Säsongens modenyheter.

Tammerfors Aftonblad 165, 22.10.1920

Den, som inbillar sig, skrives i ett modebrev frän London till en rikssvensk tidning, att på Londons gator bara traska omkring långa, platta, sportklädda misser, bedrar sig storligen. Dessa utgöra sannerligen ett försvinnande fåtal, medan majoriteten gott kunde tänkas direkt importerad från Paris. Del vill säga för att behålla denna illusion bör man helst ej se på Londonmissernas ben och fotter; ty de förra erinra en mest om våra hederliga, svenska gärdsgårdsstörar, tädda i tarvliga bomulls-! eller silkesstrumpor, de senare rätt och slätt om stora, söderamerikanska "bla’n", trampande i konstant nergädda och slafsiga skor. Men dessa ben och fotter uppbära i allmänhet en ganska elegant, men som sagt föga ladylike företeelse, rör övrigt skulle det vara svårt att i detta sammanhang på några korta rader definiera Londongatornas misspublik, därtill är den alltför blandad. Därmed skulle jag för resten också gå utanför mitt ämne, som vill behandla säsongens modeepidemier, säsongens favoritartiklar här i denna nästan skrämmande stora stad.

Säsongens stora kapitel hör färgerna till. Vart man vänder sin konservativa, svenska blick möter färgernas orientaliska hetsiga prakt; man är ovan vid denna anblick, man börjar med att förkasta den och slutar med att intensivt njuta av färgspelet, den återvändande fredens glädjetecken. Ty det vill synas som om detta färgmod voro den naturliga reaktionen efter krigets fältgrå tristess. Butikernas skyltfönster glittra och skimra, som ville de tävla med en orientalisk marknad, teatrarnas dekorationer, belysningar och dräkter fira fullständiga orgier i smekande färgeffekter - allt från den minsta till den största sak lägger bara an på färger. Och man väjer inte tillhaka för de mest djärva sammansättningar, ej heller för de grellaste och mest skrikande färger. Ej så sällan ger färgprakten därför intryck av maskerad och ganska billig och tarvlig sådan, ett intryck som inte enbart kan skrivas pä konservatismens och ovanans konto.

Alla vinterns toaletter, som vilja göra anspråk pä att vara en vogue, skola alltså skatta åt färgernas och de skimrande metallernas brokiga mod. Skarpa, klara färger i tusen och en variationer; grönt, citrongult, mellan eller högblått samt först och sist terracotta äro de mest moderna. För att nu inte glömma de praktfulla guld och silverinvävda brokaderna, vilka dock i anseende till sin dyrbarhet mest synas i mer eller mindre ibreda band, arrangerade som släp, skärp eller stora knutar på klädningarna. Som foder och garneringar användas vidare de blommiga libertytygerna mycket.

En epidemi av odelat angenämt slag här i London ha vi att notera i jumpern, den stickade blusen. Dessa jumpers äro sällsynt läckra, därtill behagliga och ytterst praktiska att hära; lätta att handskas med, skrynklas inte, tarva ingen tvättning och värma som en liten kamin. De äro arbetade av ett glänsande och särskilt tjockt silke ibland även i ylle och finnas i alla färger. Många händiga ungfa damer här förfärdiga sina jumpers själva, men arbetet är oss emellan sagt både tidsödande och besvärligt.

Som överskrift till en tredje epidemi sätta vi capen. Vi ha hemma länge håde hört talas om och i några enstaka fall sett den. Här snavar man över den i varje gathörn; alla hära capes frän den finaste lady till den lilla springflickan. Capen är ett förtjusande plagg, men iden fordrar elegans. Går man några gator upp och ner i London har man emellertid snart sett sig både trött och led på den, tack vare dess många här ofta tarvliga och slarviga variationer. Detta till trots skulle man dock vilja rekommendera den.