Henrich Steffens: Om Färgernes betydelse i Naturen. (I)

Mnemosyne 3, 1823

Om Färgernes betydelse i Naturen.
Henrich Steffens.

Inledning.

Nästföljande Uppsats beledsagade Runges förträffliga framställning af Färgklotet, och för att inse hvad förhållande den äger till densamma, att nödigt att erinra, att Runge förestålde sig de tre enkla färgerne såsom framträdande i sin största renhet i vinklarne af en triangel; att han genomskar sidorna af denna triangel genom en annan, omvänd, så att den renaste framställningen af en jemn blandning af två och två färger föll på den andra triangelns vinklar; att han vidare benämnde de enkla färgernes öfvergångar i hvarandra monotona, men motsatsen, som äger rum mellan en enkel färg (vid den ena triangelns vinkel) och en sammansatt (vid den gent emot stående vinkeln af den andra triangeln), en harmonisk.

Det kunde synas betänkligt, att låta trycka en uppsats, som grundar sig på den så mycket bestridda Göthiska färg theorien, utan att bemota de många i nkast, som mot denna blifvit gjorda. Då hvarje försök att forsvara Göthe's åsigt mot den rådande, nödvändigt måste misslyckas, om det icke i en lärorik utförlighet med klarhet upptager stridens hufvudpunct, hvilket blott i en egen skrift är möjligt; då hvarje lätt behandling af detta vigtiga ämne endast skulle oka missförstånden, så hafva vi har afsagt att inblanda oss i denna strid. Men under stridiga åsigter synes det oss ej öfverflödigt att välja någon, för att försöka dess användbarhet i en rigtning, på hvilken dess motståndare icke gifvit akt, och sålunda hoppas vi, skall denna uppsats, som utkom tidigare an Göthe's färglara, också ännu icke vara helt och hållet öfverflödig.

---

I färgerne spelar Naturens finaste ande, och i det de framte sig har med lätt hand uppdragna, lätt omvexlande, på mångfaldigt sätt spelande, der fasthållna, likasom förstärkta, visa de, så i lefvande som döda ting, bestämda rigtningar och spel af ett högre lif, hvilket vi väl kunna skåda, men svårligen följa i de snabba vändningar af den flerfaldiga omvexlingen. Hvad som för det gröfre sinnet visar sig såsom något åtskildt, upptages genom färgernes öfverensståmmelsei en högre enhet, och hvad som synes vara Ett, ingår genom färgernes snabba omvexling och intagande öfvergangar, i ett finare lif, lifligt spelande emot sig.

Redan tidigt anade man färgernes innerliga förvandtskap med ljuset, och om vi lärt oss tydligt inse, att jordens skapare- och andeförmåga visst icke framställer sig i tanklösa och förvirrade productioner, så är den åsigt icke för oss främmande, att ljuset renast speglar sig i färgerne, likasom själen i sina tänkar, och att de måtte vara de klaraste och mest andelika yttringar af stora och djupa naturideer. Ty likasom i tonerne en inre verld utvecklar sig, full af öfverensstammelse och lif, i hvilken alla tillvarandets former upplösas och återfödas för det inre sinnet, så synes ock med färgerne för synen opp nas en högre och andelikare åsigt af alla tillvarandets förhållanden. Skillnåden är blott, att tonerne, också då deras bestämda rigtning med språket försvinner, och desamma omvexlande och innerligt ingripande i hvarandra förlora sig i en oandlig melodi, helt och hållet upplösa sig i känsla, och sålunda synas oss innerligt beslägtade i ned vårt innersta, egnaste tillvarande; då skådandet deremot förlorar sig i verldens oändlighet, och msdelpuneten för färgernes harmoni synes uppkomma ur de innersta djupen af hela skapelsen. Sålunda synas oss tonerne väl icke mera begripliga, men dock mera nära, färgerne väl icke mera främmande, men mera aflagsna. Med språket gror en förvirring af mångfaldig art. Språken skilja sig sjelfva emellan sig och i nom sig; begrepp uppkomma, stridande mot andra, och inbördes förstörelse och motsägelse synas för vår blick undandölis den högre enheten af lifvet. Men öfver språket står såsom dess inre anda Musiken, i hvilken tonerne, liksom gladtigare, ungdomligare själar, förena sig j en frisk kamp, krig och fred förmäla sig evigt, en hvar fattar alla de öfriga, upptager, enligt sin natur, det svåraste lätt, bortskänker spelande det heligaste, och återförvårfvar det lekande. Så ock färgerne i naturen. Under det tingen kampande och förstorande upptiada mot hvarandra, synas de i ljusa dansar fira sjelfva förstörelsen. Ej med lifvet ensamt forbinda de sig; ur sjelfva förödelsen, ur upplösningen framträda de skämtande, och ett lätt, brokigt, lefvande färgspel synes ofta vara undergångens muntra grafsång.

Och likval råder i detta färgernes och tonernas fria, lätta lif en sträng lag, såsom öfverallt lagen framträder der, hvarest friheten trifves friskast och gladast.

Att fatta denna lag i dess hufvudmomenter, är Naturforskarns sak. Tyvårr syntes afsigten vara mer att forklara den, an att enkelt kanna den i sin framställning. Och denna olägenhet har hvarje förklaring:, hvilken såsom en håftpunct vid ett yttre, hvarutur juse det som efterforskas enligt sitt väsende skall uppkomma, forhållande sig dertill som en verkan tillsin orsak, upphafvande all lefvande egenhet hos det som förklaras, förvandlar det tillen skugga af något annat, så att den på ett underbart sätt förmår bedraga oss med den torna besittningen af någonting hvilket endast år drömdt. Ehuru naturforskare, såsom alla menniskor, då man angriper föråldrade fordomar, plåga blifva onda — och vid den åsigt, som motsäger den herrskande förklaringenaf färgerne, icke utan skål, såvida de, ledda af en rigtig känsla, synas ana de oberäkneliga föijderne — så skall det likväl alltid för den fördomsfrie blifva tydligt, att New tons förklaring öfver färgernes uppkomst, genom ett blindt antagande och fast tillgifvenhet derför, såsom för en ren, oförfalskad naturhandling, har på vetenskapen yttrat en skadlig i nflytelse. Som bekant år, hafva vi Göthe att tacka för den åsigt, genom hvilken vi i fargerne lårde kanna en lefvande motsats. Det var att förmoda, att de naturforskare, som förstått att i en trång förklaring fjettia färgernes lefvande, fina forhållanden, också skulle förstå att förklara de verksaker, hvilka Göthe uppställde. Ty förklaringen har dat egna hos sig, atr dsn,liksom förståndet öfverhufvud, då detta i lif och handling tror sig kunna reducera allt till samma förhållanden, som det för våra sinnen sig företeende åger, med lått möda, utan aning om ett högre problem, förståtdraga allt i nom sin krets, men deremot genom lätta handgrep sublimera hvad der vore främmande, och sålunda aflagsna detsamma. Vi öfverlemna åt den nya åsigtens stiftare, som säkert ensam genomskådat den i hela dess fullhet, att utföra den vidare och med mera klarhet i alla dess delar,åfvensom att med skarp pröfning vederlägga den, som år den rådande, och vande vår uppmärksamhet till vår vans bemödanden, dem vi åmna beledsaga med några egna betraktelser.

Utan tvifvel känna vi färgernes lag renast i Konsten. Ty i Konstnärens ordnande och skapande sjal måste lagen för färgernes harmoni vara hemmastadd och på ett bestämmande sått framträda. Derför se vi tydligast i konsten hvad som söker och flyr hvartannat, hvad som år oense med och förstår hvartannat, hvad som upphåfver och ömsesidigt understödjer hvartannat. Ty i konsten upptrader färgen med hela sin naturbetydelse, och det djupa intryck, som en lyckligt vald colorit gör på oss, uppkommer deraf, att naturens språk förvandlas i ett kårlekens, utan att naturbetydelse försvinner. Men just derföre,att färgernes högre förhållanden renast framträda i konsten, blifver hon nödvändigt en Lärarinna för naturforskarne, hvilka mest finna sitt nöje vid den renaste framställning af det egna deri, och af denna förnämligast äggas till undersökning. En tänkande konstnärs bemödanden kunna derföre ingalunda vara oss likgiltiga, och de måste förekomma oss af desto större vigt, ju mera han bevarat sig för den rigtning, som i naturvetenskapen är den herrskande, och ju renare och fördomsfriare han hållit sig fast vid den hans konst egna ståndpunct.

Den som i denna mening är naturforskare, skall finna vår vans bemödanden ganska vigtiga icke blott för konsten, utan ock för vetenskapen. Ty just det fördomsfria framställningssättet, som söker förklara intet, utan endast enkelt ordna det, som i ngenstädes går öfver sin grans, men väl forstår att vardera den inre fullheten af det egna, har frambragt en stor klarhet och stränghet i det hela, så att allting ömsesidigt fördrager och understödjer hvartannat. Också skall i ngen kunna bestrida honom egenheter i åsigt och framställning Dessa hafva uppkommit af i ngen bland de kända åsigter af färgerne, och till och med Gothes bidrag, som visserligen genom dem vinna bekräftelse, hafva blott en ringa del i rigtningen af hans betraktelse. Likaså litet skall man ställa hans bemödanden i bredd med Leonardo da Vincis, Schäfers, Schiffermüllers, Lamberts, Meyers, eller Lichtenbergs, eller anse dem öfverflödiga för deras skull. Men märkvärdigt dr det, att vår vans framställning, hvilket vi veta, ehuru obekanta vi äro med Göthes vidare bemödanden, på det nogaste öfverensstammer med dessa. Man må icke tro, att han gifvit allt hvad han formådde gifva. Vi åro sjelfva, dels genom muntliga, dels genom skriftliga meddelanden i besittning af många upplysningar och högre åsigter, hvilka forknippa det, som har enkelt framstalles, med det högsta och djupaste i konsten, och betydelsefullt sluta sig intill hans större och mångsidigare bemödanden.

Men då vi föresatt oss att beledsaga vår vans framställningar med egna betraktelser, så synes det oss tjenligast, att genom en undersökning på vår vag bestyrka hvad han på sitt sätt funnit; och detta skall bli oss sa mycket lättare, som en dylik åsigt, af naturen oss uppenbarad, länge ledde oss, så att hvad vi på alldeles skilda vågar funnit, utatt att omsesides kanna våra bemödanden,i en gemensam medelpunct medgifver samma tydning.

Emedlertid mötte utförandet af vårt förehafvande betydliga svårigheter, och mycket, som aningen tycktes lofva oss, ville den verkliga undersökningen alldeles icke uppfylla. Vi bekänna därfore, att det vi förmå lemna, är endast ringa. Vår afsigt år nämligen att efterleta färgernes betydelse i naturen, deras sammanträffande med egna functioner. Ehuru det, som vi genom ert enkel framställning af facta äro i stånd att gifva, på ett öfverraskande sätt öfverensståmmer med vår vans åsigt, så kunna vi dock ingalunda berömma oss af att ha uttömt ämnet, ja att ha mer an antydt den första säkra grundvalen dertill. Och dettamåste vi har i förhand erinra, på det man ej må beskylla oss att lättsinnigt ha behandlat ett så vigtigt ämne, eller till och med misskannt storheten af detta thema.

Först måste undersökningen vända sig till betraktandet af hvitt och svart, för att, så vidt möjligt, utforska deras betydelse. Ty ehuru begge icke egentligen kunna kallas färger, så visar sig dock denna motsats som en gemensam basis för färgerne ,hvilka på ett lefvande sätt röra sig och äro hvarandra motsatta. Nu är det för en hvar tydligt, att den hvita färgen står i nära gemenskap med allt ljust, den svarta med allt mörkt, och ora man också ej kan betrakta hvitt och ljust, svart och dunkelt för detsamma, så bor skillnaden sökas blott deri, att det ljusa och mörka av mer allmänt, men det hvita och svarta fixeradt vid bestämda kroppar, så att det hvita kan anses som en vid kropparne fixerad dag, det svarta som en på samma sätt fixerad natt.

Men dagen visar sig, vid den allmännaste betraktelsen, såsom något afsöndrande på jorden. Planeten lefver då blott för sig. För betraktelsen — som utgör ett med lifvet — försvinna de allmänna förhållanden till universum, och såsom jorden i sitt hela är afsön drod, så afsöndrar sig ock alle på henne. De särskilda kropparne uppstå, som sådana, emot hvarandra; det lif lika framträder, lefvande i nom sig, mer energiskt. Men natten framgår med allmänna förhållanden, jorden förlorar sig i oändligheten afuniversum, lifvet drager sig i det hela tillbaka,och det allmanna förenande mörkret betaeker de afsändrade kropparna. Dylika forhållanden kunna uppvisas vid hvitt och svart.

Förbränningsprocessen är ett afsöndrande på jorden; men alla brännbara kroppar kunna anses för sådana, som, mera tillhörande det allmänna, antaga söndring. Naturforskarne hafva lärt sig att följa denna söndringsprocess i dess finare yttringar, och vi veta, att chemisternes syre angifver en sådan rigtning hos det kroppsliga, hvilken så helt ech hållet fallit i den afsöndrande verksamhetens våld, att den i företeelsen kan galla för dess princip. På samma grund kan man betrakta det deremot satta vätet som princip för allmangoränder.

Den förändring hos en kropp, genom hvilken den, mer eller mindre energiskt, fattas af syrets rigtning (oxydation), eller den motsatta, genom hvilken den fattas af vätets rigtning (hydrogenisation), kan betraktas på ett universellare sätt såsom blott yttre rtiotsata, likasom dod, och på ett individuellare satt, såsom lefvande. Nu av vårt påstående det, att hvitt, grått och svart gifva de första universella förändringar, rödt, gult och blått de följande mer individuella, så att hvitt och svart förhåller sig till de egentliga färgerne, som den anorganiska naturen till den organiska, och är just derföre deras allmanna basis, hvilket vi först skola  söka bevisa om hvitt och svart.

Hos metallerne, som kunna röras i begge rigtningarne, se vi den gråa färgen vara den rådande; ty äfven der, hvarest färgbilden börjar röra sig i metallernes rad, i det nämligen kopparn, såsom en contraherad och mer afsöndrad metall, visar sig råd, blyet, såsom en expanderad och mer universell, blått, och det midtemellan stående guldet gult, är färgen dock endast hos det sistnämnda fullkomligt ren, och förmår hos de åfriga icke arbeta sig ut ur ett rådande smutsigt grått.

Men så snart matallerne befinna sig i hvilken rigtning som helst af afsöndring eller allmangörande, så se vi dem förlora sig i färger af mångfaldig art, och framförallt på oxydationens sida, emedan denne framträder oftare, mer omvexlande och mer energisk.

Nu år i sjelfva verket svart den rådande färgen hos de metaller, som fallit i den universella rigtningens våld, såsom de galvaniska försöken lära oss. Alla såkallade hydrurer af silfver, bly, koppar, o. s. v. äro, som man vet, svarta. Också svaflet, hvilket såsom metallerne i begge rigtningarne af oxydation och hydrogenisation åv rörligt, visar sig svart, bundet med väte. Hit kunna vi också räkna metallemes svarta nederslag, hvilka åro af hydrogen natur, såsom: det svarta svafvelhaltiga qvicksilfret, eller den mineraliska mohren; den svarta svafvelhaltiga kopparn, som blifvit fälld med svafvelvatehaltigt kali, det likaså svafvelhaltiga jernet, fålldt på samma satt, vidare det svarta svafvelhaltiga blyet och nickeln, åndtligen med stor sannolikhet de svarta svafvelforeningarne af vismut och kobolt, ehuru naturen af dessa föreningar, åfvensom af den gula svafvelhaltiga uranen, den gråna samma grundämne i nnehållande titanen, är mindre bekant.

Men det första allmanna anlaget till oxydation är förenadt med en hvit, eller åtminstone ljus färg, såsom aktgifvelsen lar oss, der det är oss tillåtet att betrakta det. Hos de adla metallerne nämligen, hvilka arbeta emot hvarje rigtning, såvida hos dem bojeisen att bibehålla sig i sin mest egna gestalt är starkast, framträder konstens ansträngning, genom en häftigt förhöjd temperatur, för mycket våldsamt, att det skulle tillåtas oss att fixera den första driften. Men undersöka vi de öfriga metallerne, så finna vi några af den beskaffenhet, att den första driften till oxydation är af hvit eller åtminstone ljus färg, hvilken färg i athmosphaeren förvandlas till en dunklare. Så är kopparns oxydation, den lindrigaste konsten förmår framställa, förenad med en ljus orangefärg, hvilken sedermera forandras i en blågrön eller dunkel. Jernets lindriga drift till oxydation, hvilken röjer sig i den galvaniska stapeln, bevisar, att Chenevix har rätt, då han förmodar, att den hvita färgen år den första, efter hvilken den gröna följer, och slutligen den svarta. När kobolt glödröd utsattes för luftens verkan, blifver den först ljusblå, derefter allt dunklare, slutligen svart; men magnesium, hvilket i luften ganska lätt förändras, blifver först grått, derefter mörkviolett, brunt, och slutligen svart.

Genom förening med syror framkomma hos många metaller rörliga momenter, vid hvilka oxydationens sammanträffande med den hvita färgen år påtaglig, och hvilka äfven ingalunda undfallit naturforskarnes uppmärksamhet; men dessa exempel åro ock i synnerhet upplysande för de ljusa metall, oxydernes förändring. Phosphorsyradt och blåsyradt jern bildar hvita nederslag, som i luften blifva blå; salpeter, syradt silfver är grått och blir i luften svart; saltsyradt silfver (hornsilfver) är hvitt, och nämnda förändring underkastadt. Om det sistnämnda kanna vi, att denna förändring icke under hvarje vilkor inträffar, utan blott då det är ljust. Detsamma gäller säkert om alla metalloxyder som blifva dunklare. Besynnerligt nog hafva naturforskarne icke varit uppmärksamme på denna omständighet vid de öfriga oxyderne; endast den noggrannt aktgifvande Scheele anmärker, att gulgrön silfveroxyd blir i ljuset svart. Men den framkommande svartheten är en hydrogenisation, som ljuset framkallar i alla rörliga kroppar. Så i plantornas blad, i öfversyrad saltsyra, i de mer liflika ljusa metalloxyder och metalliska salter. Dagen motarbetar hvarje oxydation, der den icke öfvergått till stelhet, eller der den icke funnit en egen inre hård — den invärtes uppgångna dagen - såsom i det djuriska lifvet.

Men Buchholz' och Ritters försökbevisa, att denna hydrogenisation och förmörkelse med fortskridande oxydation inträffar i samma kropp. Ty då de utsatte saltpetersyradt eller saltsyradt silfver för solljuset, blef alldeles icke hela massan svart; tvertom, ehuru öfversta ytan blef svart, bibehöll sig den under densamma liggande ytan i grå, eller hvit; ja, då den hos saltsyradt silfver redan var grå, framkallades åter den hvita färgen. Man föreställe sig, hvad här utvertes kan skådas såsom en färgmotsats, gående ånnu oandlig djupare, och man skall inse, huru till och med vid de ofvanföre omnämnde metalloxyder den invertes fortskridande oxydationen kan vara förbunden med en utvertes mot ljuset vänd motsatt function. Emellertid är knappastbevist om någon metalloxid, att den, under det den blef dunklare, tog till i oxidation, brunstensoxiden undantagen. Men denna röjer ock så många heterogena företeelser, en sådan böjelse att reducera sig, ja till och med att träda i en rörlig, högst märkvärdig vidgning af hydrogenisation (chamaeleon), att den i detta hanseende, efter vår åsigt, blifver dubbelt undervisande.

I några fall synes hos metallerne oxidationens första ljusare moment hastigt försvinnande och knappt markbart. Så anlöper qvicksilfret i luften till svart, och erhåller genom skakning nämnda färg. Zink, så märkvärdig för det begär, med hvilket den skyndar mot oxidationens rigtning, blifver likaledes svart, och Vismut anlöper till blå, eller egentligen mångfärgad. Dock äro dessa fall sällsynta, och vi tvifla ej, att man också hos dem, vid nogare aktgifvelse, skall upptäcka det ljusa momentet af en uppkommande oxydation.

Så mycket flere äro de mataller, hvilka fasthålla detta moment. Så anlöper tennet till gråhvitt, blyet blir i luften grått, derefter hvitt; Antimonium, Tellurium och arsenik förflygtigas som hvita oxider. De öfriga metaller, Volfram, Molybden, Uranium och Chromium äro i afseende på sina första, rörligare oxydationsförändringar för mycket okända, att vi skulle kunna nämna något om dem.

Emellan detta hvitt i oxydationen och svart i hydrogenisationen frambryta nu de mer lefvande färger. De metaller, sot, ligga metallitetens medelpunct närmare, söka med sin ursprungliga naturs respectiva intensitet bibehålla sin egna art; derföre när de befara art duka under för oxydationens magt, framkalla de den motsatta rigtningen, och mellan begge spela de mångfaldiga färgeine hos jem, koppar, kobolt, bly, o. s. v. De metaller deremot, som äro aflägsnare från metallitetens medelpunct, och derföre starkare fattas af oxydationens rigtning, blifva antingen hvita, såsom Antimonium, Tellurium, Arsenik, eller bortblekna efter ett kort genom vexlande färger antydt lif. Så är Volframmetallen först svart, derefter ljusgul; Chromium först grön, derefter brun, derefter ljusorangefärgad; Titan först blå, derefter röd, sist hvit; slutligen är Zink först gul, derefter hvit.

Men tydligast kanna vi liken af längst för detta genom stora naturprocesser i jorden dödade metaller, hvilkas metalliska natur är mer an en blott formodan, hvilkas förstelning genom oxydation är intet tvifvel underkastad, och hvilka, som man vet, alla äro hvita.

Man kunde göra oss den invändning, att en mängd kroppar, såsom linne, papper, vax, talg, äro hvita och förbrännliga. Men just dessa skola påtagligast bekräfta och upplysa vår åsigt. Ty först och främst är just hos dessa bekant, att oxydationen sammanträffar med den hvita färgen, hvilken ock genom henne förhöjes (hvarpå blekning med saltsyra beror); och dernäst brinner ju i sjelfva verket hvitt aldrig, ut det motsatta svarta framkallas först, och ur denna motsats, på gränsen mellan hvitt och svart, uppkommer lågan, såsom en lefvande, rörlig färgbild, nertill blå, midtpå gul, och, om lågan är fullständig, i spetsen alltid röd.

En skön och betydande bekräftelse lemna oss bergen. Sedan sammansättningen — af fältspat, glimmer och qvarts — hvilken antyder en inre strid af actioner, af hvad beskaffenhet denna ock må vara, småningom försvunnit, genom granit, kneis och glimmerskiffer, visar sig den enklamassan af förstelning och ensidig oxydation i lerskiffern efter utseendet svart. Men lerskiffern är i sjelfva verket hvit, såsom det hvita sträck, en hvar känner på vara skriftaflor, på ett öfvertygande sätt ådagalägger, Att den blir svart på ytan, är denna märkvärdiga function af ljuset, således början till att blifva brännbar, såsom svartheten hos ljus branden, hos metalloxiden af brinnande papper. Att det verkligen är en athmosphaerisk function, derom öfvertyga oss en allmänt bekant erfarenhet. Ty om endast det hvita sträcket fuktas, blifver det i athmosphaeren svart. Allt som forbrånnlighetsprocessen tilltager i de yngre bergen, upphör småningom det hvita sträcket, har hydrogenisationen trängt sig djupare in i materien; den fortvarande och nu djupare gripande ljusfunctionen har starkare väckt den motsatta rigtningen, framkallat nattens alstrande och af lifvet maktiga princip, och omsider visar sig massan, nu genomträngd af den bestämbara oändligheten, som kolblinde, som stenkol, och lågan frambryter.

Om vi derföre, på grunder, hvilka icke äro okända, bestamma kolamnet som fasta landets element, så är detta ämne ingalunda svart, utan, såsom ett ursprungligen stelnadt, fastmera hvitt, och visar sig svart blott i allmangörandets får detsamma icke ursprungliga rigtning. Vårt påstående understodes af rön; ty det brinnande svarta kolet är, såsom Winter1 och Berthollet hafva bevisat, hydrogeniseradt.

Också i lifvet sammanträffar den universellare afsöndringen med den hvita färgen. De hvita safterne och alla hvita delar hos växterne äro, som man vet, oxiderade, och midt emellan hvitt och det i grönt fördolda genom lifvet mildrade svarta hos kolet, uppkomma de färgade blomstren, såsom lefvande lågor, genom det egna lifvet fasthållna i en färgrigtning. Hos de lägre djuren, som ha afsöndringen universellare, mera förknippad med jordens allmanna lif, såsom redan deras närmande till det indifferenta vattnet, eller, genom det årliga bortdöendet, till omvexlingen af dess vidgningar i athmosphaeren, der lifvet visar sig trögare och mindre rörligt, tillkannager, är derföre blodet hvitt och kalt. Icke blott hos våxterne, också hos vegetationen på djuren (hår, fjädrar), hänvisar den hvita färgen på stelhet (död oxidation). Derföre blekna dessa delar, så snart det verksammare lifvet trader undan. Färgerne hos daggande djur; fåglar, likasom hos blomstren, försvinna mot norden. Åndtligen finna vi i den högsta norden nästan i del hvita djur, såsom hermliner, harar, o. s. v., hvilka, såsom jorden, blifva hvita om vintern, hvita björnar och hela håren af hvitfjädrade fåglar. Också vinterns hvita stela snötäcke förkunnar en allman söndring; ty det år be vist, att fruset vatten, och framförallt snön, är oxiderad.

(Slutet e. a. g.)