utländska färger man kan komma över äro dyra.
- Och hurudan är kvaliteten hos den inhemska färgen.
- I början var den nog inte riktigt god. Seg, men mi måste de ha fått bättre olja, ty kvaliteten har gått uppåt. Också svart har man börjat göra hos oss. En färg, som man har svårt att undvara - och svårt att få - är ljusgult, chrom och cadmium. Sådana färger, som användas endast i ringa utsträckning, finnas ännu på lager, men med dem man mest behöver ser det som sagt hotande ut. Och 2 à 3 gånger mera än under fredstid får man betala. Utländska penslar får man inte häller här, och kvaliteten på de inhemska penslarna är underlägsen.
- Det blir sådeles dyrt att måla!
- Ja visst. Och dyrt är det att leva. Man får säljä då och då, men det är icke alla konstnärer som äro så i ropet att de kunnat grundlägga en förmögenhet. Och de flesta "konstvänner" älska att pruta även på blygsamt tilltagna pris för en tavia.
- Men konstsalongerna, de sälja ju bra.
- Ja och man mäste erkänna, att de gjort mycket för att sätta publiken i närmare kontakt med konstnärerna. De kund nog ha intressanta siffror att omtala under krigstiden.
- Ja, fråga bara Stenman och Löfman och andra.
- Mr. Palett
Ei kommentteja:
Lähetä kommentti