Friedrich Georg Wieck, Otto Wilhelm Ålund: Uppfinningarnas bok.
Femte bandet. Det dagliga lifvets kemi. Färgning och tryckning.
L. J. Hiertas förlagsexpedition, Tukholma 1874.
Tryckt hos K. L. Beckman.Sedan urminnes tider har menniskan funnit behag i den brokiga mångfald af färger, som naturen öfver allt, i växtrikets blommor, i fåglarnas och fjärilarnas skimrande vingar, i mineralrikets strålande kristaller, frikostigt utbredt för hennes ögon. Så snart det medfödda skönhetssinnet i någon mån utvecklats, sökte hon också eftergöra dessa färger, och häraf uppstod färgkonsten. Denna konst är mycket gammal; hon går lika långt tillbaka som våra äldsta urkunder, ja, ännu ofantligt mycket längre. Redan bibeln omnämner på många ställen denna konst; de äldsta antydningarna förekomma i Genesis, der det berättas, huru Israel lät åt Josef göra en "brokig klädning". Färgade kläder ansågos följaktligen som en utmärkelse, hvilket äfven hos många andra af forntidens folk var förhållandet. Egypterna förstodo att på de mångfaldigaste sätt använda färgstofter. Man har funnit byssusbindlarna på deras mumier både färgade och målade och så väl bibehållna, som om blott en liten tid och ej årtusenden förflutit sedan deras förfärdigande, och redan faraonlandets äldsta invånare skilde sina förnämsta gudomligheter, Osiris och Isis, på den olika färgen af deras drägter. Man har funnit många mumiebindlar kantade med blåa remsor, hvilkas färg låter sluta till bekantskap med indigon. Plinius omtalar med beundran den egyptiska färgkonstens egendomliga förfaringssätt. Tyget, säger han, neddoppades först i en het vätska och upptogs derur enfärgadt, men utsirades derefter med flera andra färger. Det vill nästan synas, som här redan vore fråga om färgning med derpå följande tryckning. Den egyptiska konstflitens alster blefvo vida spridda och omtalas ofta både af judiska och grekiska författare. Hufvudorten för de egyptiska linne- och bomullsväfverierna var Memfis, der de mest betydande tyriska köpmännen anlagt faktorier och färgerier.
I Indien, der den tropiska naturens yppiga färgprakt gaf ett lysande mönster, förstodo sedan långa tider tillbaka väfveriarbetarna, som förfärdigade de ännu i dag oupphunna själarna, och sömmerskorna, som broderade de underbara muslinerna, turbanerna (puggris och longis), gördlarna (kummerbunds), näsdukarna (bandanos) och handskarna (chogas), att gifva sina arbeten en glans och harmoni i färgen, som i smak och rikedom är utan like. Kina och Japan ha likaledes i årtusenden känt konsten att bereda och anbringa färger och i mycket vidsträckt skala öfvat henne. Forntidens egentliga skönfärgarfolk voro dock fenicerna, och särskildt ansågs Tyrus som den ort, der konsten nått sin högsta fulländning i denna riktning. Osannolikt är ej, att hon från denna medelpunkt för den gamla verldens handel blifvit med de långt seglande feniciska fartygen förd äfven till andra länder. De tyg, mattor och kläder, de färgade, hemtade tyrerna till största delen från Egypten, såsom man finner af Hezekiels klagan öfver Tyrus’ förstöring.
De gamla grekerna synas ha satt mindre värde på färgade tyg, och drägten var hos dem oftast ofärgad; dock kommo äfven här vackra färger så småningom i bruk. Pallas Atene, konstslöjdens gudinna, var som Ergane äfven beskyddarinna för väfnad och färgning. Vid de åt henne egnade festerna, panateneerna, bragte henne de attiska jungfrurna som gåfva en konstrikt utsirad, mångfärgad peplon. Hos romarna var ett rödt bräm på den hvita togan kännetecknet på den ännu ej manbare gossen och personer af rang; riddarna buro den rödrandiga manteln, trabean; vid sorg färgades togan svart; vid de circensiska spelen åtskildes de mot hvarandra uppträdande kämparna af färgen på sina drägter o. s. v. Plinius känner och uppräknar flera färgämnen. Som sådana synas i forntiden näst purpurfärgen följande hufvudsakligen ha användts: alkanna, åtskilliga lafvar, ginst, krapp, vejde, galläple, kärnorna af granatäplet och fröna af en egyptisk acacia, jern- och kopparvitriol samt alun. Bland romerska jordbruksväxter finna vi, med undantag af saffran, hvilken dock mest användes som krydda, inga färgväxter. I Dioskorides’ växtförteckning märkas deremot: vejde, kräpp, färgkulla, alkanna, saffran och lafvar.
I de äldsta tiderna synas rödt, hvitt och svart varit de enda färger, som användes till klädningstyg; först mycket sent, i samma mån färgkonsten allt mer utbildades, tillkommo blått, gult och andra färger. I orienten erhöll hon sin största omvårdnad, och allt ifrån Tyrus’ blomstringstid voro hennes alster högt skattade i hela den civiliserade verlden. Särskildt voro perserna och syrerna kända för sin skicklighet deri; som hennes hufvudsäte ansågs dock från slutet af den gamla ända till långt in i den nyare tiden Mindre Asien eller levanten. Här öfvergick äfven det hos de gamla rådande bruket att genom drägtens färg beteckna olika rang till muhamedanerna, bland hvilka grönt är utmärkande för profetens familj och den gröna turbanen hadsjins eller mekkapilgrimens hederstecken. På samma sätt är det i Ostindien ännu i dag noga föreskrifvet, hvilka färger så väl de olika kasterna som de särskilda graderna inom dem skola bära, äfvensom huru färgerna skola vara sammanstälda. De europeiska fabrikanterna känna mycket noga dessa regler och ha särskilda mönsterböcker derför.
Äfven hos folk med en civilisation, som utbildat sig fullkomligt oberoende af den gamla verldens, har man funnit färgkonsten som medel till drägtens försköning mer eller mindre utvecklad. Perus och Mejicos gamla invånare förstodo sig förträffligt derpå, och Cortez sände kejsar Karl V från Mejico färgade tyg, hvilkas skönhet väckte uppseende. Nordamerikas indianqvinnor förstå likaledes att gifva de bastfibrer och snören, hvarmed de utsmycka mokassinerna och buffelhudarna, en mycket prydlig färg. Som färgämnen begagna de röd lera, gulholts, quercitron, blåbär, galläple o. s. v. Infödingarna på Australiens öar färgade på många sätt sin ursprungligen af bark till ett slags tyg utbultade »tapa», innan de ännu kände till bomullen. På de ostindiska öarna står färgkonsten högt, ehuru i dag på samma punkt som för tusen år sedan. De ställen af mönstret, som man önskar gifva en annan färg – heter det i en beskrifning öfver den gammalindiska färgkonsten – beläggas med mastix, hvilken ej löses hvarken af kalla eller varma färger. Doppas nu tyget i färgen, upptages det enfärgadt derutur; men för att få flera färger behöfver man blott upplösa mastixen i en särskild vätska, hvarefter tygets grundfärg, som bibehållit sig under beläggningen, åter framträder.
Malajerna på Java, Sumatra och Bali färga ännu i dag på detta sätt sina saronger eller höftkläden och förstå att gifva denna sin förnämsta beklädnad de prydligaste mönster. En resande har nyligen beskrifvit förloppet på följande sätt. Arbetaren upphänger tyget, som skall färgas och målas, på en enkel ställning och börjar med ett litet fint kopparrör, hvilket som en penna utlöper i en spets, teckna figurer på den hvita duken. Bredvid honom står ett fyrfat, i hvilket ett för detta ändamål tillblandadt vax hålles flytande.
På kopparröret finnes en liten behållare, liknande ett piphufvud, som fylles med det flytande vaxet, hvilket afrinner genom röret och medelst en tryckning af fingret ledes ut på tyget. Här täcker det alla de ställen, som vid första färgningen ej skola antaga ny kulör, utan bibehålla grundfärgen. Mönstret måste naturligtvis uppritas och täckas alldeles lika på båda sidor, så att färgen ej tränger igenom från någondera; härigenom blir arbetet ännu besvärligare och långsammare. Teckningen sker helt och hållet på fri hand; det oaktadt kan man ej nog beundra det ovanligt säkra ögonmåttet och de smakfulla arabeskerna. Sedan teckningen är verkstäld öfver hela tygstycket och på båda sidorna, sker neddoppningen i färgämnet. Då tyget fullkomligt tagit färgen, borttages vaxet, och väfven visar sig nu tvåfärgad med en mörkare botten, på hvilken de af vaxet skyddade ställena framstå med tygets ursprungliga färg. Hela detta förfaringssätt måste dock upprepas hvar gång, en ny färg skall anbringas, och häraf kan man göra sig en föreställning om omständligheten och dyrheten af detta slags färgning. De vackraste och dyraste sarongerna komma från det östra Java, från Samarang, Surabaya, Solo m. fl. ställen, och man erhåller derifrån verkligen förvånande arbeten af detta slag.
Som bekant, ersätter tatueringen hos många folk både kläder och utsiring. Äfven hon är ett slags färgning, som utföres på kroppen sjelf; med spetsiga, kamlika instrument stickas nämligen små hål i öfverhuden, hvarefter hon ingnides med ett färgande pulver.
Sannolikt först i 12:e eller till och med så sent som i 13:e århundradet kom skönfärgningskonsten, hvilken genom barbarernas infall nästan helt och hållet gått ut i vesterlandet, från orienten dit tillbaka och först till Italien, så framt ej, hvilket dock ej låter bestämdt bevisa sig, morerna redan tidigare infört henne i Spanien. För det senare antagandet tala mycket de praktfulla, moriska väfnader, man ännu har i behåll, samt palatsens och moskéernas smakfulla, i rik färgprakt glänsande utsiringar (arabesker). Firenze och Venezia blefvo snart framför andra städer berömda för sina färgerier. En borgare i den förra staden lärde sig i 13:e århundradet i Mindre Asien konsten att af lafvar bereda färger, införde henne i sin fädernestad och beredde derigenom denna omätliga fördelar. I Venezia utkom 1548 det första arbetet öfver färgkonsten, Pliethos "färgarkonst" af Joan Ventura Rosetti. Denna bok, som beskrifver, huru man skall gå till väga för att på kläde, ylle, siden och linne anbringa så väl varaktiga som ovaraktiga färger, väckte stort uppseende och bidrog ej litet till den lifaktighet, som snart förspordes inom färgaryrket. Sin första uppblomstring erhöll det i Flandern, redan berömdt för sina ylle- och linneväfverier, och utbredde sig derifrån öfver Europas öfriga länder.
I Tyskland egnade det mäktiga hanseförbundet äfven denna yrkesgren stor uppmärksamhet och inkallade först från Italien och sedan från Nederländerna skickliga färgare för att i konsten undervisa de inhemska yrkesmännen. Dessa bildade redan nu särskilda skrån, så i Augsburg 1390, i Nürnberg, Ulm, Stuttgart och Reutlingen 1377. Färgarna och garfvarna utmärkte sig i slaget mot grefve Ulrich af Würtemberg, sonen till den gamle Eberhard der Greiner eller Rauschebart, såsom Uhland sjunger:
De garfvare, hur tappert de garfvat efter sed!
De färgare, hur röda de färgat äng och hed
Med början af 15:e århundradet sönderföll färgarskrået i två afdelningar, den första omfattande vejde-, klädes- och rheinfärgarna, den andra svart- eller slätfärgarna. De senare delade sig 1418 åter i skönfärgare och slät- eller linnefärgare. Men 1595 skedde på flera ställenen förening af samtliga färgare till ett enda skrå, svart- eller skönfärgarnas, så t. ex. i kurfurstendömet Sachsen, der en holländare, vid namn Smit, i medlet af 16:e århundradet i Gera anlagt det första skönfärgeriet. England erhöll den första undervisningen i denna konst från Flandern, hvarifrån Edvard III införskref sakkunniga färgare. Deras undervisning bar frukt, och redan 1472 var färgarskrået i London så talrikt, att det i milisen utgjorde ett särskildt kompani, hvilket Edvard IV hugnade med ett eget vapen, som det ännu i dag bär, liksom det ännu har sin låda i sitt gamla hus vid Downgate-Hill.
Amerikas upptäckt hade ett utomordentligt inflytande på denna industri, särskildt derigenom, att en mängd de kostbaraste nya färgstofter, såsom kocheniljen, bresiljan, blåholtsen, quercitronen, orleanan m. fl., kom i handeln. Upptäckten af sjövägen till Ostindien bidrog ej mindre till en ökad och billigare åtkomst af den dittills mycket dyra indigon. Då emellertid vejdeodlarna genom dess införsel ansågo sig ha lidit intrång i sitt förvärf, hade det ädla färgämnet att kämpa med de största hinder; en förordning af drottning Elisabeth förbjöd det till och med rent af som "djefvulstyg". Först under Karl II, 1661, blef det åter till införsel tillåtet. Deremot tog "purpurfärgningen" med kochenilj en oväntad fart, då 1650 holländaren Cornelius Drebbel utbytte alun mot tennsalt och anlade ett storartadt, på denna uppfinning grundadt färgeri i London. En landsman tillhonom, Adriaan Brouwer, införde 1667 yllefärgning i England. Färgning med quercitron och turkiskt rödt fick först i slutet af 18:e århundradet insteg i detta land, förnämligast genom Bancroft, hvars verk öfver färgning (1790) utgör den nyare färgkonstens grund.
I Frankrike började färgerierna först under Ludvig XIV höja sig, då Colbert genom d’Albo lät utarbeta och 1669 till efterlefnad påbjuda en förträfflig färgeristadga. När sedermera vetenskapsmännen skänkte denna slöjdgren sin uppmärksamhet och en armener, Joannes Althen, 1762 i Frankrike införde krappodlingen och der undervisade i konsten att färga med turkiskt rödt, fick yrket i detta land en så stor både yttre och inre utveckling, att Frankrike snart i konstens praktiska utöfvande gick i spetsen för alla andra länder.
Färgkonsten.
Med färgning förstås konsten att på trådämnen och deraf tillverkadt garn eller tyg varaktigt fästa färgstofter, och detta ej blott mekaniskt medelst vidhäftning, såsom vid målning och lackering, utan äfven kemiskt. Denna definition omfattar äfven tygtrycket, hvilket vanligen nämnes särskildt jemte färgningen. I kemiskt hänseende ha dock båda en sådan öfverensstämmelse, i det tryckning endast är en till vissa ställen inskränkt färgning, hvilken naturligtvis fordrar särskilda mekaniska hjelpmedel, att vi måste innefatta dem under samma bestämning. Alla naturens riken lemna färgämnen; men dessutom har det äfven lyckats kemin att med konst framställa ett stort antal sådana och dessa just de mest praktfulla. Vi ha således animaliska, vegetabiliska, mineraliska och kemiska färgämnen och skola nu taga hvart och ett af dessa slag särskildt i betraktande, för så vidt de för våra läsare kunna ega intresse.
Ei kommentteja:
Lähetä kommentti