25.11.19

Finlands färger.

Åbo Underrättelser 207, 1.8.1912
Veckans Krönika 17, 28.4.1917

Om man i början av 1890-talet frågade efter Finlands rätta färger, blev svaret ur mer än en synpunkt osäkert och trevande. Den blåvita korabinationen stod högst i gunst, men frågade man varför, så dröjdes med svaret. Ja varför?

Det var i början av 1895 diskussionen om nationalfärgerna definitivt bragtes in på fast mark. Omsvängningen i betraktelsesättet föranleddes utav en artikel i Hufvudstadsbladet den 3 februari d. å., författad av statsarkivarien R. Hausen, vilken under hänvisning till den genomgående regeln att ett lands nationalfärger äro bestämda genora huvudfärgerna i dess vapen, gjorde gilllande att rött och gult äro Finlands färger.

Någon tid förut hade forskningen återgivit såväl själva storfurstendömets vapen som landskapsvapnen deras ursprungliga, nktiga utseende och den då företagna normaliseringen synes ha bragt även den allmänna färgfrågan på tal.

Rött och gult äro huvadfärgerna i det Storfurstliga vapen som Johan III gav landet 1581. Till dessa färger kommer ännu såsom mindre väsentlig färg vitt, vilken bifärg (egenliigen Silver) hör till lejonets svärd. Orsaken varför den praktälskaude Johan valde just färgerna rött och gult, står måhända att söka i furstens personliga smak, men det förtjänar erinras om att Sveriges färger från den tidigare medeltiden voro gult och rött (flaggan gul med rött kors).

Av allt att döma blev det den av d:r Hausen författade artikeln för behållet att kraftigt påverka den allmänna opinionen till förmån för Finlands heraldiska färger. Hbl. förklarar sig på hösten 1895 "med glädje hava konstaterat vilket insteg deras begagnande redan under denna korta tid vunnit".

D:r Hausen invecklades snart i tidningspolemik med den blåvita kombinationens uppfinnare, Z. Topelius. Topelius försvarade varmt sinä färger och lämnade bidrag till färgfrågans historik.

Under det nationella nyvaknandets organisationsepok, det minnesvärda året 1863, uppkom frågan om egen finsk handelsflagg och såsom motsättning till den av Helsingfors Dagblad lancerade färgsammansättningen rött, gult, biått, vitt uppställdes av Helsingfors Tidningar den enkla kombinationen biått och vitt, vilken senare utan några sakliga skäl tycktes avgå med ett slags seger. I dikten "Finlands flagga" sökte Topelius ytterligare fastslå dessa färger såsom nationalfärgerna. I polemiken med d:r Hausen säger Z. T. härom: "Vare sig man ansåg blått och vitt såsom den enklaste, vaekraste och sig emellan mest harmoniska färgkombination, eller tillskrev dem en symbolisk betydelse av "sommarsjö och vintersnö", allt nog, de litbredde sig hastigt med makten av en folkopinion, som gläder sig åt det första populära igenkänningstecknet".

Topelius gjore sig mödan att med stöd av en jämförelse mellan olika länders nationalfärger och heraldiska huvudfärger försöka vederlägga Hausens påstående om en regelig bunden överensstämmelse, men hän kom överhuvudtaget till korta på denna punkt. Såsom resultat av polemiken framgick nog ett erkännande av den regel att såsom nationalfärger användes huvudfärgerna i resp. länders statsvapen, därest icke något historiskt förhållande betingat ett frångående av denna regel.

*) Att faktiskt godtydket spelat en stor roll vid de blå-vita färgernas upphöjande till finska nationalfärger, bevisas tillfullo av följande upplysning hos d:r Hansen, vartill Z. T. intet hade att invända:
"Jag påminner mig ha läst en av Z. T. för länge sedan meddelad uppgift, att första tanken på de blåvita färgerna uppstått, då det en sommar vid en svensk badort fer där vistande finnar, bland vilka även Z. T. då befann sig, gälld6 att vid en beramad kappsegling med egna flaggfärger utmärka den av finnarna bemannade bäten. Vid en improviserad "lantdag" (som Z. T. uttrycker sig) vari även det täcka könet hade säte och stämma, förklarade man sig enhälligt för nämnda färger som de finska".
Den från d:r Hausens sida mycket objektivt och hänsynsfullt fortsatta polemiken betonade vikten av ett sakligt stöd för nationalfärgernas antagande i motsats till det visserligen poetiska, men i alla fall fullkomligt subjektiva godtycke, som frammanat fantasikonstruktionen blått—vitt.*)

Härtill genmälte åter Topelius till den verkan det hava kunde, att den blåvita kombinationen icke tillkominit genom en slump eller såsom en godtyeklig smakfråga, utan i verkligheten var ett bestående minne av 1863, med dess nyvaknande liv.

Uti frågans behahdling igenfinnas många kända namn. I Päivälehti voro meningarna delade. Finsk Tidskrift ock. och nov. 1895 innehåller inlägg i frågan och i Åbo Tidning polemiserade G. Granfelt mot G. Cygnaeus. En mycket lidelsefull ppsats skrevs av Gustav von Numers: "Blått för våra blå sjöar och vitt för våra vintrars snö", en serie av häftiga uttalanden om det helgerån och den dödssynd mot det samfällda nationella arbetet (för de blåvita färgernas spridning) som förövats av den rödgula klicken i huvudstaden. "Alltså en bestämd protest mot den redan engång bortvisade främlingen (den rödgula färgen) som kommer till oss i purpur och guld. Dessa, det glödande Spaniens yppiga färger, denna pråliga konungamantel, anstår icke oss".

Men denna artikel i dess värde och andra därjämte kunde icke dölja det faktum att den år 1895 började kampanjen bragt de rödgula färgerna ånyo till heders och i teorin ställt frågan på en saklig grund som konkurrentfärgerna ej kunde berömma sig av.

Det är att märkä alt man under alla dessa meningsbylen icke uppställde som mål någon av alla erkänd och för lamlet officielt flagga. Det återkom ständigt ett medgivande att en officiell flagga för Finland endäst skulle kunna fastställas med monarkens begivande. Diskussionen 1895 rörde i den finska pressen enbart färgerna. Ett upprepande av petitionen vid 1863—64 ärs lantdag om en särskild handelsflagg för Finland, åsyftade man icke.

Men icke förty blev den ryska pressen ailarrnerad såsom inför en riksviktig separatism. Svjät föreslog en förändring av de finska nationalfärgerna - vilka de nu sedan voro - och de riksbevarande tendenserna excederade som vanligt. En korrespondensartikel från S:t Petersburg till Neue Freie Presse - ej ens Europa blev oberört av färgfrågan - bemöttes på grund av sin tendentiösa framställning av d:r Hausen i en saklig artikel, där ali riksvådlig separatism tillbakavisades och frågan fick sin rätta belysning.

En god motivering lämnades för fastställandet överhuvud av färger för Finland. "Varje bildad människa, som har hälst någon liten historisk insikt, vet ju, att det allt från medeltidens riddareväsende varit och fortfarande är sed att varje land, liksom ock varje provins, varje stad, ia varje ätt, som har ett eget vapen ock har sinä egna färger, som det vid tillfällen som angå landet ensamt, äger rätt att använda, utan att det däryid skulle brista i sina skyldigheter med hänsyn till en större statlig enhet".

Det påmintes också i denna uppsats hurusom t. ex. kejsar Wilhelm då hän 1877 fär första gången gjorde besök i de erövrade provinserna Elsass-Lothringen, möttcs av dessa provinsers färger rött och gult vid mottagningarna och till och med i sitt sovrum, samt att forntyska landsknektar klädda i staden Strassburgs färger, vitt ock rött, fungerade som vakt, då kejsaren besökte den Stora studentkommersen. Att detta varken av den godhjärtade kejsaren eller av någon annan uppfattades som separatism, ligger i öppen dag.

*

Intressant är att lägga rjärke till de bäda färgkombinationernas tidigare förekomst helt allmänt, utom partierna. Bnkom de blåvita färgerna stodo såväl finska som svenska folkelement, och då de rödgula färgerna framträdde definitivt, saknade de partibetoning. Ett par decennier tidigare hade visserligen rött och gult - enligt en uppgift som lämnades under tidningspolemiken 1895 - plötsligt framträtt såsom ultrafennomanska (!) färger, utan att dock som sådana bibehålla sig.

Det var först den konstitutionella krisen, som gjorde rött och gult till "konstitutionella" färger och lämnade de blåvita åt suometarpartiet.

*

Den senaste tiden har yppat tali då vårt land utan något som hälst tvivel borde samlas under gemensamma färger och en gemensam flagga. Erkännandet av Finland t. ex. såsom idrottsnation vid de olympiska spelen har ingen annan logisk konsekvens än införandet av en speciell finsk flagga.

I jämförelse med de svårigheter som i princip möta, förefalla de övriga mindre viktiga. Enligt gängse betraktelsesätt och sed, bevisade genom ett överväldigande antal fall och en tydlig regel, äro nationalfärger hos oss huvudfärgerna i storfurstendömet Finlands vapen av 1581, det första och det enää som hänför sig till hela Finland. Rött och gult äro enhetsfärgerna av gammalt, de äro vårt lands färger och böra tvivelsutan gå framom den andra kombinationen, som ju fortfarande kan äga bestånd såsom partifärger.

Vad en event. finsk flaggas form beträffar, är kanske det sista ordet därom ännu icke sagt.

Det gula korset på rött botten är en form, som ju på många hål omfattas. Andra typer kunna möjligen ännu komma ifråga, även om det ej ligger alideles närä till hands att framställa en originell gruppering av de allmänt använda färgerna rött och gult, vilka äro gemensamma för åtminstone tio skilda land.

- S. Dahlström

Ei kommentteja:

Lähetä kommentti