Fotografiskt allehanda 4, 1903
*) Referat vid Kemistsamfundets möte i mars 1902 af Daniel Nyblin.(En ny metod af dr R. Neuhaus) *).
I januarihäftet af Photogr. Rundschau ingår en artikel angående fotografi i naturliga färger, hvilken jag finner vara af den vikt, att ett utförligt referat af densamma inför Kemistsamfundet torde vara på sin plats. Det förefaller mig nämligen som om detta nya uppslag på färgfotografins område vore mera lofvande än alla hittils försökta metoder för direkt färgfotografi. Möjligen kunde därför ett referat af artikeln ifråga ge upphof till experiment äfven hos oss.
Den direkta färgfotografin är, som bekant, ungefär lika gammal som fotografin i svart; emellertid har den ännu icke uppnått något praktiskt resultat.
Annorlunda förhåller det sig med det indirekta återgifvandet af färger medels fotografi. Häri har man redan för längesedan uppnått fullt praktiskt utförbara metoder, såsom t. ex. Vogels trefärgstryck, Ives och Selles kopieringsmetoder, hvilka endast äro en afart — en särskild tillämpning — af Vogels metod, samt dr Jaly's förfarande, som visserligen åstadkommes genom endast ett negativ, men hvilket dock grundar sig, också det, på Vogels teori.
Direkt färgfotografi har hittils i hufvudsak haft tvänne utgångspunkter. För det första klorsilfvrets egenskap att antaga olika färg genom invärkan af olika färgadt ljus. De första upptecknade iakttagelser på detta område härröra sig från Seebeck 1810. Senare hafva Hersckel, Hunt, Becquerel, Poitevin, Niepce m. fl. genomforskat detta område utan att» dock komma till praktiskt resultat, och detta af tvänne orsaker. Pro primo: återgifvas icke färgerna fullt riktigt, pro secundo: har något fixermedel för de erhållna färgerna icke kunnat upptäckas.
Den andra utgångspunkten bildar interferensfenomenet, i detta fall ljusets brytning uti och reflekterande från enfärgade skikt af viss struktur. Teorin för denna metod framstäldes af dr Zenker 1867 och utarbetades senare af professor Lippmann, som offentliggjorde sina resultat 1891.
Icke häller denna metod har praktiskt löst frågan om fotografi i naturliga färger.
Dr R. Neuhaus i Berlin — jag tror han till yrket är läkare — är en mycket framstående amatörfotograf, eller väl närmast forskare på det vetenskapligt-fotografiska området. Han har under en lång följd af år specielt studerat problemet att återgifva naturens färger genom fotografi. Han är tillika redaktör för den hufvudsakligast för amatörer afsedda tidskriften Photographische Rundschau och har i denna tidskrift publicerat rätt mycket om sina försök såväl med den s. k. Lippmanska som ock med andra såväl direkta som indirekta metoder att åstadkomma fotografier i naturliga färger.
I januarihäftet af nämda tidskrift finnes en längre artikel af dr N. angående användandet af anilinfärger för färgfotografi. Artikelns hufvudsakliga innehåll är följande:
Efter att i förbigående hafva påpekat tidigare försök med klorsilfver och framhållit, att professor Wiener (1895) ådagalagt, att de färger, som på detta sätt erhållas, uppstå genom en blekningsprocess, samt omnämt, att bl. a. E. Vallot gjort försök med utblekning af anilinfärger och erhållit färgade bilder efter transparenta färgade original, hvilka bilder emellertid icke kunnat fixeras, fortsätter han sålunda:
"En af mig för två år sedan gjord iakttagelse antydde sannolikheten af att man genom utblekning af passande färgblandningar möjligen kunde komma till ett brukbart resultat för lösning af problemet angående direkt färgfotografi. Emellertid fann jag först senaste sommar tid att närmare undersöka saken. Efter fem månaders arbete lyckades det mig att framställa en färgblandning, som hade ungefär samma ljuskänslighet som albuminpapper, och hvilken återgaf färgerna. De framstälda bilderna kunna fixeras.
Visserligen har härmed endast det första steget till en slutlig lösning af frågan om direkt färgfotografi blifvit taget, ty metoden har först då sitt fulla värde för fotografin, när det lyckas att höja preparatets känslighet så, att därmed korta kameraexponeringar kunna utföras. Men då det redan nu lyckats att afkorta exponeringstiden från flera timmar i direkt solsken till endast ungefär 5 minuter, och då tillika färgerna kunna fixeras, torde man våga hoppas, att en vidare utveckling och fullkomning icke skall uteblifva."
Dr N:s iakttagelse bestod däri att en rest af för Lippmanns metod använd bromsilfvergelatinemulsion, hvilken var färgad med cyanin, ögonblickligen förlorade sin färg, då den tillfälligtvis utsattes för direkt solljus. På grund af denna företeelse uppstälde N. för sig följande frågor:
1. Af hvad är detta hittils obekanta fenomen betingadt?
2. Spelar närvaran af bromsilfver härvid någon roll?
3. Hafva andra färgstoffer under samma betingelser samma egenskap?
4. Kunna mycket ljuskänsliga färgblandningar på detta sätt åstadkommas? O. s. v.
En af dessa frågor kunde mycket snart besvaras. En blandning af cyanin och gelatin, utan närvara af silfver, blektes lika snabt som bromsilfveremulsionen, dock måste blandningen vara fuktig. Efter torkning var ljuskänsligheten betydligt mindre.
För att bedrifva undersökningarna systematiskt anskaffades från "Actiengesellschaft fur Anilinfabrikation" i Berlin en serie af möjligast oäkta anilinfärger, nämligen:
1. Rubin, S.,
2. Congo, Rubin,
3. Congo,
4. Rose bengal,
5. Phloxin,
6. Rosazurin, G.,
7. Eosin, extra kryst.,
8. Uranin,
9. Chrysoidin, extra,
10. Toluylen Orange, G.,
11. Thiazolgult,
12. Primulin,
13. Naphtholgult,
14. Äthylgrönt, kryst.,
15. Chicagoblått, R. W.,
16. Azoblått,
17. Rosazurin, B.,
18. Benzoazurin, G.,
19. Heliotrop,
20. Methylviolett, B. extra,
21. Malachitgrönt,
22. Chinolinrödt,
23. Erythrosin,
24. Glycinrödt,
25. Fuchsin,
26. Methylblått,
27. Cyanin,
28. Diazosvart, 3 8.,
29. Nigrosin, 8.,
30. Krystallviolett.
Altså alt i alt 30 färger. Dessa löstes dels i vatten dels i alkohol, beroende på. färgämnets större löslighet i det ena eller andra lösningsmedlet. I de fall, då färgämnet visade tydlig färgskilnad om det var löst i alkohol eller i vatten, profvades såväl alkohol- som vattenlösningen.
N:s första försök utfördes på följande sätt: färgämnet blandades i gelatinlösning, hvilken utbreddes å mjölkglasplåtar och belystes såväl i fuktigt som torrt tillstånd, hvarvid endast plåtens ena hälft utsattes för solljusets invärkan, medan den andra hälften var takt. När fuktiga plåtar exponerades, måste en kyvett för absorbtion af värmestrålarna sättas framför plåten, då i annat fall gelatinet på mycket kort tid smälte. Att använda hvitt kartongpapper såsom underlag för emulsionen lät sig icke göra, emedan en del af färgstoffet inträngde i pappret, och härigenom helt andra betingelser för ljuskänsligheten uppstodo.
Alla dessa försök slogo emellertid fel. Icke något enda färgämne visade ens närmelsevis den underbara känslighet som fuktig cyanin-gelatinlösning. Ljuskänsliga voro visserligen alla lösningarna såväl i torrt som fuktigt tillstånd, men känsligheten var så låg att det icke var att vänta det de kunde få någon användning för fotografiskt ändamål. Medan torrt cyanin-gelatin var betydligt mindre känsligt än en fuktig blandning, var detta ingalunda fallet med alla färger. Ljuskänsligheten hos några färger (t. ex. primulin, fuchsin och malachitgrönt) visade sig genom att de mörknade.
Uti andra försöksserier användes ägghvita, stärkelse eller kollodium såsom bindmedel, utan att resultatet därigenom förbättrades. I afseende å ljuskänslighet var gelatinlösningen den fördelaktigaste.
Härefter försöktes olika tillsatser till gelatin-färglösningen för att om möjligt härigenom höja dess aktivitet. I afsaknad af hvarje förarbete i denna riktning var detta emellertid ett fullständigt famlande i mörkret. För att hindra gelatinets smältning genom solvärmen hade formalin tillsatts en del lösningar. Detta hade för rosazurin B. visat en stegrad känslighet. Tillsats af formalin försöktes därför med hela serien dock utan att nämnvärdt förbättra resultatet.
Emedan närvara af ammoniak höjer känsligheten hos ortokrom atiska plåtar försöktes sådan tillsats till färgblandningarna, och visade detta också i några fall en höjning af känsligheten (t. ex. hos azoblått och heliotrop), men stegringen var för obetydlig för att spela någon praktisk rol. Dessutom förändras en del färger genom ammoniaktillsatsen. Så t. ex. utblekes äthylgrönt äfven i mörkret.
Äfven tillsatser af bromsilfver eller silfvernitrat profvades, men visade sig ovärksamma. Dessa blandningar mörknade hastigt i solljuset, men denna förändring kunde icke tillskrifvas färgämnena, utan var beroende af silfversaltets reduktion.
Efter dessa misslyckade experiment bortlämnades såväl gelatin som andra bindämnen, och fortsattes arbetet på så sätt, att olika tyg- och pappersprofver indränktes med färglösning. Då emellertid de olika färgämnena förhöllo sig olika gentemot ull, bomull eller siden, så måste omfångsrika försök anställas för att utröna deras gynsammaste blekningsförhållanden. Med hvart och ett af de 30 färgprofven gjordes därför försök med ull, bomull, siden, lärft, skrifpapper, filtrerpapper, fotografiskt råpapper och gelatineradt papper. Gynsammast visade sig förhållandet vid filtrerpapper, hvarför detta användes vid alla senare försök. Genom dessa profver vunnos synnerligen värdefullt material. Sålunda befunnos följande färger vara mycket känsliga: chinolinrödt, erythrosin, rose bengale, phloxin, eosin, uranin, thiazolgult, cynin och krystallviolett. Men äfven de öfriga färgerna bleknade i ljuset mer eller mindre hastigt med undantag dock af fuchsin och primulin, hvilka tvärtom mörknade.
Utblekningen skönjes redan efter några få minuter i direkt solljus och är efter ett par timmar rätt betydlig, men en svag färgning af underlaget blir dock t. o. m. efter lång exponering bestående.
Färgämnena få ej användas i altför stark koncentration.
Sedan brukbara utgångspunkter för de olika färgerna vunnits, försöktes blandningar. Men här visade sig nya svårigheter, ty talrika färger fördraga icke att blandas med hvarandra.
Medan de i skilda lösningar hålla sig mycket bra, fällas de så snart de blandas med hvarandra. Dessutom förändra en del färger sin karaktär i fråga om utblekningen vid närvara af andra färger.
Utblekningsförsöken med de enskilda färgerna kunde företagas i hvitt solljus, men för färgblandningarna var det nödvändigt att företaga exponeringar i olikafärgadt ljus, d. v. s. under färgade glaseller transparentbilder. För detta ändamål sammanfogades skifvor af färgadt glas (rödt, mörkgult, ljusgult, grönt och blått).
Hvarje rödt färgämne, som hade visat gynsamma blekningsförhållanden, blandades efter hvartannat med de olika gula, gröna, blåa och violetta färgerna, och i dessa olika färgblandningar badades filtrerpapper, hvilket efter torkningen exponerades under färgskifvan i direkt solljus. Nästan alltid framträdde rödt och gult mycket bra, medan blått och grönt lämnade mycket öfrigt att önska.
För att nu om möjligt förbättra värkan af de gröna och blåa färgerna sökte N. att finna andra passande färgämnen. På hans laboratoriebord stodo 2:ne flaskor, den ena fyld med en smaragdgrön, den andra med en djupblå lösning. Den blåa lösningen bestod af kopparoxidammoniak, den gröna af kopparsulfat och koksalt.
*) Dr Neuhaus' upptakt af detta värdig fixeringsmedel har en högst märkningsmelidkehlet med Daguerres upptakt af kvicksilfverångor som framkall- för daguerrotypier. N. hade nu altså genom en tillfällighet funnit ett fixermedel för sina bilder, — men fortsättningsvis var återgifvandet af de gröna och blåa färgerna bristfälligt, hvarför nya letningar efter grön- och blåkänsliga färg- ämnen måste företagas. Detta sökte han i klorofyll. Ett mörkgrönt afkok på gräs i alkohol visade sig på intet sätt stå efter anilinfärgerna i fråga om utblekningsförmåga. Klorofyllens förhållande i blandning med anilinfärglösningar blef en ny öfverraskning, i det att klorofyllen nämligen i hög grad bidrog att höja anilinfärgernas utblekningsförmåga. Färger, hvilka tliigdeignare varit mindre användbara, gåfvo i blandning med klorofyll synner- goda resultat. Detta var specielt fallet med grönt och blått.Följden af dessa saltlösningars tillsättande till emulsionen var öfverraskande: t. o. m. de mest oäkta anilinfärger förblefvo i det starkaste solsken oförändrade! Neuhaus skrifver härom: „Jag påminde mig då hafva läst, att färgare impregnera sina tyger med kopparsaltlösning för att göra oäkta färger ljusäkta. Vid här föreliggande utblekningsprocess visa de en analog värkan och bilda således ett värdefullt fixermedel för de genom blekningen erhållna färgnyanserna." *)
Ännu fördelaktigare, än att blanda klorofyll- och färglösningarna med hvarandra, visade sig följande tillvägagående: Filtrerpapper badades 3 à 4 gånger i klorofyll-lösning samt torkades mellan hvarje gång. Först därefter preparerades pappret med anilinfärglösningen. Trenne anilinfärgblandningar, hvilka gifvit goda resultat, anföras:
I. Erythrosin + uranin + methylenblått. Användes dessutom ett efterbad af utspädd methylenblått-lösning, så framträder den blåa färgen bättre, men den röda lider härigenom något.
II. Rose bengale + thiazogult + methylenblått, —eller i stället för thiazogult: uranin, i stället för methylenblått: krystallviolett.
III. Eosin + uranin + methylenblått. Dessa och liknande sammansättningar återge färgerna om de exponeras i direkt solljus 2 à 3 timmar.
På denna punkt stodo dr N:s experiment, då han i Chemiker Zeitung läste att, enligt undersökningar af Oskar Gross, vissa färgers bleknande berodde på oxidation.
Försöken återupptogos nu från början och utvidgades därhän att oxidationsmedel tillsattes färgblandningarna. Äter togs gelatinet som bindämne, men upplöstes nu i vätesuperoxid i stället för i vatten. Hela raden af färger (30 anilinfärger + klorofyll) profvades ånyo. Emulsionen öfverdrogs å mjölkglasplåtar och exponerades torr.
Resultatet var afgörande. Ljuskänsligheten hade stegrats i anmärkningsvärd grad. Alla iärger kunde emellertid icke fördraga vätesuperoxiden. Några förändrade redan i mörkret sin färg, andra utblektes helt och hållet (så t. ex. rubin S, äthylgrönt och malachitgrönt).
Färglösningarna, hvilka tillsättas gelatinlösningen, måste vara möjligast koncentrerade. Först tillsättes den röda, sedan den gula och slutligen den blåa färgen. Klorofyll är vid denna modifikation af metoden icke lika värdefull som vid de tidigare försöken å papper. Emulsionen bör hafva en indifferent gråsvart eller blåsvart ton.
Dessa färgblandningar med gelatin och vätesuperoxid hafva ungefär samma ljuskänslighet som albumin-klorsilfverpapper. Redan efter 5 minuters exponering i direkt solljus under en transparent färgbild erhåller man fullt utexponerade färger. Exponering i kamera torde i förhållande härtill taga 2 à 3 timmar i anspråk. Emedan dessa resultat uppnåddes först på senhösten, då ljuset redan var svagt, afstod Neuhaus från försök med kameraexponeringar, men några vällyckade bilder af solspektrum utfördes.
Slutligen ger Neuhaus en del anvisningar för metodens praktiska tillämpning, hvilka jag emellertid här förbigår, då de ej hafva något allmänt intresse, och emedan de, som möjligen äro hugade att fortsätta hans experiment, måste läsa originalartikeln i Photographische Rundschau.
Så vidt jag kan finna, är detta nya uppslag för framställning af fotografier i naturliga färger mera lofvande än någon af de tidigare använda metoderna, — men, detta ansåg man ju också i tiden om Lippmanns interferensmetod, hvilken dock tilsvidare har gäckat våra förhoppningar. Dock bör ingen häraf låta afskräcka sig från försök, ty äfven den nu så högt utvecklade fotografin i svart, med hvilken kan erhållas bilder på mindre än en tusendedels sekund, var i början lika litet ljuskänslig som denna af Neuhaus utarbetade blekningsmetod, och man torde därför våga hoppas, att också denna metod har möjlighet för vidare utveckling. Så t. ex. ges där ju — som Neuhaus äfven anmärker — många andra syreutvecklande ämnen än vätesuperoxid, hvilka ännu icke äro profvade för detta ändamål, och dessutom en oändlighet af anilinfärger, som kunna indragas i experimenten; likaså kan man tänka sig, att också andra växtfärger än klorofyll skola visa sig tjänliga och kanske fördelaktigare än de af Neuhaus använda färgämnena.
Ei kommentteja:
Lähetä kommentti