Vår flagga.

Västra Finland 29, 28.5.1918

Åbo den 28 maj 1918

Frågan om det fria Finlands flagga har liksom de flesta andra frågor i värt olyckliga bud givit anledning till tvister och oändliga uttalanden såväl inom tidningspressen som inom korporationer, vilka äro närmast intresserade för spörsmålets lyckliga lösning.

Det tycktes till en början vara klart, att flaggan skulle bliva den rödgula korsilaggan. Rött och gult inga i vårt vapen, varför dessa färger ju borde vara självskrivna. Man stärktes i denna förhoppning, då man såg de fantastflaggor, med vilka vi vid högtidliga tillfällen smykat våra hus. Åtminstone här i vår del av landet voro de rödgula färgerna i avgjord majoritet, och de enstaka blåvita flaggor, som hissades gjorde sig föga gällande.

Men det skulle icke gå så lätt att lösa frågan. Gammalfinnarna hade gjort de s. k. Topelianska färgerna, blått och vitt, till sina och med en envishet, som ju säges karaktärisera den äkta linnen, hålla de fast vid sina färger och tyckas numera ha fått på sin sida även ungfinnarna, vilka hittills omfattat de rödgala färgerna.

Man har försökt med kompromisser, i det förslag framställts om en rödgul korsflagga med en vitblå bård kring korset eller med vänstra fältet blått med vita rosor. För att undvika förväxling med den danska flagga föreslog den s. k. flaggkomitén att den korsflaggan skulle i vänstra övre fältet förses med 9 vita rosor, symboliserande våra nio landskap. Detta förslag förefaller kanske mest tilltalande, men även den vitblå bården kring korset är prydlig och tyckes hava vunnit erkännande i de skandinaviska länderna, där man fäst sig vid att färgsammansättningen på ett lyckligt sätt upptager alla de nordiska ländernas färger.

Det av grundlngsutskottet framställda förslaget: blått kors på vit botten med Finlands vapen i korsets mitt har väckt stark opposition. Det har med rätta framhållits, att denna flagga är rysk, den användes av de ryska segelklubbarna och har sålunda även blivit våra segelsällskap påtvungen. Flere av våra ha påvisat det osmaklnga i att det fria Finland i sin flagga använder det ryska Andseaskorset. De ha uttalat sig för den rödgula korsflaggan. Här i Åbo håller man på den rödgula flaggan med den vitblå bården, i Helsingfors är man mera benägen för "ren" flagga, men går in på att i övre hörnet vid stången insattes ett blått fält med vita rosor.

Man tycker, att hänsyn borde tagas till våra sjömäns mening i denna ingalunda betydelselösa fråga. Man utsikter därtill finnas ingalunda. Sam av lantdagsdebaitten framgår håller man envist fast vid sin mening. Man låter hällre vårt land för all framtid symboliseras av det ryska Andreaskorset än man ger efter för förnuftsskäl. Den rödgula flaggan har nu en gång för alla stämplats som ruotsikkojen (de svensksinnades) flagga, och därför kan det icke komma i fråga att antaga den. Bättre då vad som hälst, t. o. m. ryskt.

Sådana äro förhållandena hos oss. Sorgligt, men sant. Flaggfrågans olöslighet börjar småningom väcka uppmärksamhet utomlands. De snabbtänkta tyskarna, som icke kunna förstå omständlighcten i en sä klar och onkel sak, ha redan sett säg manade att anmoda vederbörande att raska pä. De tycka med rätta, att den brokiga mångfalden av flaggor, den ena mer fantastisk än den andra, börjar verka skandal.

Ett avgörande måste därför fås till stånd och sedan en enda flagga användas och respekteras, även om den, sorgligt nog torde bli - den ryska Andreasflaggan.

Sedan ovanstående nedskrivits ingå; ett meddelande, att konstnären Gallén-Kallela och arkitekten E. Saarinen i en skrivelse till grundlagsutskottet framhållit, att enligt deras åsikt den blåvita färgsammansättningen i flaggan icke är berättigad vare sig ur heraldisk, historisk, praktisk eller ens estetisk synpunkt och att det är obegripligt att till Finlands flagga föreslås de ryska segelklubbarnas flagga.

Naturligtvis hjälper icke en sådan protest, ehuru den kommer från tvänne ansedda finsksinnade konstnärer.