Finlands flagga. Några allmänna synpunkter.

Hufvudstadsbladet 6, 6.1.1918

Tillred. för Hbl.
Såväl senaten som den af densemma tillsatta flaggkommittén äro ense om att lejonflaggan bör vara vår officiella statsflagga, och fastslå därmed att de därut ingående färgerna rödt och gult äro landets färger. I sitt förslag till handelsflagga har kommittén fullföljdt konsevensen härat och föreslagit ett  gult kors på röd botten, samt för förhindrande af möjlig förväxling med den danska flaggan, försedt det öfre af de inre []ten med de nio i Finlands vapen ingående rosorna. Senaten bar tyvärr icke förenat sig om detta vackra och välmotiverade lörslag, utan framkommit med ett nytt i alla afseenden underlägset förslag. Den förestår att det gula korset skulle förses med tvenne smala kanter, den inre blå den yttre hvit och, under dramhållande att dessa kanter skalle göra samma tjänst som rosorna i kommitténs flagga, foreslagit att dessa skulle bortlämnas.

Erkännes en gång, såsom också senaten genom förslaget till statsflagga gjort, att Finlands färger äro rödt och gult så följer däraf att de i handelsflaggan böra ingå i samma förhållande till hvarandra som i statsflaggan, d. v. s. det gula direkt emot det röda. Det är alltså förkastligt att genom inskjutande af bifärger från hvarandra totalt afskilja de sammanhörande hufvudfärgerna och detta är ett så mycket större fel, som den vackru glans, hvilken den gula färgen erhåller genom att stå bredvid den röda, försvagas om dessa färger åtskiljas genom att band af hvad färg det vara må. Genom att betrakta den af senaten föreslagna flaggan på längre afständ, (t. ex. i Wasenluska buk handeln utställda flaggorna från molsatta gångbanan eller inifrån Esplanaden) kan enhvar öfvertyga sig därom att den blåhvita kanten ej als kan urskiljas, men medför en grumlingaf det gula intrycket af kurset. Under förutsättning alt såväl de gula som röda färgerna i de bagge förslagen äro absolut lika, verkar korset i senatens förslag ljusare fin det helgula, beroende på all afgränsningen från den röda bottenfärgen är hvit, och alltså ljusare an det gula. På nära håll verkar den blåhvita kanten oestetisk, på afstånd bidrager den till att göra korsets färg mera obestämbar och medför altså ingen nytta, utan är till direkt skada. Observeras härtill att dessa rön kunna göras med rena och oblekta färger, som gifva ett gynnsammare resultat an blekta och orena, så Inses det omöjliga i senatens förslag.

Jämföras de två förslagen med hänsyn till enkelheten och lättheten att tillverka dem, måste också i detta viktiga afseende kommitténs förslag obetingadt ställas framför senatens, som dessutom lättare genom felproportionering kan förvanskas.

Det enda motiv som kan hafva förelegat for senatens förslag, ar önskan att bereda plats för de allt ännu uf en del personer förordade blåhvita färgerna.  Detta hade bort uttalas så att förslaget icke behöft framträda stödande sig på skäl som icke stå för en saklig kritik. Del är alltså ett kompromissförslag som bygger på personliga smakriktningar och hittills gängse färgsammansältningar. De helt nya förhållanden i hvilka vi blifvit föralla, kräfva dock ett bortseende från åskådningssätt och former som varit förklarliga under de är som gått. Ett antagande af regeringens förslag vore i högsta grad beklagligt, ty skulle vi därigenom öppet och för allframtid för oss själf va och världen visa en oförlåtlig splittring under en tidpunkt och i en fråga, där enighet med lätthet bort kunna ernås. Senatens flagga passar oss ej, emedan dan leder oss tillbaka till tider som, skola wi hoppas, aldrig komma igen, i stället för att visa framåt mot nya mål och bättre hållanden.

Emedan detta flaggförslag möjligen kan gifva upfhof till att frågan om de blåhvita färgerna åter kommer under diskussion, torde det vara på sin plats att gifva en allmän kritik af desamma såsom våra nationalfärger, samt af de förslag till handelsflagga som bygga på dessa farmer som hufvudfärger. Det enda motiv som kan anföras för de blåhvita färgerna, är att de under några decennier användts i fantasiflaggor af en del af landets befolkning. Enbart detta kan ej gifva det ett berättigande till en plats i landets flagga. Vore de blåhvita färgerna något för Finland gentemot andra länder speciellt utmärkande, kunde man förstå den envishet som en del anhängare däraf lägga i dagen. Men långt därifrån; de blåhvita färgerna bilda hufvudfärgerna i Greklands och Bayerns samdessutom Argentinas, Cubas, Guatemalas, Honduras, Nicaraguas, Salvadors och Uruguays flaggor. De rödgula färgerna enbart för sig ingå däremot endast i Spaniens flagga.

Öfvergå vi till de flaggförslag som föreslagits med de blåhvita färgerna som hufvudfärger, exempelvis hvitt kors på blå botten med vapnet i midten, eller lejonduken i förminskad skala såsom ett hörnfäll, så finna vi att den gula färgen i dessa förslag intager en så underordnad plats att de hvitblåröda färgerna blida hufvudfärgerna. Enbart detta faktum är ett så vägande skäl emot icke endast de sist berörda förslagen, utan mot alla  fyrfärgskombinationer, att det är rentaf öfverraekande att vår regering kunnat framkomma med ett förslag byggande på en sådan färgsammansättning.

Bland flaggförslag i rödt och gult som framställts är det kanske skäl att behandla ett, som flere gånger föreslagits, nämligen rödt kors på gul botten. Oaktad färgerna uti detta förslag ingå i oriktig ordning, kunde det måhända kunna komma under ompröfnfng ifall del vore estetiskt öfverlagset den riktiga placeringen, nämligen gult pä rödt. Men att detta ingalunda är fallet, kan enhvar öfvertyga sig om genom att pröfva saken: en jämförelse mellan Spaniens handels- och örlogsflagga är äfven belysande, den förra har nämligen gullen senare röd bottenfärg.

Resultatet af ofvananförda utredning visar klart att intet af alla förslag, ens i något särsklidt afseende, kan ställas i bredd med kommitténs. Detta förenar i sig det enkla och värdiga som utgör idealet för en verklig flagga, det bygger på historisk grund samt är ur skönhetssynpunkt det absolut öfverslagsna, och har därtill redan i praktiken, om man frånser rosorna, vunnit en ganska allmänt bruk. Det enda som mot densamma har kunna anföras är att rosorna skulle försvåra tillverkningen, mm enar så godt som alla öfriga förslag aro vida mera invecklade att framställa, måste denna anmärkning
lämnas åt s[] värde.

Faran för förväxling med den danska flaggan har betydligt öfverdrifvits, i synnerhet om den djupgula färg som kommittén föreslagit kommer till användning. Det måste nämligen vara en hederssak för enhvan att icke använda flaggor i ett sådant skick all de naturliga färgerna blifvit oigenkännliga. [] detta samt au rosorna icke äro något för flaggan väsentligt utan ett bimotiv, som tillkommit uteslutande på denna grund, så kunde nödvändigheten af deras bibehållande ännu tagas under öfvervagande. I rent estetiskt afseende verka de icke störande utan tvärtom och medföra därtill att den gula glansen på, korset ytterligare framhäfves.