Henrich Steffens: Om Färgernes betydelse i Naturen. (II)

Mnemosyne 7, 1823

(Slutet från Mnemos. Martii.)

Men de brokiga färgerne försvinna med de metaller, hos hvilka den häftiga striden mellan motsatta rigtningar åger rum, och de visa sig blott som främlingar, framkallade af metallerne, under den herrskande jordens epoch, der den ensidigt herrskande förstelningenråder, och återinfinna sig förstiden ståndigt rörliga liflika luften, och hos de lefvande vexterne och djuren.

Söka vi nu den medelpunct för all materie, i hvilke, alla dessa rigtningar, så väl af det Hvita och Svarta, som af den rörligare och liflikare färgbilden, på ett fullkomligen likgiltigt sått förlora sig, så att de ur denna medelpunct kunna genom lifsfunctionernas yrtre, liftande bestämning än på det ena, än på det andra sättet framkallas, så finna vi den, såsom alla erfaranden enstämmigt ådagalägga, i vattnet. Ty alla dessa oxydationer och hydrogenisationer af mecallerne formedlas genom vattnet, såsom de lärorika försöken af Madam Fulhame, och de allmänt bekanta med den bekräftande galvaniska stapeln bevisa. Och ingen, som med en allmännare och mer omfattande blick öfverskådar den närvarande Physiken, skall tvifla, att Galvanismens form är den som bestämmer den börjande processen. Detta har från så många sidor och så mångfaldigt blifvit bevist, i synnerhet af Ritter, att vi kunna befrias i från dess vidlöftigare utveckling. Alla dessa från det ljusare i det dunklare öfvergående Metalloxyder röja dessa förändringar blott när de äro fuktiga, och ej det saltsyrade och saltpetersyrade silfret allena, utan ock den orangeröda kopparoxyden, den gröngula silfveroxyden, och utanalltvifvel alla på berörda, sätt föränderliga metalloxyder, förblifva oförändrade, då de äro torra. Vid hvarje oxydations- eller hydrogenisations- och neutralisations-process blifver vattnet uttänjt, eller, såsom chemisterne uttrycka sig, sönderdeladt, eller alstradt, och i denna hänsigt är detsamma den likgiltiga, obestämda, oändliga basis för alla färger.

Men vattnet år ock det allmännaste Gråa i naturen. Hafvet visar sig differenseradt och spelande i färger endast der det bryter sig mot stränder och jemna bäddar, och det Gråa i atmosphaeren är, såsom man allmänt känner, detsamma som dess vattenproduction.

I det nu ur det allmänna och oändliga Gråa, som har till sin basis den stela motsatsen mellan hvitt och svart, färgbilden uppkommer, eller fastmera bildar sig i och med denna sin allmänna verld, upptäcka vi tillika deri spåren af det högre lifvet; nämligen i den härskande Tripliciteten, då hos det Hvita och Svarta blott Dupliciteten år rådande. Ty ehuru det Röda och Blåa anses som en lefvande motsats, får man dock ingalunda betrakta det Gula som blotta indifferensen mellan begge. Det Hvita och Svarta äro nemligen mot hvarandra endast genom sin relation, och det Gråa uttrycker ingenting annat, än det likgiltiga af denna relation. Hos färgerne deremot år medelpuncten, och med denna extremireterne, verkligen sjelfstindiga och ha sin grund i sig sjelfr säsom vår van har bevisat. Och denna sjelfstandighet förlorar sig aldrig, utan bibehåller sig, så länge functionerha lefva, också i det skenbaraste minimum af den motsatta blandningen. Men deraf följer nu, att det hela genomtränger sig i hvarje lem, och framkallar just derigenom ett högre, rörligare lif, i det Rödt, Gult och Blått visa sig som lika så många medelpuncter af en oandlig motsats.

Denna motsats är nu, ehuru på ett mer lefvande sätt, densamma, bemärkte som vi i Hvitt och Svart, fastän som en blott skenbart död förstelning. Ty det Röda och Blåa visar oss åter motstriden mellan oxydationen och hydrogenisationen. Till och med hos det försfa grodd till den prismatiska färgbilden, som frambryter ur det i metallernas rad herrskande Gråa, känna vi det Röda på den stela, således mest individualiserade metallens sida, i kopparn, det Blåa på den expanderade, således universella metallens sida, i blyet, och det Gula hos det midtemellanstående ädlare guldet: och just denna färg renast, såsom det likasom i massans medelpunct fixerade ljuset.

Men Herrschels och Ritters; försök stämma alldeles öfverens, ja de utmärka på ett lärorikt sätt detsamma. Ty i det Ritter bevisar, att den röda färgen i den prismatiska bilden icke blott underhåller, utan ock framkallar oxydationen, men att den blåa färgen hydrogeniserar, så är den individuellare contractionhen på den röda färgens sida, men den universellare expansionen på den blåas sida. Men i det allmanna sammanhang mellan alla ting är en kropps contraction (genom oxydationen) omedelbart förknippad med expansionen af omgifningen, hvilket enligt Herschel framkallar företeelsen af värmets uppväckande i den röda färgen. Äfvenså är hvarje expansion hos en kropp förknippad med omgifningens contraction, hvarigenom enligt Herrschel företeelsen at den relativa värmeförminskningen i den blåa färgen alstras. Men att det Herrschelska i akttagandet icke grundar sig i någon irring, det har, oaktadt allt hvad Leslie, Wünsch och andra säga deremot, Ritters grundliga critiska undersökning bevisat.

Af det hittills sagda sluta vi, hvad deraf med nödvändighet måste slutas, öfvertygade, att i akttagandet af den evigt consequenta naturen, allenast vi åro på rätta vägen, icke skall motsäga oss.

Då nämligen Gråa är indifferensen af det Hvita och Svarta, och tillika den universella, obestämda, icke individualiserade företeelsen af alla färger, så är det klart, att der det Hvita och Svarta hållas i beständig spänning mot hvarandra, utan att indifferensera sig i det Gråa, der kan det enas mera lefvande i bildande i det andra förmedlas blott genom färgernes rörligare motsats. Ty färgerne äro ju intet annat, än lifvet af det Gråa, hvilket det Hvita och Svarta, i sin spänning mot hvarandra, likaledes aro. Men alla ljusa färger åro till blott genom det Hvitas magt, alla dunka genom det Svartas. Det som således gäller om det Hvitas och Svartas spänning, gäller ock om de ljusa och mörka i allmänhet. Det är säkert, att dagsljuset är förknippadt med en oxydationsprocess, såsom de anförda hydrogenisationer af metalloxyderne, plantorna, o. s, v. bevisa.

En hydrogenisation i det Mörka måste vi redan derföre antaga, att det är det Ljusa motsatt, om också icke andra påtagliga verksaker, dem vi efteråt skola omnämna, bestyrkte detta. Till och med en konstgjord ljusning genom den skinande lågan hydrogeniserar, såsom Decandolle har bevisat genom sina försök med vexter. Man föreställe sig har intet extrem af oxydationen eller hydrogenisationen, sådant som det groft sinnliga chemiska experimentet är i stånd att fixera; endast den lefvande combinationen är i stånd att tillvinna betraktelsen dessa stilla yttringar.

Kortligen: mellan alla ljusa och mörka kroppar, som beröra hvarandra och ömsesidigt göra hvarandra ett motstånd, måste en färgbild lik lågan frambryta, såsom mellan den hvita talgen och den svarta ljusbranden, utmärkande den lefvande, genom spanningen underhållna motsatsen. Denna färgbild är osynlig om dagen, såsom lågan är i solsken, men visar sig icke i dunklet, emedan dunklet uppbafver spanningen mellan Hvitt och Svart, och jemte denna vilkoret för företeelsen. derför år Prismat för denna mera lefvande motsats, hvad Mikroskopet är för de små eljest osynliga föremålen, en upptäckare, alldeles icke frambringare af densamma. Och man behöfver icke engång ett prisma, för att upptäcka den lefvande, mellan Hvitt och Svart förborgade färgflamman. Man måle endast en djupt svart quadrat, ungefär en half tum lång och bred, på ett hvitt papper: dessutom måle man en fyrkantig svart rand, ungefär en fjerndels tum bred och två tum lång, hvilken på alla sidor omsluter en lång, smal, tre till fyra linier bred hvit yta. Begge betrakre man länge och noga, med nästan tillslutna ögon. Härvid röra sig ögonen af sig sjelfva hastigt blinkande opp och ned. Således i bildas det Hvita i det Svarta, det Svarta i det Hvita, och ur detta i bildande uppkommer i sjelfva fullkomligen efter den Götheska färgfördelningens lagar, vid en nedvänd vinkel af ett prisma, nämligen, vidden svarta ytan på svart grund upptill råd och gul, nedtill blå. Vi hafva rätt tydligt sett dessa färgade ränder, under hundrafaldigt upprepande, ehuru smala. Som det tyckes, lyckas det för en närsynt alldeles icke, eller med svårighet. Med någon uppmärksamhet kan enhvar, som ej år närsynt, anställa försöket.

I en annan hänsigt tråder det förspridande prismat i motsats mot det concentrerande brånnglaset, och den prismatiska färgbilden, som framkallas i den dunkla kammarn, eller genom ett kegelformigt prismas ljusförspridning, åv lågan, kedjad vid motsatsen af det Hvita och Svarta, äfvensom den låga, hvilken genom hvarje förbränning, också genom brånnglaset, framkallas, är den i sig rörligare färgbilden, frambrytande på ett mer lefvande sått ur samma motsats. Der färgbilden visar sig, har motsatsen mellan det Ljusa och Dunkla blifvit frambragt, eller skall den blifva det, och betvingad af denna visar den sig, skild från lågan, blott genom sin rigtning, ingalunda genom sin function.

Att det så förhåller sig, bevisa på tagligen de noggrannare försöken med det hvita saltsyrade silfrer. Vi hafva nämligen hos Hr Dr Seebeck i Jena sett skona, sorgfälligt bibehållna praeparater af detta mot ljusactionen så rörliga salt, hvilka, då de i ett mörkt rum utsattes för den prismatiska bildens inverkan, icke allenast blefvo svarta i den blåa färgen, och hvita i den röda, utan ock på det tydligaste till och med hade erhållit prismats färger, ehuru något mattare, så att det eljest hvita visade sig rödt, det eljest svarta blått, men i midten gult. Dessa med stor sorgfållighet anstålida forsåk, som på mångfaldigt sått åro modificerade, har upptäckaren, tyvärr icke gjort bekanta. Men de synas oss högst vigtiga. Ty är det icke klart, att färgerne har åro identiska med functionerna? att dessa rörligare momenter, liksom den färgade lågan ur de brinnande kropparne, frambryta ur motsatsen af det Ljusa och Mörka, bundna blott vid denna allmanna motsats? Den röda färgen sluter sig i allmänhet till den hvita, såsom den ock, i de bekanta försöken af Göthe, strålar  in i det Hvita, till den blåa och svarta, såsom likaledes i de omnämnda försöken. Men att denna ursprungliga fördelning på mångahanda sått kan modificeras, derpå tvifla vi alldeles icke.

Lagarne för färgernes fördelning vid motsatta dunkla ränder af ljusa kroppar, och ljusa ränder af dunkla, vid en upp eller nedvänd brytande vinkel i prismat, öppna ett oandligt falt för betraktelsen, hvilket Göthe så lyckligen vunnit, och för theorien om ljuset skall blifva af en afgörande vigt, men hår blott kan antydas. Emedlertid fortjenar det väl anmärkas, att någonting denna fördelning liknande yttrar sig till och med vid lågorna, i synnerhet hos de brinnande metaller, i det de ursprungligt contraherade metallerne brinna med rödare, eller brokigare låga, såsom koppar, jern,  o. s. v.; de expanderade med blå, såsom antimonium, arsenik, till och med svafvel och phosphor. Men den högsta intensitet hos lågan synes upphåfva motsatsen, och förvandla den i ett bart, ljust sken, såsom hvitglodningshettan, förbränningen af phosphor i syrgas,  o. s. v.

Äfven de mångahanda modificationer af ljusfunctionerna i den prismatiska bilden, genom prismemes olika skaffenhet, behafva blifvit högst vigtiga genom Ritters skarpsinniga och strängt profvande combinatoriska sammanställning af Herrschels, Englefields, Leslie's och Wünschs försök.

Men vid alla dessa undersökningar skola vi aldrig glömma; att till och med motsatsen af det Ljusa bör betraktas blott som ljusfunction,och attsjelfva ljuset genom denna motsats lika litet trader ur sin enhet, som själen genom växelstriden af egna tänkar uppbafver sitt vasens enhet.

Lågan är således sammantrångningen af ljusets individualiserade verksamhet, hvilken på det mest lefvande sätt frambryter midt ur motsatsen af Ljuset och Dunklet. Och då Hvitt och Svart är en mera individuell framställning af det Ljusa om dagen och det Mörka om natten, så är färgbilden åfer den högre individualiseringen af det Hvita och Svarta, i det den högre tripliciteten frambryter ur den yttre motsatsen; men denna återföres sjelf, genom lågans högsta individualisering, till den ursprungliga lefvande enhet, från hvilken hon hårstammar.

Der ett maximum af förmörkelse framträder, der finnes ingen låga, utan blott en eldig glöd, det yttersta afconcentrationen, hvilket tillbakatränger färgbildens mellanlänkar, för att strax framställa det högsta. Genom den röda glöden frambryter derföre åter det Hvitas förstelning såsom aska. Så se vi på ljuset, der hvarest sotet antyder den högsta spänning af det brännbara, således förmörkelse, på spetsen af ljusbranden, glöden midt ur den rörliga lågan tillkånnagifva öfvergången till den motsatta ytterligheten af det förbrända, och derför betäckt med aska. På samma sätt lysa i mörkret ljusmagneterne, diamanten, den cantonska phosphorn, ruttet tråd, hafsvattnet, och så många andra kroppar, sedan de varit utsatta för solljuset. I ljuset framkallas nämligen en stilla hydrogenisation genom atmosphaerens rådande oxydation. I mörkret utbryter denna, stegrad och spannd genom den herrskande hydrogenisationen, i en stilla förbränning, hvilken genom phosphorescensen uppenbarar sig.

Vi kunna anse det Röda, som i färgbilden framträder i det Violetta, såsom det groende anlaget till en ny motsats, såsom ett Rödt, hvilket på samma sätt frambryter ur ytterligheten af det Blåa, som glöden ur det Svarta i kolet. Den stilla glöden hos ljusmagneterne frambryter likaledes i den blåa färgen i prismat, såsom Wilson för längre tid sedan, sednare Ritter hafva bevisat.

Öfvervåge vi noga hvad framstalldt är, så kunna vi icke tvifla derpå, att alla pigmentet, de metalliska så väl som de vegetabiliska, böra anses som förborgade lågor, fixerade grader af densamma, och det så, att de fixerade functionernas egna beskaffenhet genom färgen låter upptaccka sig. Väl skall det nacppeligen blifva möjligt, att följadessa fnnctiöner åt i alla deras stilla förändringar, emedan inveeklingarne äro nastp.n oändliga, såvida det Ljusa acfvensom det Dunkla genomlöpa alla färgbildens grader, och hvarje färg kan dela alla modiflcationer af det Ljusa och Dunkla. Emedlertid ligga i hvarje färg helt visst alla de andra, och ho, många pigmenter se vi dem framträda på ett märkvärdigt sätt vid det minsta vidrörande.

Så Winter's mineraliska chamaeleon, eller hydrogeniserade brunstensoxyd, hos hvilken hydrogenisationen acr så energisk, att till och med kali i motsats mot detsamma upptrader som syre och neutraliserar sig dermed. När också blott den minsta syra framkallar oxydationens function, så stegrar sig först den allmännare hydrogenisationen och massan förvandlas från dunkelgräsgrön till svartgrön och svart. Utur detta Svarta uppstår nu den blåa färgen, först svartblå, sedan rent blå. Utur denna frambryter det Röda, genom det Violettblåa, Violetta, Violettpurpurfärgade, Purpurfärgade, Purpurröda, Rubinröda, och stannar vid morgonrodnans eldfärg: alldeles som elden af det glödande kolet, hvilken endast genom en lifligare action, med tillbakadrifvande af alla mellangrader, ögonblickligt framkallar det eldigt extremum ur det dystra Svarta.

Hvad som upphåfver den stilla oxydationen, till och med vidrörningen med fingret när mängden är ringa, förstör den röda färgen, och återställer hastigt den gröna.

De hos vexterne fixerade i jusfunctioner genomlöpa dylika grader, såsom Wahlenberg har visat. Så blir den gröna färgen hos extractet genom kali gul, såsom af båren till Rhamnus catharticus och af knopparne till Populus balsamifera. De gula blifva genom kali röda (eller brunröda), såsom af rötterne till Curcuma; de röda blifva genom kali violetta, såsom hos Fernambukträdet; de skarlakanröda blifva genom samma reagens blåa, såsom extract af blombladen till Papaver dubium; de violetta åndtligen blifva derigenom gröna, såsom det af baren till Arctana spicata, och af blombladen till Viola odorata. Den i början gröna färgen blir således småningom af kalt ombytt i gul, röd, blå, och derpå åter i grön. Alla dessa genom kali framkallade färger blifva icke allenast genom syror åter upphäfna, utan många naturliga blifva genom de sednare förändrade, och det i en omvand ordning — således från grön till blå, röd, o. s. v., alldeles som den ofvannämnda chamaeleon.

För att begripa beskaffenheten af denna förvandling, måste vi öfvervaga följande. Kali verkar såsom en uppväckare af hydrogenisationen, hvarpå vi icke kunna tvifla, emedan det dels år de oxyderande syrorna motsatt, dels färgerne ofta förandras i ljuset, hvilket för vexterne är hydrogeniserande, i samma ordning, som genom kali. Så blifva de gulaktiga rödbruna, såsom hos extract af barken till Alnus, den röda Blomkronan af Pulkmonaria blir blå, o. s. v. Detta hydrogeniserande reagens stegrar således först oxydationenr och genomlöper derför alltid den röda färgen, hvilken vanligen också har år ljus, intilldess det Blåa frambryter ut der ljusare Röda. Syran tager en omvänd vag, densamma som chamaeleon.

De stillaste färgspel framträda vid metallemes anlöpning, hvilket händer, sedan retelsen af en ljusare oxydation blifvit tillbakaträngd, mest med de följder af färger, som vår vin benämner monotona och disharmoniska. Dessa hafva ett högre interesse i naturen än i konsten, emedan de hanvisa på sinspelande uppkomst. Så alla regnbågens färger, hvilka framträda i full prakt och bågformigt i spetsglasmalm, mindretydligt i blyglans och jernglans. Mångengång är ett ljusare Blått lätt förbundet med ljusare Grönt och litet rödt och Gult, såsom i Wismuth, brokig kopparmalm, kopparkis: ofta blir der ett dunkelt Brunt, Blått, Grönt och Gult på engång, såsom hos Elbejernglans, och det i synnerhet praktfullt. Alla dessa färger äro nu nog tydligt lätta spel af oxydation och hydrogenisation, frambrytande mellan det Ljusare af en börjande förblekning och den mörkare metallen, och uppväckt genom det atmosphaeriska vattnets lätta rörlighet. Derför går svaflet, som i denne förbindelse förmår synnerligen lätt utvidga vattnet, metallerne framförallt fattliga derföre.

De harmoniska färgerne förekomma väl sällan i naturen, likväl på ett satt, som är ganska märkvärdigt, och påtagligen bekräftar vår vans åsigt — naturligen hos de opaliserande fossilierne. Labradorstenen visar oss dessa företeelser endast orent, emedan förvittringen, mer eller mindre förborgad, hos den framkallar färgvexlingen; men denna är förknippad med den allsmaktiga metamorphos, som älskar de monotons, öfvergångar. Renast och lärorikast företer sig de harmoniska färgernes samvaro, och det sålunda, att de ömsesidigt förhöja hvarandra, och framkalla emellan sig det Universella af hela raden, det Gråa i ogalen. Att opalens harmoniska färgspel framträder ur det allmännare Gråa hos vattnet, tillåter intet tvifvelsmål; ty opalen aflemnar en betydlig mängd vatten, och den döda opalen (hydrophan) upplifvas åter genom neddoppande i vatten, hvarigenom det utslocknade färgspelet åter uppväckes. Här visar sig nu en spänning af sjelfva den lefvande färgbilden, utur hvilken, såsom i lågan, enheten åter framträder i dupliciteten. Men der denna framträder, uppkommer en sann musik; themat genomgås, till dess alla toner upplösa sig i en harmoni. Midt emot det brinnande Röda framter sig det mest glänsande Gröna, försmältande hela raden af färger i en accord. Som en lugn genomgångspunct framter sig det mildrande Gråa, hastigt uppkommande, och försvinner; då frambryter det Gula, och midtemot det, såsom en, ny fullständig accord, det Blåa och Röda i det Violetta. Ännu engång framter sig, i ett hastigt förbiilande moment, det Gråa, och ur detta den tredje allt lösande accorden, det Blåa, med midtemot stående Rödt och Gult som orange. Försyntare, tillbakaträngd, visar sig hos den allmänna opalen endast spelet af ett blekare Blått, med ett till orangen sig närmande Brandgult. Att på ett reflecterande sätt sönderdela det undersamma spelet af vatten utvidgadt genom kiseljord, torde väl vara omöjligt. Men det böre vi uttryckligen anmärka, att färgen hos den starkt opaliserande fossilen, så väl hos den ädla, som allmänna opalen, är alldeles icke, såsom det i beskrifningar heter, hvit, utan verkligen grå.

Vi sluta vår betraktelse med några korta satser och frågor.

Bör morgonrodnaden icke anses som röda sidan af den dagligt sig rörande färgbilden, hvilken kastar sig in i det Ljusa af dagen? middagen som det herrskande Gula? och aftonrodnaden som det Violetta, hvilket förlorar sig in i den mörka natten?

Är icke firgernes djupa betydelse redan deraf tydlig, att vexternes högsta functioner fängslas af färgerne, och tillbakaträda? Så dofta icke vexter med rena glansande färger, och hos de doftande blomstren visa sig färgerne mer blygsamt, förlorasig mer eller mindre i det oändliga, obestämda Gråa. Man jemnföre tulpanerne med nattviolerne! Till och med hos de brokiga nejlikorna äro färgerne grumliga och orena.

Är icke på en högre ståndpunct fåglarnes sång detsamma som blomstrens dofter? Och äfven denna förstummas, så snart glansande, med rena bländande färger prydda fjedrar framträda. Derför finnas sångfåglarne talrikare mot norden, der fjädrarne mindre glänsande, mattare förlora sig i Grått. Man jemnföre våra näktergalar och lärkor med papegojorna!

Uppträder i totalorganismens stora färgmusik det Gröna hos vexterne mot det Röda hos de högre djuren, såsom i opalens harmoniska färgspel?

Hos de högre djuren framträder den prismatiska färgbilden i det arteriella och venösa systemet. Den universella förmörkelsen är tillbakaträngd, söker på sin högd tränga sig fram i portådersystemet af den vegetativa bukhålan; men den hvita färgen har, som en inre allman dag, fri från all vexling, uppgått i nervsystemet. Den allmänna hvita färgen häntyder, i synnerhet hos menniskan, på den lugna dödens förstelning, den röda färgen på en sjuklig, dödande rörlighet. En innerlig försmältning och ordnad temperatur af begge är den högsta helsa och skönhet.

Hvad vi här åstadkommit, är ringa, många problemer äro icke lösta, knappt vidrörda. Månget tvifvelsmål återstår ännu att häfva, och motsägelser skola uppkomma, hvilka vi till en del ana. Emedlertid tro vi om icke helt och hållit hafva förfelas rätta vägen. Några accorder äro anslagna, öch det är hela naturen som återljudar. Men rädda träda vi tillbaka för denna afton- och morgonrodnadens eldiga vexlande glöd, för dessa färger, hvilka såsom en stum hemlighet hvila hos de mångfaldiga blomstren, fasthållas af de idla stenar i jordens förborgade förstelnade massa; för detta oändliga svallande färghaf, hvilket i gåtlika uppsväljningar möter oss ur luft, haf, jord, djur och vexter, och framförallt der som en musik, upplösande alla toner i en gemensam accord, hvarest naturen, på det lifligaste upprörd, i varm förtjusning spelar på alla strängar.