Femte bandet. Det dagliga lifvets kemi. Färgning och tryckning.
L. J. Hiertas förlagsexpedition, Tukholma 1874.
Tryckt hos K. L. Beckman. De animaliska färgämnenas antal är inskränkt; nu mera kan hit blott räknas ett enda ämne af någon vidsträcktare användning, nämligen kocheniljen, och äfven honom har man i många fall lärt sig ersätta med de nya tjärfärgerna. Kocheniljen, coccus cacti, är en sköldlus, som i Centralamerika lefver på en kaktusart. Långt innan Mejico eröfrades af spaniorerna, odlade och insamlade redan infödingarna den märkvärdiga insekten för att använda honom till färgämne. Ar 1530 bevisade Acosta för första gången, att kocheniljen hörde till djurriket, medan han förut ansetts för en torkad blomma; ja, många höllo så fast vid den senare åsigten, att ännu i medlet af 18:e århundradet denna meningsstrid i Holland föranledde ett vad, som väckte stort uppseende i hela den lärda verlden.
Fransmännen införde insekten på Haiti 1777; 1770 hade han kommit till Peru och Brasilien; 1795 förde honom Nelson till Ostindien; 1827 kom kocheniljen till Canarieöarna och 1831 till Algier. I södra Spanien och på Sicilien finnas äfven nopalerier (planteringar af cactus opuntia eller coccinellifer, på aztekiska kallad nopal) för kocheniljafvel. De vinglösa honorna, hvaraf ungefär 300 räknas på hvarje bevingad hane, uppsamlas på kaktusstånden före äggläggningen och dödas genom torkning på heta plåtar, sedan man dock naturligtvis qvarlemnat ett tillräckligt antal mödrar, åt hvilka man på kaktusbladen bygger små bon af rå bomull, som fastklibbas dervid. Den bästa sorten kochenilj är zaccatillan; den odlade kallas med ett allmänt namn grana fina, medan den vilda, grana sylvestra, har ett mindre värde.
Kaktussköldlusens vackra röda färgämne kallas karmin och erhålles genom behandling med sprit. Årligen komma öfver 30 000 centner kochenilj i handeln. Då ett skålpund innehåller ungefär 60 000 till 70 000 dödade insekter, måste den nämda massan räkna 180 000 till 210 000 millioner sådana. På senaste tiden ha nopalerierna börjat nedläggas, då behofvet af karmin allt mera aftager. Till vissa ändamål, t. ex. till målning, kan dock kocheniljen svårligen ersättas af något annat färgämne.
En ostindisk anförvandt till honom är lacksköldlusen, coccus lacca, som ej blott lemnar gummilackan m. fl., utan äfven en vacker röd färg, hvilken förekommer i handeln som lac-lac eller mera omsorgsfullt beredd som lac dye. Han användes dock nu mera föga, då man äfven för honom har andra billigare och bättre färger. Förr erhöll man från kermessköldlusen, coccus ilicis, som längs medelhafskusten lefver på skarlakanseken, ett dyrbart rödt färgämne, som redan de äldsta folken begagnade jemte purpurn. Man insamlade honorna, torkade dem i solen och förde dem i handeln under namn af alkermes eller kermesbär. Nu mera användas de i södern blott till hemfärgning. Det finnes ännu andra arter af sköldlöss, som gifva röd färg och derför på vissa trakter insamlas.
I forntiden skattades ingen färg högre än purpurn. Blott fenicerna förstodo att framställa honom i hans högsta fullkomlighet, och Tyrus utförde purpurfärg till alla verldens delar, der han uppvägdes med guld. På kejsar Augustus’ tid kostade i Rom ett skålpund purpurfärgadt ullgarn 450 rdr. Hvaraf den tyriska purpurn bereddes, känner man nu ej längre. Plinius berättar, att han skulle vara ett alster af en hafssnäcka, purpursnäckan; men man har ännu ej lyckats påträffa någon musla, som lemnar en varaktig färg, motsvarande de gamlas beskrifning. Anmärkas bör härvid tillika, att purpurn ej, som man ofta antager, är en ljusröd, utan en mörk violett färg. Den färglösa saften af åtskilliga arter af vindelsnäckan skall dock under solljusets inverkan frambringa en sådan. I detta hans bildningssätt torde äfven orsaken till purpurns höga värde ligga; ty då solljuset alstrat honom, hade det ingen vidare inverkan på honom, medan, som bekant, de bästa färger eljest blekas af solen. Då blott de rikaste och förnämaste kunde kläda sig i purpur och slutligen de romerska kejsarna togo honom uteslutande i anspråk för sin räkning, blef han tecknet på den högsta värdigheten. "Kasta bort purpurn!" säger Verrina till Fiesco; "den förste, som bar honom, var en mördare och begagnade honom blott för att i denna blodfärg dölja fläckarna efter sitt dåd." Som man ser, kände ej heller Schiller purpurns verkliga färg.
Till färgämnena ur djurriket hör äfven sepian, som fås af ett blötdjur. Hon är en brun vätska, som djuret förvarar i sin bläckblåsa och utsprutar för att grumla vattnet, då det förföljes af en fiende. Vätskan är som brun målarfärg värderad. Från djurriket härstammar slutligen äfven murexiden, som en tid väckte stort uppseende. Detta nya präktiga färgstoft har dock rättare sin plats bland de med konst eller på kemisk väg frambragta färgämnena.
Ei kommentteja:
Lähetä kommentti