Djurens färgsinne.

Dagens Press 48, 10.5.1914
Svenska Finland 37, 13.5.1914

Föreståndaren för Münchenuniversitetets ögonklinik prof. Carl von Hess, som ägnat en grundlig uppmärksamhet åt djurens färgsinne och efter nya af honom uppfunna metoder för dettas utrönande företagit en mängd experimentella undersökningar, har i en tidningsuppsats framlagt en del af sina resultat på detta område (hvarom närmare i hans bok ”Vergleichende Psysiologie des Gesichtsinnes”).

Genom undersökning medelst ett spektrum, som kastades på ett svart underlag, hvarpå riskorn voro utströdda, konstaterade Hess, att apornas färgsinne sträcker sig lika långt som människans. Motsvarande undersökningar i fråga om dagfåglar visade, att dessa vid spektrums röda ända sågo de hvita riskornen lika långt som människan, medan de grönblått, i blått och violett liggande kornen icke voro för dem synbara: dessa fåglar se sålunda färgernas värld ungefär som vi genom ett rödgult glas. Förklaringen till detta märkvärdiga faktum är de rödt och gult färgade "oljekulor" som befinna sig på den ljuskänsliga delen af näthinnan. Den vackra blå fjäderfärgen hos en del fågelarter förefaller för sådana ögon blågrå eller färglös odh kan därför icke betraktas som prydnads- och lockfärg.

På samma vis anser sig Hess ha konstaterat, att sköldpaddornas färgsinne är höggradigt åt den violetta sidan, men på den andra icke räcker längre än till grönt; någon förklaring på detta förhållande kan man emellertid icke ge. De af honom undersökta amfibierna visa i fråga om färgsinne långtgående likheter med människan. I fråga om alla af honom undersökta fiskar och ryggradslösa djur anser han si gha fastslagit, att de förhålla sig som fullkomligt färgblinda.

Total färgblindhet hos människan är en tämligen sällsynt anomali, som kännetecknas därigenom, att de olika färgerna för ett sådant öga skiljas endast genom ljusstyrkan. En föreställning om detta slag af seende kan man få genom att under ett längre uppehåll i mörkt rum göra vårt synorgan ljuskänsligt odh därpå i ett föga upplyst rum betrakta färgade ytor vid sä ringa ljusstyrka, att de förefalla färglösa. På samma sätt ser den totalt färgblinde färgernas värld under alla ljusförhållanden. Spektrum, som synes honom som ett färglöst ljust band, är i den röda ändan förkortadt och förefaller i trakten atf gulgrönt och grönt som klarast, medan den normalt seende har denna uppfattning rörande sträckan rödgult till gult. Rödt ljus, som för den normalt seende ter sig mycket klart, förefaller den totalt färgblinde mörkgrått, nästan svart.

Genom lämpliga jämförelser mellan olika färgade och grå ytor kunde Hess rörande alla af honom undersökta ryggradslösa djur påvisa, att olika, för oss som färgadt förefallande ljus på dessa djur hade samma retningsverkan som det under samma förhållanden hade på totalt färgblinda människor.

En del fiskyngel har en tendens att i behållaren simma till det för deras ögon ljusaste stället. I spektrum simma de till gulgrönt till grönt. Bestrålas behållaren å ena sidan med rödt, å andra sidan med blått ljus, simma de till det för oss mörkare blått, som förefaller den totalt färgblinda människan ljusare än rödt. Väljer man far ett sådant försök ett för människan mycket ljust rödt och ett mycket mörkt blått, hvilka nyanser för den totalt färgblinde te sig lika ljusa, ha dessa båda färger samma verkan på fiskarna.

Ännu under senaste tid har man velat göra gällande, att fiskar ha färgsinne, därför att de ta en färg anpassad efter den botten, på hvilka de lefva. Dessa uppgifter bero enligt Hess’ mening på felaktiga iakttagelser. Vidare har man trott sig kunna konstatera färgsinne hos fiskarna, därigenom att en del af dem vid lekliden färgas gulröda eller röda under buken; man har trott sig kunna uppfatta detta som en för honans öga afsedd prydnad. Denna åsikt anser emellertid Hess ohållbar redan af den grund, att ifrågavarande fiskar delvis leka på ett djup af 20—80 meter, medan gulrödt och rödt redan på 6—8 meters djup på grund af absorption genom det blågröna vattnet icke längre kan iakttagas.

Äfven många ryggradslösa djur ha i likhet med fiskyngel tendensen att simma, resp. flyga mot ljuset, medan andra arter söka mörkret. Genom lämplig bestrålning med färgadt ljus anser sig Hess ha visat, att alla mot ljuset, resp. mörkret gående ryggradslösa djur städse uppsöka de fläckar, som för det totalt färgblinda människoögat förefaller som den ljusaste, resp. mörkaste. Han gör sålunda bestämdt gällande, att blommornas färgprakt icke har någon lockelse exempelvis för bin.

Af sina undersökningar drar Hess den bestämda slutsatsen, att färgsinnet endast kommit till utveckling hos de i luften lefvande ryggradsdjuren.